Förtroendeskadlig verksamhet

Brevkopia

2002-08-26

Avsändare:

Fristående Försäkringsmedicinska Läkarkollegiet

Ordföranden

Bengt H Johansson, Leg läkare

Mottagare

Hälso- och sjukvårdsnämndens presidium

Stockholms läns landsting

Box 22550

104 22 Stockholm

Beträffande förtroendeskadlig verksamhet som läkare vid Stockholms läns landsting enligt 7 § Lagen om offentlig anställning.

Fristående Försäkringsmedicinska Läkarkollegiet har som ändamål att verka för att försäkrade personer erhåller en försäkringsmedicinskt korrekt bedömning samt att kritisk följa och värdera försäkringsmedicinska frågor och deras tillämpning.

En del av kollegiets uppgift är därvid att värdera hur försäkringsbolag genom sina sakkunnigläkare hanterar och reglerar personskador.

Sakkunnigläkare arbetar på deltid för försäkringsbolag men utövar vanligtvis även verksamhet som praktiserande läkare. Ett stort antal av dessa läkare har tjänst som läkare vid landstingens sjukhus.

Sakkunnigläkarnas tjänstgöringen för bolagen kan vara omfattande vilket belyses av att intäkterna från denna verksamhet kan överstiga den lön läkaren har från sin tjänst vid landstinget.

Kollegiet anser att sakkunnigläkarnas arbete strider mot §7 i Lagen om offentliga anställning med avseende på att deras arbete som sakkunnigläkare kan rubba förtroendet för eller opartiskhet i arbetet till förfång för landstingets anseende.

Kollegiet har kritik mot det sätt på vilket sakkunnigläkare arbetar för bolagen samt allvarlig professionell kritik mot många av de argument de använder mot de skadelidande vid skadereglering.

Kollegiet vill därvid framföra följande:

Sakkunnigläkaren är i sitt arbete inte underställd Socialstyrelsen till följd av att denne inte personligen undersöker den skadelidande utan gör bedömningar på handlingar. Läkarens bedömningar kan därvid inte bli föremål för myndighetskontroll. Förhållandet att samme läkare upprätthåller dels en tjänst som är underställd ansvar inför Socialstyrelsen vid landstinget och dels en tjänst utan ansvar vid försäkringsbolag i arbete som sakkunnigläkare är ägnat att vara vilseledande och förtroendeskadligt för tjänsten på landstinget.

Det framstår även som förtroendeskadligt för landstinget att en läkare som arbetar för landstinget med uppgifter enligt Hälso- och sjukvårdslagen där krav på trygghet i vården och behandlingen betonas, regelmässigt utför uppdrag för försäkringsbolag där den skadelidandes situation blir föremål för kritisk värdering. Som förstärkning av denna motsättning framstår det förhållandet att dessa läkare regelmässigt vittnar till bolags förmån i rättsliga processer i domstol. Det måste vara en allvarlig motsättning i att en tjänsteman som med skattemedel har sin tjänst och försörjning inom landstinget, samtidigt innehar privat tjänst som innebär partstagande mot samma allmänhet.

Vid kritik mot rådande förhållanden framför sakkunnigläkarna regelmässigt att de arbetar objektivt och självständigt - någon annan ståndpunkt skulle vara remarkabel. Det finns dock ingen undersökning som bekräftar detta liksom att det i det enskaliga fallet inte finns möjlighet att få objektiviteten prövad då sakkunnigläkaren utfärdar sina utlåtanden utan att de kan kontrolleras av vare sig Socialstyrelsen, landstingets Hälso- och sjukvårdsnämnd eller annan myndighet. Förhållandet blir särskilt intrikat vid rättegångar, då sakkunnigläkarna regelmässigt framhåller sin tjänsteställning inom landstinget för att ge tyngd åt sin uppfattning. Det kan på så sätt förmodas att sakkunnigläkaren inför domstol kan ge sken av att han blir talesman för såväl kliniken som sjukhusets uppfattning i vissa sakfrågor. I den mån landstinget accepterar att tjänst som sakkunnigläkare är förenlig med tjänst vid landstingets sjukhus kan landstinget med fog kunna kritiseras för att medverka i att framhäva och överföra sakkunnigläkarnas status i rättsliga tvister, ett förhållande som naturligtvis är helt oacceptabelt.

Det förekommer att sakkunnigläkare i sin tjänst vid landstinget inte tar sig an vissa patienter med hänvisning till att den sjukvårdande uppgiften kan influera på arbetet som sakkunnigläkare. Förhållandet har medfört att ifrågavarande medicinsk verksamhet har överförts till annan läkare eller avdelning. Sådant agerande visar på att uppgifterna som sakkunnigläkare och sjukhusläkare är oförenliga utöver att det är tjänstefel att inte utföra de uppgifter som åliggs tjänsten hos landstinget.

Som förtroendeskadlig verksamhet kan även anföras, att kollegiet har allvarlig och professionell saklig kritik mot många av de argument sakkunnigläkarna använder sig av mot de skadelidande vid skadereglering, varvid den argumentation de därvid använder sig av inte är ägnad att inge förtroende för landstingets verksamhet.

