Klassdomstolen är här

Ursprungligen publicerad i SVD Brännpunkt, publiceras med författarens medgivande

Varför utdöms hårda straff för lågstatusbrott medan högstatusbrott ses med milda ögon? Svaret ligger i att domstolarna allt mer blivit en spegel av det nya klassamhället, skriver Urban Karlsson.

Hur kan det komma sig att en pensionär som har snattat för 400 kronor får ett hårdare straff än en hög chef som har undanhållit mer än 630 000 kronor i skatt? I massmedia har vi fått läsa om chefer som inte redovisar sin bonus i deklarationen ofta kommer undan med böter eller slipper straff helt.

Stress, familjeproblem och glömska är vanliga ursäkter som godtas av domstolarna. Domstolarna ser ofta brotten som rent slarv, även om det rör sig om miljonbelopp. Dessutom avskrivs en stor andel ekonomiska brott av domstolarna.

En hög chef "glömmer" att deklarera en extrainkomst på 2,1 miljoner vilket medför att han undgick 630 000 kronor i skatt. Domstolen godtog mannens förklaring att han befann sig i en stressad livssituation. Hans brott ansågs inte heller som uppsåtligt. Då han hade betalat in ett skattetillägg på 254 000 kronor sågs detta som en förmildrande omständighet. I stället för att få fängelse för grovt skattebrott, som lagen föreskriver, dömdes han för vårdslös skatteuppgift och fick böta endast 12 000 kronor.

En pensionär hade snattat för drygt 400 kronor. Hon hade psykiska problem, som hon hade sökt hjälp för, vilket hon också uppgav i ett brev till åklagaren. Men brevet togs inte ens upp i domstolen, samma domstol som dömde den nyss nämnde chefen. Pensionärens problem gavs ingen moraliskt ursäkt. Hennes brott ansågs däremot som uppsåtligt. Hon dömdes till 16 000 kronor. Hon hade heller ingen advokat till följd av "målets enkelhet".

I förhållande till de båda personernas inkomster får pensionären ett bötesbelopp som i relativa termer torde motsvara ett straff som är 10-20 gånger hårdare än vad chefen fick. Trots att det ekonomiska värdet på pensionärens brott uppgår till mindre än femton hundradelar av värdet på chefens brott.

Den utveckling som exemplen ovan illustrerar hotar grunderna i rättstaten. Till de principer som brukar anges för att vi ska kunna tala om en rättsstat hör en rättslikhet där alla är lika inför lagen.

Det måste finnas en rättsäkerhet där domstolarnas domslut i stora drag är förutsägbara, en rättstrygghet som skyddar oss mot övergrepp och en rättighet att erbjudas en advokat. Det är uppenbart att det i dag föreligger exempel på mål som radikalt bryter mot dessa principer.

Den norske rättssociologen Thomas Mathiesen pekar i sin bok "Retten i samfundet" (1992) på flera faktorer som innebär att strafflagstiftningen innefattar en fundamental olikhet mellan olika socialgrupper.

Bland annat framhåller Mathiesen att lagstiftningens definition av kriminella handlingar i första hand riktas mot underklassen, inte mot skattemittande direktörer. Se bara på hur "uppsåtlig handling" kan definieras i exemplet ovan beroende på brottets "status". Dessutom riktas också mindre resurser till att upptäcka stora ekonomiska brott.

Talande exempel är också flera av den senaste tidens uppmärksammade våldtäktsmål. Mål där kvinnor har utsatts för ett övergrepp i dubbel bemärkelse, först våldtäkten, sedan rättegången som blir lika vedervärdig som våldtäkten. Här finns ofta både klass- och könsperspektiven tydligt representerade i domsluten.
En drogad kvinna kan inte våldtas, så är rättspraxis. Och det är kvinnans eget fel, speciellt om hon till samhällets underklass, att hon våldtas. Hon har burit alltför utmanande kläder och har gjort allt för lite motstånd.

Att lagen speglar maktförhållanden i samhället är ett problem. Ett annat och kanske mer akut problem är att det på vissa områden skapas en rättspraxis som lever ett eget liv vid sidan om lagens ursprungliga intentioner. En rättspraxis som tydligare uttrycker samhällets maktförhållanden än vad lagen själv gör.
Juristutbildningarna lär säkert ut ämneskunskaper utmärkt, men de tycks vara befriade från allt vad en kritisk reflekterande tolkning innefattar. Att dessa studenters bakgrund kan påverka deras bedömningsgrunder som färdiga jurister är ingenting som tycks bekymra de utbildningsansvariga.

I de fall där det finns systematiska problem inom en yrkeskår bör också en granskning av utbildningen ske. Hur behandlas klass- köns- och etiska frågor i utbildningsprogrammet? Kvaliteten på juristutbildningarna kan inte tas för given utan borde granskas närmare.

Det tycks finnas ett sorgligt samband mellan den långsiktiga utvecklingen mot ett alltmer accentuerat klassamhälle med fler människor i marginaliserade livssituationer och hur vårt synsätt på olika typer av brott har förändrats. På 70-talet var den traditionella brottslingen ett offer medan skattesmitaren var en skum och kalkylerade person. I dag ser det annorlunda ut. Det förändrade synsättet på brott kan utläsas i såväl lagstiftning som rättspraxis.

"Traditionella brott" som ofta begås av underklassen avkontextualiseras, det finns som regel inga socialt förmildrande omständigheter av någon större betydelse.
Brotten anses alltid vara uppsåtliga. Brottslingen är i vissa fall ett monster som skall förpassas till den naturvidriga sidan om mänskligheten. Här finns en större tolerans för repression. Straffen blir hårdare.

"Högstatusbrott" som begås av de välsituerade som grovt skattefiffel kontextualiseras, där finns det alltid en socialt förmildrande omständighet med, de är inte uppsåtliga. "Brottslingen" är ett offer som ges ett mänskligt ansikte. Straffen blir mildare eller utgår helt. När sociala förhållanden och värderingar förändras så kan ibland domstolarnas rättspraxis förändras, utan att lagen i sig har förändrats.

En del av den mäktiga juristkåren framstår som ett juridiskt problem i sig när de struntar i lagarnas ursprungliga intentioner. Så riskerar domstolarna att bli det nya klasssamhällets egen skrattspegel. Och ledande politiker sitter tysta som möss.

Urban Karlsson
lektor och forskare vid Umeå universitet

Hosted by Skyddas av