Ledare
Åter till WhiplashInfo

Det finns 8 artiklar på sammanlagt 2 sidor och du är just nu på sidan 1

Svagt konsumentskydd
Konsumentverket och Finansinspektionen har skickat ett brev till regeringen angående det svaga konsumentskyddet inom försäkringsområdet.

Det är inte en dag för tidigt, snarare kan man rikta kritik mot dem för att de inte tidigare tagit konsumenternas kritik på allvar.

Av pressmeddelandet får jag intrycket att Konsumentverket och Finansinspektionen först reagerat när de tagit del av ”den enkätundersökning som EUs konsumentdirektorat låtit göra i EU-länderna (Eurobarometer 56) och som tydligt visar att de svenska konsumenterna är förhållandevis missnöjda med dagens situation.”

Gång på gång har svenska intresseorganisationer påtalat svåra brister i konsumentskyddet gentemot försäkringsgivare utan att de konsumentvårdande myndigheterna reagerat. Jag har i en enkel webbfråga till mina läsare ställt frågan:
”Förlorande part betalar motparts rättegångskostnader vid tvist. Hindrar det Dig från att föra en försäkringstvist till domstol?”

85&% av de 1.020 som svarat menade att de hindrades att hävda sin rätt i domstol.

Sverige har vid flera tillfällen i internationella resolutioner och fördrag åtagit sig att tillse att svenska medborgare skall ha tillgång till effektiva rättsmedel vid rättslig tvist, se exempelvis Europarådets ”Resolution 1978:8 on Legal Aid and Advice”, eller Europafördragets 6 och 13 artiklar. Trots dessa åtaganden nämner vare sig Konsumentverket eller Finansinspektionen dessa med ett ord i sitt brev till Finansdepartementet.

Finansinspektionens förtroendekapital är lindrigt sagt naggat i kanten efter deras bristande kontroll av försäkrings- och finansbranschen. De som haft oturen att skadas i trafiken har upplevt att vare sig Finansinspektionen eller Konsumentverket varit dem till hjälp när de tvingats acceptera skambud från försäkringsbolagen. Bland 400 av mina läsare har nära 50% meddelat att de fortfarande efter 6 år inte fått sin skada reglerad. 20% av dem har ännu inte efter mer än 9 år fått skadan reglerad!

Under många år har Finansinspektion och Konsumentverk haft vetskap om att försäkringsbolagen ”äger” hela utredningsprocessen vid försäkringsfall. Likaledes att samma försäkringsbolag som är motpart vid tvist ”kontrollerar” motpartens rättsskydd via rättsskyddsförsäkringen, utan att någon av de två myndigheterna reagerat, trots skadade försäkringskunders protester och skrivelser till de berörda myndigheterna. Läser man Finansinspektionens rapport 2003:1 – ”Stärkt skydd för trafikskadade -åtgärder och förslag” får man snarare intrycket av att Finansinspektionen endast är intresserade av vad de skadade uttrycker eftersom regeringen beordrat dem att ”inhämta synpunkter från berörda myndigheter, intresseorganisationer och andra organ samt redovisa resultatet av dessa kontakter”

Finansinspektionen skriver i sin rapport:
” Vissa intresseorganisationer som Fl kontaktat är kritiska till bolagens hantering. Fl har inte kunnat utreda hur många trafikskadade som företräds av organisationerna och vet således inte hur stor den missnöjda gruppen är. Fl redovisar i denna undersökning ändå resultatet från dessa kontakter. Vissa åtgärdsförslag syftar också till att hantera de problem som just denna grupp har. Eftersom regeringen har lyft fram frågan har Fl tolkat det som att synpunkter från denna grupp är intressanta..”

Konsumentverkets chef står på barrikaden för pensionsspararna i Skandia och har varit ovanligt tuff i sina omdömen om Skandia under den senaste tiden. Men det har gällt hennes intresse av att skydda spararna i Skandia Liv – inte de trafikskadades situation och intressen gentemot Skandia och dess dotterbolag if. De flesta av de trafikskadade som hört av sig till Whiplash Info rapporterar en svår känsla av övergivenhet och maktlöshet när det gäller att erhålla ersättning efter en trafikskada eller ens att lyckas bevisa sambandet mellan olyckan och de kvarstående besvären. De skadade har konsekvent nobbats när det gäller att få hjälp eller bistånd av de konsumentvårdande Finansinspektionen och Konsumentverket eller deras systerorgan Konsumenternas Försäkringsbyrå.

