SkadePortalen / WhiplashInfo

[Hem] [About WhiplashInfo] [Advokater och jurister] [Behöver Du hjälp?] [Bloggen] [Försäkring] [Hjälp-Forum] [Innehåll] [Juridik] [Behöver du juridisk hjälp?] [Länkar] [Läsvärt] [Om WhiplashInfo] [Samhällsstöd] [Whiplash] [Övrigt]


 
Visa alla inlägg

”Vi ser med oro på tendensen att inskränka åtagandet för ombudskostnader” - den 1 september 2003 kl 16:05
Fram till 1988 omfattade 1972 års rättshjälpslag skaderegleringsärenden enligt trafikskadelagen. Genom lagändring 1988 undantogs rätten till rättshjälp i angelägenheter rörande trafikskadelagen.

I samband med denna förändring åtog sig trafikförsäkringsbolagen att svara för ombudskostnaderna under skaderegleringen. På senare tid har några försäkringsbolag börjat inskränka detta åtagande, vilket lett till en debatt om ombudens roll i personskaderegleringsärenden. Genom denna artikel vill vi, i egenskap av verksamma jurister och ombud för skadelidande på personskaderättens område, ge vår syn på ombudsrollen.

Personskaderätten är ett komplext rättsområde som omfattar centrala delar av civilrätten (skadeståndslagen, trafikskadelagen, försäkringsavtalslagen m.fl.) och förvaltningsrätten (lagen om arbetsskadeförsäkring, lagen om allmän försäkring, regler om handikappersättning, bilstöd m.m.). Härutöver kommer de s.k. avtalsförsäkringarna (AGS, TFA m.fl.), semesterlagens bestämmelser om semesterersättning, räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta och trafikskadenämndens olika tabellverk för beräkning av ersättningsposterna.

Den nyss gjorda uppräkningen skall inte uppfattas som uttömmande. Inget ärende är det andra likt och frågor av rättslig karaktär uppstår i praktiskt taget varje ärende.

Det redan omfattande systemet kompliceras ytterligare av att systemet ständigt förändras. Den 1 januari 2002 trädde betydande förändringar av skadeståndslagen i kraft. Förändringarna gäller dock endast för skador som inträffat efter ikraftträdandet, vilket innebär att den gamla lagen kommer att äga tillämpning länge än. Vid årsskiftet 2003 genomfördes förändringar vad gäller reglerna om förtidspension och sjukbidrag och förändringar i lagen om arbetsskadeförsäkring har införts och ändringar i lag om ändring av skadeståndslivräntor m.fl. är att vänta.

Personskaderättens område är således svårhanterligt även för de flesta jurister. För att kunna göra korrekta bedömningar krävs därför särskild kompetens och erfarenhet.

Utan ombud har den skadelidande att själv ta ställning i frågor om invaliditetsgrad, sambandsfrågor, dröjsmålsränta, inkomstunderlag, samordningsförmåner m.m. För de allra flesta är nyss nämnda begrepp okända och de rättsregler som bär upp dem höljda i dunkel. Följden är naturligtvis att den skadelidande i regel saknar förutsättningar att tillvarata sin rätt om denne inte företräds av ett skickligt ombud.

Det bör redan ha framgått att vår uppfattning är att ombuden har en ur rättssäkerhetssynpunkt mycket betydelsefull roll i personskadeärenden. Om de skadelidande inte kan få sina ombudskostnader ersatta blir biträde av juridiskt ombud en omöjlighet för de allra flesta. Det är därför med oro vi ser på den tendens som Trygg-Hansa ger uttryck för i sin artikel att väsentligen inskränka sitt åtagande att svara för ombudskostnaderna.

Det skall i sammanhanget tilläggas att det i fall då det rör sig om lindriga skador av övergående karaktär eller med mycket låga invaliditetsgrader och små eller inga inkomstförluster som följd kan vara omotiverat med biträde under skaderegleringen. För skador som uppkommit efter 1 januari 2002 kan det dock vara motiverat att låta ett ombud gå igenom ärendet inför slutregleringen eftersom ersättningen beträffande dessa skador i större utsträckning styrs av invaliditetsgraden.

