Försäkringsförbundets normverksamhet

Sveriges Försäkringsförbund är en branschorganisation för de privata försäkringsbolagen. Förbundets medlemmar svarar för en helt övervägande del av den svenska försäkringsmarknaden.

Försäkringsbolagen har alltid varit aktiva när det gäller att främja skadeförebyggande verksamhet. Skadeförebyggande åtgärder är i regel frivilliga för kunderna. Åtgärderna resulterar, förutom i höjd säkerhet för kunden själv, ofta i premiesänkningar, s k tekniska rabatter. Åtgärderna kan emellertid också vara obligatoriska förutsättningar för en försäkring.

För vissa särskilt viktiga typer av skyddsåtgärder har efter hand ett antal gemensamma regelverk utvecklats (ofta kallade RUS-regler med en kvardröjande förkortning av Riksförbundets Utredningsavdelning för Skadeförsäkring). Dessa har dels lagt fast kvalitetskrav såsom prestanda och tillförlitlighet, dels i regel medfört ett generellt godkännande från försäkringsbolagens sida. Det sista har värderats högt av kunderna eftersom det möjliggjort för dem att fritt välja försäkringsbolag utan att behöva vidta tekniska förändringar.

Förbundets medlemsbolag har funnit skäl att fortsätta att utveckla och underhålla regelverken. Hanteringen måste emellertid som allt annat förändras och anpassas till nya förutsättningar.

Försäkringsförbundet har uppgiften att vara huvudman för regelverken genom den s k normverksamheten. Syftet är att lägga fast kvalitets- och säkerhetsnivåer som kan tillämpas generellt av försäkringsbolagen och som de ska kunna referera till i sina villkor för olika försäkringsavtal.

Konkurrenslagstiftningen tillåter genom det s k gruppundantaget de gemensamma regelverken därför att de ansas vara i allas intresse, men de får inte vara tvingande. Tillämpningen av regelverken är alltså frivillig för ett enskilt försäkringsbolag.

Beslut rörande normverksamheten och fastställande av regelverk ligger hos Regelnämnden, som består av representanter för förbundets medlemsbolag.

Försäkringsförbundets normkansli svarar för sekretariat och den löpande verksamheten.

Regelverken innehåller krav på utförande, produkter och tjänster. De berör både företag och personer såsom t ex leverantörer, anläggarfirmor, behöriga ingenjörer och besiktningsmän.

Regelverken anger egenskaper som anses vara av betydelse för kvaliteten. De refererar till eller bygger så långt som möjligt på nationella eller internationella standarder, tekniska specifikationer eller andra tillämpliga kravdokument. Sådana dokument innehåller ofta olika nivåer och valmöjligheter. Kraven väljs på en från försäkringssynpunkt relevant nivå och kompletteras vid behov med tilläggskrav.

Regelverken finns huvudsakligen på två områden, brand och inbrott. De är generellt uppbyggda av

regler för projektering och installation (allmänt inriktande huvuddokument)

norm (kravspecifikation) för

anläggarfirma

behörig ingenjör

material.

Certifiering och godkännande är skilda begrepp. Certifiering är ett förfarande för prövning av om en viss kravspecifikation är uppfylld. Detta säger inte något om användningen. Ett godkännande avser ett tillstånd för användning i visst sammanhang men säger ingenting om egenskaperna i sig. Ett godkännande kan förutsätta vissa egenskaper.

Överensstämmelse med kraven i en norm kan visas genom prövning hos ett av Försäkringsförbundet erkänt prövningsorgan (certifieringsorgan). Överensstämmelsen ska dokumenteras genom ett intyg eller ett certifikat. Den som söker ska vara en juridisk person.

Prövningen baseras bl a på provningsrapporter från ett provningslaboratorium. Det är vanligt att provningen utförs av ett fristående provningslaboratorium, som emellertid ska vara anslutet till och godtaget av berört certifieringsorgan. Ett certifieringsorgan kan även utföra provning i egen regi.

Prövningen innebär slutligen en jämförelse mellan kraven och de redovisade resultaten för de provade egenskaperna.

Försäkringsförbundet utför inte prövning av överensstämmelse med en norm i egen regi. Förbundets Regelnämnd fastställer de kravspecifikationer som är en förutsättning för prövningen.

Olika prövningsorgan har valt att utveckla olika kompetens och inriktning på sin verksamhet. Prövningen blir en fråga mellan den som söker prövning och den som utför en prövning. Det är fritt för en sökande att välja bland de prövningsorgan (certifieringsorgan) som finns att tillgå på marknaden.

Certifieringsorgan som har bedömts uppfylla tillämpliga krav som framgår av SS-EN-standarder kan ackrediteras av SWEDAC för en viss typ av prövning. För prövning enligt Försäkringsförbundets normer är ackreditering inte obligatorisk, vilket den är för vissa andra områden.

Överensstämmelse med de av Regelnämnden fastställda kraven ska normalt visas genom certifikat. För att ett certifikat ska kunna utfärdas granskar certifieringsorganet de sökande företaget när det gäller förmågan att upprätthålla kvaliteten på produkterna och företagets kompetens att utföra tjänsterna.

Ett certifikat enligt Försäkringsförbundets normer anses automatiskt medföra ett godkännande från förbundet. Ett sådant godkännande innebär i princip att Försäkringsförbundet därigenom informerar sina medlemsbolag om att ett visst föremål uppfyller de rekommenderade reglerna. Ett enskilt försäkringsbolag kan både godkänna avsteg från reglerna och ställa högre krav.

Ett intyg gäller enbart ett enstaka provat exemplar eller förhållandena vid ett visst tillfälle. Kvardröjande intyg finns dock från äldre förfaranden.

Produkter, tjänster, företag eller personer som uppfyller gällande krav enligt en norm finns i första hand upptagna på förteckningar över intyg eller certifikat som upprättas hos det prövningsorgan som anlitats. Försäkringsförbundet upprättar normalt inga egna förteckningar över föremål som fått ett certifikat enligt förbundets egna normer. Förteckningar finns, förutom hos de berörda certifieringsorganen, publicerade i Säkerhetsguiden som ges ut av Svenska Stöldskyddsföreningen.