Bland de skadade diskuteras nu möjligheterna att föra grupptalan mot Sverige för brott mot Europafördragets 6 och 13 artiklar som bl.a. föreskriver erforderliga rättsmedel vid tvist. De är mer än en trafikskadad som tvingats från hus och hem pga sitt svaga rättsläge gentemot försäkringsbolagen.

Tomas Alsbro
Whiplash Info

Läs hela brevet (pdf-fil, 178 kb)
Skrivet av Tomas Alsbro den den 28 januari 2004 kl 15:13

Sjukt skattesystem öppnar för kreativa myndigheter
Under hösten har vi fått läsa några skrämmande effekter av det sjuka svenska skattesystemet.

En artikel handlade om hur skattemyndigheten - dvs staten – ställde krav på att få skatt för eventuella framtida vinster från personer som flyttat utomlands. Nu kan vi läsa om att staten i forma av skattemyndigheten kräver att man skall beskatta framtida inkomster från Triss-vinster.

Den dagen är antagligen inte långt borta då staten kräver att vi skall skatta för våra framtida löneinkomster också.

Med lite fantasi kan jag mycket väl föreställa mig hur skattemyndigheten gnuggat sina grå knölar i förtvivlan över frågan hur de skall komma åt att dubbelbeskatta de som lyckas dra rätt lottsedel och vinna framtida pengar.
Låt oss bena upp de problem skattemyndigheten hade att grunna över.

De som vinner en engångssumma får ju ut vinsten skattefritt, men måste ta upp eventuellt kvarvarande pengar i deklarationen såsom förmögenhet. Det behöver inte de Trissvinnare som vinner en månatlig summa under lång tid. De har ju inte fått pengarna i sin hand att disponera över.

Det kanske inte blir så mycket slantar över till staten i form av successivt uppbyggd förmögenhet av de månatligt utbetalda vinstpengarna. De flesta slösar nog bort pengarna innan årsskiftet, resonerade nog myndigheten. Bättre då att det går till det allmänna.
Om vi kan kräva skatt på framtida inkomster så öppnar det ju oanade möjligheter till ökade skatteintäkter till staten. Vi har ju redan med viss framgång krävt sådan skatt på framtida inkomster av idrottsmän som flyttar utomlands. Varför inte också kräva det av alla de som bor kvar i landet?

Titta på vilka möjligheter det öppnar för att exempelvis kräva förmögenhetsskatt på andra framtida inkomster som ligger och slumrar i pensionsfonderna. Dessa pensionsfonder skall ju också betalas ut månatligen i framtiden. Och så enkelt det är. Varje svensk får ju årligen det rosa papperet från pensionsmyndigheten med besked om sin pension. Det är ju bara att låta maskinen räkna ut förmögenhetsskatten på detta och skicka in det till staten.

Rättsväsendet har ju insett det geniala och gått med på detta. Hoppas nu att även Hovrätten rättar in sig i myndighetsledet och avslår eventuella överklaganden! Så resonerar man nog hos skattemyndigheten.
Skrivet av Tomas Alsbro den den 23 december 2003 kl 07:37

Lappverk bland lagar gör oss rättslösa
Då och då försöker jag att hänga med i de förändringar som sker inom lagstiftning och förordningar.

Jag ger nu upp. Det är mig övermäktigt. Jag är bortvillad och jag tror inte att det enbart beror på mitt bristande intellekt eller mitt bristande minne.


Som Svensk medborgare åvilar det mig att känna till de lagar och förordningar jag har att rätta mig efter. Om jag skulle missa några strategiska lagar eller regler så kan det stå mig mycket dyrt. Vare sig lagstiftaren eller tillämpande statliga verk och myndigheter eller de dömande myndigheterna tar någon hänsyn till mina bristande kunskaper i det fall jag begår något regelbrott eller fel.

Jag ägnade mig åt att försöka läsa in mig på de ärenden Regeringen ärendeförteckning, dvs vad som föredrogs och behandlandes vid regeringens sammanträde den 27 november, anno 2003.

