Personangrepp gagnar inte svensk cancerforskning

Debattinlägg i www.medikament.nu, publiceras med författarens godkännande.

Hans-Olov Adami, Anders Ahlbom, Anders Ekbom, Magnus Ingelman-Sundberg (samtliga Stockholm) och Lars Hagmar (Lund) framför på Brännpunkt måndagen den 3 september 2001 synpunkter som kan tolkas som att man önskar någon form av begränsning av den fria debatten om forskningsrön i Sverige. Tre av dessa (Ingelman-Sundberg, Adami och Ekbom) gjorde i princip motsvarande inlägg på DN debatt den 15 april 2001, vilket bemöttes av mig den 22 april 2001. I svepande ordalag avfärdar de även denna gång en mängd, både nationella och internationella studier om sambanden mellan miljö och cancer. De framför kritik mot flera olika, men alldeles särskilt och upprepande mot en specifik forskare verksam inom cancerepidemiologi. Denne forskare namnges ej, som om man vill antyda att det är mer klädsamt att vara oförskämd och kränkande mot en ej namngiven person. Samtidigt upphävs anonymiteten effektivt och beräknande genom angivande av datum på en artikel på DN debatt av denne forskare. Undertecknad är den sålunda utpekade men ej namngivne forskaren. De angriper särskilt min och medarbetares forskning om miljöns betydelse för canceruppkomst.

Det är högst anmärkningsvärt att debattörerna riktar beskyllningar mot "bristande professionalism och omdöme" baserade på otydliga hänvisningar till olika studier utan någon som helst saklig argumentation i de enskilda fallen. De vill ge intrycket av att en enskild forskare som bedriver studier inom vitt skilda fält av cancer och miljö inte kan vara seriös. Debattörerna tar därvid inte hänsyn till det stora nät av olika medarbetare med specialistkompetens inom olika i sammanhanget relevanta områden, som är delaktiga i dessa studier. Samma kritik kan på denna grund i så fall riktas mot deras egen forskning, som också spänner över olika områden och involverar många medarbetare.

Bland de svepande och ej preciserade omdömen, som i artikeln får ersätta all nyanserad kritik och debatt, hör "biologiskt bisarr" och "vetenskapligt bräcklig studie". Brännmärkningen av mig betingas bl.a. av att jag "på kort tid gått ut med larm om att aspartam (sötningsmedel) ger cancer, att mobiltelefoner ger hjärntumörer, att miljögifter i bröstmjölk orsakar cancer hos de ammade barnen och att alkohol ger cancer i stor utsträckning". Låt mig kort kommentera dessa fyra "larm".

Vad beträffar aspartam och cancer har jag inte skrivit någon debattartikel eller på annat sätt "larmat" i denna fråga. Emellertid visade en av mig och medarbetare utförd studie en viss risk för elakartade hjärntumörer associerad med lättdrycker innehållande aspartam, ett fynd som vi tonat ner i avvaktan på ytterligare studier (1). Välkänt är att det pågår en intensiv debatt om aspartam och eventuella hälsorisker i USA. Det finns åtminstone en djurstudie som visar på ökad risk för hjärntumörer medan kunskapsläget för människan således är oklart (2). En vetenskaplig kommitté inom EU granskar nu drygt 500 olika vetenskapliga artiklar som publicerats om aspartam från 1988 och framåt.
Den av debattörerna kallade "pilotstudien" om mobiltelefonanvändning och risken för hjärntumörer omfattade cirka 700 individer och är inte en liten undersökning i dessa sammanhang (1,3). Det är för mig oklart varför begreppet pilotstudie över huvud taget används av debattörerna om undersökningen. Dessa har för övrigt själva publicerat betydligt mindre studier än så. Den kunskap vi fått inom området har vi självfallet använt oss av i fortsatta studier, varav den andra om hjärntumörer omfattande omkring 3 000 personer är under publicering. Dessa resultat presenterade vi vid en konferens om mobiltelefoner i London i början av juni i år. Det är i den medicinska världen synnerligen vanligt förekommande att resultat som är insända för publicering presenteras och diskuteras vid olika vetenskapliga konferenser. Det ger även möjlighet till kritisk diskussion av fynden. Sedan publiceringen väl skett är intresset betydligt mindre för presentation på kongresser.

