Domkretsen diskuterar i nr 4 2006 i bekymrat tonläge det faktum att förtroendet för domstolarna minskar.
När man som fackman läser domar om trafikskadade nackar är beskrivningen av dessa fall ofta mycket väl gjorda och så bra formulerade som exempel på svårt skadade personer att de mycket väl skulle kunna publiceras som fallstudie i vetenskapliga artiklar. Man blir då bestört när man vid sammanställning av avkunnande domar i tvistemål vid Stockholms tingsrätt (Advokaten 2005; 5:24-25) noterar att endast 7% utfaller till de skadades fördel. Det må förlåtas mig om jag mot den bakgrunden uppfattar att något är fel i rättstillämpningen.
Med drygt 40 års bakgrund som läkare, 10 års specialstudier av nackskador, (så kallad whiplashskador), tre genomförda studier av civilrättsliga domar vid personskadereglering, sakkunnigvittne i ett stort antal mål samt mångårig ordförande för Försäkringsmedicinska kollegiet har jag mycket gott underlag för att påtala förhållanden som kan utgöra grund för minskat förtroende för domstolen vid tvist i personskadereglering mot försäkringsbolag.
De väsentligaste förhållandena kan rymmas under följande rubriker:
• Domstolens övertro på medicinska journaler
• Domstolens tilltro till försäkringsbolagens doktriner
• Försäkringsbolagens läkares roll
• Domstol som inte dömer
• Domares bisysslor
• HD:s bristande intresse
Inom rättsväsendet fäster man mycket stor tillit till det skrivna ordet. Man förbiser att de medicinska journalerna är minnesanteckningar ofta tillkomna under stor hast och utan tanke på att de skall bli föremål för juridiska bedömningar. Det är inom den medicinska världen väl känt att journaler ofta är behäftade med betydande fel där exempelvis symptom kan vara utelämnade. Skadebilden blir därför ofta inte korrekt presenterad, tidsuppgifter kan vara felaktiga, höger och vänster inte sällan omkastade, ja det förekommer även att anteckningar görs i fel patientjournal. Vid besö för annan åkomma beskrivs sällan andra symptom än de som patienten aktuellt söer för, varför bestående besvär från tidigare skada inte redovisas och kan därför felaktigt tolkas som utläkta.
Mot bakgrund av hur journaler är utformade och den stora osäkerhet som vidlåder dem är det närmast overkligt att i rätten ta del av hur enstaka ord eller begrepp vägs på guldvåg då ett visst förhållande skall belysas. Det finns allt skäl att betona som HD gjort i dom (2001-10-31; Mål T 2891-99) att journaler kan vara behäftade med en betydande osäkerhet. Detta är något som domstolar ofta synes underlåta att beakta.
Försäkringsbolagen har genomgående ett gemensamt synsätt på nackskador och är väl samspelta, vilket kan medföra att domstol felaktigt uppfattar vissa påståenden som etablerade. Bland dessa kan nämnas uppfattningen av journalhandlingar är korrekta. I detta ligger även att frånvaro av notering om symptom tolkas som att dessa inte finns. Problemet har berörts ovan.
Försäkringsbolagen framhåller att studier av handlingar är mer tillförlitliga än undersöningar i senare skede. Det har i och för sig viss bärighet, men studier av handlingar tillsammans med personlig undersöning kan ge betydelsefullt underlag för att följa och förstå en skadeutveckling och tillföra väsentlig kunskap om skadan.
En annan uppfattning hos företrädarna för försäkringsbolag är att en nackskada ger mest uttalade besvär initialt för att sedan avta och om det inte avtar så beror besvären på något annat, t. ex. psykiska problem eller olämplig arbetsställning. Man vill även hävda att endast sådana besvär som föranleder läkarbesö omedelbart efter olyckan kan ge upphov till kroniska besvär. I detta synsätt ingår att nya tillkommande symptom inte kan förvärras eller uppkomma senare. Bolagen har kallat detta för â€den traumatiska principen†ett begrepp som inte är känt inom medicinen. Begreppet avspeglar en i och för sig korrekt utveckling av en form av nackskador. En nackskada (whiplashvåld) kan dock ge upphov till många olika skador varvid det är väl känt och klarlagt att symptombilden kan vara annorlunda. Så kan till exempel denna initialt vara måttlig för att efter en tid om flera månader tillta och ge upphov till nya symptom med exempelvis minnes- och koncentrationsbesvär, balansrubbningar eller ögonstörningar. Dessa besvär liksom utvecklingen av desamma har vetenskapligt dokumenterats vara orsakade av fysiska skador och således inte, vilket ofta hävdas, utlösta av psykiska förhållanden.
