SkadePortalen / WhiplashInfo

[Bloggen] [Här kan du ställa frågor och läsa svar på det mesta om whiplash/pisksnärt]

Google

 

 

Sök på hela Webben

Sök på Whiplash Info

 

Rättshjälpslagen (1996:1619)

Sammanställning av praxis – version 3

R1A, 2008-05, DV info.avd.

551 81 Jönköping • Besöksadress: Kyrkogatan 34 • Telefon: 036-15 53 00 • Fax: 036-16 57 21 • domstolsverket@dom.se • www.domstol.se Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-16.30

FÖRORD

Den 1 december 1997 trädde en ny rättshjälpslag i kraft. Den viktigaste förändringen i förhållande till den tidigare rättshjälpslagen var att den statliga rättshjälpen gjordes subsidiär i förhållande till rättsskyddet i privata försäkringar.

Regeringen beslutade 2000 att ge Domstolsverket i uppdrag att göra en utvärdering och en allmän översyn av den nya rättshjälpslagen (Ju2000/2090/DOM). Uppdraget utfördes av numera lagmannen Karl-Axel Bladh och numera rådmannen Susanne Bagge med biträde av en arbetsgrupp och redovisades till regeringen i rapport den 1 oktober 2001.

Som ett led i översynen togs avgöranden som kan belysa tillämpningen av den nya rättshjälpslagen fram och ställdes samman. Urvalet gjordes av Domstolsverket när det gäller domstolsavgöranden och av Rättshjälpsnämnden när det gäller avgöranden från Rättshjälpsnämnden. Sammanställningen innehåller inga analyser av de återgivna avgörandena och gör inte heller anspråk på att vara helt komplett. Det kommer att finnas möjlighet att komplettera sammanställningen allt eftersom praxis utvecklas.

Regeringen gav 2007 på nytt i uppdrag till Domstolsverket att göra en allmän av rättshjälpslagen (Ju2007/5942/DOM). Domstolsverket har utfört uppdraget i samråd med en referensgrupp. Uppdraget redovisades till regeringen i rapport den 2 mars 2009. I samband med arbetet med uppdraget har denna sammanställning uppdaterats med nya avgöranden från domstolarna och Rättshjälpsnämnden.

Den första versionen av denna promemoria omfattade avgöranden som meddelats t.o.m. december månads utgång 2000. Den kompletterades därefter med avgöranden från första halvåret 2001. I denna version av sammanställningen har praxis till och med 2008 beaktats.

Jönköping mars 2009

Innehåll

  1. Rådgivning  4
  2. Dödsbo  7
  3. Behov av biträde  8

  4. Rimlighetsbedömning 10
  5. Krav på rättsskyddsförsäkring och borde-regeln 16
  6. Bodelning  22
  7. Äktenskapsskillnad och underhåll till barn  23
  8. Handläggning utomlands – även konventionsärenden och rättshjälpsdirektivet  28
  9. Näringsidkare  33
  10. Rättshjälpsavgift/jämkning  37
  11. 100-timmarsregeln  38
  12. Övrigt  42

1 Rådgivning

2 § andra stycket rättshjälpslagen

För att rättshjälp ska beviljas krävs att rådgivning enligt 4 § har lämnats i angelägenheten i minst en timme, om inte sådan rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl.

1.1 RH 1998:25

Sammanfattning: Kravet på rådgivning i den nya rättshjälpslagen

Skadestånd i anledning av brott. För att rättshjälp ska kunna beviljas krävs att i angelägenheten lämnats minst en timmes rådgivning. Om rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl, kan rättshjälp beviljas även om rådgivning inte lämnats.

Som skäl för aktuell reglering har i förarbetena angetts att rådgivning kan vara meningsfull som inledning till ett rättshjälpsärende för att den rättssökande ska få en första översiktlig information om vad som kan komma att krävas av honom i t.ex. bevishänseende och en ungefärlig uppfattning om kostnaderna. I det aktuella målet väcktes frågan om skadestånd efter att brottmålsprocessen hade avslutats. Skadeståndsskyldigheten fastställdes i brottmålsdomen men skadeståndsbelopp angavs inte. Ett flertal tvistefrågor kunde direkt konstateras. Inledande rådgivning från ett nytt ombud (på samma advokatbyrå) kunde inte anses ha varit uppenbart obehövlig. Något annat skäl att avstå rådgivning förelåg inte. Som tingsrätten har funnit kunde ansökan om rättshjälp inte bifallas.

1.2 RH 1998:29

Lagrum: 2 § andra stycket och 9 § första stycket rättshjälpslagen

Sammanfattning: Fråga om rättshjälp där sökanden har rättsskyddsförsäkring som dock inte omfattar den rättsliga angelägenheten. Tillika fråga om rådgivning vore uppenbart obehövlig eller inte obligatorisk av annan särskild anledning.

Målet gällde klander av bodelning. Rättsskyddet omfattade inte den rättsliga angelägenheten. Rådgivning hade inte lämnats. Sökanden hade som skäl för underlåtenheten anfört att motparten gett in stämningsansökan utan att först tillskriva sökanden. Domstolsverket ansåg med hänsyn till att rådgivning ska underlåtas endast i undantagsfall att de av käranden anförda skälen inte var av den tyngd att rådgivning inte behövde lämnas i ärendet. Hovrätten fann mot bakgrund av vad Domstolsverket anfört och med hänsyn till vad som i övrigt framkommit att rådgivning inte kunde anses vara uppenbart obehövlig.

1.3 Rättshjälpsnämnden 363/1998

Fråga om sökandens bosättning utomlands utgjorde hinder mot att lämna rådgivning. – Ansökan om rättshjälp i angelägenheter rörande äktenskapsskillnad, underhållsbidrag till barn, vårdnad och umgänge med barn. Rådgivning hade inte lämnats. Rättshjälpsnämnden fann att det förhållandet att den rättssökande befann sig i Tyskland inte var tillräckligt för att medge undantag från kravet på rådgivning eftersom att rådgivning i sådant fall också kunde ske per telefon eller skriftligen.

1.4 Rättshjälpsnämnden 406/1998

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad och underhållsbidrag till barn. Sökanden ansåg att rådgivning var obehövlig p.g.a. att ärendet var uppenbart tvistigt och att han hotades av stämning, dels vad avsåg vårdnad under påstående om samarbetsproblem och dels vad avsåg retroaktivt underhållsbidrag. Rättshjälpsnämnden delade Rättshjälpsmyndighetens bedömning att rådgivning inte kunde anses ha varit uppenbart obehövlig och fastställde det överklagade beslutet.

1.5 Rättshjälpsnämnden 682/1998

Fråga om rådgivning var uppenbart obehövlig i ärende rörande fastställande av faderskap för underårigt barn där socialnämnden företagit utredning. - Till följd av socialnämndens skyldigheter att utreda faderskapsfrågan samt att företräda barnet i ärendet fann Rättshjälpsnämnden att modern hade mycket begränsade möjligheter att disponera över processföringen. Med hänsyn härtill framstod enligt Rättshjälpsnämndens bedömning rådgivning som uppenbart obehövlig. Rättshjälp kunde således beviljas i angelägenhet rörande fastställande av faderskap utan hinder av att rådgivning inte hade lämnats.

1.6 Rättshjälpsnämnden 51/2000

Fråga om rådgivning när de rättssökande var bosatta i Serbien och saken rörde indrivning av underhållsbidrag i utlandet enligt New York-konventionen. Den jugoslaviska domen var inte omedelbart verkställbar utan landsministeriet i Belgrad hade gjort en framställan till försäkringskassans utlandskontor i Stockholm om fastställelse av underhållsbidrag till barnen i Sverige. Det svenska ombudet hade ingen direkt kontakt med de rättssökande utan denna sköttes av det förmedlande organet i den mottagande staten. – Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till omständigheterna att rådgivning var uppenbart obehövlig i ärendena.

1.7 Rättshjälpsnämnden 163/2000

Sommaren 1998 fick en man rådgivning i två timmar. I mars 2000 ansökte mannen på nytt om rättshjälp i samma tvist angående en rörelse. Av ansökan framgick att rådgivning inte hade lämnats inför den nya ansökan med motiveringen att ombudet redan var väl insatt i ärendet. Både Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden avslog ansökningen. Som skäl för avslag angavs den tid som förflutit sedan den tidigare ansökan om rättshjälp gavs in samt vad som i övrigt framkommit.

1.8 Rättshjälpsnämnden 211/2000

Ansökan om rättshjälp, dels i angelägenhet rörande verkställighet av beslut rörande umgänge med barn och dels i angelägenhet rörande vårdnad om barn. Sökanden ansåg rådgivning vara uppenbart obehövlig eftersom det var klart att talan måste väckas vid domstol. Rättshjälpsnämnden delade Rättshjälpsmyndighetens bedömning att rådgivning inte kunde anses ha varit uppenbart obehövlig och fastställde det överklagade beslutet.

1.9 Rättshjälpsnämnden 216/2000

Ansökan om rättshjälp för att få ett faderskapserkännande undanröjt. Sökanden ansåg att han var väl insatt i ärendets handläggning och att rådgivning därför var uppenbart obehövlig. Rättshjälpsnämnden fann att kravet på lämnad rådgivning innebar att klienten skulle betala viss del av arbetet. Inom ramen för rådgivning kunde ansökningar eller inlagor upprättas för klientens räkning. Då det inte framkommit att rådgivning varit uppenbart obehövlig eller att det fanns annat särskilt skäl till varför rådgivning inte hade lämnats fastställde Rättshjälpsnämnden det överklagade beslutet.

1.10 Rättshjälpsnämnden 46/2001

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande ekonomiskt bistånd till personlig assistent enligt LSS. Sökanden var förståndshandikappad och uppgifterna i ärendet kom från ett kooperativ dit han var knuten. Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till vad som upplysts om sökandens personliga förhållanden att rådgivning var uppenbart obehövlig. Rättshjälp kunde således beviljas utan hinder av att rådgivning inte hade lämnats.

1.11 Rättshjälpsnämnden 219/2001

En grupp personer sökte rättshjälp i en arbetstvist. Efter att ombudet inledningsvis samlat alla sökande lämnade de information till ombudet varefter de fick information av ombudet hur handläggningen skulle ske. Med hänsyn till att samtliga skulle åberopa samma rättsliga grund för sin talan och att skadeståndsanspråk liksom bevisning var densamma ansåg sökandena att det inte finns någon anledning att ge var och en rådgivning i frågan. Domstolsverket har i yttrande anfört att rådgivning inte är uppenbart obehövligt eftersom det inte är uteslutet att det finns individuella omständigheter som bör beaktas. Domstolsverket anförde vidare att om Rättshjälpsnämnden skulle finna att rådgivning för var och en varit obehövlig, eller om det fanns särskilda skäl att underlåta rådgivning, kunde ifrågasättas om inte en av de sökande skulle ha fått rådgivning för att ombudet skulle bli insatt i frågan. Rättshjälpsnämnden fann att det inte framkommit att behov av särskild information genom rådgivning i något eller några fall uppstod under den gemensamma rådgivningen eller kvarstod efter denna. Med beaktande av detta och med hänsyn till ärendenas art och den fortsatta handläggningen ansåg Rättshjälpsnämnden att det var tillfyllest att rådgivningen genomförts på det sätt som skett.

Se även under 7 Äktenskapsskillnad och underhåll till barn (NJA 1999 s. 149 I.).

2 Dödsbo

6 § andra stycket rättshjälpslagen

Rättshjälp får även beviljas ett dödsbo om det finns synnerliga skäl.

2.1 RH 1999:40

Lagrum: 6 § andra stycket och 7 § första stycket rättshjälpslagen

Sammanfattning: Ansökan om rättshjälp av dödsbo, som företräddes av boutredningsman, har lämnats utan bifall eftersom dödsboet har ansetts kunna tillvarata sin rätt genom boutredningsmannen och därför inte ha behov av juridiskt biträde.

Dödsbo hade förpliktats att betala skadestånd uppgående till ett belopp som översteg dödsboets medel. Eftersom utmätning av dödsboets tillgångar hade skett med stöd av den överklagade domen saknade dödsboet medel att täcka boutredningsmannens kostnader. Hovrätten ansåg att dödsboet genom boutredningsmannen kunde ta tillvara sin rätt i den rättsliga angelägenheten och att behov av biträde därför inte förelåg.

3 Behov av biträde

7 § första stycket rättshjälpslagen

Rättshjälp får beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

3.1 NJA 2001 s. 911

Lagrum: 7 § rättshjälpslagen och 33 kap. 9 § rättegångsbalken

Rubrik: I ärende om verkställighet av utländsk dom avseende underhåll till barn har rättshjälp inte ansetts kunna beviljas enbart för att bekosta en översättning av domen till svenska. Behovet av ekonomisk hjälp för detta ändamål har ansetts kunna tillgodoses genom att rätten låter översätta domen.

3.2 NJA 2003 C 31

Hovrätten fann ett överklagande i ett vårdnads- och umgängesmål vara uppenbart ogrundat och avgjorde målet utan att höra motparten. Vid klagan över domvilla avseende hovrättens avgörande ansåg Högsta domstolen att det inte förelåg behov av juridiskt biträde i ärendet och avslog ansökan om rättshjälp.

3.3 RÅ 2006 ref. 76

Lagrum: 37 b § förvaltningsprocesslagen

Rubrik: Fråga om förutsättningar för resning på grund av uppenbart oriktig rättstillämpning

En socialnämnd ansökte hos kammarrätten om resning i ett mål från länsrätten. Som skäl anförde socialnämnden att det varit fråga om felaktig rättstillämpning i länsrättens mål. Kammarrätten avslog ansökan varefter socialnämnden överklagade beslutet. Regeringsrätten beviljade den enskilda motparten rättshjälp i ärendet.

