SkadePortalen / WhiplashInfo

[Bloggen] [Här kan du ställa frågor och läsa svar på det mesta om whiplash/pisksnärt]

	Sök på hela Webben Sök på Whiplash Info

 

Källa: http://www.dom.se

Ur innehållet:

1. Martinie mot Frankrike
   • När förfarandet för prövning av tvist mellan anställd revisor och staten inte gav någon möjlighet att begära offentlig förhandling och när allmänt ombud som förde statens talan var närvarande vid enskild förhandling och där kunde framföra sina argument, kränktes artikel 6.1.
   • Skiljaktiga meningar
2. Rivière mot Frankrike
   • När psykisk sjuk fånge fick stanna i fängelse trots att hans tillstånd krävde sjukhusvård utsattes han för lidande som innebar omänsklig och förnedrande behandling och det skedde därför en kränkning av artikel 3.
   • Särskild mening
3. Eskelinen m.fl. mot Finland
   • Att hovrätt vägrade kalla vittne som givit in ett expertutlåtande i tingsrätt så att han kunde höras av de tilltalade, innebar inte att förfarandet var orättvist och det skedde därför inte någon kränkning av artikel 6.1.
4. Jalloh mot Tyskland
   • Tvångsvis tillfört kräkmedel för att få fram påse med narkotika som användes som bevisning för att få en fällande dom kränkte artikel 3. Detta medförde att rättegången i sin helhet blev orättvis och att det därför skedde en kränkning av artikel 6.1.
   • Skiljaktiga meningar
5. Elo mot Finland
   • Muntlig förhandling var inte nödvändig för att bedöma ersättningen i ett arbetsskademål och det skedde inte någon kränkning av artikel 6.1.
6. Bolat mot Ryssland
   • När bevisbördan för en persons bosättning flyttades till den enskilde stred det mot oskuldspresumtionen och åtgärder som begränsade hans rörelsefrihet var därför inte lagenliga utan medförde en kränkning av artikel 2 i protokoll nr 4. När inte heller beslut om utvisning var lagenligt  kränktes artikel 1 i protokoll nr 7.
7. L.L. mot Frankrike
   • Användande av makes sjukjournaler i skilsmässoprocess kränkte artikel 8.

1    Martinie mot Frankrike

(Ansökan nr 58675/00, dom den 12 april 2006)

M var vid den aktuella tidpunkten revisor för en skola i Bayonne. I juni 1987 inrättade skolan tillsammans med en fransk idrottsorganisation ett träningscenter för ett baskiskt bollspel (CNEA) vid skolan för att unga idrottare skulle kunna fortsätta sina studier samtidigt som de tränade. Rektorn för skolan var direktör i CNEA och beslutande i fråga om utbetalningar. M utnämndes till generalsekreterare i CNEA. I december 1987 beslöt rektorn om utbetalning av en månadslön till CNEA:s direktör, dvs. till honom själv, och till generalsekreteraren, dvs. M. Den 17 oktober 1997 bedömde det regionala revisionskontoret att M var skyldig skolan mer än 221 000 FRF avseende utbetalningar som han gjort i sin egenskap av skolans revisor mellan 1989 och 1993. Dessa betalningar avsåg bl.a. månadslön och semesterersättning till rektorn som direktör för CNEA och till honom själv som generalsekreterare. I sin dom noterade revisionskontoret att dessa utbetalningar inte hade beslutats av skolans styrelse trots att styrelsen var det enda organ som hade befogenheter att besluta om löner. M överklagade och revisionsdomstolen satte ned beloppet något men fastställde domen i övrigt. I Conseil dÉtat vägrades M prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade M över att förfarandet i revisionsdomstolen inte varit rättvist och över att han inte kallats till förhandlingen som inte varit offentlig. M åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att det var det offentliga förfarandet som gav den klagande ett skydd mot hemlig rättsskipning utan granskning och att det också var ett medel för att upprätthålla förtroendet för rättsväsendet. Domstolen noterade att fransk lag inte lämnade någon möjlighet att begära en offentlig förhandling vare sig i första instans inför det regionala revisionskontoret eller i revisionsdomstolen. Domstolen godtog, med hänsyn till att granskningen av räkenskaper till sin natur är en teknisk åtgärd, att den i princip hanterades bättre skriftligen än muntligen. Så länge förfarandet begränsades till granskning av bokföring hindrade inte artikel 6.1 att det skedde enskilt. Om förfarandet emellertid ledde till att en tilläggsavgift påfördes en yrkesrevisor så påverkades hans eller hennes ekonomiska situation direkt. Det var då förståeligt att tjänstemannen i fråga såg en granskning av redovisningen som ett nödvändigt villkor för att hans rättigheter skulle skyddas, särskilt vid ett överklagande. Eftersom förfarandet inför det regionala revisionskontoret försiggicks i enskildhet fann domstolen det angeläget att en revisor kunde begära en offentlig förhandling i revisionsdomstolen. Om någon sådan begäran inte framställdes kunde förfarandet förbli enskilt med hänsyn till ärendets tekniska natur. M hade inte haft någon möjlighet att begära en offentlig förhandling i revisionsdomstolen. Domstolen fann därför enhälligt att det i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1.

