1. Trygg-Hansa skall till Den skadade betala 890 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 132 000 kr från den 17 februari 1995 och på 758 000 kr från den 30 november 1997, allt till dess betalning sker.

2. Trygg-Hansa skall utge ersättning till Den skadade för rättegångskostnader med 146 840 kr, varav 110 000 kr avser ombudsarvode. På beloppet skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

BAKGRUND

Den 31 december 1993 överraskades Den skadade i anslutning till korsningen Fruängsgatan/Västra Kvarngatan i Nyköping av is och snömassor, som föll ner från taket på den sex våningar höga byggnad som tidigare inrymde Standard Hotell. De nedfallande massorna slog omkull henne när de träffade henne över huvud, nacke och axlar. Den skadade, som arbetade som ambulerande distriktssköterska, påbörjade på kvällen ett nattskift, som hon på natten avbröt för besök på akutmottagningen vid Nyköpings lasarett. Vid återbesök på lasarettet nästföljande dag sjukskrevs hon helt och hon har därefter inte kunnat återgå i arbete. Hon har den 31 oktober 1997 beviljats förtidspension per den 1 september 1996. Den skadade har hållit fastighetsägaren ansvarig för olyckan och denne har genom sitt försäkringsbolag, Länsförsäkringar, medgivit att det föreligger ett samband mellan olyckan och hennes kvarstående besvär. Skadereglering pågår för närvarande i det ärendet. Vid olyckstillfället var Den skadade försäkrad hos Trygg-Hansa genom en gruppolycksfallsförsäkring.

Journalanteckningarna från besöket på akutmottagningen på nyårsnatten innehåller bl.a. följande. --- Anamnes: Den skadade som tidigare under dagen fått stor isklump i huvudet som fallit från tak. Isklumpen sannolikt drygt grapefruktstor. Ej varit avsvimmad, ingen amnesi, illamående eller kräkningar. Klagar över mycket måttliga smärtor från nackregionen. Inga neur symptom. Önskar undersökning och dokumentering av förloppet framför allt med avseende på försäkringsfrågan. Status: At helt gott och opåverkat. Neur: rutinreflexer övre extremiteterna liksidiga, lätt utlösbara. Nedre extremiteterna: livliga reflexer bhat. Grov kraft god i övre och nedre extremiteterna. LS halsrygg: ingen palp ömhet över spinalutskotten. Palp öm över trapezius höger sida. LS skalp: inga sår eller palp frakturer. Inga frakturhematom. Bedömning, åtgärd: Trauma mot huvudet ledande till måttliga smärtor från nackregion. Förses med mjuk halskrage. Åter i morgon bitti för rtg halsrygg med anl av ev framtida men alt försäkringsärende.

Vid återbesök på lasarettet den 13 januari 1994 antecknades bl.a. följande. --- Återkommer mest pga försäkringsskäl, då hon efter akutbesöket nyårsafton fick domningar i 2-4 fingrarna vänster hand, blodsprängda ögon och värk vänster sida samt utstrålande smärta vänster ben till knänivå. --- ...inga tecken till traumatiska förändringar i och runt ögonen. Bra rörlighet i nacke, in’; a triggerpunkter och fin rörlighet i båda axlar. Anger nedsatt känsel för stick i 2-4 fingrarna. Däremot normal motorik, kraft och reflexstatus i både över- och underextremiteter. Fn ingen åtgärd förutom fortsatt mjuk halskrage, då hon tycker detta Hjälper mot nacksmärtorna.

Den skadade anmälde skadan till Trygg-Hansa den 23 januari l994. Av hennes anmälan framgår bl.a. följande. --- Kom gående på trottoaren --- Något tungt kom på min skalle. Jag skrek rakt ut av smärta. Trodde först att jag blev rånad, nerslagen. Men ingen bakom mig. Föll ner mot marken med ett par cm från platt fall i marken. Kroppen blev vriden snett. Is och snö på axlar och huvud skakade jag av mig. --- Följder: Värk i nacken. har nu känselbortfall i tre fingrar vänster hand. Vänster fot. Tryck bakom vänster öga. Ryggont, nackvärk. Ont i vänster ben. Trötthet.

Den skadade har undersökts och blivit föremål för medicinska bedömningar vid ett stort antal tillfällen, bl.a. enligt vad som framgår i det följande.

