SkadePortalen / WhiplashInfo

[Bloggen] [Här kan du ställa frågor och läsa svar på det mesta om whiplash/pisksnärt]

Kommissionens förslag till direktiv om rättshjälp m.m. i gränsöverskridande civilrättsliga tvister

Faktapromemoria 2001/02:FPM66

Regeringskansliet

Justitiedepartementet

2002-03-18

Dokumentbeteckning

KOM(2002)13 final

Proposal for a COUNCIL DIRECTIVE to improve access to justice in cross-border disputes by establishing minimum common rules relating to legal aid and other financial aspects of civil proceedings

Förklaring: De rödmarkerade styckena och meningarna har Jag – Tomas Alsbro, WhiplashInfo gjort för att åskådliggöra extra intressanta delar.

Sammanfattning

1 Förslaget

1.1        Innehåll

1.2        Gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa

1.3        Budgetära konsekvenser

2 Ståndpunkter

2.1        Svensk ståndpunkt

2.2        Medlemsstaternas ståndpunkter

2.3        Institutionernas ståndpunkter

2.4        Remissinstansernas ståndpunkter

3 Övrigt

3.1        Fortsatt behandling av ärendet

3.2        Rättslig grund och beslutsförfarande

3.3        Fackuttryck/termer

Sammanfattning

Kommissionen har lagt fram ett förslag till rådets direktiv vars huvudsakliga syfte är att garantera en tillräcklig rättshjälpsnivå i gränsöverskridande mål. Förslaget innehåller minimiregler som skall garantera dels att parter i gränsöverskridande tvister behandlas på samma sätt som om de var bosatta i den medlemsstat där rättegången skall äga rum, dels att problem som följer av målets gränsöverskridande karaktär inte skall hindra att rättshjälp beviljas. Förslaget innehåller också bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaterna samt mekanismer för information, vilka syftar till att förenkla de åtgärder som krävs av parter i gränsöverskridande tvister.

Förslaget har sin grund i kommissionens grönbok om rättshjälp i gränsöverskridande tvister vilken presenterades i mars 2000. I grönboken konstaterades bl.a. att en konsekvens av det ökade nyttjandet av den rätt till fri rörlighet för personer, varor och tjänster som följer av EG-fördraget är att det uppstår ett större antal gränsöverskridande tvister. En naturlig följd av dessa friheter är att en medborgare, i syfte att lösa tvister som uppkommit när medborgaren utövat verksamhet i enlighet med EG-friheterna, måste kunna väcka talan eller gå i svaromål vid en medlemsstats domstolar på samma sätt som medborgarna i den medlemsstaten. I många fall kan en sådan rätt till domstolsprövning utövas effektivt endast med tillgång till rättshjälp.

Eftersom det inte finns någon gemenskapslagstiftning på rättshjälpsområdet är det upp till varje medlemsstat att fastställa de detaljerade förfaranderegler som behövs för att skydda de rättigheter som gemen-skapsrätten ger medborgarna. Emellertid omfattar Amsterdamfördraget frågan om civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder (artikel 65), och i slutsatserna från det särskilda möte som hölls i Tammerfors oktober 1999 uppmanades ministerrådet av Europeiska rådet att på grundval av förslag från kommissionen skapa minimiregler som säkerställer tillräcklig rättshjälp i gränsöverskridande fall i hela EU. Det nu presenterade förslaget till direktiv utgör således ett led i att efterkomma Europeiska rådets uppmaning.

1 Förslaget

1.1 Innehåll

Artikel 1 – Syfte och tillämpningsområde

Syftet med direktivet är att fastställa gemensamma miniminormer rörande rättshjälp och andra finansiella aspekter för att säkerställa att parter i en tvist ges faktisk möjlighet till rättslig prövning i hela unionen, vilket bidrar till att den inre marknaden och den fria rörligheten fungerar. Förslaget är avsett att tillämpas på alla civilrättsliga tvister oavsett vid vilken slags domstol tvisten skall prövas. Således faller förvaltningsrättsliga tvister utanför.

