Försäkringslagstiftningen

Försäkringsrörelselagen innehåller regler om bildandet av, verksamheten i och tillsynen över svenska försäkringsföretag. För att få etablera ett försäkringsföretag eller utöka företagets produktsortiment krävs koncession, ett tillstånd som i normalfallet lämnas av Finansinspektionen. Sedan den 1 juli 1995 är den svenska försäkringsrörelselagstiftningen anpassad till EG:s tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv och sedan den 1 januari 1996 har EG:s års- och koncernredovisningsregler införts i svensk lag.

Den koncession som beviljas i hemlandet för ett försäkringsbolag i ett EES-land gäller i alla EES-länder. För utländska bolag som vill bedriva verksamhet i Sverige finns regler i lagen om utländska försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Försäkringsrörelselagen innehåller dels för försäkringsrörelse specifika näringsrättsliga regler, dels associationsrättsliga regler som ofta motsvarar bestämmelserna i aktiebolagslagen. De näringsrättsliga reglerna skiljer mellan skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse, verksamheter som i princip ska bedrivas i skilda bolag.

Tillsynen ska väsentligen begränsas till kontroll av stabilitet och genomlysning. Utdelning tillåts numera också i bolag som bedriver konventionell livförsäkringsrörelse. Försäkringstagarna får skydd genom krav på god information och en tydlig gränsdragning mellan aktieägarnas och försäkringstagarnas kapital och en avtalsreglerad rätt till överskott.

Från och med 2000 har möjligheterna för svenska försäkringsbolag att inneha aktier i andra bolag liberaliserats och anpassats till EG-rätten.

Försäkringsavtalslagen (FAL) från 1927 reglerar rättsförhållandet mellan å ena sidan försäkringsgivare och å andra sidan försäkringstagare och andra som försäkringen ska skydda. Lagen har betydelse för konsumenter genom att den är tillämplig på liv-, olycksfall- och sjukförsäkring, men den gäller i princip inte konsumenternas skadeförsäkringar.

FAL reglerar bl a · försäkringstagarens skyldighet att upplysa försäkringsbolaget om risker som påverkar premien · premiebetalning · försäkringstagarens möjligheter att låta försäkringsersättningen gå till någon utomstående (förmånstagare · följden av att försäkringstagaren själv framkallar försäkringsfallet · skadereglering · preskription

Arbete med en ny lagstiftning pågår i Justitiedepartementet.

Konsumentförsäkringslagen (KFL) gäller i stället för FAL i fråga om de vanligaste skadeförsäkringarna för privatpersoner. Lagen kom till 1981 för att stärka konsumentens ställning gentemot försäkringsbolaget.

Konsumentförsäkringslagen innehåller bland annat regler om · kundinformation före försäkringsavtalets tecknande och under avtalstiden · rätten att teckna försäkring · premiebetalning · skadereglering · preskription

Kravet på försäkringsbolagen att vara aktiva i sin konsumentinformation är utmärkande för KFL. Lagen är tvingande, vilket innebär att villkor som är mindre gynnsamma för konsumenten än de som är inskrivna i KFL inte gäller. En omarbetning av KFL övervägs i Justitiedepartementet.

Trafikförsäkringen är obligatorisk enligt trafikförsäkringslagen (TFL) och svarar för det stränga skadeståndsansvar som en bilägare har för skador på andra personer och deras egendom. Den är obligatorisk för att tillförsäkra den skadelidande ersättning oavsett bilägarens ekonomiska möjligheter att betala de många gånger stora skadestånden