Jag har svårt att tro att själva sakfrågan, huruvida mobiltelefoner ökar risken för hjärntumörer, saknar intresse för mina beska kritiker. Den är i alla fall intressant för Anders Ahlbom som leder en svensk studie som en del i en större internationell undersökning av mobiltelefoner och risken för hjärntumörer. De har erhållit forskningsbidrag från EU och WHO i storleksordningen 9 miljoner kronor varav hälften kommer från industrin enligt en av medarbetarna i undersökningen (personligt meddelande från Maria Feychting). Om det nu är så att Ahlbom möjligen har den förutfattade meningen att associationen är orimlig, vilket man frestas tro av inlägget mot mig, så är det tveksamt om han är tillräckligt objektiv för att vara lämplig att leda denna studie.
De fem professorerna ondgör sig över att modersmjölkens innehåll av cancerframkallande kemikalier diskuterats av oss (4), varför även den artikel vi skrev i DN i frågan betraktas som ett otillbörligt "larm". Det är välkänt att modersmjölken innehåller en rad miljögifter vilket uppmärksammats inte minst av WHO. I den publicerade studie som diskuteras i DN fann vi ett samband mellan amningstidens längd och non-Hodgkin lymfom (lymfkörtelcancer) hos barn men däremot ingen generellt ökad eller minskad risk för cancer. Detta framhölls mycket tydligt i artikeln, liksom vår bestämda ståndpunkt att man ej skall underlåta att amma sitt barn med tanke på de positiva effekter amningen har. Däremot är modersmjölk en god indikator på miljögifter och bör användas för att följa tidstrender för att man därvid vid behov skall kunna vidta preventiva åtgärder. I andra undersökningar har vi och andra för övrigt funnit ökad risk för non-Hodgkin lymfom hos vuxna för just den typ av miljögifter som återfinns i modersmjölk (5,6).
De nämner alkohol och cancer som ett annat exempel. Det finns en rad väl underbyggda studier som visar ett klart sådant samband däribland ett par av oss publicerade arbeten (7,8). Vill författarna förneka även detta samband, eller vart syftar deras kritik?

Debattörerna framför åsikten att man inte bör publicera data för allmänheten innan "kunskapsläget klarnar", varvid de menar att konsensus har uppnåtts inom hela forskarkåren.

De förefaller därvid bestrida att försiktighetsprincipen ofta bör gälla för cancerprevention. Den innebär att full konsensus inte krävs rörande ett samband för att åtminstone tillfälliga preventiva åtgärder skall kunna vidtas. Ett färskt exempel är mobiltelefoni där en rad länder med England i spetsen antagit försiktighetsprincipen, särskilt för barns användning av mobiltelefoner (9). Att invänta konsensus kan ge en tidsförlust på 10-tals år för preventiva åtgärder, vilket är mycket beklagligt och inte försvarbart mot allmänheten. Jämför med den onödiga fördröjningen för åtgärder mot t.ex. tobak, asbestexponering och joniserande strålning (10)!

De fems inlägg andas både utvecklings- och teknikfientlighet. Genom att påvisa risker och göra dessa allmänt kända kan exempelvis tekniska förbättringar eller regleringar införas som förhindrar eller åtminstone väsentligen minskar befolkningens exponering för en skadlig företeelse. I motsatt fall försitter man möjligheten av produktutveckling och ett land kan se sig omsprunget av andra som insett vikten av försiktighetsprincipen. Även kunskap hos allmänheten är ett viktigt påtryckningsmedel för förbättringar av miljön.