Artikel 2 – Definitioner

I denna artikel definieras begreppen ”rättshjälp”, ”civilrättslig tvist” och ”kostnader för tvisten”.

Rättshjälp – alla medel som ställs till en persons förfogande för att ge denne en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol, om vederbörande saknar tillräckliga medel för att bära kostnaderna för en tvist.

Civilrättslig tvist - alla civilrättsliga tvister, inklusive handelsrättsliga, arbetsrättsliga och konsumenträttsliga tvister.

Kostnader för tvisten – rättegångskostnader och advokatarvoden.

Artikel 3 – Rätt till rättshjälp

Bestämmelsen slår inledningsvis fast att en fysisk person som är inblandad i en civilrättslig tvist och som inte har de tillgångar som krävs för att han eller hon skall kunna hävda sina juridiska rättigheter skall ha rätt till tillräcklig rättshjälp. Bestämmelsen speglar förslagets grundprincip att ingen skall hindras från att ta till vara sin rätt p.g.a. otillräckliga ekonomiska tillgångar.

Eftersom innebörden av begreppet ”rättshjälp” kan variera avsevärt från en medlemsstat till en annan definieras i bestämmelsen vad rättshjälpen framför allt skall innefatta. Hit räknas rätt till biträde av en advokat eller annan som är behörig enligt lag att företräda personen i fråga inför domstol och som kan ge juridisk rådgivning och agera som ombud inför domstol. Vidare nämns befrielse från eller finansiering av rättegångskostnader.

Slutligen ger artikeln medlemsstaterna möjlighet att efter förfarandets slut kräva återbetalning av beviljad rättshjälp om rättshjälpstagarens ekonomiska situation förbättrats betydligt under den tid förfarandet pågått.

Artikel 4 – Ansvaret för rättshjälpen

I artikeln föreskrivs att det i gränsöverskridande mål är rättegångslandet som skall bevilja och bekosta rättshjälpen. Detta skall ske enligt reglerna för det landets rättshjälpssystem med beaktande av de bestämmelser som anges i direktivet.

Artikel 5 – Ansvaret för kostnader som hänger samman med tvistens gränsöverskridande karaktär

Bestämmelsen innebär att rättshjälp som beviljas enligt artikel 4 även skall innefatta kostnader som direkt hänger samman med tvistens gränsöverskridande karaktär. Som exempel på sådana gränsöverskridande kostnader anges utlägg för tolkning och översättning samt för resor till domstolen där parterna är ålagda att närvara vid förhandlingen.

Bestämmelsen föreskriver vidare att om den rättshjälpssökande ådragit sig kostnader i hemlandet, t.ex. för rådgivning av en advokat där, så skall hemlandet stå för dessa kostnader.

Artikel 6 – Förbud mot diskriminering

Artikeln ger uttryck för den princip om förbud mot diskriminering p.g.a. nationalitet som slås fast i artikel 12 i EG-fördraget. Den syftar också till att undvika att unionsmedborgare diskrimineras p.g.a. hemvist och omfattar därför såväl unionsmedborgare som tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i någon av medlemsstaterna.

Artikel 7 – Rättshjälpens kontinuitet

Bestämmelsen innebär att om den person som beviljats rättshjälp vinner målet skall rättshjälpen även omfatta kostnaderna för att förklara domen verkställbar eller verkställa den. Detsamma skall gälla om domen överklagas av rättshjälpsmottagarens motpart. Om det däremot är rättshjälpsmottagaren som överklagar ett mål som han följaktligen inte har vunnit skall behovet av rättshjälp prövas på nytt.

Artikel 8 – Handläggning av ansökningar

Artikeln föreskriver att de nationella myndigheter som är behöriga att fatta beslut om ansökningar om rättshjälp skall säkerställa största möjliga öppenhet vid handläggningen av ansökningarna, att beslut om avslag av en rättshjälpsansökan skall motiveras samt att sådana avslagsbeslut skall kunna överklagas.

