Sitter RTP i försäkringsbolagens knä?

I senaste numret av RTP:s medlemstidskrift LIV, samt på RTP:s webbplats finns en artikel med rubriken ”Varning för dyra läkarintyg!”

Artikeln i LIV återger gamla välkända argument och ståndpunkter från försäkringsbolagen, som sammantaget inte stämmer med mångas upplevda verklighet. Artikeln tycks mig vara snudd på ren propaganda eller karbonkopia från försäkringsbolagen.

I artikeln ger RTP:s förbundsjurist Anne-Lie Sandin bl a medlemmarna rådet att vända sig till den läkare som känner dig bäst när du behöver läkarintyg vid skadereglering.

RTP:s förbundsordförande Jeanette Mellvig Lind säger i artikeln följande. ”Frågan om varför skaderegleringen tar så lång tid togs också upp. Förutom bristerna i läkarintygen är ett av skälen den stora personalomsättningen bland skadereglerarna”.

Enligt min uppfattning är några av de trafikskadades största problem följande

1. Försäkringsbolagen har under årens lopp konsekvent brustit i att ge sina respektive skadeavdelningar erforderliga resurser för att svara mot lagens krav på snabb och rättvis skadereglering.

2. Försäkringsbolagens läkare tycks i stort helt bortse från de skadades behandlande läkares intyg och utlåtanden.

3. Försäkringsbolagens vårdslösa tolkning av begreppet objektivitet i bedömningssammanhang.

4. Försäkringsbolagens partiska och utstuderade rekrytering av försäkringsläkare.

5. De skadades i det närmaste totala rättslöshet och maktlöshet gentemot sina egna försäkringsbolag – resursmässigt, såväl juridiskt som ekonomiskt.

Nedan kommentarer jag dessa punkter och motiverar dem:

1. Försäkringsbolagen är snabba att skylla förhalningar i skadehanteringen på annat än sina egna brister. Eftersom detta problem har diskuterats i åtskilliga år och även upprepat påpekats av Finansinspektionen (FI) kan man osökt dra slutsatsen att bolagen förhalar medvetet. En del går så långt att de talar om en ”svälta räv taktik”, en sorts uttröttningstaktik, ofta gentemot de egna kunderna.

Det här problemet togs upp i en diskussionsartikel i Nordisk Försäkringstidskrift (NFT), nr 4/2003, Årgång 84, av tre för detta personskadechefer, Jan Carlson, Sven Källgren och Anders Wallin.

Bl.a. så skrev dessa i en sammanfattning följande:

”Det torde vara uppenbart för flertalet intressenter att personskadehanteringen inte fyller de kvalitetskrav som branschen själv ställt upp i sin gemensamma skaderegleringspolicy. Frågan är om det har gått så långt att man inte ens själv tror på att man kan klara av detta sitt uppdrag. Det finns något tecken som skulle kunna tyda på det; tanken på att ändra ersättningssystemet i grunden som enda räddning förefaller både förhastad och desperat.”

De fortsätter:

”Det finns från flera håll stark kritik mot bolagen för brister i skaderegleringen; från de skadade, deras ombud och från organisationer. Tyvärr är det så att det är skadereglerarna som oftast får stå i skottgluggen för kritiken. Det finns ingen rimlig anledning tro att ansvaret för bristerna ligger hos dem. Vi är övertygade om att hela ansvaret faller tillbaka på ledningen. Huvudorsaken är med all sannolikhet resursbrist och dålig framförhållning. Detta drabbar i första hand de skadade men även skadereglerarna som sannolikt belastas med en arbetsmängd som är omöjlig att klara på ett rimligt sätt.
De utredningar som gjorts ger oss den bestämda uppfattningen att problemen huvudsakligen finns inom de områden som Finansinspektionen i den tidigare rapporten rubricerade organisation, resurser, riktlinjer och instruktioner.”

Och de avslutar sin artikel:

”Att dimensionera en arbetsorganisation gör man rimligen utifrån de krav man ställer på resultatet av det arbete som skall uträttas. När det gäller de nämnda områdena har branschen ett utmärkt hjälpmedel i sin gemensamma skaderegleringspolicy. Analysera utifrån denna, såväl det kvantitativa som det kvalitativa behovet inom dessa områden, och utforma organisationen därefter.”

”Der är möjligt att det krävs stora insatser för att snabbt förbättra situationen, men orsaken till det är i så fall bolagens tidigare underlåtelser, inte minst när det gäller att i tid rekrytera och utbilda för uppgiften lämplig personal”.

2. Skadad efter skadad rapporterar uppgivet att bolagens läkare ”kör över” deras egna, behandlande läkares ståndpunkter som kommer till uttryck i såväl journaler som olika intyg – i syfte att förneka orsakssamband. Många beskriver det som att ”bolagets läkare måste ha blandat ihop mig med någon annan”. De känner inte igen sig i bolagsläkarnas beskrivningar och uttalanden till bolagen.