Domstolen konstaterade vidare att det fanns en viss obalans i förfarandet till nackdel för yrkesrevisorer på grund av (ung.) allmänna ombudets ställning - till skillnad från revisorn var ombudet närvarande vid förhandlingen, han fick på förhand kännedom om den föredragande domarens ståndpunkt, han hörde dennes argument vid förhandlingen och deltog full ut i förfarandet där han utan att bli motsagd av revisorn, kunde föra fram sina synpunkter. Det saknade relevans om ombudet ansågs som part eller ej, eftersom han hade en ställning som gjorde det möjligt för honom att påverka domstolen när det gällde att påföra en tilläggsavgift som kunde vara till nackdel för revisorn. Enligt domstolens mening förstärktes denna obalans av det förhållandet att förfarandet inte var offentligt och att det genomfördes utan möjlighet till granskning antingen av den ifrågavarande revisorn eller av allmänheten. Domstolen fann därför med 14 röster mot tre att det även i detta hänseende hade skett en kränkning av artikel 6.1 och gjorde samma bedömning beträffande förfarandet i Conseil d´Etat.

Presidenten Wildhaber lämnade en särskild förklaring där han redogjorde för att han varit skiljaktig i fallet Kress ./. Frankrike men att han ansåg sig skyldig att som dess president böja sig för domstolens praxis.

Den belgiska domaren Tulkens, den estniske domaren Maruste och den svenska domaren Fura-Sandström lämnade en gemensam skiljaktig motivering. De ansåg bl.a. att domstolen i stor kammare kunde ha tagit tillfället i akt att utveckla resonemanget om den särskilda naturen hos en tvist mellan en enskild och staten och därigenom ha lämnat ett värdefullt bidrag till tolkningen av praxis.

Den franske domaren Costa, den schweiziske domaren Caflisch och den tjeckiske domaren Jungwiert lämnade en delvis skiljaktig mening.

Pellegrin ./. Frankrike, dom (GC) 1999-12-08
Muyldermans ./. Belgien, kommissionens rapport 1990-10-02
Feldbrugge ./. Nederländerna, dom 1986-05-29 
Frydlender ./. Frankrike, dom (GC) 2000-06-27
Linde Falero ./. Spanien, beslut 2000-06-21 
Rey m.fl. ./. Frankrike, dom 2004-10-05  
Czech ./. Polen, dom 2005-11-15  

Axen ./. Tyskland, dom 1983-12-08
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23
Fischer ./. Österrike, dom 1995-04-26
Diennet ./. Frankrike, dom 1995-09-26
Miller ./. Sverige, dom 2005-02-08 (jfr nr 2/05)
Göç ./. Turkiet, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24

Reinhardt o. Slimane-Kaïd ./. Frankrike, dom 1998-03-31
Kress ./. Frankrike, dom (GC) 2001-06-07
Slimane-Kaïd ./. Frankrike (nr 2), dom 2003-11-27
Borgers ./. Belgien, dom 1991-10-30
Vermeulen ./. Belgien, dom 1996-02-20
Lobo Machado ./. Portugal, dom 1996-02-20
Christine Goodwin ./. U K, dom (GC) 2002-07-11 (jfr nr 7/02)
Chapman ./. U K, dom 2001-01-18

2    Rivière mot Frankrike

(Ansökan nr 33834/03, dom den 11 juli 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

