Långa handläggningstider

Långa handläggningstider hos försäkringsbolagen är ett gammalt välkänt problem.

 

För att åskådliggöra att problemen med långa handläggningstider är en gammal följetång, återger jag ett utdrag ur en uppsats som förre ordföranden i Trafikskadenämnden Edmund Gabrielsson skrev i en Festskrift till Ulf K. Nordenson i maj 1999[1].

 

En fråga som Lars Heuman berörde[2] och som på senare tid fått en viss uppmärksamhet gäller trafikförsäkringsbolagens handläggning av skaderegleringsärenden. Han konstaterade att Trafikskadenämnden, med stöd av en reglementsbestämmelse om rätt för nämnden att avge förslag till rättelse i bolagens handläggning, hade sökt komma till rätta med problemet med dröjsmål i skaderegleringsärenden. I enskilda fall framfördes muntliga anmärkningar till bolagen och dessutom avkrävdes förklaringar av bolagen i de fall där ett ärende inte hade kommit in till nämnden inom två år från invaliditetsdagen. Så småningom tog nämndens ledning upp problemet med handläggningstiderna med Försäkringsinspektionen. Under senare delen av 1980-talet gjordes av inspektionen försök att närmare få klarlagt orsakerna till de alltför utdragna hanteringstiderna och att förmå bolagen att öka resurserna på skaderegleringsavdelningarna. Då effekterna härav inte blev tillräckligt tydliga beslöt Försäkringsinspektionen våren 1991 att göra en grundligare undersökning av ett antal nämndärenden med särskilt långa hanteringstider hos bolagen för att söka blottlägga vad bristerna mera exakt bestod av. Sammanslagningen den 1 juli 1991 av Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen till Finansinspektionen gjorde att den nya myndigheten övertog frågan. Trafikskadenämnden fortsatte att genom sin statistik, som utvidgades till att också söka belysa orsakerna till tidsutdräkten, hålla bolagen och tillsynsmyndigheten informerade om skaderegleringstiderna på området. Inom nämnden efterlyste särskilt lekmannaledamöter åtgärder och framstötar gjordes också om att nämnden själv borde agera i frågan. För egen del hade och har jag dock fortfarande uppfattningen att det är tillsynsmyndigheten som har att svara för eventuella åtgärder av tillsynskaraktär. Däremot har nämnden självfallet, på sätt som också skett, att samla och sammanställa olika uppgifter rörande sin verksamhet och då också bolagens hanteringstider för ärendena. Uppgifterna har tagits in också i den årliga verksamhetsberättelse som nämnden sedan ett antal år tillbaka har sammanställt. År 1996 började inspektionen att agera vilket bla. ledde till att branschen lät genomföra en grundlig genomgång av ett stort antal ärenden som varit föremål för behandling i Trafikskadenämnden. På grundval av denna utredning och efter ett regeringsuppdrag gick inspektionen vidare med egna undersökningar. Inspektionens rapport till regeringen presenterades i december 1998. Inspektionen förordar bl.a. att bolagen offentliggör handläggningstiderna. Det föreslås också att frågan om en uppmjukning av den obligatoriska prövningen hos Trafikskadenämnden utreds. När detta skrivs har rapporten ännu inte skickats ut på remiss.

En allmän reflexion till frågan om handläggningstiderna är att det är viktigt att dessa genom en aktiv skadereglering görs så korta som möjligt men att ambitionen att kunna redovisa korta handläggningstider inför nämndprövningen samtidigt inte får innebära att ärenden lämnas in till nämnden innan en tillfredsställande utredning genomförts. Brister i utredningen kan då medföra att den totala skaderegleringstiden i själva verket förlängs. Det måste hållas i minnet att det inte är långa handläggningstider i sig som kan kritiseras; i vissa fall, t.ex. när det gäller unga personer som skadats, är det t.o.m. önskvärt att man under lång tid avvaktar med slutregleringen. Vad som kan kritiseras är om handläggningen inte drivs tillräckligt aktivt. En onödigt utdragen hanteringstid beror dock inte alltid på försäkringsbolaget. Undersökningar visar att orsaken inte sällan är passiva ombud eller väntan på medicinsk utredning eller andra omständigheter.

 

Detta utdrag visar att problemet funnits länge, men att varken tillsynsmyndigheter, Trafikskadenämnd eller statsmakten då – 1999 – inte hade gjort något konkret åt problemet. När detta skrivs - 2005 i januari - har fortfarande inget konkret skett annat än nya utredningar. De som har och har haft makt och kunskap att göra något åt de långa handläggningstiderna har antingen inte velat agera utan skjuta problemet på någon annan instans (ingen vill sitta med Svarte Petter), eller varit tysta.

 

Mina personliga reflektioner kring denna flathet och handfallenhet eller vad man nu vill kalla underlåtenheten att vidta någon åtgärd kan beror på vänskapskorruption. Alla känner alla bland dem som har någon makt att göra något, och då menar jag inte endast bland myndigheter och statsmakt utan även inom försäkringsbolagen. Sverige är så litet att de som sätts att utöva makt och tillsyn över försäkringsbranschen är personliga vänner till dem de är satta att övervaka och granska. Försäkringsbranschen rekryterar inte sällan nyckelpersoner från statsförvaltning och regeringskansli. Toppjuristerna inom statsförvaltningen och försäkringsbolagen är inte sällan bröder och systrar inom samma föreningar och det skulle inte förvåna mig om de umgås privat.

 

En nestor inom detta är Erland Strömbäck, som varit anställd inom statsförvaltning har också varit vice VD inom Folksam, medverkat till Trafikskadelagen, Skadeståndsrätten mm.

 

Förre chefen för Finansinspektionens försäkringsavdelning, Gunnar Andersson är VD för Nordea Liv. Förre chefen för Konsumenternas Försäkringsbyrå, Jan Otterheim blev VD för Länsförsäkringar Blekinge osv.

 

Anställda i försäkringsbranschen skriver böcker tillsammans med företrädare för Konsumentverket[3] etc.