Det skulle för övrigt vara ytterst intressant att se i hur många fall som bolagens egna läkare godtagit orsakssamband vid kroniska invaliditetstillstånd efter nackskador där de skadades egna behandlande läkare ansett att sådant föreligger.

3. Försäkringsbranschen upprepar som ett mantra att bolagens egna läkare är de som är bäst skickade att göra invaliditetsbedömningar och bedömningar av samband, främst på grund av att dessa läkare skulle vara mer objektiva eftersom de inte träffar den skadade och således inte kan påverkas personligt av den skadade och den skadades situation.

Detta återspeglas inte minst i boken Gradering av medicinsk invaliditet – som framställs av Svenska Försäkringsförbundet med hjälp av försäkringsläkare, senast av Erland Lysell, Richard Tegnér och Tycho Tullberg. I den senaste versionen (2004) skriver man under avsnittet 1.3. Den medicinske rådgivarens roll: ”Rådgivaren har ofta för bedömningen mer relevant information än den intygsskrivande läkaren. Den medicinske rådgivaren är dessutom oberoende av personliga relationer till den skadade.”

Däremot diskuteras inte rådgivarens beroenderelation till försäkringsbolaget. Huruvida detta skall ses som att rådgivarna är mer objektiva lämnar jag till läsaren att avgöra. Inte heller berörs den viktiga skillnaden mellan bolagsläkare och behandlande/intygsskrivande läkare, att de förra i sina bedömningar endast ansvarar inför uppdragsgivaren/bolaget, medan de senare har ett författningsreglerat ansvar för sina intyg och utlåtanden och kan prickas för bristande objektivitet och noggrannhet.

4. Det har mig veterligt aldrig förekommit att ett privat försäkringsbolag (eller TSN!) rekryterat sina medicinska rådgivare genom öppen annonsering och meritvärdering. De rekryteras ”internt” med hjälp av tidigare medicinska rådgivare, vars bedömningar passat bolagets syften. Det torde borga för att inställningen i sambandsfrågan och invaliditetsgraderingen kunnat permanentas så att bedömningarna blir enhetliga och i linje med bolagets ekonomiska mål att betala ersättning så sällan och lågt som möjligt. Rehabläkare, smärtläkare, specialutbildade allmänläkare inom området (kroniska, posttraumatiska smärt- och invaliditetstillstånd) göre sig icke besvär.

De läkare som låter sig rekryteras kan kanske inte lastas – de gör ju bedömningar utifrån sin (brist på) kunskap och sitt förstånd, men bolagen och TSN, som envisas med denna snedrekrytering borde kritiseras för partiskhet, okunskap och brist på objektivitet.

5. De flesta av oss kroniskt skadade har erfarit problemen med att inte ha tillgång till ett eget juridiskt ombud oavsett den egna ekonomiska statusen. Vi är många som vet hur det är att vara helt beroende av motpartens rättsskyddsförsäkring med de begränsningar dessa har vad gäller omfattning, villkor och beloppsgränser. Alltför många har funnit att rättsskyddet är uttömt redan innan man hunnit till domstol och att överklaga i högre instans blir ett oöverstigligt hinder av ekonomiska skäl. Detta underläge utnyttjas cyniskt av bolagen på alltmer flagrant vis.

Det är snarare regel än undantag att, om man inte är nöjd med bolagsläkarens bedömning eller anser att utredning/rehabilitering inte är tillfredsställande genomförd, ens eget bolag lakoniskt avslutar skaderegleringen med att meddela att man har tre eller sex månader på sig att gå till domstol om man är missnöjd.

Jag delar inte RTP:s kategoriska uppfattning att offentligt anställda läkare alltid är bäst skickade att utfärda behövliga intyg. Skälen är många, varav jag skall nämna några.

Visserligen är läkare skyldiga att utfärda intyg åt sina patienter, men inte invaliditetsintyg.

Många landstingsanställda läkare saknar både kompetens och tid för att utfärda de omfattande invaliditetsintyg som en kroniskt nackskadad ofta behöver. De flesta har dessutom en så pressad arbetssituation att de enbart av det skälet – även om kompetensen skulle finnas – inte har möjlighet att bistå med sådant intyg.

Ett adekvat medicinskt invaliditetsintyg eller sambandsutlåtande skall innehålla uppgifter om traumat (dess tidpunkt och dess art), subjektiva besvär och dessas relation tidsmässigt till traumat, objektiva fysiska och psykiska fynd, social- och arbetsmässiga förhållanden och rehabiliteringshinder. Särskild vikt bör härvid läggas vid de möjligheter till yrkesverksamt liv som individens totala förmåga och situation medger.