R dömdes i oktober 1980 av brottmålsdomstolen i Pas-de-Calais till döden för mord, medhjälp till mord och andra allvarliga brott. Domen ändrades av domstolen i Somme, dit målet återvisats av kassationsdomstolen, och R dömdes till livstids fängelse med möjlighet till villkorlig frigivning efter 15 år. R gifte sig i fängelset 1990 och han har haft möjlighet till villkorlig frigivning sedan den 31 juli 1991. I juli 2002 avslog frigivningsnämnden hans ansökan om att bli villkorligt frigiven med motiveringen att det inte fanns några klara och strukturerade planer på hur han skulle kunna få socialt, utbildningsmässigt, medicinskt och psykologiskt stöd vid en frigivning. I samband med en senare ansökan undersöktes R av en psykiatriker som i augusti 2002 lämnade ett utlåtande vari han angav att R var psykotisk med självmordstankar och att hans tillstånd krävde sjukhusvård. Dagen därpå togs R in för tvångsvård för en månad. Sedan han åter ansökt om frigivning undersöktes R i oktober 2003 av tre psykiatriska experter som gjorde den sammanfattande bedömningen att R, vars psykiska störning uppkommit under hans tid i fängelse, nu led av en kronisk psykisk sjukdom med tvångstankar om att strypa sig själv. I januari 2004 avslog frigivningsnämnden åter en ansökan från R om villkorlig frigivning med motiveringen att även om hans tillstånd hade förbättrats så var hans förslag att han skulle flytta till Clermont-Ferrand och bo där tillsammans med en hustru som han aldrig levt ihop med ogenomförbart. - I Europadomstolen klagade R över att han trots sina psykiska problem fick stanna i fängelse.

Europadomstolen noterade att R fått psykiatriskt och psykologiskt stöd i fängelset från oktober 2001 till september 2004 och att han två gånger tvångsintagits för vård på sjukhus samt att han sedan han bytt fängelse i januari 2005 hade fått träffa en psykiatriker en gång i månaden och en sköterska en gång i veckan. Fängelsemyndigheterna hade alltså från medicinsk synpunkt gjort vissa ansträngningar för att lindra hans mentala störning. Domstolen konstaterade emellertid att enligt lagen fick fångar med psykiska störningar inte hållas i vanliga fängelser utan skulle tvångsintas på sjukhus. Domstolen framhöll att fångar med allvarliga psykiska störningar och självmordstendenser krävde särskilda åtgärder anpassade efter deras behov oavsett hur allvarligt brott de dömts för. Vid sådant förhållande innebar den fortsatta vistelsen i fängelse utan lämplig medicinsk tillsyn anpassad efter hans tillstånd en särskilt svår påfrestning som gjorde honom svårt betryckt eller olycklig i en utsträckning som överskred gränsen för vad som oundvikligen följde med ett frihetsberövande. R hade därför varit utsatt för omänsklig och förnedrande behandling genom vistelsen i fängelse på sådana villkor. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 3.

Särskild mening

Den portugisiske domaren Cabral Barreto lämnade en särskild mening vari han uttalade att domen inte föreföll ge ett klart och tydligt svar på R:s klagomål vilket den borde göra. Domen borde enligt hans mening precisera om det är möjligt att i fängelse tillhandahålla "en lämplig medicinsk kader" eller om i stället, som R hävdade, den enda lösningen är "en psykiatrisk behandling utanför fångvården".

Kudla ./. Polen, dom (GC) 2000-10-26
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Gelfmann ./. Frankrike, dom 2004-12-14 (jfr nr 1/05)
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Matencio ./. Frankrike, dom 2004-01-15 (jfr nr 1/04)
Hurtado ./. Schweiz, dom 1994-01-28
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Price ./. U K, dom 2001-07-10
Aerts ./. Belgien, dom 1998-07-30
Gennadiy Naumenko ./. Ukraina, dom 2004-02-10 (jfr nr 2/04)
McGlinchey m.fl. ./. U K, dom 2003-04-29 (jfr nr 5/03)
Ilhan ./. Turkiet, dom (GC) 2000-06-27
Farbtuhs ./. Lettland, dom 2004-12-02 (jfr nr 11/04)

3    Eskelinen m.fl. mot Finland

(Ansökan nr 43803/98, dom den 8 augusti 2006)
Domen finns endast på engelska.