Sedan det svenska cancerregistret inrättades i slutet av 1950-talet har vi sett en stadig uppgång av antalet cancerfall både bland barn och vuxna även efter justering för förändringar i befolkningens åldersfördelning. Vår grupp har varit pionjärer då det gällt cancerrisker för bland annat vissa bekämpningsmedel (11-14), miljögifter som dioxiner (13), PCB och bromerade flamskyddsmedel (6) och nu senast mobiltelefoner (1,3). Vi har framfört det som helt oacceptabelt att modersmjölken tillåts innehålla miljögifter, låt vara en del nu i minskande mängd, andra i ökande halt men majoriteten inte ens undersökta. En vanlig fråga från cancerpatienten är vad sjukdomen beror på. Tyvärr är det så att många cancerfall är miljöbetingade och skulle kunna förhindras, t.ex. en del fall av lymfom (lymfkörtelcancer).

Det tycks som om de fem debattörerna är rätt ensamma i sin kritik av vår forskning och synes vara den lilla klick som ständigt återkommer med osakliga och ogrundade påståenden i olika sammanhang. Någon internationell motsvarighet finns ej, tvärtom våra resultat har genom åren rönt stort internationellt positivt intresse.

Vi har en väl informerad allmänhet som kan dra egna slutsatser. En fri kommunikation av forskningsrön till allmänheten är ett kännetecken på en fungerande demokrati. Konsumenterna kräver i allt högre grad insyn i det pågående forskningsarbetet, särskilt när det gäller livsmedel, läkemedel och kemikalier. Varför väljer inte debattörerna att gå in i sakdebatten om de inte delar de uppfattningar som presenteras på tidningarnas debattsidor, i stället för att som nu syssla med svepande smutskastning av en forskarkollega. De har möjlighet att kritiskt diskutera våra artiklar i de vetenskapliga tidsskrifter där de publicerats, något som är det vanliga tillvägagångssättet då man sysslar med vetenskap.

Debattörernas inlägg påminner starkt om reaktioner från forskare och myndigheter avseende sambandet mellan cancer och Hormoslyr, ett bekämpningsmedel som användes mot lövsly i de svenska skogarna från början av 1950-talet in på 1970-talet. År 1977 publicerade jag de första fallen av patienter med en ovanlig bindvävstumör (sarkom) bland män som sprutat med Hormoslyr i de norrländska skogarna (11). Detta resulterade i en större studie som publicerades 1979 (12). I undersökningen fann vi ett klart samband mellan bekämpningsmedel av detta slag och sarkom. Den vetenskapliga rapporten angreps inom kort i Svenska Dagbladet (3 september 1979) av Jonas Müntzing, zoofysiolog från Lund, under rubriken "Forskare eller olycksprofet". Med tiden publicerades av oss och andra ett flertal rapporter som bekräftade det första resultatet. WHO fastslog 1997 att ett klart samband finns mellan i Hormoslyr ingående dioxiner (TCDD) och cancer (15). Det tog alltså 20 år från den första rapporten tills konsensus kunde nås. Hormoslyr förbjöds i Sverige 1977, efter en massiv opinion som krävde att försiktighetsprincipen skulle gälla. Allmänheten förstod detta bättre än myndigheter och vissa forskargrupper i Sverige! Att invänta konsensus hade medfört en tidsförlust om 20 år. Försiktighetsprincipen medförde i stället att många skogsarbetare slapp drabbas av cancer av Hormoslyr.

Attackerna på vår forskning sker nu samtidigt på flera fronter av dessa personer. Så tex. såg sig Hans-Olav Adami föranlåten att åka till årets Dioxinkongress i Sydkorea, en konferens han normalt inte besöker eftersom detta inte är hans forskningsområde. I en session som behandlade Agent Orange angrep han med numera välkända personliga utfall vår sedan 20 år tillbaka pågående forskning om cancerrisker av Hormoslyr, dvs. den svenska motsvarigheten till Agent Orange som användes i avlövningssyfte i Vietnamkriget. Givetvis var hans budskap att våra resultat inte är tillförlitliga utan att kunna precisera skälen därtill. Han uteslöt ur sin presentation annan omfattande forskning inom området, vilket även framgår av kongressrapporten, som för övrigt har en vilseledande titel (16). En av de två ordföranden för sessionen med titeln "Use of Agent Orange in Vietnam" var AL Young som tidigare uppvisat bristande förmåga till objektivitet inom området (17).