En adekvat försäkringsmedicinsk bedömning av funktionshindrande besvär efter en distorsion av halsryggraden (whiplash) förutsätter alltså dels ett tillräckligt brett och uttömmande medicinskt underlag, dels en noggrann klinisk undersökning och ofta kompletterande utredning. Av intyget skall framgå vilket underlag läkaren tagit del av, utförlig beskrivning av symptomen i akut och kroniskt skede, symptomutveckling, vad som förvärrar respektive lindrar, eventuella tidigare skador och hälsotillstånd före olyckan, vilka utredningar och behandlingsförsök som gjorts och resultaten av dessa, på vilket sätt besvären nedsätter funktionen både ekonomiskt och medicinskt, eventuella konkurrerande orsaker till funktionsnedsättningen, uppskattning av prognos samt bedömning av sambandet med olycksfallet.

Det borde vara självklart för RTP att stötta sina medlemmar i deras rättmätiga krav på att kunna vända sig till en läkare som är kompetent för ändamålet och villig och oförhindrad att ta på sig uppgiften. Lika självklart borde det vara att RTP stöttar sina medlemmar och deras intygsskrivande läkare att få rimlig ersättning för dessa intyg av bolagen. I dagens läge är en del bolag så njugga att de vägrar att betala för ett välformulerat, objektivt och nödvändigt intyg samtidigt som de betalar sina egna läkare bra för extremt summariska, partiska och undermåliga bedömningar.

Till detta skall läggas att i det fall det skulle uppstå tvist mellan den skadade och dennas bolag så måste den intygsskrivande läkaren besitta ett visst mått av kunskap och erfarenhet av ”gränssnittet” medicin och juridik, och också vara beredd att uppträda i domstol såsom den skadades sakkunnigvittne. Mot denna bakgrund och i beaktande av den resursmässigt extremt ojämlika relationen mellan den skadade och bolaget är det uppenbart att rättstryggheten och rättssäkerheten för allmänheten gentemot försäkringsbolagen är obefintlig. Varför tar då RTP parti för bolagen i stället för att stöda sina medlemmar? Den ovan nämnda artikeln ser jag som ett svek mot medlemmarna, men frågan uppkommer osökt: Varför? Fiskar någon efter jobb hos bolagen? Chansen verkar i så fall god - artikeln genomsyras av koncensus med bolagens inställning och hållning mot oss skadade. .

I samma nummer av LIV efterlyser RTP grepp för att få medlemmar att stanna kvar inom RTP, då medlemsantalet krymper. Men ”hur upplever medlemmarna att RTP sätter sig i knät på försäkringsbolagen? – Vi har ju varit rädda för det tidigare, men även om vi är oense med bolagen måste vi kunna föra en dialog med dem. Hur ska vi kunna framföra våra åsikter om vi inte pratar med dem”, säger Anne-Lie Sandin i artikeln.

Jag har länge efterlyst att RTP skall stå på barrikaderna och ryta ifrån så det hörs och syns när det gäller försäkringsgivarnas behandling av de trafikskadade. Inget av detta har dock vare sig synts eller hörts från RTP. I stället verkar man ägna sig åt rundabordssamtal år efter år och i sak händer inget till nytta för de trafikskadade. RTP verkar ha gått i samma fälla som FI gjorde i anslutning till den senaste regeringsrapporten 2003:1, och förtjänar därför samma kritik som FI fick i ovan nämnda debattartikel.

Om man verkligen vill öka sitt medlemsantal måste man givetvis fråga sig vilken nytta medlemmarna förväntar sig få av ett medlemskap. En bra början vore att utföra en attitydundersökning bland medlemmar och presumtiva medlemmar. På så sätt kan kongress och styrelse skaffa sig ett beslutsunderlag för framtida inriktning och mål. Man får då också klart för sig inom vilka områden medlemmarna anser att RTP inte fungerar. Först när detta är klarlagt kan RTP:s tydligen alltmer begränsade resurser koncentreras .

Jag är medlem i RTP, men mitt förtroende för förbundsordföranden och förbundsjuristen är efter denna artikel förbrukat.

Tomas Alsbro, WhiplashInfo

2004-10-21

Nej tack till LIVs erbjudande att korta debattinlägget.

Jag har skickat denna debattartikel till RTP:s medlemstidning LIV. De har meddelat mig att de endast kan ta in insändare med högst 4.000 tecken inkl mellanslag.

Mitt debattinlägg omfattar ca 12.000 tecken. Jag klarar inte att korta den till 4.000 tecken utan att inlägget förlorar syfte och mening.

Jag tackar därför nej till införandet i LIV.

Tomas Alsbro, 041115

Hosted by Skyddas av