De klagande, E, är fyra finska medborgare som åtalades för att ha avslöjat en affärshemlighet. E bestred anklagelsen men i november 1995 fann domstolen dem skyldiga enligt åtalet och dömde dem till böter . I tingsrättens dom citerades flera gånger ett expertutlåtande som lämnats av professor C. E överklagade och en av dem begärde uttryckligen att bl.a. professor C skulle kallas som vittne, eftersom de inte haft någon möjlighet att ställa frågor till honom. E klagade också över att tingsrätten hade underlåtit att beakta uttalanden som gjorts av andra vittnen som åberopats av dem. Men utan att lämna någon förklaring vägrade hovrätten att höra några vittnen och fastställde i huvudsak tingsrättens domskäl. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd. - I Europadomstolen klagade E över att förfarandet inte varit rättvist, eftersom domstolarna vägrat kalla professor C som vittne, trots att tingsrätten hade grundat sitt avgörande på hans utlåtande.  De åberopade artikel 6.1 och 3 d).

Europadomstolen noterade att det stått de klagande fritt att under förfarandet ifrågasätta professor C:s uttalanden, vilket de också gjort. Professorns ställning i processen var inte att uttala sig om fakta i målet utan han var juridiskt sakkunnig. Domstolen noterade vidare att de nationella domstolarna inte varit bundna av professor C:s uppfattning om det rättsliga läget och de hade inte heller grundat sina slutsatser uteslutande på hans expertutlåtande. Dessutom hade domstolarna en skyldighet enligt konventionen att pröva E:s invändningar mot de anklagelser som riktades mot dem och de hade uppfyllt den skyldigheten. Vägran att kalla professor C som vittne i hovrätten gjorde inte förfarandet där orättvist. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Artico ./. Italien, dom 1980-05-13
Colozza ./. Italien, dom 1985-02-12
Goddi ./. Italien, dom 1984-04-09
Mantovanelli ./. Frankrike, dom 1997-03-18
Nideröst-Huber ./. Schweiz, dom 1997-02-18
Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Terra Woningen B.V. ./. Nederländerna, dom 1996-12-17
I.D. ./. Bulgarien, dom 2005-04-28 (jfr nr 5/05)

4    Jalloh mot Tyskland

(Ansökan nr 54810/00, dom den 11 juli 2006)

J är medborgare i Sierra Leone och bosatt i Köln. Den 29 oktober 1993 såg två civilklädda poliser att J tog två små plastpåsar ur munnen och räckte över dem till en person mot att han fick pengar. Eftersom poliserna antog att påsarna innehöll narkotika, gick de för att arrestera J. Denne svalde då en tredje påse som han hade i munnen. Eftersom man inte fann någon narkotika på honom beslöt åklagaren att J skulle ges kräkmedel för att han skulle få upp den påse han svalt. J fördes till sjukhus och när han vägrade att ta kräkmedlet tillfördes han det med tvång av en läkare medan fyra poliser höll honom. Läkaren gav honom också en spruta med ett morfinderivat. Resultatet blev att J kräktes upp en påse med 0,2182 g kokain. Kort därefter undersöktes han av läkare som förklarade att han mådde tillräckligt bra för att sättas i häkte. Två timmar efter det att han fått kräkmedlet sade J, som visade sig inte kunna tyska, på bruten engelska att han var för trött för att uttala sig om anklagelserna mot honom. Den 30 oktober anklagades J för försäljning av narkotika och häktades. Hans advokat anförde huvudsakligen tre skäl till hans försvar: för det första hade bevisningen mot J erhållits olagligen och fick därför inte användas i brottmålet, för det andra hade poliserna och läkaren som deltog i behandlingen gjort sig skyldiga till vållande av kroppsskada under tjänsteutövning och för det tredje var det enligt straffprocesslagen förbjudet att injicera giftiga substanser. Vidare var åtgärden oproportionerlig, eftersom man kunnat nå samma resultat genom att vänta tills påsen kom ut på naturlig väg. J dömdes av tingsrätten i mars 1994 för narkotikahandel till ett års fängelse villkorligt. Han klagade utan annan framgång än att det villkorliga fängelsestraffet sattes ned till sex månader. J klagade förgäves vidare. - I Europadomstolen klagade J över att han med tvång getts kräkmedel och över att den bevisning som därvid enligt hans mening hade erhållits olagligen hade använts mot honom i rättegången. Han hävdade vidare att hans rätt att inte behöva uppge sig själv som brottslig hade kränkts. Han åberopade artiklarna 3, 6 och 8.