Vad är då ombudets uppgift, vilken roll bör ombudet ha? I sin artikel ger Trygg-Hansa uttryck för en inom försäkringsbranschen vanligt förekommande uppfattning att ombudet bör vara en samarbetspartner som skall sträva mot samma mål som försäkringsbolaget.

Enligt god advokatsed är advokatens främsta uppgift att tillvarata klientens intressen. Av detta följer att en advokat måste vara oberoende så att denne inte misstänks ha lojaliteter som strider mot klientens intressen. Enligt vår mening är uppfattningen att ombudet skall vara en samarbetspartner som strävar mot samma mål som försäkringsbolaget inte förenlig med god advokatsed.

Självklart kan parterna samarbeta i frågor som rör arbetsfördelning under skaderegleringen. Det råder dock inget tvivel om att parterna i praktiken har motstående intressen och ombudet måste då självklart tillvarata den skadelidandes intressen.

Enligt god advokatsed skall dock advokaten vara saklig och får inte främja orätt. Med beaktande av de lagregler som nämns i Trygg-Hansas artikel och inte minst de etiska reglerna om god advokatsed hävdar vi att ombudet i en personskadereglering har en absolut skyldighet att redovisa journalhandlingar och annat medicinskt material även om dessa talar till den skadades nackdel. Om den skadade förbjuder ombudet att redovisa medicinskt material eller liknande som är till nackdel för den skadade bör ombudet frånträda uppdraget.

Enligt vår uppfattning är det i regel ingen fördel för den skadelidande på lång sikt att undanhålla information. Det kan exempelvis innebära att försäkringsbolaget känner sig tvunget att bestrida ett ersättningsanspråk där parterna med fullständig information skulle kunna komma överens. Handläggningen fördröjs och undanhållandet kan leda till tvist som inte kan lösas utom rätta. En domstolstvist kan många gånger bli en dyrköpt erfarenhet för den skadelidande.
Det har nämnts ovan att advokaten inte får ha intressen som strider mot klientens. I det sammanhanget vill vi påpeka ett par svagheter med det system som gäller i dag.

Det rådande systemet innebär ur den skadelidandes synvinkel att det är motparten (försäkringsbolaget) som betalar ombudet. Vi betvivlar visserligen att någon advokat försummar att tillvarata sin klients intressen på grund av detta. Det faktum att skadelidande emellanåt känner oro för att så är fallet är dock skada nog.

En påtaglig brist är också att försäkringsbolaget efter eget gottfinnande beslutar om den skadelidande skall ha ett ombud eller ej. Vår erfarenhet är att skadereglerare ibland nekar att svara för ombudskostnader i fall som vi upplever som tämligen komplicerade. Den skadelidande har inte möjlighet att få ett sådant beslut överprövat. Det finns heller oss veterligen inga fastställda kriterier för försäkringsbolagens bedömningar i dessa frågor. Sammantaget gör detta att bedömningarna i ombudsfrågor framstår som godtyckliga. I rättvisans namn skall tilläggas att vad som nyss sagts endast är ett problem avseende ett fåtal försäkringsbolag. De flesta bolag svarar alltjämt regelmässigt för ombudskostnaderna.

Enligt vår uppfattning är det gamla systemet med rättshjälp att föredra av de skäl som nyss angetts. En tänkbar finansiering av ombudsarvodena inom ramen för rättshjälpen är att en del av trafikförsäkringspremierna sätts av och betalas in till staten för detta ändamål. Frågan om ombudskostnaderna skall återföras till rättshjälpen har fått förnyad aktualitet då flera försäkringsbolag blivit restriktiva i tillämpningen av åtagandet att svara för ombudskostnaderna, vilket innebär att allt fler skadelidande själva får föra sin talan mot försäkringsbolagen. I sin artikel framställer Trygg-Hansa ett förslag till villkor som måste vara uppfyllda för att bolaget skall acceptera att svara för ombudskostnaderna. I korthet innebär villkoren följande.