Artiklarna 9, 10 och 11

Artiklarna innehåller bestämmelser om hur hanteringen av rättshjälpsansökningar och därmed sammanhängande frågor rent praktiskt skall gå till.

Artikel 9, (som har sin motsvarighet i 1977 års Strasbourgöverenskommelse om översändande av rättshjälpsansökningar), föreskriver att rättshjälpssökande som har sin hemvist i en annan medlemsstat än den där den behöriga domstolen finns får ansöka om rättshjälp i hemviststaten som sedan skall vidareförmedla ansökan till behörigt mottagarorgan.

Enligt artikel 10 skall medlemsstaterna lämna kommissionen en förteckning över vilka organ som översänder och tar emot rättshjälpsansökningar samt vilka språk ansökningarna får utformas på.

Artikel 11 innebär att kommissionen skall utarbeta ett standardformulär för att underlätta översändandet av rättshjälpsansökningar.

Artikel 12—Brådskande förfarande

Bestämmelsen föreskriver att medlemsstaterna skall se till att rättshjälpsansökningar som lämnas av personer som inte har hemvist i rättegångsstaten prövas i rimlig tid före domstolsförhandlingen.

Artikel 13 – Villkor beträffande ekonomiska tillgångar

Bestämmelsen ger medlemsstaterna rätt att fastställa ekonomiska trösklar över vilka en rättshjälpssökande förutsätts själv kunna bära kostnaderna för tvisten. Samtidigt föreskrivs att det dock måste vara möjligt för en rättshjälpssökande att kunna erhålla rättshjälp om denne kan visa att han eller hon är i behov av sådan hjälp för att kunna ta till vara sin rätt.

Vidare anges att en rättshjälpssökande förutsätts kunna bära kostnaderna för tvisten om han eller hon kan använda sig av privata mekanismer såsom t.ex. rättsskyddsförsäkringar.

Artikel 14 – Villkor med anknytning till grunden för tvisten

Bestämmelsen ger medlemsstaterna en möjlighet att avslå rättshjälpsansökningar som gäller orealistiska eller oseriösa yrkanden.

Artikel 15 – Juridiska personer

Artikeln föreskriver att juridiska personer utan vinstsyfte som är etablerade på en medlemsstats territorium och som saknar tillräckliga ekonomiska tillgångar skall beviljas rättshjälp om den rättsliga åtgärden syftar till att skydda allmänna, juridiskt erkända, intressen. Den krets av juridiska personer som omfattas av direktivet kan t.ex. vara en konsumentförening och den typ av tvist som åsyftas är kollektiva intressen som inte endast utgörs av ackumulerade privata intressen.

Artikel 16 – Förfaranden utanför domstol

Förfaranden utanför domstol kan, i likhet med traditionella förfaranden, ge upphov till kostnader för parterna. Bestämmelsen innebär att rättshjälp skall beviljas även vid sådana förfaranden om lagen tillåter detta eller om parterna anvisats ett sådant förfarande av en domare.

Artikel 17 – Ersättning för rättegångskostnader och advokatarvoden

Bestämmelsen ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att en vinnande part har rätt till skälig ersättning för rättegångskostnader av den förlorande parten. Vidare får medlemsstaterna föreskriva om dels undantag från bestämmelsen om det behövs för att skydda sårbara parter, dels att sådan ersättning inte behöver betalas eller skall betalas av staten i de fall där den förlorande parten har beviljats rättshjälp.

Bestämmelsen tar sikte på rättegångskostnader i allmänhet och går således utanför rättshjälpsområdet. Som skäl för att ta in en sådan allmän bestämmelse i direktivet anges att det övergripande syftet är att generalisera denna form av ersättningssystem.