Europadomstolen erinrade om att konventionen i princip inte innehöll något förbud mot tvångsmedicinering som kunde bidra till en brottsutredning. Ett sådant ingrepp måste emellertid granskas noga. Domstolen var medveten om de svårigheter staterna har när det gäller att bekämpa de skadeverkningar samhället utsätts för genom narkotikahanteringen. I det aktuella fallet stod det klart att gatuförsäljaren inte kunnat erbjuda droger till försäljning i stor skala, eftersom han förvarade dem i munnen. Detta hade också beaktats när han dömdes. Det kunde inte heller anses ha varit nödvändigt att ge J kräkmedel för att få bevisning, när man kunnat vänta på att den naturligt passerade genom hans kropp. Den metod som tillämpats var inte riskfri, eftersom den tidigare lett till att två personer avlidit. Det sätt på vilket han tillförts kräkmedlet måste ha orsakat honom både smärta och oro och han utsattes för ytterligare kroppsligt ingrepp genom den injektion han fick. J hade dessutom orsakats mentalt lidande och det måste ha varit förnedrande att behöva kräkas under observation. De tyska myndigheterna hade således mot hans vilja utsatt J:s fysiska och psykiska integritet för allvarliga ingrepp och han hade orsakats fysisk smärta och mentalt lidande som innebar en omänsklig och förnedrande behandling. Domstolen fann därför med tio röster mot sju att det skett en kränkning av artikel 3 och att det inte uppkom någon fråga enligt artikel 8 att pröva särskilt.

Även om det inte varit myndigheternas avsikt att orsaka smärta och lidande hade bevisningen i fråga erhållits genom åtgärder som stred mot en av kärnrättigheterna i konventionen. Den narkotika som erhölls genom de ifrågasatta åtgärderna visade sig vara avgörande för den fällande domen. Att använda den narkotika som erhållits som bevisning i rättegången mot J gjorde hela rättegången orättvis. Domstolen fann vidare att det sätt på vilket bevisningen erhållits och hur den använts hade underminerat hans rätt att inte behöva uppge sig själv som brottslig och domstolen hade därför kunnat finna att rättegången i sin helhet varit orättvis även på den grunden. Domstolen fann med elva röster mot sex att det skett en kränkning av artikel 6.1.

Skiljaktiga meningar

Skiljaktiga motiveringar lämnades var för sig av den engelske domaren Bratza och den slovenske domaren Zupancic.

Presidenten Wildhaber och den schweiziske domaren Caflisch lämnade en gemensam skiljaktig mening. De ansåg att den behandling som J utsatts för inte nådde tröskeln för att behandlingen skulle anses falla under artikel 3 och att denna artikel därför inte var tillämplig. De prövade i stället om det skett en kränkning enligt artikel 8 och fann att åtgärden inte varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle. De fann således att det skett en kränkning av artikel 8. När det gällde klagomålet enligt artikel 6 instämde de med den skiljaktiga mening som domarna Ress, Pellonpää, Baka och Sikuta lämnade med det tillägget att domstolen inte bör finna att en enda materiell handling medför två eller flera kränkningar.

I den gemensamma skiljaktiga mening som lämnades av den tyske domaren Ress, den finske domaren Pellonpää, den ungerske domaren Baka och den slovakiske domaren Sikuta framhölls att de nämnda domarna var skiljaktiga i alla delar. De kunde godta att den behandling J utsatts för var hård men var och en som ger sig in i handel med narkotika måste räkna med möjligheten att utsättas för lagliga åtgärder som är långt ifrån trevliga. De åtgärder som vidtagits i detta fall nådde inte tröskeln för omänsklig och förnedrande behandling enligt artikel 3. Eftersom de inte fann att det skett någon kränkning av artikel 3 fann de att det uppkom en fråga att pröva enligt artikel 8. De ansåg inte att det våld som använts gått utöver vad som var nödvändigt och fann därför att det inte skett någon kränkning av artikel 8. När det gällde artikel 6 framhölls, att eftersom de inte funnit att det skett någon kränkning vare sig av artikel 3 eller artikel 8, så uppkom det egentligen inte någon möjlighet att finna att det skett någon kränkning av artikel 6 heller. De fann det emellertid tveksam om ett undantag från den allmänna regeln om bevisningens tillåtlighet kunde motiveras av det som anförts i domen. De vände sig särskilt mot majoritetens upprepade betoning av att J var en småhandlare som fått ett relativt milt straff och de fann inte dessa argument övertygande.

