"Jävskultur styr medicinska elitforskare"

Publiceras med författarens tillstånd
Ursprungligen publicerad i Dagens Nyheter Debatt den 7 mars 2004

Nyligen avgångne rektorn för Karolinska Institutet Hans Wigzell, tillika vetenskaplig rådgivare åt regeringen, har uppdrag för en rad privata företag. Ur jävssynpunkt framstår det som högst anmärkningsvärt att regeringen tillåter dessa bisysslor. Liknande välbetalda uppdrag för företag inom sina egna forskningsområden har professorn och prefekten Hans-Olov Adami. Bara på min egen institution har hälften av professorerna egna bolag som är direkt koppade till deras forskningsfält. Risken för bristande objektivitet, och i värsta fall att forskningsresultat som missgynnar företagen tystas ned, är uppenbar. Det skriver professorn i cell- och molekylärbiologi vid Karolinska Institutet Johan Thyberg.

Utbildningsminister Thomas Östros spred dubbla budskap när han för en tid sedan (DN Debatt 5/2) talade sig varm för den fria grundforskningen på universiteten samtidigt som han efterlyste ett mer aktivt intresse för att utveckla kommersiella tillämpningar av forskarnas upptäckter, allt i syfte att säkra den ekonomiska tillväxten och förbättra välfärden.

Egentligen propagerar han för att förstärka den kommersialisering av forskningen som redan länge pågått runt om i världen och som i Sverige haft Hans Wigzell som sin främste pådrivare. Denne avgick vid nyåret som rektor för Karolinska Institutet (KI), men är fortfarande kvar som vetenskaplig rådgivare åt regeringen. Om Östros nu formulerar en ny socialdemokratisk ideologi i forskningsfrågor är det sannolikt Wigzell som levererat de bakomliggande tankarna.

Men långtifrån alla inom forskarsamhället delar Hans Wigzells intresse för att sjunga kommersialiseringens lov. Omvandlingen av universiteten från fritt kunskapssökande institutioner i det allmännas intresse till företagsliknande korporationer rymmer stora risker, både för forskarna själva, universiteten och samhället i sin helhet.

På det biomedicinska området - som ju ytterst rör människors hälsa - kan vi redan se en utveckling där forskningen flyter ihop med olika sorters kommersiella överväganden som patent, royalty, bolagisering av verksamheten och sökande efter riskkapital. Både universitetens, forskningens och forskarnas fokus riskerar att förflyttas, vilket leder till att grundforskning utan omedelbar kommersiell tillämpning blir mindre intressant än områden som erbjuder en möjlighet till snabba pengar.

Som verksam på KI under många år har jag själv kunnat iaktta denna glidande men alltmer symbiotiska relation mellan forskningen och industriella och kommersiella intressen.

Vid KI, liksom vid andra universitet som till stor del finansieras med allmänna medel, finns förvisso stränga krav på redovisning av kontakterna mellan den akademiska världen och industrin, men hur tillämpas de i praktiken?

När det gäller tydliga redovisningar av olika sorters bindningar har den vetenskapliga tidskriftsvärlden länge haft en klar policy i syfte att ge läsarna själva en möjlighet att bedöma eventuella samband mellan publicerade resultat och kommersiella intressen. Flertalet internationella tidskrifter kräver i dag att författarna deklarerar ekonomiska bidrag och lön/ersättningar från företag med intressen i den redovisade forskningen. Detsamma gäller egna aktieinnehav eller andra ägarintressen i sådana företag, likaså patent och patentansökningar vars värde kan påverkas av publicerandet.

Svenska universitet och högskolor har på motsvarande sätt etiska riktlinjer för uppdragsforskning och mottagande av anslag från privata givare. Vetenskapsrådet - som fördelar statliga forskningsanslag - har en etikkommitté och har tagit fram regler för redovisningen av utomstående ekonomiska intressen i forskningen. Vid KI krävs dessutom att professorer och andra forskare varje år lämnar en skriftlig redogörelse för bisysslor till sin institution och att institutionscheferna (prefekterna) redovisar sina uppdrag utanför tjänsten till rektor. Den senare är utsedd av regeringen och rapporterar i sin tur till Utbildningsdepartementet.