3.4 Miljööverdomstolen M 1894-03

Lagrum: 7 § rättshjälpslagen och 2 kap. 1 § och 22 kap. 11 § miljöbalken

Fråga om rättshjälp vid överklagande av miljödomstolens beslut att lämna Banverket tillfälligt tillstånd enligt miljöbalken att bortleda grundvatten vid utförande av järnvägstunnel genom Hallandsåsen. Miljööverdomstolen avslog ansökan med motiveringen att bevisbördan i ansökningsmål åligger sökanden och att domstolen i sådana mål har en långtgående utredningsskyldighet. Behovet av juridiskt biträde i den här typen av miljömål får därför anses vara begränsat enligt domstolen som avslog ansökan om rättshjälp.

3.5 Rättshjälpsnämnden 523/1998

Fråga om behov av juridiskt biträde i angelägenhet rörande fastställande av faderskap då modern inte medverkar i utredningen och någon tilltänkt fader inte var känd. – Utredning rörande faderskapet pågick och fadern var inte känd. Mot bakgrund av detta fann Rättshjälpsnämnden att behov av juridiskt biträde inte kunde anses föreligga eftersom barnets behov av biträde för närvarande kunde tillgodoses genom den utredningsskyldighet som åligger socialnämnden.

3.6 Rättshjälpsnämnden 69/1999

Fråga om behov av juridiskt biträde i ärende rörande vårdnad om barn mm. – Eftersom samarbetssamtal fortfarande pågick genom socialförvaltningens försorg fann såväl Rättshjälpsmyndigheten som Rättshjälpsnämnden att behov av juridiskt biträde åtminstone för närvarande inte förelåg.

3.7 Rättshjälpsnämnden 129/2000

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande skadereglering angående överfallsskada m.m. Rättskyddsförsäkringen gällde inte för personskadereglering. Försäkringen gällde emellertid om tvist uppkom. Med hänsyn härtill förelåg inget behov av biträde i ärendet utöver rådgivning. Också fråga om rättshjälp i samband med ansökan om ersättning från Brottsoffermyndigheten. Inte heller i denna del fann Rättshjälpsnämnden att det förelåg behov av juridiskt biträde utöver rådgivning. Överklagandet lämnades utan bifall. De båda advokaterna i Rättshjälpsnämnden var skiljaktiga och biföll överklagandet.

3.8 Rättshjälpsnämnden 210/2000

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande ersättning för behandlingsskada. Rättshjälpsnämnden ansåg att särskilda skäl förelåg med hänsyn till den höga medicinska invaliditeten och till svårigheterna att beräkna inkomstförlusten eftersom sökanden hade varit egen företagare.

3.9 Rättshjälpsnämnden 103/2005

Ansökan avsåg återfående av barn från Egypten alternativt Gaza, vilket i båda fallen innebar att 1980 års Haagkonvention om bortförda barn inte var tillämplig. Sökanden uppgav att målet i grunden var ett vårdnadsmål. Utrikesdepartementet hade uppgett att saken skulle komma att handläggas som ett mål vid domstol, eftersom Haagkonventionen inte var tillämplig i aktuella länder. Rättshjälpsnämnden fann att behov av biträde utöver rådgivning förelåg och återförvisade ärendet för prövning om övriga förutsättningar för rättshjälp förelåg.

3.10 Rättshjälpsnämnden 27/2008

Rättshjälpsmyndigheten beviljade rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd i anledning av mobbning. Rättssökanden avsåg att föra talan mot kommun avseende kränkning i form av mobbning i skolan. Justitiekanslern överklagade Rättshjälpsmyndighetens beslut. Skolverket hade prövat ärendet under uppfattningen att saken rörde diskriminering och därför överlämnat saken till Ombudsmannen för etnisk diskriminering (DO), vilken inte fattat något beslut i saken. Rättshjälpsnämnden anförde att om rättssökanden får avslag i DO var han i första hand hänvisad till att söka omprövning hos Skolverket. Rättshjälpsnämnden fann att det inte var klarlagt att rättssökanden uttömt de möjligheter som fanns vid myndigheterna, varför i det läget inte heller kunde beviljas rättshjälp.

Se även under 2 Dödsbo, RH 1999:40.

4 Rimlighetsbedömning

8 § rättshjälpslagen

Rättshjälp får beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

4.1 NJA 1999 s. 465

Rubrik: Fråga om tillämpning av 8 § rättshjälpslagen

Rättshjälp i ett mål om enskilt anspråk i anledning av brott som avskilts från brottmålet för handläggning som särskilt mål. Skadeståndet avsåg en bil som värderats till ca 130 000 kr och som inte återlämnats till ägaren. Sökanden var svarande i målet. Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) anförde att avskiljande av en talan om enskilt anspråk krävde att en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter. Normalt hade detta sin bakgrund i oklarheter beträffande skadeståndsskyldighetens omfattning. Även i de fall då skadeståndsskyldigheten grundades på brott fick det anses vara av allmänt intresse att frågorna handlades effektivt och rättssäkert även efter avskiljande och att den som talan riktades mot därför vid behov skulle kunna beviljas rättshjälp. Detta innebar inte att 8 § aldrig skulle utgöra hinder mot att bevilja rättshjälp efter att enskilt anspråk avskilts. Förutom fall då tvisteföremålets värde var ringa kunde det finnas skäl att avslå ansökan på den grunden att rättshjälpssökandens talan framstod som utsiktslös eller att han medvetet försvårade handläggningen i målet. Av handlingarna framgick inte att det förelåg sådana omständigheter som kunde ge anledning att avslå ansökan med stöd av 8 §. Eftersom förutsättningar även i övrigt förelåg att bevilja ansökan biföll Högsta domstolen överklagandet.

Skiljaktiga (två justitieråd): Det ena justitierådet fann att frågan om skadeståndets storlek syntes, såvitt kunde bedömas, vara förhållandevis enkel att avgöra. Det var därför inte rimligt att staten bidrog till kostnaderna. Rättshjälp borde därför inte beviljas. Det andra justitierådet instämde i majoritetens uppfattning att det inte fanns skäl att avslå med stöd av 8 §. Justitierådet fann dock att tvistefrågan, såvitt kunde bedömas, var av enkel beskaffenhet. Behov av biträde förelåg därför inte. Ansökan borde därför avslås med stöd av 7 §.

4.2 NJA 2004 s. 276

Rubrik: Fråga om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna för rättshjälp till svarande i vårdnadsmål i fall där vårdnadsfrågan tidigare varit föremål för rättslig prövning.

Knappt ett år hade löpt sedan Svea hovrätt i dom beslutat om ensam vårdnad för en av parterna när den andra parten på nytt väckte talan i Huddinge tingsrätt och yrkade ensam vårdnad. Motparten ansökte om rättshjälp. Tingsrätten beviljade rättshjälp och förordnade även att någon rättshjälpsavgift inte skulle utgå.

Domstolsverket överklagade beslutet och yrkade i första hand att beslutet skulle upphävas eftersom rättshjälp tidigare beviljats i samma angelägenhet och att förhållandena inte ändrats nämnvärt sedan den tidigare tvisten. I andra hand yrkade

11 (43)

verket att hovrätten skulle fastställa procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften till två procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet.

Hovrätten, vars beslut fastställdes av Högsta domstolen, angav att det normalt inte borde komma i fråga att bevilja rättshjälp i en angelägenhet som tidigare varit föremål för rättslig prövning utom när nya väsentliga omständigheter i mål om vårdnad och umgänge helt hade förändrat förutsättningarna för det tidigare avgörandet. Denna princip borde emellertid i första hand tillämpas på den part som väckte talan i det nya målet. Det sagda hindrade dock inte att viss restriktivitet iakttogs även när det gällde svarandepartens rätt till rättshjälp. Hovrätten ansåg förhållandena i detta fall vara sådana att rättshjälp borde beviljas.

Procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften bestämdes emellertid till två procent eftersom det saknades möjlighet att befria någon som inte var underårig från skyldighet att betala rättshjälpsavgift.

4.3 NJA 2005 N 43

Frågan gällde enskilt åtal för bland annat grovt tjänstefel.

Högsta domstolen angav att förutsättningar enligt 8 § rättshjälpslagen inte förelåg. Ansökan om rättshjälp lämnades därför utan bifall.

4.4 NJA 2006 s. 569

Rubrik: Prövning av rimlighetskravet i 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) (I och II). Tillika fråga om en tillämning av 8 § rättshjälpslagen i en gränsöverskridande tvist är förenlig med det s.k. rättshjälpsdirektivet (2003/8/EG)

I

Målet gällde en tvist om ett skuldebrev på 200 000 kr. Käranden ansökte om rättshjälp men fick avslag i tingsrätten på den grunden att det inte var rimligt att staten bidrog till kostnaderna med hänsyn till fordrans art.

Tvisten i tingsrätten rörde ett förhållandevis stort belopp och utgången hade därför stor betydelse för käranden. Ansökan borde inte avslås på den grunden att talan var utsiktslös. Det aktuella skuldebrevet innehöll visserligen formuleringar som var mindre vanliga. Det kunde däremot knappast sägas att tvisten rörde ett anspråk som inte borde sanktioneras av rättsordningen eller låg i gränstrakterna kring det otillåtna.

Hovrätten ansåg således att det vid en bedömning av samtliga omständigheter inte framstod som orimligt att staten bidrog till rättshjälpskostnaderna i tvisten och beviljade käranden rättshjälp.

Högsta domstolen fastställde hovrättens beslut på de av hovrätten angivna skälen med tillägget att villkoren i skuldebrevet, mot bakgrund av att det upprättades som ett led i en förlikning mellan parterna efter det att deras relation hade upphört, inte framstod som anmärkningsvärda.

II

I målet som gällde vårdnad och umgänge ansökte pappan som var kärande, bosatt i Spanien, om rättshjälp. Frågan hade tidigare prövats den 3 maj 2002 (gemensam vårdnad), den 25 augusti 2003 (ensam vårdnad för mamman som yrkat ensam vårdnad bl.a. p.g.a. att pappan kvarhållit barnet i Spanien efter avslutat

12 (43)

veckoslutsumgänge och förundersökning inletts) samt den 22 januari 2004 (pappans talan om umgänge ogillades). I aktuellt mål väckte pappan talan den 19 augusti 2005 och yrkade i första hand ensam vårdnad. I samtliga tre tidigare processer hade pappan beviljats rättshjälp.

Tingsrätten avslog ansökan med motiveringen att frågan prövats relativt nyligen varför det inte var rimligt att staten skulle bidra till kostnaderna för käranden.

Hovrätten fastställde tingsrättens beslut i rättshjälpsfrågan och avslog kärandens begäran om att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

Eftersom pappan i Högsta domstolen återkallat sitt överklagande i sak konstaterade domstolen först att frågan om rättshjälp skulle prövas med utgångspunkt i de förhållanden som förelåg under processen vid tingsrätten.

Högsta domstolen angav att utrymmet att avslå en rättshjälpsansökan enligt lagmotiven blivit väsentligt större sedan kravet på rimlighet infördes genom 1996 års rättshjälpsreform. I motiven framhölls samtidigt att prövningen var grannlaga och borde ske med stor försiktighet samt att det normalt borde vara uteslutet att rättshjälp beviljades för en angelägenhet som redan varit föremål för rättslig prövning.

Att pappan självsvåldigt och i strid med domstols förordnande bosatt sig med barnet i Spanien och höll kvar barnet där bidrog till att pappan inte fick del i vårdnaden och att hans yrkande om umgänge avslagits. Frågan om hans handlande var brottsligt kunde därvid inte ha antagits haft någon avgörande betydelse och hans påstående att brottsmisstankar inte längre förelåg var inte en sådan ny omständighet som var av betydelse vid en ny sakprövning. Däremot kunde det förhållandet att pappan inte hade haft någon kontakt med barnet motivera att umgängesfrågan på nytt prövades av domstol. Yrkandena i aktuellt mål var emellertid i första hand ensam vårdnad och i andra hand gemensam vårdnad samt umgänge med barnet i Spanien. Hans talan framstod således inte som realistisk. Trots angelägenhetens art och betydelse för de inblandade var det därmed inte rimligt att staten på nytt skulle bidra till pappans rättegångskostnader.

Pappan begärde även att Högsta domstolen skulle inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i frågan om en tillämpning av 8 § rättshjälpslagen skulle stå i strid med rådets direktiv (2003/8/EG) om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (det s.k. rättshjälpsdirektivet). Högsta domstolen konstaterade att reglerna i direktivet inte hindrade att 8 § rättshjälpslagen tillämpades på gränsöverskridande tvister. Rätten till rättslig prövning var inte villkorad av att rättshjälp gavs och själva domstolsförfarandet var kostnadsfritt med undantag för ansökningsavgiften. Vidare kunde rådgivning erhållas enligt 4 § rättshjälpslagen. Slutligen hade den rättssökande enligt 11 kap. 6 § RB under vissa förutsättningar rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader för inställelse till förhandling. Eftersom det således stod klart att möjligheten till rättslig prövning var säkerställd oavsett om den rättssökande vägrades rättshjälp med hänvisning till 8 § rättshjälpslagen, fanns ingen anledning att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

4.5 NJA 2007 s. 479

Rubrik: Rättshjälp har beviljats svaranden i ett mål om skadestånd på grund av förtal.

I ett mål om grovt förtal dömdes M.K. till dagsböter och förpliktades att utge sammanlagt 85 000 kr i skadestånd till två målsägande. M.K. överklagade både i ansvars- och skadeståndsdelen. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd i ansvarsdelen. I skadeståndsdelen krävdes inte prövningstillstånd. Inför prövningen i hovrätten ansökte M.K. om rättshjälp men hovrätten avslog hennes ansökan.