Artikel 18 – Information

Artikeln anger att behöriga nationella myndigheter skall samarbeta för att säkerställa att allmänhet och jurister får information om de olika rättshjälpssystemen, särskilt genom det europeiska rättsliga nätverk på privaträttens område som Rådet den 28 maj 2001 beslutade att inrätta.

Artikel 19 – Förmånligare bestämmelser.

Bestämmelsen ger medlemsstaterna möjlighet att införa mer gynnsamma bestämmelser än de som direktivet föreskriver.

Artiklarna 20, 21 och 22 -- Genomförande och ikraftträdande

Artiklarna innehåller sedvanliga genomförandebestämmelser. Bl.a. anges att medlemsstaterna skall ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att följa direktivet senast den 1 januari 2004.

1.2 Gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa

Allmänt

Regler om rättshjälp i civilrättsliga tvister finns i rättshjälpslagen (1996:1619) som trädde i kraft den 1 december 1997. Lagen innefattar till övervägande del de rättigheter som direktivet ger en rättssökande. Direktivförslaget har dock i flera avseenden givits en så vid och generell utformning att det råder oklarheter om vissa i rättshjälpslagen angivna undantag och begränsningar är i överensstämmelse med förslaget.

Artikel 1

Rättshjälpslagen är som huvudregel tillämplig på alla slags civilrättsliga angelägenheter. Beträffande vissa slags tvister såsom t.ex. äktenskapsskillnad krävs det dock särskilda skäl för att rättshjälp skall få beviljas. Vidare är några kategorier av angelägenheter som t.ex. inskrivningsärenden enligt jordabalken undantagna från rättshjälpslagens tillämpningsområde.

Eftersom förslaget är generellt tillämpligt på alla civilrättsliga tvister kan det komma att innebära att den typ av begränsningar som finns i rättshjälpslagen inte kan tillämpas.

Artikel 3

I rättshjälpslagen anges tydligt vilka förmåner som ingår när rättshjälp har beviljats. Bl.a. betalar staten kostnaderna för rättshjälpsbiträde, som regel under högst 100 timmar, skälig kostnad för bevisning samt kostnad för utredning, som varit skäligen påkallad för att ta tillvara den rättssökandes rätt, till en kostnad om högst 10 000 kr.

Förslaget anger ett antal förmåner som alltid skall ingå. Det kan betyda att varken något krav på skälighet eller en övre gräns för statens betalningsansvar kan tillämpas.

Rättshjälpslagens avgiftssystem innebär att den rättssökande skall bidra till rättshjälpskostnaderna genom att betala en procentuell andel av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet. Syftet är att detta skall bidra till att skapa ett kostnadsmedvetande hos den rättssökande. Förslaget ger inte utrymme för ett sådant system.

Artikel 5

Förslaget anger de extra förmåner som kan behöva ingå med hänsyn till tvistens gränsöverskridande karaktär. Detta kan innebära att någon justering i rättshjälpslagen behövs för att omfatta situationer som idag inte täcks av regler i rättshjälpslagen eller i rättegångsbalken.

Artikel 7

Förslaget ger en ovillkorlig rätt till ”fortsatt” rättshjälp vid frågor om verkställighet och överklagande. Det kan bli svårt att förena med t.ex. rättshjälpslagens huvudregel att staten betalar kostnaderna för rättshjälpsbiträde i högst 100 timmar.

Artikel 13

Enligt 6 § rättshjälpslagen får rättshjälp beviljas en fysisk person vars ekonomiska underlag (den rättssökandes årsinkomst sedan hänsyn tagits till underhållsskyldighet, förmögenhetsförhållanden och skuldsättning) inte överstiger 260.000 kr. Förslaget tillåter att sådana ekonomiska trösklar ställs upp men föreskriver samtidigt att om en person som rent faktiskt hamnar över en sådan tröskel kan visa att hans eller hennes ekonomiska situation är sådan att rättshjälp behövs för att han eller hon skall kunna ta tillvara sin rätt så skall rättshjälp ändå kunna beviljas. Om direktivet ges en sådan utformning måste rättshjälpslagen ändras för att ge utrymme för en sådan möjlighet.