På papperet finns sålunda goda normer, men återigen: hur fungerar de i verkligheten? På Utbildningsdepartementet fanns ingen sammanställning över aktuella bisysslor för KI:s rektor Hans Wigzell innan han avgick från sin post vid nyåret och man visste inte heller vilka inkomster han hade från dessa uppdrag. På frågan om rektors sidouppdrag kunde innebära risk för förtroendeskada och jäv fick jag följande nonsenssvar per brev: "Alla ärenden i regeringskansliet måste beredas innan beslut fattas. I beredningen ingår bland annat att skaffa in behövliga upplysningar. Att regeringsärenden blir så beredda som deras beskaffenhet kräver följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Detta gäller också alla ärenden om bisysslor."

Av handlingarna på Utbildningsdepartementet framgick dock att Wigzell i oktober 2001 meddelat att han "kommer att ge vetenskapliga råd åt Biovitrum AB". Detta bolag grundades som en avknoppning från läkemedelsföretaget Pharmacia, registrerades hos Patent- och registreringsverket (PRV) i början av 2001 och bildade drygt ett år senare ett vetenskapligt råd med Hans Wigzell som ordförande.

Till saken hör att KI har och har haft omfattande affärskontakter med Biovitrum AB, främst via bolag som Karolinska Holding AB (KIHAB) och Karolinska Innovations AB (KIAB) där Wigzell är styrelseordförande respektive styrelseledamot. Till bilden av dessa korsvisa band hör också att Biovitrums styrelseordförande Tony Weitzberg fram till i fjol satt i KI:s styrelse, men numera ersatts av Håkan Åström, styrelseledamot i Biovitrum.

Hans Wigzell har också varit styrelsemedlem och vetenskaplig rådgivare hos två större aktieägare i Biovitrum, nämligen Karolinska Investment Fund (KIF) och HBM Bioventures. KIF bildades 1999 av KI och försäkringsbolaget Alecta och har till uppgift att bidra med riskkapital i nordiska bolag inom medicin och bioteknologi. De största investerarna i KIF är Alecta och Sjätte AP-fonden. Startkapitalet var 500 miljoner kronor. Styrelsen leds av Erik Åsbrink, tillika styrelseordförande Alecta, medan Hans Wigzell är vice ordförande och dessutom ordförande i bolagets vetenskapliga råd, en församling bestående av nio KI-professorer.

Bland de företag som KIF placerat pengar i finns förutom Biovitrum ett flertal företag som KI-forskare bildat och/eller har ägarintressen i. Hittills har det visat sig omöjligt att få ta del av det avtal som skrevs när KIF bildades liksom av KIF:s årsredovisningar.

Eftersom Wigzell också - enligt handlingar på Utbildningsdepartementet - har uppdrag för flera andra privata företag, måste man fråga sig om alla dessa engagemang verkligen är förenliga med hans roller som regeringens rådgivare i vetenskapliga frågor och ledamot i Forskningsberedningen. En person i den positionen förmodas vara neutral och fri från ovidkommande bindningar. Ur jävssynpunkt framstår det som högst anmärkningsvärt att regeringen tillåtit alla dessa bisysslor.

Hur är då förhållandet om vi går vidare från rektor till prefekterna på KI, alltså de institutionschefer som rektor utsett? I detta fall redovisas bisysslor på ett fastställt formulär, som granskas av KI:s personalchef i samråd med en jurist inom ledningskansliet och slutligen godkänns av rektor. I de redovisningar som lämnats in under 2003 fanns flera som väckte undran.

Ett sådant exempel är redovisningen från Hans-Olov Adami, prefekt vid Institutionen för Medicinsk Epidemiologi.

Han skriver i sin rapport till dåvarande rektorn Hans Wigzell att han har engagemang hos CEFIC (presenterar sig själv som "the forum and the voice of the European chemical industry") och Novartis-Syngenta (ett multinationellt bolag inom läkemedels- och jordbruksbranschen).