Högsta domstolen anförde att det saknades skäl att bedöma den här situationen annorlunda än den i NJA 1999 s. 465. Där gällde målet ett avskiljt skadestånd och rättshjälp beviljades svaranden. Vidare angav Högsta domstolen att rättshjälp skulle beviljas restriktivt i fråga om enskilt åtal eller mål om skadestånd på grund av förtal m.m.

Högsta domstolen konstaterade emellertid att den restriktivitet som kommit till uttryck i förarbetena när det gällde rättshjälp i mål om förtal var påkallad framför allt beträffande den som ville föra talan om enskilt åtal eller kräva skadestånd i ett sådant mål. Eftersom M.K. i detta mål var svarande ansåg domstolen att hennes möjligheter att få rättshjälp inte borde vara lika begränsade. Eftersom M.K. också ansågs vara i behov av biträde beviljades hon rättshjälp.

4.6 Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 416-00

Fråga bl.a. om bestämmelsen i 8 § rättshjälpslagen utgjorde hinder mot att bevilja sökanden rättshjälp p.g.a. hans påstående om att käranden velat betala med ”svarta pengar”. Hovrätten angav att det i förarbetena nämndes att det inte var rimligt med rättshjälp för angelägenheter som hade samband med större ekonomiska transaktioner som inte kunde sägas ha med sökandens vardagliga välfärd att göra. I lagrådsremissen nämndes som exempel tvister om återbetalning av ”svarta pengar” som betalats för hyresrätt. Vidare angavs i förarbetena att i angelägenheter som rörde spekulation, lyxbetonade föremål och transaktioner i gränslandet mellan tillåtet och otillåtet fanns det möjligheter att med stöd av rimlighetsregeln underlåta att bevilja rättshjälp.

Enbart det förhållandet att sökanden gjorde gällande att käranden hade velat betala med ”svarta pengar” kunde inte utgöra anledning att avslå hans ansökan om rättshjälp. Det hade inte heller i övrigt framkommit omständigheter som borde föranleda att rättshjälp vägrades med stöd av 8 § rättshjälpslagen.

I 13 § rättshjälpslagen angavs att rättshjälp inte fick beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. Bedömningen blev dock en annan när frågan om beviljande av rättshjälp angick samma omständigheter som den bakomliggande tvist vilken rättshjälpsansökan avsåg, dvs. om sökanden skulle anses vara näringsidkare. I sådana fall borde det komma i fråga att avslå begäran om rättshjälpendast om det förelåg särskilda skäl (RÅ 1986 ref. 114 och RH 1997:80). Sådana skäl kunde vara att de omständigheter som sökanden åberopade utan vidare framstod som oriktiga eller av annan anledning kunde lämnas utan avseende. Så

14 (43)

dana skäl framgick inte av tillgängliga handlingar. Med hänsyn till vad som anförts och sökandens ekonomiska och personliga förhållanden bifölls ansökan om rättshjälp.

4.7 Svea hovrätt Ö 2580-00

Rättshjälp i mål avseende enskilt åtal med brottsrubriceringen grov förolämpning. Förarbetena angav att möjligheterna till rättshjälp i angelägenheter som gällde enskilt åtal skulle vara mycket begränsade. En bedömning gjordes om det med hänsyn till den rättsliga angelägenhetens art, betydelse och omständigheterna i övrigt var rimligt att staten bidrog till kostnaderna. Hovrätten fann att den med hänsyn till den ifrågavarande angelägenhetens art och betydelse och omständigheterna i övrigt inte var rimligt att staten bidrog till kostnaderna för att parten skulle kunna utföra sin talan. Beslutet att bevilja rättshjälp upphävdes.

4.8 Rättshjälpsnämnden 494/1998

Rättshjälpsnämnden fann det inte rimligt att staten bidrog till kostnaderna i ett ärende rörande skadestånd p.g.a. förtal i tryckt skrift. I ärendet framkom att Pressens Opinionsnämnd hade funnit att Dagens Nyheter brutit mot god publicistisk sed genom publicering av den aktuella artikeln. Två ledamöter var skiljaktiga och ville bevilja rättshjälp.

4.9 Rättshjälpsnämnden 600/1998

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande borgensåtagande. Sökanden hade ingått borgen för ett lån i annans förvärvsverksamhet. Rättshjälpsnämnden fann med beaktande av angelägenhetens art samt omständigheterna i övrigt att det inte kunde anses rimligt att staten bidrog till kostnaderna i ett ärende rörande borgensåtagande.

4.10 Rättshjälpsnämnden 677/1998

Fråga om det var rimligt att återigen bevilja rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad om barn. Den rättssökande hade den 9 mars 1998 av tingsrätten beviljats rättshjälp i samma angelägenhet och tingsrätten hade den 17 mars 1998 meddelat dom i målet. I domen tillerkändes sökanden yrkat umgänge med barnet. Avsikten med den nya rättshjälpsansökan var att ansöka om överföring av vårdnaden eftersom motparten vägrade medge umgänge i enlighet med vad som beslutats. – Rättshjälpsnämnden, som därvid frångick Domstolsverkets medgivande att rättshjälp skulle beviljas, fann det inte rimligt att staten bidrog till kostnaderna då frågan om vårdnad nyligen varit föremål för rättslig prövning. Rättshjälp beviljades inte.

4.11 Rättshjälpsnämnden 58/1999

Fråga om det var rimligt att bevilja rättshjälp i angelägenhet rörande hävande av köp av fritidsbåt. Köpeskillingen uppgick till cirka 90 000 kr, vilket i förhållande till de defekter som enligt den rättssökande upptäckts på båten efter köpet var alldeles för högt. Försäkringsbolaget hade avböjt att bevilja rättsskydd i angelägenheten då han tecknat försäkringen en vecka efter köpet. - Rättshjälpsnämnden, som gjorde samma bedömning som Rättshjälpsmyndigheten, fann med

15 (43)

hänsyn till angelägenhetens art att det inte var rimligt att staten bidrog till kostnaderna.

4.12 Rättshjälpsnämnden 169/1999

Lagrum: 8 §, 32 § 6 och 35 § rättshjälpslagen

Barn ansökte om rättshjälp i angelägenheter rörande jämkning av underhållsbidrag. Efter besked från försäkringsbolaget att barnen inte omfattades av moderns hemförsäkring beviljades rättshjälp. De rättssökande beviljades därefter rättsskydd i angelägenheten. Fråga om rättshjälpens upphörande eftersom det med hänsyn till omständigheterna inte längre var rimligt att staten bidrog till den rättssökandes kostnader. Tillika fråga om återbetalning av rättshjälpskostnaderna då rättshjälpen upphörde på denna grund. – Rättshjälpsnämnden fann det inte längre rimligt att staten bidrog till kostnaderna i ärendena då barnen även beviljats rättsskydd i samma angelägenhet. Rättshjälpsnämnden förordnade om rättshjälpens upphörande enligt 32 § 6 rättshjälpslagen. Den bestämmelse om rättshjälpens upphörande som tillämpades samt bestämmelsen om återbetalningsskyldighet har sin motsvarighet i 1972 års rättshjälpslag. I enlighet med den praxis som bildats på grundval av den lagen fann Rättshjälpsnämnden att de rättssökandes återbetalningsskyldighet av rättshjälpskostnaderna borde begränsas tillmotsvarande rättshjälpsavgifterna. Överstigande belopp stannade på staten.

4.13 Rättshjälpsnämnden 115/2007

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd. Rättssökanden som saknade körkort framförde bil alkoholpåverkad varvid bilen skadades och fick skrotas. Bilägaren som vid den aktuella färden lät rättssökanden köra och som själv var med som passagerare, riktade skadeståndsanspråk mot rättssökanden. Justitiekanslern överklagade Rättshjälpsmyndighetens beslut att bevilja rättshjälp och anförde att det inte var rimligt att rättshjälp beviljats. Rättshjälpsnämnden fann med beaktande av angelägenhetens betydelse för rättssökanden och tvisteföremålets värde att det inte förelåg hinder att bevilja rättshjälp.

5

Krav på rättsskyddsförsäkring och borde-regeln

9 § rättshjälpslagen

Rättshjälp får inte beviljas, om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten.

Om den rättssökande saknar rättsskydd enligt första stycket men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssökande.

5.1 NJA 1999 s. 712

Rubrik: Den som är beroende av försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen och saknar egendom värd att försäkra har inte ansetts ha anledning att teckna försäkring med rättsskydd. Rättshjälp har beviljats.

Sökanden var helt beroende av försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen för sitt uppehälle. Han saknade egendom värd att försäkra. Således hade sökanden inte haft anledning att teckna hemförsäkring. Avsaknad av försäkringsskydd hade därmed inte betydelse för prövningen av rättshjälpsfrågan.

5.2 NJA 2000 s. 400

Rubrik: En rättsökande har i en pågående tvist kunnat utnyttja en rättsskyddsförsäkring. Rättshjälp har inte beviljats i angelägenheten när förmånerna enligt försäkringen har uttömts.

Sökanden hade en rättsskyddsförsäkring som hade kunnat utnyttjas för den pågående tvisten och som hade ersatt hennes kostnader i målet upp till 100 000 kr. Högsta domstolen anförde att det i motiven uttryckligen angavs att det inte behövde införas någon möjlighet att få rättshjälp när den som har rättsskyddsförsäkring har utnyttjat denna upp till försäkringens maximibelopp. Dock skulle rättshjälp kunna beviljas, om rättsskyddsförsäkringen är mindre omfattande än normalt och detta inte berodde på den rättssökandes eget val.

Sökanden hade utnyttjat rättsskyddsförsäkringen för den pågående tvisten och försäkringen hade ersatt hennes kostnader i målet upp till 100 000 kr. Omständigheterna var sådana att rättshjälp inte skulle beviljas i angelägenheten.

5.3 NJA 2001 s. 135

Rubrik: Särskilda skäl har ansetts föreligga att i mål om umgänge bevilja rättshjälp för svaranden, som borde ha haft försäkring med rättsskydd som omfattat angelägenheten.

I mål om umgänge ansökte svaranden om rättshjälp. Tingsrätten avslog ansökan. Svaranden överklagade beslutet. Hovrätten ansåg att angelägenheten var av sådan art och betydelse för svaranden att särskilda skäl förelåg för att hon skulle beviljas rättshjälp och ändrade tingsrättens beslut. Domstolsverket överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen.

Högsta domstolen anförde att svarandens inkomster var låga och bestod av ekonomiska bidrag från det allmänna. Enligt socialtjänstlagen kunde emellertid försörj

17 (43)

ningsstöd utgå även för kostnad för hemförsäkring. Med hänsyn härtill borde svaranden ha skaffat sig rättsskydd. I förarbetena till rättshjälpslagen angavs tvister om vårdnad och umgänge som sådana angelägenheter beträffande vilka det kunde finnas särskilda skäl att bevilja rättshjälp. Mål om umgänge – liksom mål om vårdnad – avsåg viktiga frågor angående barnets rätt, som var av största betydelse inte bara för barnet utan även för föräldrarna. Det kunde i normala fall inte anses rimligt att en part i en sådan tvist av ekonomiska skäl skulle behöva avstå från juridiskt biträde och därmed tvingas föra sin talan själv. Detta gällde särskilt om parten var svarande i rättegången och motparten dessutom hade erhållit rättshjälp.

Högsta domstolen lämnade Domstolsverkets överklagande utan bifall.

5.4 NJA 2006 s. 655

Rubrik: En ansökan om rättshjälp i en rättslig angelägenhet rörande klander av skiljedom får inte avslås med stöd av 9 § rättshjälpslagen på den grunden att den rättsökande åtnjutit rättsskydd i den angelägenheten som omfattade skiljeförfarandet.

Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar avslog i skiljedom en talan rörande ersättning på grund av trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Käranden klandrade skiljedomen och ansökte om rättshjälp. Han anförde bl.a. att det rättsskydd han åtnjutit i skiljeförfarandet genom LO-TCO Rättsskydd AB hade upphört och att rättsskyddet i hans hemförsäkring inte omfattade tvister som hade samband med hans arbete eller yrkesutövning.

Högsta domstolen anförde att rättshjälp skulle beviljas i en rättslig angelägenhet. Den rättsliga angelägenhet som omfattade skiljeförfarandet var avslutad i och med att det förelåg ett slutligt avgörande i form av en skiljedom som inte kunde överklagas (se prop. 1972:4 s. 335 f.). Av handlingarna framgick att det rättsliga bistånd som käranden fick genom försäkringen var begränsat till den angelägenheten. När käranden ansökte om rättshjälp i hovrätten avsåg ansökningen hans talan om ogiltighet och klander av skiljedomen. Ansökningen avsåg således en ny rättslig angelägenhet som inte kunde avslås med stöd av 9 § rättshjälpslagen på den grunden käranden åtnjutit rättsskydd i den tidigare angelägenheten.

Ärendet återförvisades till hovrätten för fortsatt behandling.

5.5 NJA 2007 s. 382

Lagrum: 9 § och 34 § rättshjälpslagen

Rubrik: Rättshjälp har beviljats för process i tredje instans, sedan beloppet i befintlig rättsskyddsförsäkring förbrukats.

Målet gällde vårdnad, boende och umgänge. Tingsrätten dömde i målet den 3 maj 2006. Hovrätten avgjorde, efter överklagande av båda parter, målet den 13 december 2006. Bland annat förordnades att mamman skulle ha ensam vårdnad om barnet. Pappan överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen och mamman ansökte om rättshjälp på den grunden att hon uttömt rätten till ersättning ur sin rättsskyddsförsäkring, att denna omfattat rätt till ersättning upp till ett belopp om 120 000 kr, att hon studerade och för sin försörjning uppbar studiemedel samt att hon saknade nettoförmögenhet.

Justitiekanslern motsatte sig att rättshjälp skulle beviljas bl.a. med hänvisning till NJA 2000 s. 400.