Domaren Hajiyev från Azerbaijan lämnade en egen skiljaktig mening där han förklarade att han röstat med majoriteten när det gällde artikel 6 på grund av att J:s rätt att inte behöva uppge sig själv som brottslig hade kränkts men att han när det gällde artikel 3 fullt ut delade den uppfattning som kommit till uttryck i domarna Wildhabers och Ress´ skiljaktiga mening.

(endast domar medtagna)

Price ./. U K, dom 2001-07-10
Mouisel ./. Frankrike, dom 2002-11-14 (jfr nr 10/02)
Gennadiy Naumenko ./. Ukraina, dom 2004-02-10 (jfr nr 2/04)
Klaas ./. Tyskland, dom 1993-09-22
Irland ./. U K, dom 1978-01-18
Labita ./. Italien, dom (GC) 2000-04-06
Hurtado ./. Schweiz, dom 1994-01-28
Keenan ./. U K, dom 2001-04-03
Raninen ./. Finland, dom 1997-12-16
Peers ./. Grekland, dom 2001-04-19
Herczegfalvy ./. Österrike, dom 1992-09-24
Nevmerzhitsky ./. Ukraina, dom 2005-04-05
Ilijkov ./. Bulgarien, dom 2001-07-26
Krastanov ./. Bulgarien, dom 2004-09-30 (jfr nr 9/04)
D. ./. U K, dom 1997-05-02

Schenk ./. Schweiz, dom 1988-07-12
Teixeira de Castro ./. Portugal, dom 1998-06-09
Kahn ./. UK, dom 2000-05-12
P.G. o. J.H. ./. U K, dom 2001-09-25
Allan ./. U K, dom 2002-11-05 (jfr nr 10/02)
Heaney o. McGuinness ./. Irland, dom 2000-12-21
Chahal ./. U K, dom 1996-11-15
Selmouni ./. Frankrike, dom (GC) 1999-07-28
Saunders ./. U K, dom 1996-12-17
J.B. ./. Schweiz, dom 2001-05-03
Funke ./. Frankrike, dom 1993-02-25

Rochin ./. Californien, 342 U.S. 165 (1952)

5    Elo mot Finland

(Ansökan nr 30742/02, dom den 26 september 2006)
Domen finns endast på engelska.

E, som är valsjärnarbetare, skadades i benen och hälarna genom en arbetsolycka. I juni 2000 beslöt hans försäkringsbolag att gradera hans ersätt  till 3 på en skala till 20. E klagade och begärde att ersättningen skulle graderas till nivå 7 och han åberopade två medicinska utlåtanden där ersättningen bedömdes ligga mellan 6 och 7. E begärde också muntlig förhandling för att hans skador skulle kunna bedömas. Överklagandet avslogs och när han klagade till försäkringsrätten fastställdes beslutet och en muntlig förhandling ansågs där onödig. -  I Europadomstolen klagade E över att han inte fått muntlig förhandling i försäkringsrätten och åberopade artikel 6.1.

