Är försäkringsbolagens hemliga kameraövervakning en del i den inofficiella kriminalpolitiken?

Frågan kan tyckas provokativ, men bör diskuteras mot bakgrund av de massmedialt uppmärksammade exemplen och dess konsekvenser ur dels rättsligt perspektiv, dels den effekt detta kan ha på genuint skadade personer.

Under många år har försäkringsbolagen hävdat - internt och i massmedia att försäkringsbedrägerierna är ett mycket stort problem och kostar bolagen miljarder per år. När jag var verksam i branschen i slutet av 1970-talet framhölls att bedrägerierna inom sakförsäkringar uppgick till dryga 1 miljard.

Om man studerar pressmeddelanden från försäkringsbranschen och rapporter[1] [2] av bl.a. professor Leif GW Persson finner man att försäkringsbedrägerier är av två typer – dels de sk primära bedrägerierna som 1998 beräknades omfatta ca 1.300 mkr kronor, dels de sekundära försäkringsbedrägerierna som då beräknades till 200-300 mkr.

De primära försäkringsbedrägerierna är bedrägerier som riktar sig direkt mot försäkringsbolagen och de sekundära beskrivs som så kallade påplussningsfall, dvs där en som drabbats av skada plussar på skadans ekonomiska omfattning (med i snitt ca 3.000 kronor).

I rapporten från 1994 anges

Det typiska anmälda försäkringsbedrägeriet handlar alltså omen bil och när man går igenom anmälningarna är det knappast den höga sofistikationsgraden i gärningsmännens modus operandi som slår en. Istället handlar det nästan alltid om synnerligen taffliga försök att kontruera en ersättningsgrundande skada; i regel någon typ av stöld, mer sällan en olyckshändelse eller t.o.m. en brand. Dessa försök har dessutom satts i scen av personer vars bakgrund redan efter en enkel kontroll lämnar det mesta i övrigt att önska.

Författarna sammanfattar en beskrivning av gärningsmännen:

De personer som misstänkts för anmälda försäkringsbedrägerier skiljer sig i ett flertal avseenden från normalpopulationen av försäkringstagare. Sammanfattningsvis kan man konstatera att bl.a. följande egenskaper är kraftigt överrepresenterade inom gruppen av misstänkta bedragare. 

Närmare nittio procent av dem är män och sextio procent av samtliga är trettio år eller yngre. Femton procent är utländska medborgare och ytterligare närmare tjugo procent har invandrarbakgrund. Drygt åttio procent finns noterade i Person- och Belastningsregistret (PBR) för ett eller flera brott utöver den misstanke som gjorde att de hamnade i denna undersökning. I flertalet fall handlar det dessutom om mycket omfattande tidigare brottsbelastningar. I tabell III.3a har vi jämfört de misstänkta försäkringsbedragarna (MFB) med en normal-population av försäkringstagare (NFT) samt redovisat i vilken grad de förra skiljer sig från de senare. Detta har vi gjort genom att ange hur många gånger större deras andel av en viss egenskap är jämfört med samma egenskap hos normalpopulationen av försäkringstagare. När vi skapat den senare populationen har vi givetvis tagit hänsyn till hur de olika misstänkta skadefallen fördelat sig på olika typer av försäkringar

I rapporten från 1998 hade i stort inget förändrats. Författarna sammanfattar på följande vis:

Den typiske försäkringsbedragaren i en rent statistisk mening är en ganska vanlig försäkringstagare som drabbats av en skada (vanligen en brottsskada) och därvid kompenserat sig ekonomiskt genom påplussning och till ett genomsnittligt mindre belopp.

Den typiske anmälde och misstänkte försäkringsbedragaren är en mycket speciell art av släktet försäkringstagare. En yngre man, ofta med invandrarbakgrund och omfattande tidigare brottsbelastning som saknar utbildning, fast arbete, taxerad inkomst och egen familj.

1996 uttalade Justitiedepartementet följande i sin skrivelse DS 1996:59 beträffande organiserad ekonomisk brottslighet:

Det bör t.ex. vara rimligt att:

§         försäkringsbolagen genom premiesättning och övriga premievillkor påverkar försäkringstagarna så att de bättre skyddar sig mot brott. Vidare att bolagen själva ökar sina insatser för att förbättra skadekontroll och är villiga att se över frågor om t.ex. skadereglering och informationsutbytet mellan bolagen.

Svenska Försäkringsförbundet skriver i ett pressmeddelande bl.a. följande:

Försäkringsbranschen anser att dess ansvar innebär att bolagen ska verka för att upptäcka och förebygga brott medan ansvaret för att slutföra utredningar och beivra brott åvilar samhället.

Stora resurser avsätts inom de enskilda försäkringsbolagen och i den branschgemensamma utredningsenheten inom Larmtjänst för att undersöka krav på ersättningar som kan misstänkas vara bedrägeriförsök.

Upprepat påtalas i de tidigare nämnda rapporterna från 1994 och 1998 att försäkringssystemet ingår i den kriminalpolitiska bilden.