18 (43)

Högsta domstolen (tre justitieråd) anförde att rättsfallet NJA 2000 s. 400 gällde frågan om rättshjälp i hovrätten skulle beviljas den som utnyttjat sin rättsskyddsförsäkring till dess maximibelopp i första instans. Frågan i detta mål gällde tredje instans, sedan beloppet i befintlig försäkring förbrukats. Det var inte rimligt att den som hade rättsskyddsförsäkring skulle behöva planera så att det återstod ett utrymme på försäkringen för eventualiteten att Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd. Med hänsyn till detta och till Högsta domstolens betydelse som prejudikatinstans, borde i en situation som den förevarande, när förutsättningar i övrigt var för handen, rättshjälp kunna beviljas med ett antal timmar som täckte målets behandling i domstolen. Högsta domstolen beslutade också att förmånen av rättshjälpsbiträde får omfatta högst 30 timmars arbete.

Två justitieråd var skiljaktiga och anförde med hänvisning till 9 § första stycket rättshjälpslagen och NJA 2000 s. 400 att eftersom sökanden i underinstanserna fullt ut hade utnyttjat en rättsskyddsförsäkring av normal omfattning, rättshjälp inte kunde beviljas henne i angelägenheten.

5.6 RH 1998:26

Sammanfattning: Fråga om en person som avtjänar fängelsestraff och saknar bostad under kortare tid, varunder hans bohag är magasinerat, borde ha haft försäkring med rättsskyddsmoment; även fråga om bedömningen av den sökandes ekonomiska och personliga förhållanden vid prövningen om rättshjälp ska beviljas.

Ansökan avsåg avskilt tvistemål. Sökanden saknade såväl hemförsäkring som övrigt försäkringsskydd. Sökanden som hade en inkomst på drygt 100 000 kr efter avdrag för underhållsskyldighet för tre barn kunde inte hänföras till den grupp personer som normalt ansågs ha förmåga att försäkra sig. Sökandens personliga förhållanden, bland annat hade han nyligen fått bostad efter avtjänat straff, var sådana att han inte borde ha haft rättsskyddsförsäkring. Sökanden omfattades därmed inte av borde-regeln. Eftersom övriga förutsättningar för att bevilja rättshjälp var uppfyllda beviljades sådan hjälp.

5.7 RH 1998:64

Sammanfattning: Fråga om en person, som har ådragit sig skulder till följd av bl.a. spelberoende och som helt saknat försäkringsskydd, med hänsyn till sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft en rättsskyddsförsäkring.

Ansökan om rättshjälp i mål om återvinning. En ansökan om betalningsföreläggande om 85 000 kr jämte ränta och ersättning för kostnader hade bifallits av kronofogdemyndigheten och sökanden ansökte om återvinning vid tingsrätt. Hovrätten konstaterade att sökanden inte haft något försäkringsskydd. Uppgiften om att sökanden till följd av överenskommelser med fordringsägare haft begränsade belopp för egen del godtogs. Emellertid ifrågasattes om sökanden hade ett hem i ordets egentliga mening. Förhållandena i övrigt liknade de som beskrevs i förarbetena. Sökanden hade under ca. ett års tid levt under socialt pressande förhållanden. Hon hade fått hjälp och stöd av socialförvaltningen bl.a. med bostad. Bohaget och övriga tillgångar var av ringa ekonomiskt värde. Honhade nyligen genomgått en separation. Även om hon hamnat i belägenheten på grund av en i viss mån särpräglad händelse - hennes spelberoende - liknade hennes förhållanden de som beskrevs i förarbetena. Vid en samlad bedömning ansåg

19 (43)

hovrätten att sökanden levt under sådana ekonomiska och personliga förhållanden att det inte rimligen kunde krävas att hon skaffat sig ett rättsskydd. Bestämmelsen i 9 § andra stycket hindrade således inte att rättshjälp beviljades. Inte heller i övrigt förelåg hinder mot beviljande.

5.8 RH 1999:94 I och II

Sammanfattning: Rättshjälp har inte ansetts kunna beviljas trots att sökandena utnyttjat sina respektive rättsskyddsförsäkringar upp till dess maximala belopp.

Hovrätten fann att sökanden hade en rättsskyddsförsäkring som omfattade den i målet aktuella angelägenheten. Försäkringsskyddet ansågs ha normal omfattning. Vid sådant förhållande fick rättshjälp inte beviljas, trots utnyttjande av försäkring upp till maximala beloppet.

5.9 Hovrätten för Övre Norrland Ö 38-00

Rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad om barn och barns boende. Sökanden har uppgett att han upptäckt att han av förbiseende inte förlängt sin hemförsäkring. Hovrätten fann att sökanden med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden borde ha haft rättsskyddsförsäkring. Målet rörde emellertid vårdnad om barn och barns boende. Med hänsyn härtill, motpartens inställning och övriga omständigheter förelåg särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

5.10 Hovrätten för Övre Norrland Ö 12-00

Rättshjälp i angelägenhet rörande barns boende m.m. Sökanden saknade försäkringsskydd före den 14 december 1999. Hon levde på studielån och var försörjningsskyldig mot två barn. Hennes ekonomiska underlag uppgick till drygt 50 000 kr. Med sådant underlag kunde hon inte hänföras till en grupp som normalt kunde anses ha förmåga att försäkra sig. Hennes personliga förhållanden i övrigt var inte heller sådana att hon bort ha försäkringsskydd. Bestämmelsen i 9 § 2 st utgjorde därmed inget hinder att bevilja rättshjälp. Inte heller i övrigt förelåg hinder mot att bifalla hennes ansökan.

5.11 Rättshjälpsnämnden 355/1998

Det förhållandet att en vårdnadshavare pga. sina personliga och ekonomiska förhållanden borde ha haft rättsskyddsförsäkring ansågs av Rättshjälpsnämnden inte utgöra hinder mot att bevilja ett underårigt barn rättshjälp i angelägenhet rörande fastställande av faderskap. Hinder mot rättshjälp förelåg inte heller i övrigt.

5.12 Rättshjälpsnämnden I. 405/1998 II. 157/2000

I.

Fråga om rättshjälp i angelägenhet rörande hävande av köp av personbil alternativt nedsättning av köpeskilling. Den omtvistade personbilen hade förvärvats från en bilfirma i utlandet för att sedan omgående vidareförsäljas i Sverige. Någon rättsskyddsförsäkring som gällde för den aktuella tvisten hade inte tecknats.

– Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till sökandens innehav av personbil att han borde ha haft en rättsskyddsförsäkring som omfattade den aktuella angelägenheten. Rättshjälp beviljades inte.

II.

Fråga om krav på rättsskyddsförsäkring vid tvist i anledning av köp av husbil som var avställd. – Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till att angelägenheten avsåg en tvist i anledning av köp av motorfordon och med hänsyn till sökandens försäkringsskydd i övrigt samt till övriga omständigheter att han borde ha haft rättsskyddsförsäkring.

Särskilda skäl för att bevilja rättshjälp hade inte framkommit. Rättshjälp beviljades inte.

5.13 Rättshjälpsnämnden 478/1998

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande fel i fastighet. Rättshjälpsnämnden fann inte omständigheten att sökanden trodde att en försäkring som tecknats för en annan fastighet även omfattade den i angelägenheten aktuella fastigheten utgjorde skäl att medge undantag från kravet på rättsskyddsförsäkring. Sökanden borde således ha haft en rättsskyddsförsäkring och något särskilt skäl att ändå bevilja henne rättshjälp förelåg inte.

5.14 Rättshjälpsnämnden 485/1998

Fråga om det förhållandet att ett underårigt barn omfattades av vårdnadshavarens försäkring utgjorde hinder att bevilja rättshjälp i angelägenhet rörande underhållsbidrag. – Enligt 9 § rättshjälpslagen föreligger hinder att bevilja rättshjälp om den rättssökande har en rättsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till att barnet omfattades av en sådan rättsskyddsförsäkring att rättshjälp inte kunde beviljas.

5.15 Rättshjälpsnämnden 623/1998

Ansökan om rättshjälp i tvist rörande köp av häst. – Rättshjälpsnämnden fann att ägaren av ridhästen med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden borde ha haft rättsskydd och att det inte förelåg några särskilda skäl att ändå bevilja rättshjälp i angelägenheten.

5.16 Rättshjälpsnämnden 683/1998

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande skadeståndskrav mot bostadsrättsförening pga. fukt- och mögelskador i lägenheten. Fråga om bostadsrättsinnehavare förutom hemförsäkring även borde ha haft försäkring som omfattade bostadsrätten. – Rättshjälpsnämnden fann att sökanden borde ha haft sådan försäkring samt att det inte förelåg särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse att ändå bevilja rättshjälp.

5.17 Rättshjälpsnämnden 7/2002

Ansökan om rättshjälp i tvist rörande arv. Den rättssökande hade en rättsskyddsförsäkring som inte kunde tas i anspråk på grund av karenstidsbestämmelser i försäkringsvillkoren. Rättssökanden hade tidigare haft kollektiv hemförsäkring med rättsskydd genom sin fackliga organisation, vilket skydd upphörde genom anställningsbyte. Den nya fackliga organisationen hade inte något rättsskydd knutet till den kollektiva hemförsäkringen. Rättshjälpsnämnden fann

21 (43)

bland annat att arten av den angelägenhet som rättshjälp sökts för samt angelägenhetens betydelse för rättssökanden gjorde att det förhållandet att rättssökanden inte hade någon rättsskyddsförsäkring som omfattade angelägenheten inte skulle utgöra hinder att bevilja rättshjälp.

5.18 Rättshjälpsnämnden 20/2007

Ansökan om rättshjälp angående behandlingsskada med handläggning i skiljenämnd. Rättssökanden har inte haft rättsskydd. Enligt förarbetena till rättshjälpslagen ska den som ligger nära eller inom övre hälften av den ekonomiska avgränsning som berättigar till rättshjälp anses ha förmåga att försäkra sig. Gränsvärdet uppgår för närvarande till 260 000 kr. Rättssökandens ekonomiska underlag låg inom övre hälften av gränsvärdet, varför rättssökanden fick anses ha förmåga att försäkra sig och därför borde ha haft en rättsskyddsförsäkring enligt 9 § 2 st rättshjälpslagen. Med hänsyn till skadans art och omfattning fann Rättshjälpsnämnden att det inte heller förelåg särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

5.19 Rättshjälpsnämnden 35/2007

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande fordran i anledning av småhusentreprenad. Till följd av entreprenörens obestånd avbröts entreprenaden i förtid, vilket medförde att rättssökanden inte kunde tillträda fastigheten eller teckna hemförsäkring med nödvändigt rättsskydd förrän en tid efter tvisten uppstått. Justitiekanslern har i yttrande bland annat anfört att då rättssökanden under entreprenaden bodde hos släktingar fanns ingen anledning att ha en hemförsäkring. Vidare anfördes att enligt praxis är en fastighetsköpare inte skyldig att teckna en särskild fastighetsförsäkring med rättsskydd innan tillträdet. När en privatperson uppdrar åt en entreprenör att bygga ett hus på en fastighet, bör skyldigheten för uppdragsgivaren att teckna en rättsskyddsförsäkring uppstå först när entreprenaden är avslutad och slutbesiktning har skett. Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till vad som framkommit i ärendet samt i likhet med vad Justitiekanslern anfört, att avsaknaden av rättsskydd inte utgjorde hinder att bevilja rättshjälp.

6 Bodelning

10 § första stycket 8 rättshjälpslagen

Rättshjälp får inte beviljas i en angelägenhet som rör bodelning i annat fall än vid klander av bodelning

6.1 RH 2000:79

Sammanfattning: Talan om jämkning av bodelning har jämställts med klander av bodelning vid tillämpningen av rättshjälpslagen

Den rättsliga angelägenhet i vilken rättssökande sökt rättshjälp får anses röra bodelning. Enligt bestämmelsernas ordalydelse skulle rättshjälp därmed inte kunna komma i fråga. Syftet med bestämmelsen är emellertid, enligt vad som framgår av förarbetena, att utesluta rättshjälp vid förrättandet av bodelning och själva bodelningsförfarandet i övrigt. Ett yrkande om jämkning av ett mellan två parter upprättat avtal rörande bodelning fyller samma funktion som en klandertalan. Båda processerna avser att få till stånd en ändring av innehållet i en redan förrättad bodelning. Mot denna bakgrund bör talan om jämkning jämställas med klander av bodelning vid tillämpning av rättshjälpslagens bestämmelser. Rättshjälp ska därför beviljas i den aktuella angelägenheten.

6.2 Svea hovrätt Ö 688-00

Betalningsföreläggande i enlighet med avtal benämnt ”deling etter samboerforhold” överlämnat från kronofogdemyndigheten till tingsrätt. I målet var inte fråga om någon förrättning i anslutning med upplösning av äktenskap eller samboförhållande utan ett fordringsmål som handlades i allmän domstol enligt rättegångsbalkens regler. På grund härav och då inte heller i övrigt har framkommit skäl emot beviljande av rättshjälp bifölls ansökan.

7 Äktenskapsskillnad och underhåll till barn

11 § första stycket 1 och 2 rättshjälpslagen

Rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en angelägenhet som rör äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor eller underhåll till barn

7.1 NJA 1999 s. 149 I-III

Rubrik: Fråga om förutsättningarna för beviljande av rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad mm.

I.

Rådgivning hade inte förekommit. Det fanns inte anledning att anta att en rådgivning skulle få någon betydelse för beslutet att erhålla skilsmässa från maken eftersom det med beaktande av svårigheterna att få kontakt med maken för att delge stämningsansökan inte kunde antas att rådgivning skulle ha bidragit till att få till stånd en gemensam ansökan. Detta förhållande utgjorde emellertid inte tillräckliga skäl för undantag. Det fanns inte anledning utgå ifrån annat än att sökanden hade behov av upplysningar om på vilka grunder och hur snabbt äktenskapsskillnad kunde vinnas, vilken bevisning som kunde erfordras, regler för vårdnad och hur svårigheter att få kontakt med maken kunde mötas. Med hänsyn till detta borde rådgivning ha skett och det hade inte funnits skäl att underlåta rådgivning. Hinder för att bevilja rättshjälp förelåg därför.