Magnetkameraundersökning av hjärnan utförd den 14 mars 1995 vid Radiologiska avdelningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. --- I hjärnan påvisas inga patologiska förändringar frånsett smärre högsignalerande punktformiga förändringar i den centrala vita substansen som med hänsyn till patientens ålder ej kan betraktas som patologiska. --- ...ytligt i vänster frontallob en möjlig liten kontusionshärd, i denna härd finns en knappt ½ cm stor ringformad, lågsignalerande förändring som torde stå på basen av tidigare blödning här. Ej hållpunkt för några andra äldre kontusioner eller blödningar i hjärnparenkymet.
EEG-utlåtande från Klin. fysiol. avd. vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna, undersökningen. utförd den 22 maj 1995. --- Slutsats: Signifikant förlångsammad postcentral grundrytm, irritativa vågformer inom theta- och betaområdet frontalt på vänster sida och parietalt centralt på höger sida samt en lätt thetaabnormitet fokalt frontotemporalt på vänster sida. --- Kombinationen av långsam grundrytm och spetsiga irritativa potentialer ses förvånansvärt ofta hos personer med upprepade skalltrauma, exempelvis boxare. Man kan också se samma fenomen hos personer som har genomgått ett kraftigare enstaka skalltrauma, liksom man kan se samma fynd i ett äldre klientel med degenerativa cerebrala skador. --- I vår verksamhet med utredning, av personer med degenerativa cerebrala skador har vi kunnat notera att en förlångsammad postcentral ;grundrytm mycket ofta är förenad med förändringar i vit substans. En sådan förändring har även kunnat iakttagas hos den aktuella patienten. --- Det föreligger sålunda klara neurofysiologiska korrelat till en försämrad cerebral funktion. Däremot är det inte möjligt att med säkerhet uttala sig om orsaken till de iakttagna förändringarna. Man kali dock konstatera att det inte på något sätt är uteslutet att ett skalltrauma skulle kunna ha dessa effekter. I stället föreligger erfarenhetsmässigt ett lätt stöd för misstanken att ett skalltrauma är utlösande.
Skelettröntgen av bröstrygg, ländryggrad, bäcken och höfter vid Nyköpings lasarett; utlåtande av överläkaren Thorbjörn Josefsson den 6 september 1995. --- Bröstrygg: Ingen skelettskada. Lätta spondylosförändringar i mellersta delen. Ländryggrad: Lätt vänsterkonvex skolios. Ingen skelettskada. Inga påtagliga skelettförändringar. Bäcken, höger och vänster höft: Ingen skelettskada. Bhateralt intill sakroiliaklederna i ileusidan ses sklerotiska förändringar förenliga med iliitis condensans vilket är beningt tillstånd och bifynd.
Invaliditetsintyg utfärdat den 14 januari 1997 av överläkaren Jarl Hägglund, specialist i neurologi och neurologkonsult vid medicinska kliniken vid Nyköpings lasarett. Hägglund har antecknat att patienten varit avsvimmad en kort stund vid olyckan.—Bedömning: Kroniskt postcommotionellt syndrom med smärta, koncentrationssvarigheter, yrsel och upplevelse av fumlighet, nedsatt styrka och känselbortfall. Vid objektiv, neurologisk undersökning finner man tecken på inslag av muskelspänningssyndrom. Besvären är kroniska och har varit terapiresistenta, vilket talar för dålig prognos.
Journalanteckningar av överläkaren Eeva Lappalainen vid Psykiatriska kliniken, Nyköpings lasarett, efter utredning och observation 11 mars - 11 april 1997. --- Pats symtom nu liksom tidigare är mycket fluktuerande, och sammanfattningsvis består av l. Ögonbesvär i form av ljuskänslighet, uttröttbarhet i ögonmuskler och smärta bakom ögonen. 2. Domning av vänster ben, 3. Vänster ben viker sig, minskad kraft. 4. Känselnedsättning, dålig styrka samt ökad uttröttbarhet i stora delar av kroppen. 5. Värk av olika karaktär över större delen av kroppen. 6. Ljudkänslighet. --- Diagnos: F 07.2 Post commotionellt syndrom, F 45.9 Somatoformt syndrom ospecificerat.
MR-undersökning av halsryggrad, utförd av röntgenläkaren Ole Kvorning den 13 maj 1997 vid Radiologiska avdelningen på Mälarsjukhuset i Eskilstuna. --- Väldimensionerad spinalkanal utan trängsel. Inga patologiska signalförändringar i medulla spinalis cervikalt. Inga diskbråck. Måttligt generell diskbuktning CV-CVI och CVI-CVII, mest uttalat CV-CVI.