Ett fungerande försäkringssystem har stor kriminalpolitisk betydelse. Som situationen ser ut idag erbjuder systemet den enda väsentliga reparativa funktionen för hundratusentals brottsoffer varje år. Intresset av att skydda detta system mot angrepp är inte en fråga som enbart rör försäkringsbolagen själva. Samhället och dess rättsvårdande myndigheter liksom de enskilda brottsoffren har samma intresse.

Betraktar man detta sammantaget med att myndigheterna – bl. a Justitiedepartementet så tydligt uttalat att man förutsätter att försäkringsbolagen tar ett än mer ökat ansvar för skadekontroll och förebyggande av försäkringsbedrägerier, så kan man lätt föreställa sig att den enskilde skadades krav på integritet är av underordnad betydelse.

Är det av dessa skäl som de rättsvårdande myndigheterna inte prövat var gränsen skall gå för försäkringsbolagens skadekontroll i form av exempelvis hemlig filmning av trafik- eller andra personskadade?

Tanken är inte främmande. Detta alldeles särskilt som de försäkringar som skall regleras vid sådana skador omfattar stora ersättningsbelopp i form av livräntor och andra skadeståndsrättsliga ersättningsvillkor.

Nu menar jag att motiven för att försäkringsbolagens skadereglering ingår i den kriminalpolitiska verkligen är att relatera till faran för den ovan benämnda primärgruppen – dvs den som består av kriminella som antingen agerar enskilt eller i organiserad form  och mer eller mindre systematiskt begår försäkringsbedrägerier. Genom de ovan nämnda rapporterna framgår att arbetet med förebyggande verksamhet vad gäller sekundärgruppen lätt kan lösas på annat, mindre integritetskränkande sätt än hemlig kameraövervakning.

Det torde inte vara vare sig myndigheters eller politikers avsikt och intresse att försäkringsbolagen tillämpar hemlig kameraövervakning av trafik- och personskadade utan att man på synnerliga skäl har anledning misstänka försök till grovt försäkringsbedrägeri. I det fall brottsmisstanke föreligger är det otvetydigt de polisiära myndigheterna som har ett oantastligt utredningsansvar.

I de fall där försäkringsbolagen ägnar sig åt hemlig kameraövervakning av trafik- eller personskadade har det rört sig om fall där oenighet finns om huruvida kvarstående förmåga till daglig livsföring är förenlig med uppgiven funktionsnedsättning. I samtliga fall som kommit till allmän kännedom – via media och till WhiplashInfo – har det rått delade meningar om detta mellan å ena sidan den skadade och dennes egna behandlande läkare och å andra sidan försäkringsbolagets läkare. Problemet för ens skadad gäller dels att styrka medicinska följder av en skadad, dels den erkänt svåra frågeställningen om orsakssamband. I nu mer än trettio år har denna svårighet diskuterats mellan läkarorganisationer och försäkringsgivarnas organisationer, bl.a. inom ramen för Försäkringsjuridiska föreningen.

Hemlig kameraövervakning är ett synnerligen kraftfullt verktyg i så måtto att enbart möjligheten att råka ut för det och de svårigheter som då uppstår pga den mångåriga konflikten mellan de olika ståndpunkter som hävdas från den skadades egna läkare kontra försäkringsbolagens läkare inverkar hämmande på de skadade i sin annars möjliga livsföring. Att en av de svåraste resttillstånden och funktionsnedsättningarna är kopplade till svåra smärttillstånd hos de skadade försvårar ytterligare för de skadade eftersom smärta vare sig är objektivt synligt eller kan hanteras och uthärdas (se kopingstrategier) - enhetligt av de skadade innebär ytterligare problem i form av medicinska sambandsvårigheter. En följd av detta kan bli att skadade isoleras än mer (beträffande smärta och hur den drabbar individuellt[3]).

De sk whiplash relaterade skadorna utgör idag en stor grupp skadade. De medför - i de fall skadorna ersätts enligt försäkringsvillkoren - en mycket stor kostnad för försäkringsbolagen. Från försäkringsbolagens sida har man därför genomfört flera åtgärder i syfte att begränsa de ekonomiska effekterna av dessa skador. Om vi bortser från den intensiva forskningen om hur dessa personskador skall kunna förebyggas från bl.a. Folksams och Volvos sida, så har man upprepat sänkt ersättningsbeloppen kraftigt genom förändringar av de medicinska tabellverk som ligger till grund för ersättningar vid funktionsnedsättningar. Från att i stort inte ha ändrats sedan dess tillkomst har man sedan 1996 genomfört två ändringar vars konsekvens är minskad invaliditetsgrad vid whiplash relaterade följdtillstånd.  

Finansinspektionen har inte sett sig angelägen att närmare ta upp frågan om kameraövervakning av personskadedrabbade försäkrade, inte heller utfärdat några anvisningar eller föreskrifter.

Tomas Alsbro,
WhiplashInfo