II.

Betänketidsmål som skulle handläggas enligt svensk lag. Sökanden var asylsökande. Det fanns inte några barn i äktenskapet. Målet hade således endast obetydlig påverkan av internationellt inslag. Inga ytterligare rättsliga komplikationer framgick av handlingarna. Det förhållandet att maken inte omedelbart medgivit äktenskapsskillnad föranledde inte heller att målet kunde anses vara komplicerat. Mot bakgrund härav täckte rådgivningsinstitutet väl behovet av biträde. Svårigheter med svenska språket borde i första hand lösas med hjälp av tolk. Vad som i övrigt framkommit om situationen föranledde inte heller att rättshjälp borde beviljas.

III.

Ansökan gavs in i samband med muntlig förberedelse. Maken medgav vid förberedelsesammanträdet sökandens samtliga yrkanden i målet. Om ansökan hade gjorts vid talans väckande borde rättshjälp ha beviljats. Den omständigheten att den ingavs först vid muntlig förberedelse borde inte utgöra hinder under förutsättning att nedlagt arbete var så omfattande att särskilda skäl att bevilja rättshjälp kunde anses föreligga. Sökanden hade uppgett att ombudet ägnat sex timmar inkl. två timmars rådgivning åt ärendet. Av den lämnade redogörelsen framgick att maken motsatt sig kraven när ombudet framfört dem skriftligt. Det fick därför godtas att ombudet lagt ned ett icke obetydligt arbete på förberedelsen. Domstolsverket hade inte ifrågasatt nödvändigheten av vidtagna åtgärder eller den angivna tidsåtgången. Omfattningen på arbetsinsatsen fick därför godtas. Den biträdesinsats som krävdes i angelägenheten hade därmed en sådan omfattning att det kunde anses föreligga särskilda skäl. På grund härav borde ansökan om rättshjälp beviljas.

7.2 NJA 2003 s. 226

Lagrum: 11 § 2 rättshjälpslagen

Rubrik: Fråga om särskilda skäl föreligger att bevilja rättshjälp i angelägenhet rörande underhåll till barn

I målet yrkade barnet att utgående underhållsbidrag om 1 200 kr skulle jämkas till 2 500 kr och ansökte om rättshjälp. Tingsrätten avslog ansökan. Hovrätten beviljade barnet rättshjälp. Domstolsverket överklagade beslutet.

Högsta domstolen anförde följande. Det förhållandet att rättshjälp kan beviljas i fall då barnet har ett behov av underhållsbidrag som överstiger underhållsstödet kan, mot bakgrund av den restriktivitet som ligger i rekvisitet särskilda skäl, inte uppfattas så att rättshjälp alltid ska beviljas i sådana fall. Härutöver bör i det enskilda fallet krävas att förhållandena är mer komplicerade än normalt för att rättshjälp ska medges. Så kan vara fallet exempelvis om barnet har speciella behov eller föräldrarnas ekonomiska förhållanden är svårutredda och svårbedömda. Med hänsyn till rättshjälpslagens karaktär av social skyddslagstiftning bör vidare särskild restriktivitet iakttas med att bevilja rättshjälp när underhållsbidraget inte är avsett att täcka ett barns grundbehov, utan avser s.k. standardtillägg. Den omständighet att ärendet krävt en biträdesinsats utöver två timmars rådgivning kan tyda på att ärendet är mer komplicerat än normal, men bör i mål om underhållsbidrag till barn inte tillerkännas avgörande betydelse (jfr NJA 1999 s. 149 III). Av handlingarna i målet framgår inte annat än att barnet grundar sitt utökade behov av underhållsbidrag på att han erhållit barnomsorgsplats, till en kostnad om 1 200 kr per månad och att han på grund av faderns ekonomiska förhållanden därutöver anser sig berättigad till ett standardtillägg. Föräldrarnas ekonomiska förhållanden framstår vidare som relativt klara. Målet kan mot denna bakgrund inte sägas vara särskilt komplicerat. Att osäkerhet kan ha förelegat kring avtal om underhållsbidrag som funnits förändrar inte den bedömningen.

Högsta domstolen beslutade att barnet inte längre skulle ha rättshjälp i målet.

7.3 RH 1998:9

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Sammanfattning: Särskilda skäl att bevilja rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad har ej ansetts föreligga.

Varken det förhållandet att sökanden var av utländsk härkomst eller att hennes make saknade känd adress innebar att målet kunde anses komplicerat. Makarna saknade barn under 18 år, vilket torde medföra att eventuellt tvistiga frågor var begränsade. Hovrätten fann att förhållandena i målet inte påkallade en så omfattande biträdesinsats att det var motiverat att, med frångående av huvudregeln, bevilja rättshjälp.

7.4 RH 1998:33

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Sammanfattning: Särskilda skäl att bevilja rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor har inte ansetts föreligga då saken inte är mer komplicerad än att den kan komma att lösas med en biträdesinsats som inte överstiger fem timmars arbete inklusive rådgivning i två timmar.

25 (43)

Särskilda skäl att bevilja rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad kan enligt förarbetena vara att förhållandena är mer komplicerade än normalt och att de därför kräver en större biträdesinsats än den tidigare äktenskapsskillnadstaxan för mål med betänketid, dvs. mer än fem timmars arbete inkl två timmars rådgivning. Av vad sökanden anfört framgick inte att saken var mer komplicerad än att den -trots att de förelåg en tvist angående boendet - kunde lösas inom den angivna ramen. Särskilda skäl för beviljande av rättshjälp förelåg därför inte vid tidpunkten för prövningen.

7.5 RH 1998:96

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Sammanfattning: Särskilda skäl att bevilja rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor har inte ansetts föreligga.

Parterna var ense om vad som ska gälla under betänketiden, men inte beträffande tid efter äktenskapsskillnaden. Tingsrätten avslog begäran om rättshjälp men påtalade särskilt att om parternas förhållanden efter betänketidens utgång skulle visa sig kräva en mer omfattande juridisk insats, kunde frågan om rättshjälp omprövas. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning att det vid tidpunkten för prövningen inte förelåg skäl att bevilja rättshjälp.

7.6 RH 1998:66

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Sammanfattning: Rättshjälp har beviljats sedan makar som ansökt om gemensam äktenskapsskillnad och gemensam vårdnad om barn därefter har blivit oense i vårdnadsfrågan.

Parterna som gett in en gemensam ansökan om äktenskapsskillnad m.m. var numera oense i vårdnadsfrågan. På grund av detta fick målet antas kräva en mer omfattande biträdesinsats än vad som är normalt i mål om äktenskapsskillnad. Med hänsyn härtill förelåg det särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

7.7 Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 1754-99

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Ansökan om äktenskapsskillnad var gemensam. Däremot förelåg oenighet i fråga om barnens boende och tvist i underhållsfrågan. Hovrätten fann att det -trots den gemensamma ansökningen om äktenskapsskillnad - förelåg sådan oenighet mellan makarna att målet kunde komma att kräva en mer omfattande insats från biträdets sida. Det förelåg därför särskilda skäl att bevilja rättshjälp. På grund härav och då förutsättningar för rättshjälp även i övrigt var uppfyllda bifölls ansökan.

7.8 Svea hovrätt Ö 6343-00

Lagrum: 11 § 2 rättshjälpslagen

Ansökan om rättshjälp i mål rörande underhållsbidrag. Yrkandet om underhållsbidrag avsåg såväl standardtillägg som barnens grundbehov. Domstolsverket som hade yttrat sig till hovrätten i målet ansåg inte att det framkommit något som gjorde att det fanns anledning att anta att förhållandena var mer komplice

26 (43)

rade än vad som normalt var fallet när parterna inte kunde komma överens. Det förelåg därför inte skäl att bevilja rättshjälp enligt Domstolsverkets uppfattning. Hovrätten lämnade ansökan utan bifall på de av Domstolsverket anförda skälen.

7.9 Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 743-01

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Ansökan om rättshjälp i mål om äktenskapsskillnad där det även förelåg tvist i frågan om kvarsittningsrätt. Hovrätten fann att sökanden haft biträde som redan krävt fyra timmars arbete och hovrätten fann inte skäl att ifrågasätta behovet av de redovisade åtgärderna. Ytterligare arbetsinsatser bedömdes erforderliga. Med hänsyn till detta fann hovrätten att vad som anges i förarbetena till rättshjälpslagen om att det i regel finns skäl att bevilja rättshjälp om angelägenheten kräver mer omfattande juridisk hjälp bedömas som uppfyllt. Till detta kom att sökandens personliga förhållanden är sådana att det framstår som angeläget att rättshjälp beviljas henne. Hovrätten beviljade därför sökanden rättshjälp.

7.10 Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 1209-01

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Ansökan om äktenskapsskillnad. Hovrätten fann att eftersom såväl frågan om kvarsittningsrätt till bostaden som frågan om barnens stadigvarande boende utgjorde tvistiga frågor förelåg särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

7.11 Svea hovrätt Ö 1238-01

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Ansökan om rättshjälp i samband med äktenskapsskillnad. I tingsrätten yrkade sökanden att tingsrätten förordnade om kvarboenderätt. Frågan var tvistig. Hovrätten fann att eftersom det förelåg en reell tvist i frågan om kvarboenderätt kunde en mer omfattande biträdesinsats förväntas krävas. Dessutom kunde sökandens rädsla för motparten antas medföra en större svårighet att tillvarata sina intressen än normalt. Med hänsyn till detta fann hovrätten att det förelåg särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

7.12 Rättshjälpsnämnden 679/1998

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Fråga om särskilda skäl för rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad. Den rättssökandes kunskaper i svenska språket var bristande. Motparten var bosatt i f d Jugoslavien och någon kontakt med motparten hade inte ägt rum sedan 1974. – Rättshjälpsnämnden, som gjorde samma bedömning som Rättshjälpsmyndigheten, fann att vad som framkommit inte gav anledning anta att förhållandena var mera komplicerade än normalt eller att de krävde en mer omfattande juridisk hjälp. Rättshjälp beviljades inte.

7.13 Rättshjälpsnämnden 227/1999

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Fråga om särskilda skäl för rättshjälp då sökanden åberopade att saken var mer komplicerad än normalt p.g.a. att utöver yrkandet om äktenskapsskillnad tillkom

27 (43)

frågor såsom besöksförbud och ev. en begäran om att egendom skulle sättas under särskild förvaltning. Rättshjälpsnämnden, som delade Rättshjälpsmyndighetens bedömning, fann ej att förhållandena var mer komplicerade än normalt eller åtminstone för närvarande krävde en mer omfattande juridisk hjälp. Därmed fick rättshjälp inte beviljas.

7.14 Rättshjälpsnämnden 401/1999

Lagrum: 11 § 1 rättshjälpslagen

Fråga om rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad. Tvisten innefattade även vårdnad om barn, umgängesrätt, underhållsbidrag, kvarboende mm. Inom äktenskapet hade misshandel ägt rum. Samarbetssamtal hade ägt rum utan resultat. – Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till att frågan om vårdnad om barn m.m. var tvistig samt övriga omständigheter att det fanns särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

8 Handläggning utomlands – även konventionsärenden och rättshjälpsdirektivet

11 § 4 och 5 rättshjälpslagen

Rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en angelägenhet som i tingsrätt ska avgöras av en lagfaren domare enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken eller som ska behandlas utomlands, utom i fall som avses i 21 §

12 § rättshjälpslagen

Den som inte är svensk medborgare och som varken är eller tidigare har varit bosatt i Sverige får beviljas rättshjälp endast om angelägenheten ska behandlas i Sverige och det finns särskilda skäl. I en angelägenhet som ska behandlas utomlands får rättshjälp beviljas endast om den rättssökande är bosatt i Sverige.

Under förutsättning av ömsesidighet kan regeringen förordna att medborgare i en viss främmande stat och den som, utan att vara medborgare i den staten, är bosatt där ska vara likställd med svensk medborgare i fråga om rättshjälp.

21 § första stycket rättshjälpslagen

I en angelägenhet som ska behandlas utomlands får rättshjälp beviljas om saken gäller ett brott mot den rättssökande som motsvarar brott enligt 6 kap. brottsbalken och den rättssökande har behov av någon av de förmåner som anges i 22 §.

8.1 NJA 2003 s. 666

Lagrum: 39 § rättshjälpslagen

Rubrik: Frågor om ordningen för prövning av en begäran om rättshjälp i exekvaturförfarande enligt Brysselkonventionen och om innebörden av konventionens bestämmelse om rättshjälp

Sökanden begärde i Svea hovrätt att hovrätten skulle förklara en av tysk domstol meddelad förlikning verkställbar i Sverige enligt Brysselkonventionen. Hon begärde samtidigt rättshjälp i verkställighetsmålet. Hovrätten avslog begäran på den grunden att behov inte förelåg utöver rådgivning. Sökanden överklagade beslutet och anförde att hon enligt Brysselkonventionen, eftersom hon hade rättshjälp i den tyska domstolen, är berättigad till rättshjälp även i Sverige.

Högsta domstolen anförde följande.

Enligt artikel 44 i Brysselkonventionen är en sökande, som i ursprungsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, berättigad till rättshjälp eller kostnads- och avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i verkställighetsstaten vid sådant förfarande som avses i artiklarna 32 till 35. Domstolsverket har, med hänvisning till uttalanden i prop. 1991/

92:128 s. 151 ff., gjort gällande att det inte föreligger någon rätt till rättshjälp enligt den svenska rättshjälpslagen grundad på artikel 44 i Brysselkonventionen, eftersom förpliktelserna enligt artikeln uppfylls genom att det enligt svensk rätt inte tas ut några ansöknings- eller expeditionsavgifter.

Brysselkonventionen gäller enligt 1 § lagen (1998:358) om Brysselkonventionen som lag i Sverige. M.S.-K. har haft rättshjälp i Tyskland och det föreligger inte

29 (43)

något generellt hinder enligt rättshjälpslagen mot att bevilja rättshjälp i sådana ärenden som avses i artiklarna 32 till 35 i konventionen. M.S.-K. är under sådana förhållanden berättigad till rättshjälp enligt rättshjälpslagen i största möjliga utsträckning helt oberoende av att några ansöknings- eller expeditionsavgifter inte tas ut i målet.

Artikel 44 avser endast själva beviljandet av rättshjälp medan rättshjälpens omfattning och närmare utformning är avsedda att styras av nationella regler. Artikeln innebär en automatisk kvalificering för rättshjälp i verkställighetsstaten, vilket får till följd att någon särskild prövning i princip inte ska göras av om förutsättningarna för beviljande av rättshjälp i det enskilda fallet är uppfyllda enligt den svenska lagen. Artikel 44 i Brysselkonventionen får således anses ha utgjort hinder mot att vägra M.S.-K. rättshjälp på sådana skäl som HovR:n åberopat.

Högsta domstolen undanröjde hovrättens beslut och återförvisade frågan för fortsatt behandling i hovrätten.

8.2 RÅ 2003 ref. 56

Lagrum: 7 § första stycket, 11 § 3 och 13 § första stycket rättshjälpslagen

Rubrik: Rättshjälp har inte beviljats i mål om skattetillägg

A.S. överklagade ett beslut om skattetillägg till kammarrätten och ansökte om rättshjälp. Skattemyndigheten hade beslutat om tillägget i samband med att hans inkomst av tjänst höjdes. Inkomsten härrörde från taxirörelse som bedrevs genom ett av honom ägt aktiebolag.

Regeringsrätten anförde i huvudsak följande. Endast om det finns särskilda skäl får rättshjälp beviljas i ett mål gällande skatter. Vid prövningen av frågan om rätt till rättshjälp föreligger måste vidare beaktas att A.S. påförts skattetillägg och att Regeringsrätten har funnit att systemet med skattetillägg innefattar en anklagelseför brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen (RÅ 2000 ref. 66 I). Enligt artikel 6.3 i Europakonventionen har var och en som blivit anklagad för brott vissa minimirättigheter. Således gäller att den som saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde har rätt att erhålla ett sådant utan kostnad, ”om rättvisans intresse så fordrar”. I mål om skattetillägg bör vid tillämpningen av art. 6.3 i Europakonventionen hänsyn tas till storleken av de påförda skattetilläggen och målens art och beskaffenhet. Endast om det är fråga om särskilt betungande påföljder och komplicerade rättsfrågor bör fri biträdeshjälp kunna beviljas med stöd av Europakonventionen i mål om skattetillägg.Även om det utredningsmaterial som åberopas i målen är relativt omfattande så framstår de rättsliga spörsmål som kan aktualiseras vid avgörandet av de grundläggande taxeringsfrågorna och de i förhållande till dessa accessoriska skattetillläggsfrågor som förhållandevis okomplicerade. Kraven som uppställs för rätt till rättshjälp enligt rättshjälpslagen och rätt till rättegångsbiträde enligt Europakonventionen är inte uppfyllda.

Regeringsrätten avslog ansökan om rättshjälp.

8.3 Rättshjälpsnämnden 608/1998

Lagrum: 11 § 5 rättshjälpslagen

Fråga om särskilda skäl för rättshjälp i angelägenhet rörande verkställighet av svensk dom om underhållsbidrag till maka under åberopande av rätt till rättshjälp enligt Luganokonventionen. – Rättshjälpsnämnden fann att den rättssökande i enlighet med Luganokonventionen kunde erhålla rättshjälp i det land där verkställigheten av domen begärdes. Särskilda skäl för rättshjälp ansågs inte föreligga.

8.4 Rättshjälpsnämnden 49/1999

Lagrum: 11 § 5 rättshjälpslagen

Sökanden sökte rättshjälp i en angelägenhet rörande skadestånd p g a fel begånget av norska domstolsväsendet. Påstående om att sökanden blivit åtalad och dömd för ett brott som han inte hade utlämnats för. Sökanden gjorde gällande att detta var ett handlande i strid mot specialitetsprincipen och att han skulle föra talan i Europadomstolen. Rättshjälpsnämnden fann att särskilda skäl för rättshjälp inte förelåg för talan vid Europadomstolen.

8.5 Rättshjälpsnämnden 54/1999

Lagrum: 12 § rättshjälpslagen, 35 § rättshjälpsförordningen

Fråga om utländska medborgare som var bosatta utomlands hade rätt till rättshjälp i angelägenhet som skulle handläggas i Sverige. Rättshjälpsnämnden fann att de rättssökande såsom polska medborgare i enlighet med regeringens förordnande var likställda med svenska medborgare i fråga om rättshjälp i Sverige. Särskilda skäl för rättshjälp erfordrades således inte för att bevilja dem rättshjälp i den aktuella angelägenheten. Hinder mot rättshjälp förelåg inte heller i övrigt. Rättshjälp beviljades.

8.6 Rättshjälpsnämnden 371/1999

Lagrum: 11 § 5 rättshjälpslagen

Fråga om särskilda skäl för rättshjälp i ärende rörande återförande av barn från Tyskland enligt Haag-konventionen. – Rättshjälpsnämnden fann att särskilda skäl för rättshjälp inte förelåg i ärendet då fråga var om verkställighet och överflyttning av barn enligt Haagkonventionen och det enligt konventionen fanns möjlighet att erhålla rättshjälp i det aktuella landet.

8.7 Rättshjälpsnämnden 194/1999

Lagrum: 8 § och 11 § 5 rättshjälpslagen

Fråga om särskilda skäl för rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad och vårdnad om barn, med handläggning i Iran. Rättshjälp hade beviljats för äktenskapsskillnad i Sverige. Rättshjälpsnämnden fann att frågan om rättshjälp för processen i Iran var en särskild angelägenhet. Särskilda skäl att bevilja rättshjälp även för äktenskapsskillnad i Iran ansågs inte föreligga. Beträffande ärendet i den del det gällde vårdnad om barn med handläggning i Iran fann nämnden att utsikterna till framgång bedömdes så ringa att det inte var rimligt att staten bidrog till kostnaderna i den delen.

8.8 Rättshjälpsnämnden 395/1999

Lagrum: 11 § 5 rättshjälpslagen

Rättshjälpsnämnden fann inte särskilda skäl föreligga för att bevilja rättshjälp i ett ärende rörande omhändertagande av barn eftersom handläggning skulle ske utomlands i ett land (Norge) där sökanden hade möjlighet att beviljas rättshjälp i angelägenheten.

8.9 Rättshjälpsnämnden 112/2003

Lagrum: 10 § första stycket 9 och 11 § 4 rättshjälpslagen

Ansökan om rättshjälp avser talan angående ersättning p.g.a. att felaktig gasmätare installerats.

Tvisteföremålets värde uppgår från 5 000 kr upp till 17 000 kr. Sökanden har som särskilt skäl för rättshjälp uppgivit att målet kommer att anhängiggöras och handläggas som en s.k. grupptalan vid tingsrätten. Sökandens ansökan lämnades utan bifall med hänsyn till att angelägenheten skulle handläggas i förenklad rättegång. Rättshjälpsnämnden uppgav att tillämpligheten av bestämmelserna om grupprättegång prövas av den domstol där talan anhängiggörs. Den som är kärande för gruppen torde kunna beviljas rättshjälp enligt bestämmelserna om ”pilotmål”. Sökanden ansågs dock inte ha visat att hon var företrädare för någon grupp med likartade anspråk. I anledning därav ansågs bestämmelserna om grupptalan inte uppfyllda. Rättshjälpsnämnden fann att handläggning skulle ske enligt förenklad rättegång och några särskilda skäl för att ändå bevilja rättshjälp förelåg inte.

8.10 Rättshjälpsnämnden 20/2004

Lagrum: 11 § 5 rättshjälpslagen

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad i Iran. Sökanden var gift enligt iransk lag men inte enligt svensk lag då äktenskapet upplösts av tingsrätt. Hon anförde att hon inte kunde besöka Iran eftersom hon lagligen kunde kvarhållas av sin make. Domstolsverket anförde i yttrande att enligt praxis har rättshjälp inte beviljats för äktenskapsskillnad utomlands där svensk domstol redan dömt till äktenskapsskillnad. De skäl som sökanden anförde vad avsåg hennes möjlighet att besöka Iran ansågs inte utgöra särskilda skäl. Domstolsverket hänvisade även till att det kunde ifrågasättas om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna då sökanden redan har erhållit äktenskapsskillnad enligt svensk rätt. Rättshjälpsnämnden lämnade överklagandet utan bifall.

8.11 Rättshjälpsnämnden 50/2006

Lagrum: 11 § 5 rättshjälpslagen

Rättshjälpsmyndigheten beviljade rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad om barn och underhållsbidrag med handläggning i Finland. Justitiekanslern överklagade beslutet med motivering att särskilda skäl inte förelåg att bevilja rättshjälp. Detta i anledning av att det inte framgår att sökanden skulle vara förhindrad att få rättshjälp i Finland för angelägenheten. Rättshjälpsnämnden fann att sökan

32 (43)

den inte tillräckligt undersökt möjligheten att beviljas rättshjälp i Finland varför särskilda skäl att bevilja henne rättshjälp i angelägenheten inte förelåg.

8.12 Rättshjälpsnämnden 109/2006

Lagrum: 11 § 5 rättshjälpslagen

Rättshjälpsmyndigheten beviljade rättshjälp i angelägenhet rörande återförande av barn. Justitiekanslern överklagade beslutet och anförde att särskilda skäl för rättshjälp inte förelåg. Av handlingarna framgick inte att rättssökanden skulle vara förhindrad att erhålla rättshjälp i Tyskland för angelägenheten. Det framgick även att ansökan om rättsligt bistånd kunde prövas av tysk domstol och att rättssökanden inte ansökte om sådant. Rättssökanden begärde från den tyska centralmyndigheten som handlade saken om återförandet, information om möjligheten till rättshjälp i Tyskland. Av den erhållna informationen var det svårt att utläsa om det var möjligt att få rättshjälp. Enligt Justitiekanslern har rättssökanden inte uttömt möjligheten att få rättshjälp i det land där den rättsliga angelägenheten ska behandlas. Det åligger rättssökanden att lägga fram en utredning som visar att han inte kan erhålla rättsligt bistånd i Tyskland, varför avsaknad av sådan utredning medförde att kravet på särskilda skäl inte ansågs uppfyllt. På de skäl Justitiekanslern anfört fann Rättshjälpsnämnden att det för närvarande inte fanns skäl att bevilja rättshjälp och upphävde beslutet.

8.13 Rättshjälpsnämnden 117/2005

Lagrum: 11 § 5 rättshjälpslagen

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad om barn med handläggning i Tyskland. Möjlighet fanns att erhålla rättshjälp i Tyskland. Den tyska rättshjälpen för arbete motsvarade vad som ryms under maximal rådgivning enligt den svenska rättshjälpslagen. Rättshjälpsnämnden fann, med hänsyn till att angelägenheten var vårdnad om barn samt att det framkom att sökanden inte kunde erhålla rättshjälp i erforderlig utsträckning i Tyskland, att det förelåg särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

Se även under 1 Rådgivning (s. 4 nr 1.3 363/1998 och nr 1.5 51/2000) och under rubriken 4 Rimlighetsbedömning, NJA 2006 s. 569 gällande rättshjälpsdirektivet

9 Näringsidkare

13 § rättshjälpslagen

Rättshjälp får inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten, om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Med näringsidkare avses en fysisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur som kan betecknas som yrkesmässig eller har ett bestämmande inflytande över en juridisk person som bedriver sådan verksamhet.

9.1 NJA 2000 s. 113

Lagrum: 9 § och 13 § rättshjälpslagen

Rubrik: Fråga om det föreligger särskilda skäl att bevilja rättshjälp för en näringsidkare. Det har inte ansetts kunna krävas att näringsidkaren skulle ha tecknat rättsskyddsförsäkring innan rättshjälpslagen (1996:1619) trädde i kraft.

Det kunde inte krävas att rättsskyddsförsäkring hade tecknats före rättshjälpslagen trädde i kraft. Frånvaron av rättsskydd kunde därför läggas sökanden till last endast om en försäkring hade tecknats vid ikraftträdandet eller därefter och den skulle ha omfattat angelägenheten. Ansökan avsåg skadestånd till följd av att fortsatt hyreskontrakt för torgplats hade vägrats, dvs. en angelägenhet som uppkommit i en verksamhet där sökanden var att betrakta som näringsidkare.

Fråga var om det förelåg särskilda skäl att bevilja rättshjälp. Näringsverksamheten hade haft begränsad omfattning och hade upphört med anledning av omständigheterna som låg till grund för talan. Sökanden hade inga inkomster eller tillgångar. Även om utrymmet för att bevilja näringsidkare rättshjälp har minskat genom den nya lagstiftningen ansågs det på grund av de angivna förhållandena föreligga sådana särskilda skäl som krävdes för att bevilja rättshjälp. Med hänsyn till det anförda och då det i övrigt inte kan ansågs föreligga hinder mot att bevilja rättshjälp bifölls hans ansökan.

9.2 NJA 2001 s. 274

Lagrum: 9 § och 13 § rättshjälpslagen

Rubrik: Fråga om rättslig angelägenhet uppkommit i näringsverksamhet och om särskilda skäl föreligger att bevilja näringsidkaren rättshjälp för angelägenheten.

