"Vårdköerna är en dyrbar plåga"

debattinlägg av Rolf Bergin, docent, Karolinska institutet
ursprungligen publicerad i GP den 14 mars 2004, publiceras med författarens medgivande.

En nationell tremånaders vårdgaranti är ett steg på vägen för flera människor, men löser inte grundproblemet med köer i vården. Det är lätt att invaggas i en falsk trygghet. Men tre månader är i många fall livsfarligt länge, skriver den cancersjuke läkaren Rolf Bergin.

En en gång har jag haft anledning att försöka förstå vad en vårdkö egentligen representerar. Mitt upplevda perspektiv just nu är patientens, men min bakgrund som läkare och forskare kommer jag inte ifrån. Jag tänker dock börja med en ekonomisk vinkling, trots mitt amatörskap på detta fält - jag anser nämligen att det finns för lite övergripande ekonomiska aspekter i styrningen av sjukvården.
Det finns tre olika långsiktiga scenarier för en kösituation:

Kapaciteten räcker inte till. Hur liten bristen än är kommer detta att resultera i en konstant växande väntetid.

Kapacitet och efterfrågan är i balans, vilket givetvis leder till en kö med någorlunda konstant väntetid.

Kapaciteten överstiger efterfrågan, vilket borde leda till att väntetiden successivt minskar och elimineras.

Det intressantaste scenariot att diskutera är det vanligaste - det med någorlunda konstant kösituation. Då kapacitet och efterfrågan över tiden är i balans erfordras endast tillfälliga insatser med resursförstärkning för att kön skall minska eller försvinna. Ur en strikt ekonomisk synvinkel blir avvägningen om denna tillfälliga resursförstärkning är dyrare än att behålla kön.

Ingen vinst i kön
Så vitt jag förstår finns det en vinst med att behålla en kösituation enbart om tillräckligt antal patienter under kötiden spontant tillfrisknar eller avlider. Att räkna med att patienterna avlider i köerna vore ett mycket cyniskt förhållningssätt, som jag innerligen hoppas att man inte är förmögen till i Sverige.

Jag kan annars bara tänka mig vinster med att minska köerna. Patienter i kön kostar ofta pengar för sjukskrivning, för produktionsbortfall, för medicinering och för underhållande, ofta akuta, sjukvårdsinsatser. Behandlingskostnaderna kan bli högre om sjukdomen förvärrats under tiden. Det blir också så att fler återfår en lägre funktionsgrad eller avlider efter behandlingen. Den sena behandlingen har då inte bara kostat pengar, den har inte heller gett någon vinst.

Jag gjorde en enkel sökning på internet för att få fram studier över detta problemområde. Jag fann ett antal. Ett exempel var en nyligen genomförd studie av ortopeden Tommy Hansson i Göteborg. De hade cirka 500 patienter i sin kö till operation. Av dessa var 159 sjukskrivna. Det beräknade produktionsbortfallet för dessa patienter var 90 miljoner kronor. Dessutom hade 30 "skadats" permanent genom förtidspensionering och skulle därmed sannolikt aldrig mer komma tillbaka i arbetslivet. Nittio miljoner kronor hade räckt till 2 250 diskbråcksoperationer. Samhällets vinst skulle i detta fall röra sig om kanske tre gånger kostnaden för att eliminera hela kön. Exemplen torde vara otaliga. Om man överför detta till nationell nivå och till alla olika köer så finns det stora mängder med pengar att spara på kortade köer.

Utöver dessa ekonomiska aspekter finns det ett antal andra aspekter förenade med vårdköer. Ett handlar om patienters upplevelser, ett område där jag är väsentligt mer kompetent. Under det senaste dryga decenniet har jag vid fem tillfällen varit mycket sjuk och behövt stora behandlingsinsatser. Under alla dessa vårdtillfällen och vid senare fortlöpande sjukvårdskontakter har jag träffat ett stort antal människor inom vården, på olika nivåer, i olika funktioner och i olika situationer. Jag har mött engagerad personal, som gör sitt bästa för att hjälpa och gör det med hög kompetens och professionalitet. Trots tidsbrist har detta ofta skett i glädje, som smittat av sig och som har varit viktig för mig som patient.

Sjukdomen blir värre
Jag har emellertid också tillbringat tid i kö till behandling, för min del strålbehandling. Väntetiderna har rört sig från en till drygt två månader. Man befinner sig då i en situation där man vet att det finns en cancer i kroppen, som växer med okänd fart. För många cancerformer fördubblas cellmassan varannan till var tredje dag. Ett antal cancerceller dör av olika skäl, men den invaderar ett allt större område.

I många fall finns också risken att ju mer tiden går, desto större är risken för dottersvulster. Därtill kommer successivt de olika kroppsliga symtom, som cancern ger ifrån sig. Det kan verka som en drastisk liknelse, men jag kan inte komma ifrån tanken på en tortyrsituation. Många av oss har sett ett antal agentfilmer där den gode agenten ligger i någon fasansfull apparat där en laser eller en cirkelsåg arbetar sig fram för att på sikt döda agenten. Kan han hitta på något genialt sätt att ta sig ur? Upplevelsen av dödligt hot och önskan att hinna bli hjälpt delar jag med denne agent. I övrigt skiljer vi oss. Min fiende finns inom mig. Jag vill inte slippa någon apparat, jag vill att den skall sättas igång.

Kön till strålbehandlingen är ett exempel som skärper frågeställningen kring vårdköer. Köerna innebär ett mänskligt lidande som en välfärdsstat borde göra sitt yttersta för att minimera. Det skrevs nyligen om Gustaf von Platens tid i kön. Så vitt jag förstått minskade köerna drastiskt efter dessa artiklar för att nu återigen ha krupit upp mot tidigare nivåer. Det går således att göra något radikalt, men kortsiktigt, på lokal nivå. Det jag vill belysa är systemfelet i nuvarande situation.

Köerna är också en arbetsmiljöfråga. Personal har ofta uttryckt till mig sin vanmakt och hjälplöshet inför lidandet i och riskerna med vårdköerna. Det är ett olösligt och plågsamt dilemma att ha valt ett yrke där man skall bota och lindra, men där arbetsgivaren har lagstadgad rätt att tvinga fram en dimensionering, som leder till uppenbara avsteg från ens inre uppdrag.

Människor utmålas som smitare
Det finns köer till många olika behandlingar i vården. De är fulla av medmänniskor där många inget hellre vill än att återgå i arbete. I stället för att tala om dessa arbetssugna personer verkar debatten enbart handla om människor, som i stort sett utmålas som smitare, som är sjukskrivna i onödan. De ekonomiska vinsterna med att eliminera vårdköerna är mycket stora. Därtill lider - och i en del fall avlider - människor i köerna på ett sätt, som inte är värdigt en välfärdsstat. Den tyngsta orsak jag kan finna till varför man inte gör något åt dessa köer, redan av ekonomiska skäl, är en bristande förmåga till kommunikation mellan den, som betalar ut sjukpenningen (staten) och de som står för vårdkostnaden (landstingen).
En nationell tremånaders vårdgaranti är ett steg på vägen för flera människor, men den löser inte grundproblemet. Det är lätt att invaggas i en falsk trygghet att nu är problemet åtgärdat. Tre månader är i många fall livsfarligt länge. Strukturproblemet skulle i stället lösas genom att överföra vården till staten och lägga ner landstingen

Rolf Bergin

docent, Karolinska institutet

Hosted by Skyddas av