  1. Det skall vara fråga om skador som är av allvarligare art, rör större värden eller att ersättningsfrågorna är mer komplicerade till sin natur.
  2. Ombudet skall innan arbetet påbörjas redovisa behovet av juridiskt biträde i en arbetsplan.
  3. Ombudets arbete skall ske i båda parters intresse.
  4. Rätten till ersättning skall kunna omprövas om ombudet utan skälig orsak inte medverkar till en ändamålsenlig skadereglering.


Förslaget har flera djupgående problem. När det gäller det första villkoret har vi tidigare angett att ombud inte är motiverat vid mycket enkla skador. Problemet är att villkoret lägger all makt i händerna på försäkringsbolaget att bedöma när ett skadeärende är så komplicerat att det är motiverat med ombud. Problemet förstärks naturligtvis av att det inte finns möjlighet till överprövning av en oberoende instans.
Det andra villkoret kan tyckas skäligt vid första påseendet. I ett tidigt skede av skaderegleringen låter det sig dock många gånger inte göras att i en arbetsplan redovisa behovet av biträde. Under en skadereglering förändras bilden många gånger efter hand på ett sätt som inte går att förutse på förhand.
Eftersom ombudsrollen har en central rättssäkerhetsdimension borde principen vara att bolagen accepterar att svara för ombudskostnaderna i tveksamma fall. Endast de skador där det är klart omotiverat med ombud bör falla utanför systemet.
När det gäller de två sista villkoren är de enligt vår uppfattning inte förenliga med god advokatsed. Ombudet måste ta tillvara klientens intressen. Ombudet måste ha frihet att bedöma vilka åtgärder som är lämpliga att vidta utan att behöva ta hänsyn till motpartens intressen. Många gånger har den skadelidande och försäkringsbolaget olika uppfattning om vad som är ett sakligt grundat och riktigt resultat. Det är då inte rimligt att försäkringsbolaget skall ha tolkningsföreträde i detta avseende.

Vi kan ange följande exempel för att illustrera problematiken. Antag att försäkringsbolaget anser att ett skadeärende är moget för slutreglering. Den skadelidandes ombud anser dock att man bör avvakta med slutregleringen. Den skadelidande har visserligen återgått i arbete, men arbetar med stor anspänning varför ombudet misstänker att den skadelidande kommer att bli arbetsoförmögen på sikt med inkomstförlust som följd.

Bolaget hänvisar till omprövningsrätten i 5 kap. 5 § skadeståndslagen och vidhåller att ärendet skall avslutas. Ombudet känner till att rättsläget när det gäller omprövningsrätten är oklart och att omprövningsrätten endast omfattar förändringar som varit oförutsebara vid slutregleringen. Å ena sidan känner ombudet tveksamhet inför att gå med på att avsluta ärendet. Å andra sidan riskerar han att förlora rätten till ersättning om han följer sin övertygelse.

Självklart måste ombuden vara fria att vidta de åtgärder som enligt deras uppfattning bäst tillvaratar klientens intressen utan att riskera att försäkringsbolaget egenmäktigt omprövar rätten till ersättning. Som redan framgått kan ombudet inte i sin strävan att tillvarata klientens intressen handla rättsstridigt eller främja orätt. Vår absoluta övertygelse är att det är mycket sällsynt att ombud agerar rättsstridigt.

Avslutningsvis vill vi framhålla att vår erfarenhet är att i de allra flesta fall där vi varit ombud för skadelidande har vårt arbete medfört att den skadelidande fått en högre ersättning än denne annars skulle ha fått.

Mats Wikner
Advokat
Axel Eskeby
Jur. kand.

(Publicerades först i Advokaten, samt nu i Whiplash Info med författarnas godkännande)




Kommentarer
Kommentar av Stefan Jacobsson från Sverige den den 17 september 2003 kl 01:03 - IP Logged
Frågan är redan ställd till Advokatsamfundet huruvida Trygg-Hansas nya(030101) trafikförsäkringsvillkor strider mot god advokatesed eller ej. Besked i frågan har dock ännu ej erhållits.
Stefan Jacobsson
Sekreterare
WRF - Whiplashskadades Rättsförening


*Anger obligatoriska fält
Namn*:
Land*:
E-mail:
  Bold Italic Underline Emoticon Smilies
Kommentar*:
(max. 500 tecken)
Teckenräknare: