EG:s direktiv om trafikförsäkring

Den som har råkat ut för en person- eller sakskada i följd av trafik med ett motordrivet fordon har rätt att få trafikskadeersättning enligt bestämmelserna i trafikskadelagen. Sådan ersättning beräknas efter samma grunder som skadestånd men betalas direkt från trafikförsäkringen. Trafikförsäkring är obligatorisk för i stort sett alla motordrivna fordon.

Till viss del har bestämmelserna i trafikskadelagen, liksom de kompletterande bestämmelserna i trafikförsäkringsförordningen, EG-rättslig bakgrund. De finns för närvarande fyra EG-direktiv om motorfordonsförsäkring.

Det första direktivet

Det första EG-direktivet om motorfordonsförsäkring antogs år 1972. Enligt direktivet infördes en skyldighet för varje medlemsland att se till att alla motorfordon som normalt hör hemma inom landet skall omfattas av en trafikförsäkring. Försäkringen skall täcka också bl.a. sådana skador som har orsakats i ett annat medlemsland enligt där gällande lag.

Det andra direktivet

I det andra direktivet, som är från 1983, föreskrivs att den obligatoriska försäkringen skall omfatta både personskada och sakskada och täcka vissa närmare angivna ersättningsbelopp (artikel 1.2). Varje land skall inrätta eller auktorisera ett organ med uppgift att svara för ersättning för personskada och sakskada som orsakas av oidentifierade eller oförsäkrade fordon (artikel 1.4). När det gäller oidentifierade fordon har man dock rätt att införa föreskrifter i nationell rätt som begränsar rätten till ersättning när det gäller sakskador. I svensk rätt ersätts dessa skador av Trafikförsäkringsföreningen, som företrädare för det samlade kollektivet av de försäkringsbolag som har rätt att meddela trafikförsäkring i Sverige. Med stöd av EG-direktivet finns också en föreskrift om självrisk för den här typen av skador.

Det tredje direktivet

Enligt det tredje direktivet, som är från 1990, skall medlemsstaterna se till att trafikförsäkringen för samma premie täcker hela gemenskapens territorium (artikel 2). Denna enda premie skall också gälla det skydd som föreskrivs i varje medlemsland enligt dess lagstiftning eller det skydd som föreskrivs i det medlemsland där fordonet är normalt hemmahörande om det är högre. Med skydd avses regler som tar sikte på försäkringsskyddet och vad det skall omfatta och alltså inte materiella regler om hur ersättningen skall beräknas. [i]

Det fjärde direktivet

Det fjärde direktivet, som liksom de tidigare omfattas av EES-avtalet, har nyligen genomförts i svensk rätt genom ändringar i bl.a. trafikskadelagen och trafikförsäkringsförordningen. Ändringarna träder i kraft den 20 januari 2003. Direktivet reglerar vissa särskilda situationer av utpräglat gränsöverskridande slag där Europaparlamentet, som var initiativtagare, ansett att det finns ett särskilt skyddsbehov för de skadelidande. Bestämmelserna gäller enbart fall där den skadelidande har råkat ut för en trafikolycka i ett annat land än det där han eller hon är bosatt och där den försäkring som skall tas i anspråk har meddelats av ett bolag som är etablerat i ett annat land än det där den skadelidande är bosatt. Ett exempel skulle kunna vara en person som är bosatt i Sverige och som råkar ut för en trafikolycka i Frankrike där ett franskt försäkringsbolag är ansvarigt för att ersätta de skador som uppkommit.

§ Varje försäkringsbolag som har tillstånd att meddela trafikförsäkring i Sverige skall utse en skaderegleringsrepresentant i övriga länder inom EES.

§ Ett försäkringsbolag eller dess skaderegleringsrepresentant skall lämna ett motiverat besked om ersättning till den skadelidande inom tre månader från det att försäkringsfallet anmäldes (17 § trafikförsäkringsförordningen).

§ Det skall i varje medlemsland inrättas särskilda skadeersättningsorgan som för vissa fall skall ta över skaderegleringen; ett slags andrahandsansvar.

Skaderegleringsrepresentanter

Varje försäkringsbolag som har tillstånd att meddela trafikförsäkring här i landet skall alltså utse en skaderegleringsrepresentant i vart och ett av de övriga EES-länderna. Dessa representanter skall genom fullmakt ges behörighet att reglera skadelidandes anspråk på försäkringsersättning hos bolaget. Behörigheten gäller bara för de gränsöverskridande situationer som beskrivits. Representanten, som kan vara en fysisk eller en juridisk person, skall vara bosatt respektive etablerad i det land där försäkringsbolaget skall företrädas och skall kunna sköta skaderegleringen på det eller de språk som är officiella där. Det är alltså fråga om ett slags platsombud. Försäkringsbolaget bestämmer själv vem som skall vara dess representant. En representant kan företräda flera försäkringsbolag.

En viktig funktion med de nya bestämmelserna är alltså att den skadelidande kan anmäla skadan direkt till ett försäkringsbolags skaderegleringsrepresentant i det land där han eller hon är bosatt. Den skadelidande slipper därmed ha kontakt med ett försäkringsbolag i ett främmande land och på ett språk som han eller hon kanske inte behärskar.

En skadelidande har som framgått bara rätt att vända sig till en skaderegleringsrepresentant i det land där han eller hon är bosatt. Med bosatt, som har sin motsvarighet i direktivets "stadigvarande bostad", avses att det skall finnas en fast anknytning till landet i fråga. Uttrycket torde ha en något vidare innebörd än "hemvist". Den som har sitt hemvist i Sverige bör under alla omständigheter även anses vara bosatt här.

Bestämmelserna om skaderegleringsrepresentanter kan förväntas väsentligt underlätta för den skadelidande att klara av hanteringen av de aktuella skadefallen. Ett problem kan dock vara att systemet förutsätter att den skadelidande innan han eller hon framställer sitt ersättningsanspråk vet vilket försäkringsbolag som är ansvarigt för att ersätta skadan. Frågan om vem som skall ersätta en viss skada avgörs normalt enligt lagen i det land där den skadegörande handlingen företogs (lex loci delicti). För att en skadelidande skall veta till vilket försäkringsbolag (eller representant) en framställning om försäkringsersättning skall ställas krävs det kunskap om vilket lands lag som är tillämplig och vad som gäller enligt den lagen. Här kan det tänkas uppstå en del praktiska problem som direktivet inte ger några direkta lösningar på. En skadelidande måste givetvis redan i dag känna till vem han eller hon skall rikta ett anspråk mot men frågan ställs mer på sin spets i ett system där den skadelidande lämnar skadelandet och skall ordna skaderegleringen från sitt hemland. Det får i första hand, liksom i dag, få ankomma på försäkringsbranschen att på lämpligt sätt bistå den skadelidande i detta avseende.

Underrättelse om skaderegleringen

Enligt konsumentförsäkringslagen skall som huvudregel försäkringsersättning betalas senast en månad efter det att den skadelidande har anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som skäligen kan begäras av honom eller henne. En i princip likalydande bestämmelse finns i lagen om försäkringsavtal. I den nya lagen om försäkringsavtal som är under utarbetande föreslås en motsvarande bestämmelse. Ett försäkringsbolag som inte kan reglera ett anspråk inom den angivna tiden på grund av att det saknas tillräcklig utredning för att beräkna skadan har dock hittills inte varit skyldigt att underrätta den skadelidande om detta förhållande. En viktig förändring har dock inträffat här genom det fjärde direktivet. Genom de nya bestämmelserna gäller således en skyldighet att hålla den skadelidande underrättad om tiden för skaderegleringen. Försäkringsbolaget eller dennes skaderegleringsrepresentant skall nu lämna ett motiverat besked om ersättning till den skadelidande. Ett sådant besked skall lämnas inom tre månader från det att försäkringsfallet anmäldes till någon av dem. Med motiverat besked om ersättning avses

§ ett motiverat anbud om ersättning för sådana fall då försäkringsbolaget inte bestrider ersättningsansvar och skadeersättningen har beräknats och

§ ett motiverat svar på vad som har anförts i anmälan av försäkringsfallet för sådana fall då ersättningsansvaret bestrids, ersättningsansvaret inte har fastställts eller inte har beräknats fullständigt.

Bestämmelsen om underrättelse motsvarar i huvudsak regleringen i direktivet. Direktivet innehåller inte någon definition av uttrycken och det är därför inte möjligt att med säkerhet uttala sig om deras närmare innebörd. I uttrycket "motiverat" torde dock ligga att bolaget är skyldigt att, om än i korthet, ge en förklaring till sitt ställningstagande. Om full ersättning inte betalas bör alltså försäkringsbolaget vara skyldigt att tala om varför ett visst avdrag har gjorts. På motsvarande sätt bör det inte räcka med att försäkringsbolaget underrättar den skadelidande enbart om att bolaget bestrider ansvar. Skälen för bestridandet torde också behöva anges.

Det bör påpekas att de nya bestämmelserna endast avser hur den skadelidande skall underrättas om skaderegleringen. Bestämmelserna i konsumentförsäkringslagen och lagen om försäkringsavtal om inom vilken tid skaderegleringen skall fullgöras gäller alltså oförändrade.

Skadeersättningsorgan

En annan viktig förändring som innebär ett stärkt skydd för de skadelidande är det andrahandsansvar som bestämmelserna om skadeersättningsorgan innebär. I varje medlemsland skall det således inrättas ett skadeersättningsorgan som för vissa fall skall träda in i och ta över skaderegleringen. En skadelidande skall ha rätt att vända sig till ett sådant organ (i det land där han eller hon är bosatt) bl.a. när det utländska försäkringsbolaget eller dess skaderegleringsrepresentant inte i rätt tid har hört av sig till den skadelidande med ett motiverat besked om ersättning. Konstruktionen är speciell eftersom den innebär att ett organ i ett land skall ta över ansvaret från ett försäkringsbolag i ett annat land. Vid genomförandet av direktivet har bestämts att detta ansvar för svensk del skall ligga solidariskt på samtliga försäkringsbolag som har rätt att meddela trafikförsäkring här i landet. Bolagen skall företrädas av Trafikförsäkringsföreningen.

När skall Trafikförsäkringsföreningen ta över skaderegleringen som skadeersättningsorgan?

Som allmän förutsättning för att Trafikförsäkringsföreningen skall vara skyldig att ta över skaderegleringen gäller att det är ett sådant gränsöverskridande fall som direktivet omfattar.

En skadelidande som är bosatt i Sverige skall ha rätt att begära ersättning av Trafikförsäkringsföreningen i tre olika situationer.

1) Den första är att det utländska försäkringsbolaget eller dess skaderegleringsrepresentant inte har lämnat ett motiverat besked om ersättning inom tre månader från det att försäkringsfallet anmäldes.

2) Den andra situationen är att försäkringsbolaget inte har utsett någon skaderegleringsrepresentant här i landet.

Vilken tidsfrist gäller för skaderegleringen hos Trafikförsäkringsföreningen?

Det har tagits in särskilda bestämmelser i trafikskadelagen om hur Trafikförsäkringsföreningen skall sköta skaderegleringen när andrahandsansvaret träder in. Bestämmelserna motsvarar direktivets. Så snart en anmälan om övertagande har kommit in skall Trafikförsäkringsföreningen underrätta det ansvariga försäkringsbolaget. Syftet med underrättelsen är att försäkringsbolaget skall beredas tillfälle att ta sitt försäkringsansvar. Skaderegleringen skall påbörjas inom två månader efter det att ärendet anmäldes till föreningen. Något hinder mot att den påbörjas direkt efter anmälan, t.ex. genom inhämtande av nödvändiga uppgifter, finns naturligtvis inte. Med tanke på syftet med underrättelsen till försäkringsbolaget torde det dock sällan vara aktuellt att fullgöra skaderegleringen innan tvåmånadersfristen har löpt ut.

Någon annan tidsfrist för skaderegleringen än den som beskrivits ovan finns inte i direktivet. Direktivet saknar således bestämmelser om när skaderegleringen skall vara avslutad. Det har dock vid genomförandet av direktivet i svensk rätt ansetts rimligt att de bestämmelser som finns i konsumentförsäkringslagen om ett försäkringsbolags skadereglering bör gälla också för Trafikförsäkringsföreningen i dess egenskap av skadeersättningsorgan. En hänvisning till dessa bestämmelser har därför tagits in i trafikskadelagen. Trafikförsäkringsföreningen skall alltså, sedan anmälan mottagits, utan uppskov vidta de åtgärder som behövs för att skadan skall kunna regleras. Skadan skall regleras skyndsamt och med iakttagande av den ersättningsberättigades behöriga intressen. Ersättningen skall, med vissa undantag, betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade har anmält försäkringsfallet till föreningen och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständligheterna skäligen kan begäras.

Enligt en särskild bestämmelse, som motsvaras av direktivet, skall Trafikförsäkringsföreningen avbryta skaderegleringen om försäkringsbolaget eller skaderegleringsrepresentanten vidtar rättelse och lämnar ett motiverat besked om ersättning. Detta gäller oberoende av när sådan rättelse sker. Det kan hävdas att denna bestämmelse utgör en kraftig inskränkning i det skydd som andrahandsansvaret är avsett att ge de skadelidande, men den är alltså ett resultat av direktivet. I regeringens proposition har uttalats att det för vissa fall hade varit önskvärt om Trafikförsäkringsföreningen getts möjlighet att fortsätta skaderegleringen trots att försäkringsbolaget vidtagit rättelse. Det får således ses som mindre lämpligt att Trafikförsäkringsföreningen efter en komplicerad skadereglering som tagit månader eller kanske år i anspråk och som bedöms kunna avslutas inom kort måste avbryta den enbart av den anledningen att försäkringsbolaget - för sent - har lämnat ett motiverat besked på anspråket. I propositionen har det dock inte ansetts möjligt att gå ifrån direktivtexten i denna del. En ändrad reglering får i stället, vid behov, övervägas på gemenskapsnivå.

Ett skadeersättningsorgan som har tagit över ansvaret och reglerat en skada har rätt att återkräva det belopp som betalats ut jämte ersättning för kostnader. Dessa frågor styrs dock inte av direktivet och dess genomförande i nationella bestämmelser utan av ett avtal mellan skadeersättningsorganen inom EES.

Informationscentrum

För att systemet med skaderegleringsrepresentanter skall fungera är det nödvändigt att en skadelidande, såväl från skadelandet som från det land där han eller hon är bosatt, kan få uppgift om vem som har meddelat trafikförsäkring för ett visst fordon och vem som är försäkringsbolagets skåderegleringsrepresentant i ett visst land. I detta syfte föreskrivs i direktivet en skyldighet för varje medlemsland att inrätta eller godkänna ett informationscentrum som skall vara ansvarigt för att de skadelidande ges tillgång till sådana uppgifter. Vid direktivets genomförande i svensk rätt har föreskrivits att Trafikförsäkringsföreningen skall vara informationscentrum här i landet och lämna de uppgifter som omfattas av direktivet.

Några anteckningar om arbetet med ett femte direktiv

Kommissionen har nyligen föreslagit ett femte direktiv om motorfordonsförsäkring. Såvitt här är av intresse kan nämnas att bestämmelserna i det fjärde direktivet föreslås få en mer generell utformning. Enligt förslaget skall en skaderegleringsrepresentant ges behörighet att reglera en skada även om det saknas sådana gränsöverskridande moment som krävs enligt det fjärde direktivet. På motsvarande sätt föreslås att skyldigheten för ett försäkringsbolag och dess skaderegleringsrepresentant att lämna ett motiverat besked om ersättning skall gälla generellt. Förslaget är nu föremål för förhandlingar mellan medlemsstaterna i en arbetsgrupp under rådet. Nästa möte i den gruppen är den 10 januari. Förhandlingarna kan beräknas vara avslutade tidigast under våren 2003.

Inom ramen för arbetet i Europäische Rechtsakademie Trier (ERA), har frågan väckts om inte det kommande femte direktivet också borde reglera frågor om preskription. En arbetsgrupp har således utarbetat ett förslag som innebär att en fordran på ersättning från en trafikförsäkring preskriberas fyra år från olyckan. Enligt ett första utkast var inriktningen att det skulle vara en fullharmonisering, dvs. avvikande regler skulle inte tillåtas. Enligt uppgift anser man dock numera att en ev. reglering av frågan bör ske inom ramen för en minimiharmonisering. Regler som är för den skadelidande mer förmånliga skulle alltså kunna tillåtas.

[i] Enligt trafikskadelagen är trafikförsäkringens ansvar begränsat till vissa i lagen angivna belopp. 1 14 § första stycket anges således att trafikskadeersättning för en och samma händelse skall utgå med högst 300 miljoner kronor från ett fordons trafikförsäkring.

Om en skada uppkommer i Sverige med ett fordon som hör hemma i ett annat EES-land, ges den skadelidande som en följd av det tredje direktivet möjlighet att välja att bestämmelserna om beloppsmässiga begränsningar av försäkringsskyddet i fordonets hemland skall tillämpas i stället för bestämmelserna i första stycket.

För att genomföra direktivet infördes också en ny 35 § med innebörd att trafikförsäkring enligt trafikskadelagen - i fråga om skador som uppkommer med en svenskregistrerad bil i ett annat EES-land - skall täcka det ersättningsansvar för uppkomna skador som enligt lagen i det landet skall vara täckt av obligatorisk trafikförsäkring.