I flera domar läser man att domstolen helt litat på bolagens â€traumatiska princip†och att utveckling av nya och tilltagande symptom inte hör till skadan. Det vittnar om att domstolen är anmärkningsvärt lyhörd för försäkringsbolagens påståenden.
Försäkringsbolagen använder sig i domstol av ca tio konsultläkare vilka även de är väl koordinerade, har stor vana att uppträda inför domstol och betonar bolagens doktriner. Dessa läkare undersöer inte de skadade och står till följd därav inte under Socialstyrelsens tillsyn, vilket medger möjlighet till fri tolkning av medicinska förhållanden.
Dessa läkare har vanligtvis hög status som professorer eller docenter. Det framgår av ett stort antal domar att domstol tar intryck av dessa titlar liksom att domstol inte sällan anför att dessa läkare har stor erfarenhet av att göra skadebedömningar. Det senare kan vara helt korrekt, men det är inte visat att skadebedömningarna har utförts på ett riktigt sätt. Förhållandet kan lika väl tolkas som att de har stor erfarenhet av att göra felaktiga bedömningar.
Försäkringsbolagens läkare har en benägenhet av att använda sig av viss teknik inför domstol. En sådan ofta använd är att de påstår att synpunkter från motpartens läkare inte är vetenskapligt dokumenterade, ett förhållande som vanligtvis inte kan kommenteras eftersom motpartens läkare tidigare lämnat sitt vittnesmål och avlägsnat sig från rättssalen. Domstol har dock en benägenhet att ta fasta på dessa påståenden vilket är märkligt eftersom beviskraven inte förutsätter vetenskaplighet utan viss sannolikhet, varför det vetenskapliga kravet blir vilseledande.
Det är även anmärkningsvärt hur bolagens läkare framhåller obetydliga tillstånd i den skadades bakgrund som orsak till de symptom vederbörande uppvisar. Högst märkligt blir detta då dessa läkare med enbart handlingar som grund gör långtgående hypotetiska antaganden om sociala, psykiska eller äktenskapliga problem som orsak till kroniska smärttillstånd. Sådant sätt att hantera och bedöma ett tillstånd är helt främmande inom normal sjukvård där särskilt psykiska och sociala förhållanden kräver noggrann personlig undersöning. Trots detta synes domstol inte sällan ta fasta på dessa argument.
Det framstår även som märkligt att läkare som enbart grundar sin bedömning på tolkning av andra läkares uppgifter kan anses ha bevisvärde som är jämförbart med läkare som förutom motsvarande bakgrundsuppgifter även har behandlat eller undersöt en skadad. Svea Hovrätt har dock nyligen (2005-04-08; mål T 3455-04) uttalat större tilltro till läkare som undersöt en skadelidande. Sådan dom öar tilltron till domstolen.
Tvist mellan försäkringsbolag och skadelidande grundar sig regelmässigt på att de två parternas läkare har olika uppfattningar i frågan.
I domar antecknas ofta att rätten uppfattar att tvisten är av medicinsk art och att rätten därvid har att förlita sig på vad parternas läkare har anfört. Därefter följer vanligtvis kommentaren att rätten inte kan sätta den ena partens läkare framför den andra, varför käranden med rådande beviskrav förlorar med automatik.
I andra mål där ord står mot ord, exempelvis fastighetsmål, har domstol inga problem att ha uppfattning om samband föreligger. Vad döljer sig bakom oförmåga att fatta dom i just personskademål?
Det är inte acceptabelt att domstol hanterar en tvist på detta sätt. Med det synsätt, som sålunda kan utläsas av domar, är den skadelidande dömd att förlora på förhand och domstolen har undandragit sig sin plikt att ta ställning och döma på grundval av vad som framkommit vid förhandlingen. Man kan påstå att domstolen genom sitt agerande inte har fullgjort sin skyldighet att döma.