Vidare framgår att förslaget är förenligt med det svenska systemet där rättshjälpen är subsidiär i förhållande till privata rättsskyddsförsäkringar.

Artikel 14

Enligt 8 § rättshjälpslagen får rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. Denna bestämmelse har ett vidare tillämpningsområde än motsvarande bestämmelse i förslaget som ger medlemsstaterna möjlighet att avslå en rättshjälpsansökan beträffande en rättslig åtgärd som förefaller uppenbart ogrundad.

Artikel 15

Förslaget ger under vissa förutsättningar icke vinstdrivande juridiska personer möjlighet att erhålla rättshjälp. Detta är inte förenligt med 6 § rättshjälpslagen enligt vilken andra juridiska personer än dödsbon inte kan få rättshjälp.

Artikel 16

Förslaget ger en generell rätt till rättshjälp vid utomprocessuell tvistlösning när den nationella lagen tillåter sådan tvistlösning eller om parterna anvisats en sådan lösning av en domare. Rätten till rättshjälp är således inte kopplad till exempelvis behovet av biträde.

Enligt rättshjälpslagen får rättshjälp beviljas i en rättslig angelägenhet. Uttrycket rättslig angelägenhet markerar att rättshjälp inte begränsas till ärenden som handläggs inför domstol eller andra myndigheter utan också kan ges i utomprocessuella angelägenheter. Däremot följer av praxis att det normalt sett inte anses finnas något behov av biträde i denna typ av ärenden.

1.3 Budgetära konsekvenser

Det är i dagsläget inte möjligt att närmare bedöma vilka budgetära konsekvenser som förslaget kan få. Det framstår dock som klart att eventuella konsekvenser kommer att innebära kostnadsökningar. Dessa eventuella merkostnader får finansieras genom omprioritering inom budgetramen. Skulle förslaget dessutom få en mer allmän räckvidd och således inte begränsas till gränsöverskridande tvister kan det befaras medföra avsevärda kostnadsökningar.

2 Ståndpunkter

2.1 Svensk ståndpunkt

Sverige står naturligtvis bakom Tammerforsslutsatserna från 1999 och välkomnar därmed kommissionens arbete med att upprätta miniminormer för att säkerställa en tillräckligt hög nivå på rättshjälp i gränsöverskridande tvister i hela unionen. Det är dock viktigt att detta arbete tar sikte på just de gränsöverskridande tvisterna och de specifika problem och svårigheter som kan uppstå i dessa tvister. Det måste därför klart framgå att direktivets tillämpningsområde är begränsat till gränsöverskridande tvister.

Den svenska rättshjälpslagen står sig väl i förhållande till andra medlemsstaters rättshjälpssystem och håller en sådan nivå som Tammerforsslutsatserna efterlyser. Sverige är därför inte villigt att gå med på bestämmelser som innebär att det svenska systemet måste ändras och framför allt inte när de medför ökade kostnader.

Ett direktiv med miniminormer bör vara så klart utformat att det går att implementera utan risk för att det i efterhand kan uppkomma diskussioner om innebörden av bestämmelserna. Samtidigt måste det vara så pass flexibelt att det utan större svårigheter kan ta hänsyn till nationella olikheter.

2.2 Medlemsstaternas ståndpunkter

Mot bakgrund av Tammerforsslutsatserna anser de flesta medlemsstater att det finns behov av åtgärder på gemenskapsnivå. En majoritet av medlemsstaterna har dock i olika avseenden ett flertal synpunkter på såväl förslagets materiella innehåll som bestämmelsernas redaktionella utformning. Flera medlemsstater har uttryckt en oro över att förslaget kan komma att medföra stora kostnadsökningar.