Jag menar att detta är:

  • lagstiftningsterror
  • odemokratiskt
  • förvirrande
  • minskar rättssäkerheten
  • främjar rättslöshet
  • ökar klassklyftorna
  • ökar avståndet mellan styrande och styrda medborgare
  • brott mot de mänskliga rättigheterna


Jag avsäger mig härmed ansvaret för att kunna klara av att följa lagar och förordningar längre.

Tomas Alsbro
Skrivet av Tomas Alsbro den den 30 november 2003 kl 13:45

"Ett vansinnigt slöseri"
Nu duggar det artiklar och skriverier som rör den Svenska sjukvården. Snart sagt varje dag kan vi läsa eller höra om problem inom sjukvården - allt ifrån felaktig/bristande/ingen vård alls, till snart sagt varje landstings urusla ekonomi.

I går kunde vi läsa om den nyutkomna boken "Den sjuka vården". Socialstyrelsen utkom med ett pressmeddelande som mellan raderna berättade att det var förenat med livsfara att tvingas söka akuten för hjärtproblem under icke kontorstid. Dessutom skrev författaren och filmregissören Mats Arehns ett inlägg i SVD Brännpunkt, där han berättar om egna skrämmande erfarenheter av den Svenska sjukvården.

Vi har fått Mats Arehns tillstånd att publicera hans debattinlägg, och vi har valt att göra det på denna plats.

---------------------
För drygt ett år sedan insjuknade min son hastigt och blev förlamad. Sedan dess har han på grund av byråkrati och slarv kostat skattebetalarna uppåt en halv miljon kronor - fullständigt i onödan. Samhället kan spara miljarder på att låta kompetensen bestämma i stället för byråkrater och politiker, hävdar filmregissören Mats Arehn.

Efter mer än ett års daglig kontakt med den svenska sjukvården känns det nödvändigt att informera om hur myndigheterna använder våra skattemedel.

För drygt ett år sedan insjuknade en av mina söner mycket hastigt. Under loppet av några timmar blev han förlamad upp till halsen. Under 2002 har han långsamt fått tillbaka rörelseförmågan i händer och armar, men från midjan och nedåt är han fortfarande förlamad.

De första månaderna vistades han på Karolinska sjukhuset, varefter han blev inskriven på Frösunda Center, ett rehabiliteringscenter för bl a ryggmärgsskadade.

Som alla andra svenskar i samma situation blev han erbjuden ett antal stöd för att i framtiden kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Denna möjlighet till ett värdigt liv är en laglig rättighet i Sverige.
Så långt är allt bra. Tanken är god och de flesta rörelsehindrade får också ett relativt bra liv och det kostar samhället stora summor.

Enligt mina beräkningar har min son kostat skattebetalarna någonstans mellan en kvarts miljon
och uppåt en halv miljon kronor, fullständigt i onödan. Det mesta beror på slarv, krånglig byråkrati och/eller byråkratisk inkompetens.

Jag ska ge ett litet exempel bland många, många fler.
I slutet av januari bestämdes det att han skulle få hjälp med bostadsanpassning. Min son, en arbetsterapeut från KS och jag åkte hem till hans lägenhet för att titta och för att arbetsterapeuten skulle kunna utreda saken. Det gjordes ritningar och anteckningar och en bedömning av vad som behövdes för att han hyggligt skulle kunna klara sig själv i framtiden.

Utredningen resulterade i att ett handfat skulle flyttas och att tre trösklar skulle fixas till. En relativt enkel och billig åtgärd, trodde jag.

Detta skulle vara klart till den 2 juni, fyra månader senare, då det var planerat att han skulle flytta hem.
I mitten av maj ringde en kvinna från kommunen. Hon ville titta på min sons lägenhet. Jag mötte upp och vi gick igenom allt en gång till. Hon "hade inte hunnit med" att höra av sig tidigare, och nu var det
bråttom för han skulle ju flytta hem om någon vecka.

Sen började den stora karusellen snurra. Under drygt en och en halv månad hade jag sammanlagt tio möten med olika specialister i min sons lägenhet. Mest var det folk från kommunen, men också entreprenörer, hantverkare och fastighetsskötare.

Till slut flyttas äntligen handfatet, arbetstid cirka fem timmar. Under den sista veckan dyker det också upp en snickare, en målare och en elektriker. Uppskattningsvis arbetar de någon timma var.