Europadomstolen erinrade om att kravet på offentlig förhandling med nödvändighet innefattar en muntlig förhandling. Skyldigheten att hålla en sådan förhandling är emellertid inte absolut. E hade uppenbarligen inte avstått från rätten till muntlig förhandling. När det gäller ett förfarande i första och enda instans föreligger normalt en rätt till muntlig förhandling. En förhandling behöver dock inte vara nödvändig när det inte är fråga om faktiska eller rättsliga förhållanden som inte bättre kan bedömas med ledning av handlingarna i akten och det parterna har anfört i skriftliga yttranden. Domstolen erinrade om att karaktären på de omständigheter som gör att man kan avstå från en muntlig förhandling hänför sig till frågans art och inte till hur ofta den förekommer. Domstolen har tidigare funnit att frågor om socialförsäkringsförmåner ofta är av teknisk natur och att utgången i målet ofta beror på skriftliga medicinska bedömningar som gjorts av läkare. I det aktuella fallet var frågan om muntlig bevisning som framfördes av den klagande och hans behandlande läkare skulle ha tillfört något relevant och avgörande som inte redan förelåg i den skriftliga bevisningen. Domstolen fann inte anledning att gå ifrån försäkringsrättens bedömning att E:s rätt till ersättning skulle grundas på en värdering av skadorna på hans hälar och anklar, en bedömning som kunde göras på grundval av den skriftliga medicinska bevisningen. Det var därför berättigat att underlåta att hålla en muntlig förhandling. Domstolen fann därför enhälligt att det inte skett någon kränkning av artikel 6.1.

Håkansson o. Sturesson ./. Sverige, dom 1990-02-21
Schuler-Zgraggen ./. Schweiz, dom 1993-06-24
Helmers ./. Sverige, dom 1991-10-29
Döry ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Lundevall ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Salomonsson ./. Sverige, dom 2002-11-12 (jfr nr 10/02)
Fredin ./. Sverige (nr 2), dom 1994-02-23
Fischer ./.  Österrike, dom 1995-04-26
Miller ./. Sverige, dom 2005-02-08 (jfr nr 2/05)
Ringel  ./. Sverige, beslut 2004-03-23

6    Bolat mot Ryssland

(Ansökan nr 14139/03, dom den 5 oktober 2006)
Domen finns både på engelska och franska.

7    L.L. mot Frankrike

(Ansökan nr 7508/02, dom den 10 oktober 2006)
Domen finns endast på franska.

L:s hustru begärde 1996 skilsmässa  på grund av påstådda våldshandlingar från L och hans kroniska alkoholism. Domstolen beviljade skilsmässan och gav modern vårdnaden om parets två barn. L klagade och hävdade att hustrun handlat bedrägligt genom att få ut en sjukjournal efter en operation som han gått igenom och att hon inte haft rät att använda den i skilsmässoprocessen. L påstod att han inte gett henne någon kopia och att han inte gett läkaren tillstånd att lämna ut journalen. Appellationsdomstolen fastställde den överklagade domen. - I Europadomstolen klagade L över att de medicinska journalerna utan hans samtycke och utan att en medicinsk expert fått uttala sig hade använts i rättegången. Han åberopade artikel 8.

Europadomstolen noterade att genom att grunda sitt avgörande på uppgifterna i operationsjournalen och genom att citera avsnitt som den fann relevanta så hade appellationsdomstolen avslöjat personliga uppgifter om L och gjort dem tillgängliga för allmänheten. Domstolen noterade vidare att de franska domstolarna i sina avgöranden hade hänvisat till vittnesmål som lämnats om L:s alkoholproblem och till de detaljerade läkarutlåtandena om våld mot hustrun och att de därav dragit slutsatsen att detta inneburit allvarliga och upprepade brott mot de äktenskapliga uppgifterna och skyldigheterna samt att detta lett till att äktenskapet brutit samman. De nationella domstolarna hade således endast i underordnad mening hänvisat till de ifrågasatta läkarjournalerna till stöd för sina beslut och det framstod som om de kunde ha kommit till samma slutsats även utan dem. Europadomstolen fann därför, med hänsyn till den grundläggande betydelse som skyddet för personliga uppgifter har när det gäller rätten till respekt för en persons privatliv, att det ifrågasatta intrånget inte hade varit proportionerligt i förhållande till syftet och att det inte var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda andras rättigheter och friheter. Domstolen konstaterade vidare att den nationella lagstiftningen inte innehöll tillräckliga säkerhetsgarantier när det gällde uppgifter om parternas privatliv i denna typ av process. Domstolen fann därför enhälligt att det skett en kränkning av artikel 8.

Artikel 8 i sak
Z. ./. Finland, dom 1997-02-25
M.S. ./. Sverige, dom 1997-08-27
Papon ./. Frankrike (nr 1), beslut 2001-06-07
H. ./. Frankrike, beslut 1988-10-05

Hosted by           Skyddas av

Copyright © 2001-2011 Tomas Alsbro, Whiplash Info. All rights reserved.