Ansökan om rättshjälp i en tvist angående återkrav av handpenning om 100 000 kr med anledning av återgång av förvärv av en restaurangrörelse som ägde rum hösten 1999. Sökanden hade bedrivit restaurangrörelse 1999 och drev när han sökte om rättshjälp 2000 en rörelse under uppbyggnad. Högsta domstolen gjorde följande bedömning. Sökanden ansågs vara rörelseidkare även om han under en period inte bedrivit någon rörelse. Förvärv av bl.a. lager och inventarier ansågs av Högsta domstolen vara angelägenhet som uppkommit i sökandens näringsverksamhet såsom restauratör. Därmed kunde rättshjälp beviljas endast om det förelåg särskilda skäl. När det gällde inkomsterna konstaterade Högsta domstolen att en näringsidkares genomsnittliga inkomst torde vara lägre än den

34 (43)

genomsnittliga löntagarens. Detta innebar att skulle inkomst av rörelse ensam bli utslagsgivande för när särskilda skäl för rättshjälp förelåg skulle de flesta näringsidkare bli jämställda med privatpersoner, vilket inte var förenligt med vare sig lagtexten eller lagstiftarens syfte. I stället måste en helhetsbedömning ske. I målet framkom följande av intresse för helhetsbedömningen. Sökanden hade uppgivit att hans inkomster från restaurangverksamheten beräknades till 170 000 kr år 1999 och till 85 000 år 2000 samt att han hade en låneskuld på 100 000 kr för förvärvet av den nya restaurangrörelsen. Han var underhållsskyldig till två barn. Majoriteten i Högsta domstolen ansåg inte att dessa omständigheter kunde anses utgöra särskilda skäl för att bevilja rättshjälp. Två justitieråd var av skiljaktig mening och anförde följande. Näringsverksamheten var av relativt blygsam omfattning. Den hade inte syftat till mer än att ge försörjning åt familjen. Den rättsliga angelägenheten hade klart samband med försörjningssyftet. Det var tydligt att sökanden inte kan ta tillvara sin rätt utan juridiskt biträde. Med hänsyn till detta och då sökanden inte kom i åtnjutande av rättsskydd på annat sätt fick det anses föreligga särskilda skäl. Den allmänna förutsättningen att det var rimligt att staten bidrog till kostnaderna (8 §) ansågs också uppfylld.

Se även under 4 Rimlighetsbedömning, Ö 416-00

9.3 RH 1998:57

Sammanfattning: Särskilda skäl har ansetts föreligga att bevilja en näringsidkare rättshjälp.

Tvist om köp av restaurangrörelse. Hovrätten fann att det var osäkert om rättsskyddsförsäkring skulle ha omfattat den aktuella tvisten även om rättsskyddsförsäkring hade tecknats i nära samband med köpet (köpekontrakt den 4 april 1997, tvisten uppkom i slutet av 1997). Avsaknaden av rättsskydd utgjorde därför inget hinder mot att bevilja rättshjälp. Med hänsyn till att verksamheten var nystartad fanns det inte skäl att anta att årsomsättningen skulle komma att överstiga 500 000 kr. Med beaktande härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt, bl.a. sökandens ålder (ung) och hans uppgift att han inte tog ut lön från rörelsen förelåg det enligt hovrättens mening särskilda skäl att bevilja rättshjälp. Den angelägenhet för vilken rättshjälp sökts fick anses vara av sådan art att det framstod som rimligt att staten bidrog med kostnaderna genom rättshjälp.

9.4 RH 1998:100

Lagrum: 8 §, 9 § och 13 § rättshjälpslagen

Sammanfattning: Fråga om allmän rättshjälp vid s.k. sidoordnad verksamhet.

Mål angående betalningsskyldighet för kredit som upptagits i näringsverksamhet. Hovrättens majoritet (två hovrättsråd): Den nya rättshjälpslagen var avsedd att innebära ytterligare inskränkningar i möjligheterna för näringsidkare att få rättshjälp. Utrymmet för rättshjälp vid sidoordnad näringsverksamhet har i förarbetena angetts vara något mer begränsade än dittills och någon uppmjukning praxis beträffande borgensåtagande har inte varit avsedd. Mot den bakgrunden fann hovrätten att särskilda skäl för rättshjälp inte förelåg.

Skiljaktig (ett hovrättsråd): Sökanden var att anse som näringsidkare men hon hade inte tagit del i driften, hade inget inflytande och inte heller inkomster av verksamheten utan hade försörjt sig på annat sätt. Hon hade endast förmåtts

35 (43)

formellt framstå som delägare. Parallellerna med sidoordnad näringsverksamhet var då så svaga att de principer som där hade utarbetats inte utgjorde hinder för rättshjälp. Vid en sammanvägning av anknytningen till näringsverksamheten, tvistens betydelse för henne personligen och övriga omständigheter förelåg särskilda skäl för rättshjälp.

9.5 Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 1609-99

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande fordran på grund av lån. Angelägenheten hade uppkommit i en verksamhet där sökanden var att betrakta som näringsidkare. Verksamheten var mycket begränsad både tidsmässigt och i ekonomiskt hänseende (6 mån och 50 000 kr). Verksamheten upphörde pga. omständigheter som föranlett denna tvist . Sökanden levde på A-kassa. På grund av dessa förhållanden förelåg särskilda skäl att medge rättshjälp enligt 13 §. Det förelåg inte heller i övrigt hinder mot rättshjälp.

9.6 Svea hovrätt Ö 159-00

Ansökan om rättshjälp i tvist om återgång av handpenning vid köp av en kioskrörelse. Den verksamhet som sökanden hade för avsikt att bedriva kom aldrig igång. Anledningen till detta var att köpet hävdes av rättssökanden innan tillträde. Hovrätten fann att det inte var rimligt att teckna företagsförsäkring inklusive rättsskydd innan tillträdet. Mot bakgrund av att verksamheten aldrig kom i gång, att sökanden själv hävde köpte av rörelsen och vad som i övrigt framkommit förelåg det enligt hovrätten inte särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

9.7 Rättshjälpsnämnden 16/1999

Fråga om den rättssökande var att betrakta som näringsidkare och om särskilda skäl för rättshjälp skulle anses föreligga i s.k. sidoordnad näringsverksamhet. Den rättssökande hade haft uppdraget att utbilda anställda åt ett företag som hon tidigare varit anställd i. I samband därmed hade hon tagit fram utbildningsmaterial för uppgiften. Efter att hennes uppdrag i företaget upphört fortsatte företaget att utan hennes medgivande nyttja materialet i utbildningssammanhang. Den rättssökande åberopade att uppdraget haft sådan ringa omfattning att det inte kunde anses utgöra näringsverksamhet. Någon F-skattesedel hade inte innehafts och hon hade inte på något sätt manifesterat att hon var näringsidkare. – Rättshjälpsnämnden delade Rättshjälpsmyndighetens bedömning att fråga var om s.k. sidoordnad näringsverksamhet som den rättssökande inte varit beroende av för sin försörjning. Särskilda skäl att bevilja rättshjälp ansågs inte föreligga.

9.8 Rättshjälpsnämnden 15/2000

Fråga om rättshjälp i tvist rörande ersättning för överlåtelse av uppfinning. Sökanden hade under en praktik vid universitet, som finansierades av arbetsmarknadspolitiska medel, gjort en uppfinning som överlåtits till ett företag. Sökanden hade inte varit beroende av uppfinningen för sin försörjning. – Rättshjälpsnämnden fann att angelägenheten uppkommit i sökandens s k sidoordnade näringsverksamhet. Särskilda skäl att bevilja rättshjälp ansågs inte föreligga.

9.9 Rättshjälpsnämnden 116/2000

Fråga om rättshjälp i angelägenheter rörande betalningsansvar enligt aktiebolagslagen samt sökandens personliga borgensansvar för bolagets lån. Bolaget var försatt i konkurs och den rättssökande hade vid tidpunkten för ansökan förhållandevis blygsamma inkomster samt stor underhållsbörda. Sökanden uppgav att han i sammanhanget var att betrakta som en konsument eller privatperson. – Rättshjälpsnämnden fann att angelägenheterna uppkommit i sökandens näringsverksamhet samt att särskilda skäl att bevilja rättshjälp inte förelåg.

9.10 Rättshjälpsnämnden 142/2000

Fråga om sökanden var att bedöma som näringsidkare då hon varit ledamot i aktiebolags styrelse och aktierna i bolaget under denna tid ägts av bl.a. en bror till sökanden. Rättshjälp söktes för betalningsansvar för bolags skulder. – Rättshjälpsnämnden fann att sökanden genom sin ställning som styrelseledamot samt bolagets familjeanknytning fick anses ha haft ett sådant väsentligt intresse och inflytande över dess verksamhet, att hon var att anse som näringsidkare i angelägenheten. Särskilda skäl att ändå bevilja sökanden rättshjälp förelåg inte.

10 Rättshjälpsavgift/jämkning

24 § Procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften fastställs när rättshjälp beviljas.

Om den rättssökandes ekonomiska underlag förändras väsentligt innan rättshjälpsärendet har avslutats, får jämkning ske efter vad som är skäligt. I fall som avses i 23 § fjärde stycket får jämkning ske till noll och i övriga fall till annan procentsats som anges i 23 § andra stycket. Jämkning får också ske om den väsentlig felbedömning har gjorts när procentsatsen tidigare bestämdes eller om oriktiga uppgifter har legat till grund för beslutet.

Jämkning till en lägre procentsats eller till noll kan endast avse avgift som ännu inte betalats.

10.1 Rättshjälpsnämnden 322/1999

Fråga om beslut om jämkning av rättshjälpsavgiften i anledning av att den rättssökandes ekonomiska underlag förändrats väsentligt även skulle omfatta i ärendet redan uppkomna rättshjälpskostnader, dvs. fråga om från vilket datum jämkningsbeslutet skulle gälla. – Rättshjälpsnämnden fann att ett beslut om jämkning i princip endast skulle gälla kostnader som uppkommit efter det att ansökan om jämkning inkommit till beslutande myndighet. Beslutet om jämkning skulle således inte gälla kostnader som uppkommit dessförinnan. Den redan fastställda rättshjälpsavgiften avseende i ärendet uppkomna kostnader ändrades därmed inte. I sammanhanget noterade Rättshjälpsnämnden att rättshjälpsavgiften enligt 25 § rättshjälpslagen fortlöpande ska betalas till rättshjälpsbiträdet allteftersom kostnader uppstår.

Se även under rubriken 4 Rimlighetsbedömning Rättshjälpsnämnden 169/1999.

11 100-timmarsregeln

15 § rättshjälpslagen

När rättshjälp har beviljats betalar staten kostnaderna för rättshjälpsbiträde. Förmånen av rättshjälpsbiträde omfattar ersättning för arbete i högst 100 timmar, om inte annat beslutas enligt 34 §.

34 § första och andra stycket rättshjälpslagen

Rättshjälp ska upphöra när det arbete som biträdet har rätt till ersättning för enligt 27 § uppgår till 100 timmar, om annat inte beslutas enligt andra stycket.

Rättshjälpsbiträdet ska anmäla till rätten när det arbete som biträdet lagt ned på uppdraget uppgår till eller närmar sig 100 timmar. Rätten ska genast pröva om rättshjälpen ska upphöra. Om rättshjälpen ska fortsätta, bestämmer rätten det antal timmar som förmånen av rättshjälpsbiträde därefter får omfatta.

11.1 NJA 2000 s. 390

Lagrum: 34 § rättshjälpslagen

Rubrik: Rättshjälpen i ett vårdnadsmål har inte tillåtits fortsätta i ett fall då biträdet har anmält till rätten att tidsåtgången för biträdets arbete har närmat sig 100 timmar.

Högsta domstolen fann att rättshjälpslagen inte ger några anvisningar om vad rätten ska lägga till grund för prövningen huruvida rättshjälpen ska upphöra. Frågan fick besvaras utifrån syftet med rättshjälpsreformen. I motiven angavs som ett skäl för att begränsa rättshjälpen att det kunde medföra besparingar. Vidare anfördes att eftersom rättshjälpen är en social skyddslagstiftning, var det rimligt att det fanns en gräns för det stöd som skulle utgå och därmed för hur stora resurser som staten skulle bidra med i varje enskilt ärende.

Dessa överväganden ledde till att rättshjälpen begränsades så att biträdesförmånen skulle omfatta endast 100 timmars arbete. Det öppnades en möjlighet att överskrida 100-timmarsgränsen. Möjligheten skulle inte utgöra mer än en ventil som skulle tillämpas endast i ett fåtal undantagsfall. Exempel på sådana fall i motiven var angelägenheter rörande barns förhållanden och handläggning i utländsk domstol. Ventilen kunde också användas för att komma till rätta med tröskeleffekter och nackdelar med nästan avslutad tvist blev oavslutad. Med hänsyn till besparingssyftet borde möjligheten att låta rättshjälp fortsätta utnyttjas med stor återhållsamhet. Alldeles särskilda omständigheter måste krävas, i all synnerlighet om det fortsatta arbetet inte inskränker sig till ett fåtal timmar. Begränsningen fick förutsättas vara känd både för den rättssökande och för biträdet. Arbetet måste planeras med beaktande av förutsättningarna som gällde. Det borde åligga biträdet att i fortlöpande informera sin klient om vilka kostnader som uppkommit och i god tid varsko klienten när man närmade sig taket.