De fem svenska debattörernas brist på vetenskaplig saklighet får sannolikt ses i ett större sammanhang och påminner om vår forskargrupps tidigare likartade erfarenheter (18). Det är tänkvärt att åtminstone Hans-Olov Adami och Anders Ekbom uppbär forskningsanslag från US Army. Den amerikanska armén var en stor användare av Agent Orange i Vietnam.

Lennart Hardell
Överläkare, Professor
Onkologiska kliniken
Regionsjukhuset i Örebro,
Naturvetenskapliga institutionen,
Örebro Universitet

LITTERATURLISTA

Hardell L, Näsman Å, Påhlson A, Hallquist A. Case-control study on radiology work, medical x-ray investigations, and use of cellular telephones as risk factors for brain tumours. Medscape General Medicine May 4, 2000. Available at: http://www.medscape.com/Medscape/GeneralMedicine/journal/2000/v02.n03/mgm0504.hard/mgm0504.hard.html
Olney JW, Farber NB, Spitznagel E, Robins LN. Increasing brain tumor rates: Is there a link to aspartame? J Neuorpathol Exp Neurol 1996;55:1115-1123.
Hardell L, Näsman Å, Påhlson A, Hallquist A, Hansson Mild K. Use of cellular telephones and the risk for brain tumours: A case-control study. Int J Oncology 1999;15:113-116.
Hardell L, Dreifaldt AC. Breast-feeding and the risk of malignant diseases in childhood in Sweden. Eur J Clinical Nutr 2001;55:179-185.
Hardell L, Axelson O. Environmental and occupational aspects on non-Hodgkin's lymphoma. Oncology Res 1998;10:1-5.
Hardell L, Eriksson M, Lindström G, van Bavel B, Linde A, Carlberg M, Liljegren G. Case-control study on concentrations of organohalogen compounds and titers of antibodies to Epstein-Barr virus antigens in the etiology of non-Hodgkin lymphoma. Leukemia and Lymphoma 2001;42:619-629.
Sigvardsson S, Hardell L, Przybeck TR, Cloninger R. Increased cancer risk among Swedish female alocholics. Epidemiology 1996;7:140-143.
Hardell L, Sigvardson S, Przybeck TR, Cloninger R. Cancer risk among Swedish female alcoholics by age, birth cohort and severity of alcoholism. Eur J Cancer Prev 2000;9:297-301.
IEGMP Report - Mobile Phones and Health, May 11, 2000. Available at: http://www.iegmp.org.uk/IEGMPtxt.htm
Axelson O. Some historical notes and remarks on prevention in environmental and occupational health. Int J Occup Env Health 1997;10:339-347.
Hardell L. Maligna mesenkymala mjukdelstumörer och exposition för fenoxisyror - en klinisk observation. Läkartidningen 1977;71:2753-2754.
Hardell L, Sandström A. Case-control study: Soft tissue sarcomas and exposure to phenoxyacetic acids or chlorophenols. Br J Cancer 1979;39:711-717.
Hardell L, Eriksson M, Axelson O, Hoar Zahm S. Cancer epidemiology. In: Schecter A (ed): Dioxins and Health. New York, Plenum Press 1994, pp 525-547.
Hardell L, Eriksson M. A case-control study of non-Hodgkin lymphoma and exposure to pesticides. Cancer 1999;85:1353-1360.
IARC Monographs on the Evaluation of Carcinogenic Risks to Humans. Polychlorinated Dibenzo-para-Dioxins and Polychlorinated Dibenzofurans. IARC Lyon, Volume 69, 1997.
Adami HO. Can studies by a single investigator override collective evidence? The case of dioxin. Organohalogen Compounds 2001;54:403-404.
Hardell L. Serious errors in new volume on Agent Orange and Dioxin. Am J Ind Med 1990;17:261-267.
Hardell L, Eriksson M, Axelson O. Agent Orange in war medicine: An aftermath myth. Int J Health Services 1998;28:715-724.

Hosted by Skyddas av