Enligt offentliga uppgifter har han under 1999-2001 erhållit bidrag om 5,5 miljoner kronor från CEFIC, men i hans egen redovisning till KI står bara följande:

"Enligt tidigare instruktioner från KI hänförs/redovisas dessa uppdrag inom ramen för min professur vid Harvard." Till saken hör att Adami har en obetald befattning som adjungerad professor vid Harvard University och att de ansvariga där inte lämnar ut några uppgifter vare sig om hans eller andras uppdrag.

Jan-Åke Gustafsson är en annan institutionschef vid KI som i slutet av 1980-talet var med och bildade Karo Bio, i dag ett börsnoterat bolag i läkemedelsbranschen med försäkringsaktiebolaget Alecta som största aktieägare. Han är suppleant i styrelsen samt konsult åt bolaget.

På den plats i KI-formuläret där inkomster av bisysslor skall redovisas står bara "varför skall ni veta det". Redovisningen har uppenbarligen ansetts till fyllest av ledningen vid KI.

Ett tredje exempel är Claes Wahlestedt, prefekt vid Centrum för Genomik och Bioinformatik (CGB) som bildades 1997 i samarbete mellan KI och läkemedelsföretaget Pharmacia. Wahlestedt är utsedd och avlönad av Pharmacia (numera uppköpt av Pfizer). Var kan en person i den positionen förväntas ha sin lojalitet och för vems intressen arbetar han i första hand?

På den institution där jag arbetar har åtminstone fem (cirka hälften) av professorerna egna bolag inom det fält som deras forskning rör. Andra forskare arbetar som konsulter i dessa och/eller andra bolag. Det finns även personer på institutionen som har suttit och sitter med i styrelsen för flera olika bolag i det biomedicinska området. Bolagen har i flera fall haft avtal med sina grundare om kontraktsforskning som utförts på institutionen.

Näringslivskontakter leder i praktiken till att statligt anställda forskare ägnar en avsevärd del av sin arbetstid åt privata ekonomiska intressen, exempelvis att leta efter riskkapital och utforma affärsavtal.

Med samarbetsavtal mellan universitet och företag följer också hänsynstaganden och frihetsinskränkningar som per definition ska vara främmande för en fri och obunden forskning, exempelvis sekretessavtal, risker för bristande objektivitet och fördröjande eller - i värsta fall - förhindrande av publicering av forskningsresultat i det ena eller andra bolagets intresse.

Är detta bra för samhället och näringslivet i stort? Hamnar inte både enskilda forskare och universiteten i jävsliknande situationer? Och hur påverkar detta besluten om vilka projekt som skall stödjas? I ett läge där statens resurser uppenbarligen inte räcker till för en bred, kvalitativ och obunden forskning vore det onekligen betydligt bättre om näringslivets representanter kunde slå sig ihop och gemensamt satsa medel för att stödja en fri forskning till gagn för alla - inklusive sig själva - i stället för att tävla med varandra om att komma in på universitetens laboratorier.

Utifrån dagens verklighet är det svårt att förstå utbildningsminister Thomas Östros klagan över otillräckliga kontakter mellan universitet och näringsliv? Den förändring som han efterlyser är ju redan verklighet, åtminstone på Karolinska Institutet. Hur långt bolagiseringen framskridit kan utläsas av listan över företag med nära koppling till detta medicinska universitet: KI Holding AB (KIHAB), Karolinska Innovations AB (KIAB), Karolinska Development, Karolinska Education AB (KEAB), Karolinska Research Services AB (KARSAB), Biovitrum Partner AB, Biovitrum KI Fund, Karolinska Investment Fund (KIF), Karolinska Investment Management AB (KIMAB), etcetera. Till detta kommer en lång rad företag som knoppats av från KI och där KI-anställda forskare fungerar som grundare, delägare, konsulter eller liknande.

Frågan är därför om Östros vill fortsätta på den inslagna vägen och på sikt bolagisera delar av universitetens forskning fullt ut?

I så fall blir universitetens traditionella roll som obundna institutioner i allmänintressets tjänst snart ett minne blott.

JOHAN THYBERG

Hosted by Skyddas av