Då var det dags för min son att flytta hem. Men så enkelt var det inte. Kommunen hade glömt bort att han också skulle ha sex personliga assistenter. Detta hade man upptäckt strax före midsommar.

Efter ett antal obegripligt krångliga turer flyttar min son äntligen hem den 14 juli. Då har man i all hast ordnat fram tre assistenter, men det saknas fortfarande tre (assistentfrågan skulle också ha lösts till den 2 juni). Som tur är bor vi bara några kvarter från honom så jag och min hustru rycker in.

Så småningom kommer fakturan från entreprenören till kommunen. Man skickar en kopia till mig. Den är på 23 000 kronor. Jag ringer upp kommunens handläggare, det måste vara något missförstånd. Men kvinnan på kommunen anser att detta är en "normal" kostnad och har ingen lust att diskutera saken. Förutom kostnaden för handfatet och trösklarna tillkommer kostnader för min sons vistelse på Frösunda under 42 extra dagar à cirka 2 750 kronor per dygn.

Detta är bara en liten del av alla absurditeter vi stött på under 2002 och 2003. Och ändå har jag ofta agerat som en outtröttlig entreprenör för att få det hela att fungera någorlunda bra. Dessutom bor vi i Stockholm, vilket är en fördel. I sådana här situationer är det många instanser som ska kontaktas, många ansökningar som ska fyllas i och så många som ska behandla och fatta beslut att turerna ibland blir fullständigt surrealistiska.

Och det är inte pengar som saknas, det kan jag försäkra. Det är en generande dåligt skött byråkrati som säkert kostar skattebetalarna många
miljarder per år, helt i onödan!

Jag vill samtidigt understryka att många inom kommun, försäkringskassa och landsting sliter för att få det hela att fungera, utan att själva ha möjlighet att påverka. Och det är ju inte deras fel att osjälvständiga och okunniga politiker inte vågar delegera utan ständigt lägger näsan i blöt.

Under året med min son och svensk sjukvård har jag mött många som kostat samhället tusentals kronor, dagligen, helt i onödan. Min son är bara en av många, många andra som drabbas av detta administrativa vansinne. Inte undra på att den privata vården skördar allt vad de orkar.

Och hur ska Lars Engqvist och hans barn- och familjeminister Berit Andnor motivera medborgarna att inte välja privata alternativ? Där fungerar det ju i alla fall hyggligt. Och det är ett gigantiskt självbedrägeri att tro att nya pengar löser problemen.
Dumheter!
Låt i stället kompetensen ta de viktiga besluten. Läkare, sjukgymnaster, kuratorer, arbetsterapeuter, psykologer och specialister vet ju i regel vad som
behövs.

Frånta byråkrater och politiker beslutanderätten, för det är de som ser till att det ständigt kostar mycket mer än det skulle behöva göra. Man skulle spara många, många miljoner per år, kanske t o m per vecka.
Egentligen skulle jag också berätta lite om hur färdtjänsten använder våra skattemedel, för där fungerar det riktigt uselt, men det får bli en annan gång.

Till sist: Min son lovades en nytt duschhandtag i oktober 2002. Om och när det kommer ska det bli intressant att se vad det kostar.

Mats Arehn
pappa, filmregissör och författare
Skrivet av Mats Arehn, pappa, filmregissör och författare den den 18 juni 2003 kl 11:20

Sladdertackornas sammansvärjning
Sveriges statsminister har svårt att hålla tyst, också när han borde.

Samma dag som Förenta staterna inför FN:s säkerhetsråd lade fram vad som sades vara bevis för att Irak förfogar över massförstörelsevapen utan att vilja medge det, än mindre uppge var de finns, vilket USA:s regering och dess underrättelsetjänst själva inte har en aning om, samt står i förbindelse med terroristorganisationer, som man däremot vet finansieras icke av Irak utan via en av dess grannstater, hade Göran Persson sin uppfattning klar och var ytterligt mån om att göra den bekant för olika medier och allmänheten.

Colin Powell, den amerikanske utrikesministern, hade hållit ett ”starkt tal”, sade Persson; dennes framställning inför säkerhetsrådet hade varit ”imponerande på många vis” (Svenska Dagbladet 6/2). Till Tidningarnas Telegrambyrå meddelade den svenske statsministern att ”det var en övertygande redovisning av transportaktiviteter dagarna innan vapeninspektörerna kom till de här anläggningarna”.