Det framstår vidare för kollegiet som uppenbart att dessa läkare har en lojalitet mot bolagen på ett sätt som inte är försvarlig för den vårdsökande allmänheten vid dess kontakt med dem i deras arbete för landstinget. Det ter sig således som uppenbart olämpligt att en skadad person kan komma att bli vårdad och bedömd av en landstingsläkare som samtidigt är sakkunnigläkare särskilt när den vårdsökande är omedveten om detta. Vad den vårdsökande yppar i förtroende kan mer eller mindre medvetet långt senare komma att användas mot vederbörande vid skadereglering. Det kan inte heller bortses från att läkaren har en av bolaget färgad syn på skadans uppkomst eller svårighetsgrad, brist på tilltro till den skadades uppgifter eller information förmedlad inom sakkunnigläkarnas intresseförening.

Ett speciellt problem kan uppstå då sakkunnigläkaren har överordnad ställning och en underordnad läkare gör bedömningar eller utfärdar intyg på ett sätt som går emot sakkunnigläkarens uppfattning vid arbete för bolaget. Den underordnade läkaren kan därvid komma i ett beroende som inte är förenligt med dennes kunskap och uppfattning i ett visst ärende.

Uppdraget som sakkunnigläkare tillför inte denne, och således inte landstinget, något mervärde i innehavet av sin landstingstjänst, utan det är en rent kommersiell verksamhet för tjänsteinnehavaren. Inte sällan kan sakkunnigläkarens ställningstagande medföra att en skadelidande person känner sig kränkt och till följd därav söker ytterligare sjukvård och utredning som belastar landstinget. Verksamheten som sakkunnigläkare kan således vara kontraproduktiv för landstinget.

Det är med ovan redovisade förhållanden för kollegiet uppenbart att verksamheten som sakkunnigläkare samtidigt som läkare vid landstinget är förtroendeskaligt och inte förenligt med tjänst som läkare vid landstinget och därmed inte bör vara tillåtet enligt § 7 Lagen (1994:260) om offentligt anställning.

Kollegiets kritiska inställning delas av allmänheten vilken vid ett TV-program om sakkunnigläkare maj 2002 medförde en protestlista med ca 25 000 namn som inlämnades till Finansdepartementet, försäkringsbolagens tillsynsmyndighet. Ett program nyligen i TV 1 om sakkunnigläkare medförde även det sällsynt stark kritisk reaktion om förhållandet till programledningen.

Antal läkare som är sakkunnigläkare är inte försumbart till vilket kommer att de inte sällan innehar nyckelfunktioner inom vissa specialiteter vid landstinget. Sannolikheten för att den vårdsökande allmänheten kan få sitt ärende bedömt primärt vid någon klinik där sådan läkare arbetar är inte obetydlig liksom att kollegiala bindningar kan försvåra den skadades möjlighet att få sitt ärende oberoende bedömt av annan läkare. Ansamling av sakkunnigläkare som överläkare vid vissa klinker (fem överläkare vid neurologiska kliniken på Karolinska sjukhuset, tre överläkare på ortopediska kliniken vid Danderyds sjukhus), klinikchef vid Norrtälje sjukhus eller divisionschef vid Huddinge sjukhus enligt nedan klarlägger i hög grad på ett oroande sätt detta förhållande.

För att den vårdsökande allmänheten skall känna tilltro och trygghet till vården och att den är oberoende från ekonomiska relationer vid skadereglering, framstår det som uppenbart att landstingets politiska ledning fastställer att läkare vid landstinget och dess helägda dotterbolag inte skall ha uppdrag som sakkunnigläkare för försäkringsbolag.

Kollegiet har kännedom om att vid följande sjukhus arbetar läkare som samtidigt är sakkunnigläkare:

Danderyds sjukhus:

Överläkare, doc. Per Adolphson, ortopediska kliniken
Överläkare Thorbjörn Ahl, ortopediska kliniken
Överläkare Gustaf Neander, ortopediska kliniken

Huddinge sjukhus:

Divisionschef, doc. Bo Brismar, kirurgiska kliniken
Överläkare Kjell K Karlsson, öronkliniken
Överläkare, professor Urban Lindgren, ortopediska kliniken (trafikskadenämnden)
Överläkare, doc. Åke Sidén, neurologiska kliniken

Karolinska sjukhuset:

Överläkare, doc. Sebastian Conradi, neurologiska kliniken
Överläkare Hans-Göran Hårdemark, neurologiska kliniken
Överläkare, doc. Charlotte Sachs, neurologiska kliniken
Överläkare, Olof Sydow, neurologiska kliniken
Överläkare, professor Henrik Bauer, ortopediska kliniken
Avd. läkare, doc. Ralph Nisell, rheumatologiska kliniken
Bitr. sjukhusdirektör Per Gillström

Norrtäljde sjukhus:

Överläkare Patrik Conradi, kirurgiska kliniken

Södersjukhuset:

Klinikchef, doc. Erik Elmstedt, kirurgiska kliniken
Överläkare Anders Schmalholz, ortopediska kliniken
Överläkare, doc. Hans Törnkvist, ortopediska kliniken

Södertälje sjukhus:

Överläkare Björn Saeden, ortopedsektionen

För kollegiet

Bengt H Johansson

Hosted by Skyddas av