Rättshjälp hade beviljats i angelägenhet som rör vårdnad om barn. För arbetet i tingsrätten hade biträdet fått ersättning för 70 timmar. Inför huvudförhandling i hovrätt hade biträdet anmält att tidsåtgången närmat sig 100 timmar. Huvudförhandlingen var beräknad att pågå i tre dagar. Målet rörde en vårdnadstvist som blivit omfattande främst pga. motsättningar mellan parterna. Därutöver innehöll

39 (43)

inte målet några komplikationer som motiverade biträde utöver det vanliga. Målet var inte ett sådant undantagsfall som motiverade att ventilregeln tillämpas. Biträdet hade lagt ned så mycket arbete i tingsrätt att överskridande av regeln måste ske i avsevärd utsträckning om biträdet skulle kunna slutföra målet i hovrätten. Det kunde enligt Högsta domstolens bedömning inte komma i fråga att utsträcka rättshjälpen så mycket som behövdes för att det skulle bli möjligt. I stället borde biträdet avsluta sitt uppdrag.

11.2 NJA 2007 s. 752

Lagrum: 15 §, 27 §, 29 § och 34 § rättshjälpslagen

Rubrik: Rätten till rättshjälp upphör normalt efter 100 timmars arbete, även om rätten inte beslutat att rättshjälpen ska upphöra. Dessutom fråga om den rättssökandes talerätt.

Rättshjälp hade beviljats för ett biträde i ett vårdnadsmål. I tingsrätten yrkade biträdet ersättning av allmänna medel i tingsrätten arvode för ca 110 timmars arbete. Tingsrätten biföll i dom begäran om ersättning. Domen överklagades till hovrätten där biträdet anhöll om beslut att rättshjälpen skulle fortsätta. Han anförde i huvudsak att det var oklart om tingsrättens beslut att bifalla hans ersättningsyrkande där innebar att rättshjälpen utvidgads att omfatta mer än 100 timmar.

Hovrätten förordnade att rättshjälpen omedelbart skulle upphöra och att biträdet skulle inkomma med kostnadsräkning. När hovrätten meddelade dom i målet togs något beslut om ersättning till biträdet inte in i domen.

Biträdet överklagade till Högsta domstolen och yrkade att han skulle tillerkännas begärd biträdesersättning.

Högsta domstolen anförde i huvudsak att av 15 §, 27 §, 29 § och 34 § rättshjälpslagen följde att särskilt rättshjälpsbiträdets möjlighet att anmäla att den ianspråktagna tiden närmade sig 100 timmar och rättens skyldighet att genast pröva en ansökan om förlängd rättshjälp samt rättens uppdrag att bestämma det antal extra timmar som rättshjälpen därefter fick omfatta samt att rätten till rättshjälp upphör efter 100 timmar, om inte rätten beslutat att rättshjälp beviljas för ytterligare ett visst antal timmars arbete (jfr. Renfors & Sverne Arvill, Rättshjälpslagen, 2 uppl. 2006 s. 176). Begärde ett rättshjälpsbiträde ersättning för redan nedlagd tid som översteg 100 timmar utan att rätten dessförinnan beslutat om förlängd rättshjälp, skulle begäran således normalt avslås utan prövning av om mer än 100 timmar behövts. Om rätten, trots att ansökan om förlängning ingetts, inte fullgjort sin skyldighet att genast pröva om rättshjälpen skulle upphöra eller ytterligare tid skulle beviljas och om omedelbara biträdesåtgärder var påkallade, borde förlängd tid dock kunna medges i efterhand. Ifall en begäran om förlängning ingavs och rätten beviljade ytterligare ett visst antal timmar, hade biträdet normalt inte rätt att utnyttja någon del av det beviljade antalet timmar för att täcka arbete som lagts ned innan förlängningsbeslutet fattades.

Högsta domstolen angav att, eftersom L.H. hade arbetat mer än 100 timmar utan att vare sig tingsrätten eller hovrätten beslutat om förlängd rättshjälp, hans överklagande skulle avslås.

11.3 NJA 2007 s. 987

Lagrum: 15 §, 27 § och 34 § rättshjälpslagen

Rubrik: Vid tillämpning av bestämmelsen att rättshjälp ska upphöra när biträdets arbete uppgår till 100 timmar har det ansetts att hänsyn inte ska tas till om biträdet företräder även parter som inte har beviljats rättshjälp.

Målet gällde fastställande av att ett testamente var ogiltigt. Tingsrätten ogillade talan. Käranden, nio legala arvingar, överklagade till hovrätten och en av dem

T.L. ansökte om att rättshjälpen för honom skulle fortsätta trots att den dittills omfattat 100 timmar. Han anförde att en rimlig tillämpning av reglerna i det aktuella fallet borde vara att hans rättshjälp tilläts fortsätta tills hans andel, tillika statens kostnadsansvar, för ombudsarvode uppgick till 100 timmar.

Hovrätten lämnade ansökan om utökad rättshjälp utan bifall. T.L. överklagade beslutet och yrkade att rättshjälpen skulle tillåtas fortsätta för arbete i målet i hovrätten.

Högsta domstolen anförde i huvudsak att takregeln i 15 § rättshjälpslagen var knuten till det antal timmar som biträdet hade rätt till ersättning för. Som 27 § och 34 § rättshjälpslagen hade avfattats kunde regleringen inte anses ge utrymme för att det vid bedömningen av när 100-timmarstaket hade uppnåtts skulle tas hänsyn till om biträdet företrädde även parter som inte hade beviljats rättshjälp. Några särskilda omständigheter hade inte visats föreligga i fallet, där 100timmarsregeln skulle överskridas i avsevärd mån, om rättshjälpen skulle fortsätta till dess målet slutförts i hovrätten. Överklagandet lämnades utan bifall.

11.4 Arbetsdomstolen B 52-00

Lagrum: 34 § rättshjälpslagen

Fråga om upphörande av rättshjälp. Målet i vilket rättshjälp beviljats gällde en arbetstvist - avstängning från arbete. Arbetsdomstolen fann att kommunens hantering av ärendet kunde kritiseras och att ett av kommunen framställt yrkande om avvisning saknade laglig grund. Otvivelaktigt hade kommunens inställning orsakat tidsutdräkt men även ett icke obetydligt merarbete för biträdet, som de inte haft anledning att räkna med. Beaktas borde också att det gällde mål om anställningsskydd mellan kommun och enskild arbetstagare, mot vilken mycket allvarliga anklagelser riktats. Slutligen borde beaktas att målet var utsatt till huvudförhandling inom de närmsta dagarna. Mot bakgrund av omständigheterna borde överklagandet bifallas. Förmånen fick fortsätta 15 timmar sedan gränsen 100 timmar uppnåtts, vilket var i enlighet med yrkandet.

11.5 Rättshjälpsnämnden 20/2000

Lagrum: 34 § rättshjälpslagen

Fråga om utökning eller upphörande av beviljad rättshjälp då det arbete som biträdet hade rätt till ersättning för uppgick till 100 timmar. Ärendet gällde vårdnad och umgänge med barn med handläggning i Norge. Biträdet uppskattade att det krävdes ytterligare minst 100 timmars arbete i ärendet. – Med hänsyn till det hittills ringa resultatet och då det syntes som att ärendet inte kunde komma att avslutas inom en rimlig tid och till en rimlig kostnad förelåg det inte skäl att utöka antalet arbetstimmar för biträdet. Rättshjälpsmyndighetens beslut att den beviljade rättshjälpen skulle upphöra fastställdes därför av Rättshjälpsnämnden.

11.6 Rättshjälpsnämnden 50/2000

Lagrum: 34 § rättshjälpslagen

Fråga om ytterligare utökning av beviljad rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad om barn med handläggning i USA. Rättshjälp beviljades i ärendet den 9 november 1998. Den 21 juni 1999 beslutade Rättshjälpsmyndigheten om utökning av den beviljade rättshjälpen med 100 timmar. Den rättssökande inkom därefter med ny begäran om utökning, varvid det uppgavs att biträdet nu nedlagt sammanlagt 180 timmar och att den rättssökandes situation var exakt densamma som vid det tidigare beslutet om utökning. – Rättshjälpsnämnden gjorde samma bedömning som Rättshjälpsmyndigheten, dvs. att ytterligare rättshjälp inte framstod som befogat med hänsyn till att något nämnvärt resultat inte hade uppnåtts trots en omfattande arbetsinsats av biträdet jämte platsombud och att ärendet inte skulle kunna avslutas inom rimlig tid och till en rimlig kostnad.

Två ledamöter i Rättshjälpsnämnden var av skiljaktig mening och anförde att de med hänsyn till omständigheterna ansåg att utökning av rättshjälpen borde beviljas intill 25 timmar.

11.7 Rättshjälpsnämnden 66/2007

Lagrum: 34 § andra stycket rättshjälpslagen

Fråga om utökning av timantalet i angelägenhet rörande underhållsbidrag till barn med handläggning i Holland. Rättshjälpsmyndigheten hade tidigare vid flera tillfällen utökat timantalet vad avser den ursprungliga processen. Ytterligare utökning begärdes, dels angående den ursprungliga processen, dels i anledning av att motparten igångsatt en ny process angående underhållsbidrag. Ytterligare utökning beviljades av Rättshjälpsmyndigheten avseende den ursprungliga processen. Avseende den nya processen fann såväl Rättshjälpsmyndigheten som Rättshjälpsnämnden att utökning inte skulle ske eftersom det inte framgick att den var av betydelse för att den ursprungliga processen skulle kunna slutföras.

12 Övrigt

12.1 Rättshjälpsnämnden 75/2004

Lagrum: 27 § andra stycket rättshjälpslagen (ersättning för arbete före ansökan)

Rättshjälpsmyndigheten beviljade rättshjälp i angelägenhet rörande överflyttning av barn och barns boende med handläggning i England. I anslutning till ansökan om rättshjälp inkom biträdet med räkning avseende översättningskostnad som uppkommit innan ansökan om rättshjälp. Enligt lagens förarbeten kan biträdesersättning utgå före ansökan om rättshjälp. Då biträdesersättning omfattar såväl arbete som tidsspillan och utlägg fann nämnden att undantaget i rättshjälpslagen även ska omfatta utlägg. Ersättning för utlägg före ansökan ska medges om uppdraget har krävt utlägget och det dessutom varit av mindre omfattning eller av brådskande art.

12.2 Rättshjälpsnämnden 37/2006

Lagrum: 24 § tredje stycket rättshjälpslagen (jämkning av rättshjälpsavgift)

Rättshjälpsmyndigheten hade beviljat rättshjälp i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad och vårdnad med handläggning i USA. Rättshjälpsmyndigheten beslutade om jämkning till 5 procent, dock lägst 75 000 kr, vilket belopp redan inbetalts till biträdet. Sökanden anförde att det belopp som biträdet redovisat på sitt klientmedelskonto var insatta av hennes far som säkerhet för rättshjälpskostnaderna och inte borde betraktas som en rättshjälpsavgift i rättshjälpslagens mening. Rättshjälpsnämnden fann att rättshjälpsavgiften skulle jämkas till 5 procent, dock minst 75 000 kr, vilket var det belopp som redan inbetalts för upparbetade kostnader.

12.3 Rättshjälpsnämnden 82/2006

Lagrum: 26 § första stycket rättshjälpslagen

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande uppsägning. Rättshjälpsmyndigheten lämnade begäran om biträdesförordnande utan bifall då avsevärt ökade kostnader kunde uppkomma då ombudet inte var verksamt i närheten av rättssökandens bostadsort. Justitiekanslern yttrade sig och anförde att rättssökandens uppgift att han inte kunde finna ombud med tillräckliga arbetsrättsliga kvalifikationer i närheten av sin bostadsort borde godtas vilket tillsammans med att ombudet är väl insatt i angelägenheten borde kunna medföra ett förordnande. Med hänsyn till Justitiekanslerns medgivande förordnade Rättshjälpsnämnden föreslaget ombud.

12.4 Rättshjälpsnämnden 110/2006

Lagrum: 23 § tredje stycket rättshjälpslagen (jämkning av rättshjälpsavgift)

Ansökan om rättshjälp i angelägenhet rörande skadeersättning. Rättssökanden var underårig och Rättshjälpsmyndigheten fastställde rättshjälpsavgiften till noll procent. Justitiekanslern överklagade beslutet och hemställde att procentsatsen skulle bestämmas till två procent. Justitiekanslern anförde att om den rättssökande var underårig gick det att besluta att någon rättshjälpsavgift inte skulle betalas, om sökandens ekonomiska förhållanden gav anledning till det. Bestämmelsen skulle tillämpas restriktivt och underåriga var inte generellt befriade. Rättssökanden hade ärvt pengar och köpt en bostadsrätt för dem. När rättssökanden och hennes mor fick tillgång till bostaden var den av sådan typ att den inte ingick i förmögenhetsunderlaget för beräkning av rättshjälpsavgiften. Den omständigheten att bostadsrätten representerade en betydande tillgång innebar emellertid att det saknades förutsättningar att befria henne från rättshjälpsavgiften. Rättshjälpsnämnden fastställde på de skäl Justitiekanslern anförde rättshjälpsavgiften till två procent.

12.5 Rättshjälpsnämnden 23/2007

Lagrum: 28 § andra stycket rättshjälpslagen (för sent inkommen begäran om ersättning)

Rättshjälpsmyndigheten hade beviljat rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad, boende och umgänge. Tingsrätt meddelade dom i angelägenheten. Biträdet inkom till tingsrätten med kostnadsräkning efter att dom meddelats varför tingsrätten översände räkningen till Rättshjälpsmyndigheten. Biträdet anförde att hon inte upplysts av tingsrätten att målet skulle avgöras. Rättshjälpsmyndigheten fann inte att ursäktligt misstag förelåg. Rättshjälpsnämnden tillade till Rättshjälpsmyndighetens skäl att en domstol i princip inte har någon skyldighet att ta reda på huruvida ett rättshjälpsbiträde har något ersättningsanspråk. (Jfr. NJA 1984 s. 179).

Hosted by    Binero AB       Skyddas av ESET Smart Security

Copyright © 2001-2011 Tomas Alsbro, Whiplash Info. All rights reserved.