EEG-utlåtande från Klin. fysiol. avd. vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna, undersökning utförd den 4 juni 1997. --- Slutsats: EEG med en patologiskt förlångsammad postcentral grundrytm, i övrigt utan patologiska fynd. Jämfört med föregående undersökning 1995 har det skett en påtaglig förbättring, grundaktivitetsfrekvensen har ökat ett steg och den tidigare noterade theta-delta-abnormiteten frontotemporalt på vänster sida har försvunnit. Även inslaget av små irritativa potentialer parietalt har minskat.
Bedömning av neurologstatus m.m., undersökning utförd den 5 juni 1997 av Pehr Leissner, specialist i neurofysiologi och neurologi vid Klin. Fysiol. avd. vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna. --- Bedömning: Patienten har lidit av ett uttalat postcommotionellt-contusionellt tillstånd, med alla karaktäristiska drag, där det inte finns anledning; att betvivla att den utlösande faktorn har varit traumat med ett fallande isstycke. Denna uppfattning har stärkts av objektiv anamnes upptagen från grannar, som klart framhåller att patientens tillstånd uppträtt efter skalltraumat. Undersökningsresultaten efter olycksfallet har tydligt visat förändringar i EEG (theta-deltaabnormitet frontotemporalt på vänster sida och långsam postcentral grundrytm tydande på skador i vit substans), neurologstatus (lätta hemisyndrom) och MR (punktformiga förändringar i vit substans, möjlig kontusionshärd ytligt i vänster frontallob), som är klara korrelat till en hjärnskada och helt kongruenta. --- Det som kan ha varit förvirrande i bilden är patientens aggressiva ångest och det svåra smärttillstånd närmast av whiplash-typ som plågat patienten under hela denna tid, och som utvidgats till att nu omfatta hela kroppen. Huvuddelen av dessa senare uppkomna smärtor kan anses vara framkallade av ett kroniskt ångest- och spänningssyndrom, som i sig varit sekundärt till de nedsatta mentala funktionerna. --- Diagnosen uttalat postcommotionellt syndrom har ytterligare stärkts av förloppet med en mycket tydlig regress av kognitiva störningar och neurologiska fynd under observationsperioden på två år. --- Även om alltså mycket av de initiala skadorna i dag har avklingat, kvarstår det psykologiska traumat, som skalltraumat och konvalesenstiden inneburit, med sina sequele, bland annat det svåra smärtsyndromet.
Utlåtande av överläkaren Patrik Ugge vid Neurocentrum, Akademiska sjukhuset i Uppsala, efter undersökning utförd under tiden den 30 mars 1998 till den 2 april 1998. Ugge har under ”anamnes” antecknat ...”hamnade under takras av snö med påföljande kortare medvetanderubbning.” --- Diagnos: Postcommotionellt syndrom, kroniskt smärtsyndrom. --- I kuratorsutredningen framkommer inga sociala orsaker till smärttillståndet. --- Vid den psykiatriska bedömningen framkommer ej några aktuella tecken på psykisk störning eller personlighetsavvikelse. Att inte bli trodd liksom förändringar i livssituationen ger viss depressiv påverkan men man finner ej några som helst hållpunkter för psykiatrisk genes till de kognitiva funktionsförändringarna/nedsättning eller smärtsymtomen. --- Sammanfattning/bedömning: Komplicerat smärttillstånd där neurogent orsakad smärta med relativt stor sannolikhet kan uteslutas. Däremot återfinner flera av undersökarna fynd som kan tyda på bestående skada till följd av den cerebrala kontusion patienten utsattes för 1993.