Det är ett normalt inslag i svenskt rättsväsen att domare har bisysslor. Problemet har varit föremål för en utredning (Bisyssloutredningen SOU 2000:80) vilken inte var klargörande. Professorn i processrätt Peter Westberg har i Tidskrift för Sveriges Domareförbund 1:2002 kritiserat förhållanden särskilt vad avser att domare tar skiljemannauppdrag (där försäkringsbolag kan vara part) och särskilt då de högsta domarna inom kåren gör det.
Som exempel på att sådana bisysslor är skadliga för allmänhetens förtroende kan anföras att hantering av en skiljedom nyligen överklagades till HD (HD 2006-09-21; mål T 2326-09). Den ende domaren i skiljemålet hade varit HD:s ordförande. Dennes ärende som skiljeman kom sålunda att bedömas av hans kolleger. Är detta ett förhållande som skapar förtroende för domstolsväsendet?
Domare har även uppdrag i nämnder som Trafikskadenämnden, Patientskadenämnden
och Ansvarsnämnden eller för organisationer och institutioner där
försäkringsbolag kan ha betydande inflytande. De synsätt och kulturella
uppfattningar som råder i dessa organisationer kan medföra att domare får en
uppfattning om skadeförhållanden som gör att de inte har en neutral inställning
i ett skadeärende.
Bortsett från att det från allmänhetens uppfattning är stötande att domare tar
på sig extraarbete, när handläggningstiderna i domstol är orimligt långa, är det
utmanande att domare kan misstänkas vara influerade av de synsätt som råder inom
försäkringsbranschen.
Förhållandet undergräver tilltron till domstolen.
Vid Svenska Försäkringsföreningens seminarium den 24 september 2003 sade justitierådet Severin Blomstrand att HD inte hittar bra mål att pröva. Han noterade även att enskilda personer av kostnadsskäl inte vill ta på sig att driva en process i HD samt att försäkringsbolagen inte tar på sig att driva en rättsutvecklande uppgift.
Det framstår mot justitierådets påstående som egendomligt att HD mig veterligen inte sedan 2001 (Mål T 2891-99;2001-10-31, Mål T 1866-00;2001-10-31) har tagit upp några personskadetvister mot försäkringsbolag till prövning trots att ett antal väl motiverade ärenden har överklagats.
Många domar fattas på grundval av medicinska kunskaper som är mer än 15 år gamla och där ny kunskap kommit fram utan att domstolar har beaktat detta. Sådana ärenden borde vara föremål för prejudicerande bedömning.
Ett annat problemområde vidlåder frågan om beviskraven i dessa mål skulle behöva vara föremål för förnyad bedömning. HD fastställde för över 15 år sedan beviskravet vid personskademål till â€klart mera sannolikt än annan orsakâ€, vilket var en lättnad av beviskravet till följd av svårigheten att kunna bevisa i dessa mål. Sedan dess har de skadades villkor än mer försämrats genom borttagande av statlig rättshjälp till förmån för enbart rättsskyddsförsäkring. Denna har vanligtvis varit begränsad till ca 110 000:- kronor, vilket långt ifrån inte täcker kostnad för en tingsrättsförhandling. Med sådana ekonomiska förutsättningar kommer den skadelidande i ett synnerligen svårt underläge med avseende på möjlighet till advokathjälp och läkarutredning. Förhållandet accentueras av försäkringsbolagens tendens under senare tid att förhala hanteringen med krav på nya utlåtanden och fördröjda svar samt höjd ersättning till egna ombud. Allt detta riskerar den skadades ekonomi och försätter denne i ett svårt underläge vad avser såväl juridisk som medicinsk hjälp. Den skadelidande däremot har en motpart med närmast obegränsade resurser. Förhållandet motiverar en omprövning av beviskravet så att överviktsprincipen, som exempelvis i Norge, skulle kunna sättas till â€sannoliktâ€.
Då jag för mer än 10 år sedan började arbeta med försäkringsmedicinska frågor var min tilltro till svenska domstolar mycket stor. Med hänvisning till vad jag ovan beskrivit har min tilltro i tilltagande grad minskats till att, vad avser personskadebedömning i tvist med försäkringsbolag, vara obefintlig. Det är med djup olust jag känner att denna uppfattning även spiller över till annan del av domstolsverksamhet, i vilken jag dock inte har insyn.
Jag upplever att rättsväsendet behöver ompröva sitt arbetssätt för att vända utvecklingen och återställa medborgarnas förtroende.
Bengt H Johansson
Leg läkare
Ordförande
Försäkringsmedicinska kollegiet.
2007-01-18