Det politiska sakinnehållet i dessa uttalanden är att Sveriges främste företrädare i internationella sammanhang (utrikesministern var vid tidpunkten i kurdiska delarna av Turkiet, lagom undanskymt) har slutit upp kring Förenta staternas och Storbritanniens målmedvetna krigssträvan, dock utan att ännu våga utmana den inhemska opinionen. Blir det krig, FN-stött eller ej, bör man veta var han står.

Det uppseendeväckande i detta sammanhang är att statsministerns bedömningar visar sig divergera så starkt från expertisens; han bryr sig inte ens om att ta del av dem innan han ger sin mening till känna.

Sakkunniga på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, och exempelvis den välrenommerade tankesmedjan International Crisis Group (Dagens Nyheter 7/2) underkänner i stort sett helt Colin Powells ”bevisföring”, som i bästa fall indikationer, i vissa fall rena tankefoster. Men Sveriges statsminister konfronteras inte med sådana invändningar; han fäster avseende främst vid det mediala intrycket, vid övertygelsekraften i själva framförandet, medan faktas äkthet och den rationella argumentationen inte anses behöva någon prövning över huvud.

Detta är ett allmänt problem med den typ av politiker – låt oss kalla dem postmodernister – som Göran Persson i så eminent grad representerar. Den mediala ytan är för dem statskonstens allt. Och eftersom en politiker av detta postmodernistiska slag anses kunna, och rentav förväntas, ha åsikter om allt (till exempel att Svenska Akademien belönar ett ”betydande författarskap”, när den tilldelar en viss person Nobelpriset i litteratur – vore inte något annat utfall i hög grad förvånansvärt?), går politiken som sådan miste om varje uns av intellektuellt djup och empirisk stadga.

Den blir en småpratarnas och sladdertackornas sammansvärjning.

Regin för denna faktiska – om inte alldeles avsedda eller särskilt överlagda – konspiration mot demokratins själva livsnerv, det reflekterade samtalet på gedigen faktagrund, utförs av medierna. Och det förfärande är hur väl statsminister Persson trivs i umgänge med journalister av allehanda slag och hur sällan man hör honom (som ljög så oförfärat om sina akademiska prestationer) hänvisa till en diskussion med en forskare, till en vetenskaplig rapport, till en essäsamling av en framstående europeisk intellektuell eller akademiker.

För att vara konkret: Vilken roll spelar överläggningar i forskningsberedningen – Tage Erlanders skapelse och skötebarn – för regeringens arbete i dag? Vår tid sägs dock präglad av den avancerade kunskapen som rikedomskälla och produktivkraft. Är detta trots allt bara struntprat, likt en garrulisk statsmans ogenomtänkta utfyllnadsreplik?

Den politiska polemikens förflackning kan mycket väl vara effekten av att samspelet mellan den offentliga världen och den lärda världen inte längre fungerar som det borde i en modern demokrati. Det är samtidigt svårt att förstå att ett samhälle i längden kan tåla att den politiska kulturen dras ner till den lättare underhållningens nivåer, genom det intima tilltalet och det oemotståndliga kändisraseriet berövad all värdighet.

Vi säger inte att vetenskapen eller förnuftet ska styra i staten. En platonsk ordning med filosofen på tronen är givetvis totalt oförenlig med ett fritt allmänt meningsutbyte (varför får tråkmånsen Sokrates alltid störst utrymme och sista ordet i de riggade dialogerna?) och innebure samtidigt ett starkt undergrävande av vetenskapens integritet och oberoende.

Tendenser till expertvälde saknas förvisso inte i dagens politiska system: vad är för övrigt idéerna om ett högsta finanspolitiskt råd, som framförts i diskussionerna inför ett eventuellt svenskt EMU-inträde, annat än ett försök att ytterligare beskära det nationella parlamentets, riksdagens makt? Men just därför att politiken bör vara en lekmannasyssla och inte ges i uppdrag åt experter, måste dess utövare informera sig noga, ge sig in i en öppen dialog med sakkunskapen, avstå från att söka ämbeten innan tillräcklig mognad och bildning har infunnit sig och någon gång våga ta kamp mot den mediala dramaturgin, mot tramset i soffan och tyranniet framför kameran.
Skrivet av Dagens Forskning den den 23 februari 2003 kl 13:52

Sidan:  1 2  Nästa >>