Remissvar efter neuropsykologisk undersökning utförd den 14 september 1998, av neuropsykologen Staffan Stensson vid Neurocentrum, Akademiska sjukhuset i Uppsala. --- Den neuropsykologiska screeningen bestod i testning av följande delfunktioner: Uppmärksamhet och koncentration, visuospatial och logiskt abstrakt funktion, audioverbal och visuellt minne, verbal produktion samt allmänbildningsnivå. Resultatet visar på tydliga kognitiva funktionsnedsättningar gällande samtliga delfunktioner förutom logiskt abstrakt tänkande och allmänbildningsnivå. --- De tydligaste nedsättningarna framträder i test som ställer krav på koncentration, uppmärksamhet och minne utifrån språkligt audiotiva funktioner. Presterar något bättre på minnes- och koncentrationsuppgifter som utgår från visuell perception. har också en förhållandevis låd; verbal produktion. har också vid samtal svårt att hitta vissa ord. Utifrån det neuropsykologiska testresultatet kan man antyda en vänstersidig hemisfärsskada. Den skadade har störst problem med funktioner på språklig bas. Enligt journalen skall det finnas en MRT som visar kontusion i vänster frontallob, det skall också ha påvisats subkortikala skador. Med andra ord kan man säga ätt testresultatet stämmer överens med skadebilden. --- Min bedömning är att resultatet stämmer väl överens med en hjärnskadebild.
Utlåtande daterat den 30 april 1999 av psykologen och neuropsykologen Eva Grufman efter neuropsykologisk utredning. --- Resultat: Som en följd av Den skadades vänstersidiga frontala skadebild finns en störning i att behålla uppmärksamhet och avsikt, vilket ofta uppfattas som minnesproblem. Detta har varit styrande i undersökningssituationen. --- Resultatet tyder på störning i den verbala informationsbearbetningen. Att lagra och återge mer visuo-spatialt material fungerar däremot nära nog normalt. Den skadade arbetar långsamt och utan den överblick eller flexibilitet som högre kognitiva funktioner kan kräva.
Mottagningsanteckning efter undersökning den 14 oktober 1999 av biträdande överläkaren Lars Werhagen vid Spinalis, Karolinska sjukhuset i Stockholm. Werhagen har antecknat att patienten uppger att hon i samband med olyckan var avsvimmad och att hon upplevde en 15-20 minuter lång minneslucka. --- Sammanfattningsvis är fynden svårvärderade. --- Bedömning: 49-årig förtidspensionerad distriktssköterska som i december 1993 fick isras i huvudet. Efter detta mångfacetterad symtomflora. Jag ser dock inga säkra tecken på ryggmärgspåverkan. Det hela ter sig snarast som mycket uttalade post commotio-syndrom med funktionell pålagring.
Yttrande från Olycksfalls- och Sjukförsäkringsnämnden, den 29 november 2000.—Bolaget (Trygg-Hansa) har bedömt att olycksfallet inte har medfört någon bestående medicinsk invaliditet eller till någon del påverkat arbetsförmågan. Nämnden delar Trygg-Hansas bedömning.
Intyg efter undersökning 10-13 september 2001 av överläkare Björn Lindvall, Neurokliniken, Universitetssjukhuset i Linköping. ---Nuvarande besvär debuterade i samband med olyckshändelse -93 då hon råkade ut för ras av snö och ismassor från ett tak. Fick ismassor mot huvudet och skulderpartiet och slogs till marken. Svimmade av och vaknade efter en kort stund och var då omtöcknad och förvirrad. Konfusionen varade ca 30 min. --- Bedömning: Patientens nuvarande besvär kan förklaras i form av ett posttraumatiskt syndrom utlöst av trauma mot huvud och hals -93. Förekomsten av halskotpåverkan C5-C7 samt neurofysiologiska tecken på en lätt C8-rotpåverkan bilat kan också göra en whiplashliknande skada möjlig med efterföljande posttraumatiska komplikationer.

Vad gäller tiden före olyckan har framkommit följande.

Journalanteckningar från den 27 februari 1989 från psykiatriska kliniken vid Nyköpings lasarett. --- Patienten söker efter motsättningar på arbetsplatsen. --- I och med att sonen mått psykiskt dåligt har Den skadade själv haft svårt att fungera på arbetet. Berättar att andra har ifrågasatt hennes arbetsprestation. Blev i slutet av januari påvisad att hon har samarbetssvårigheter. ---sovit dåligt, har början till magkatarr. --- Sjukskrives två veckor.
Journalanteckningar från den 7 oktober 1993 från vårdcentralen Bagaregatan i Nyköping.- --- Sedan två veckor tilltagande besvär med värk i händerna och fingerleder, svullnad. Även värk nack-skuldermuskulatur höfter. har påtagligt besvärligt i sitt arbete, ge injektioner, spola katetrar, men försöker vara igång. Haft det jobbigt socialt, svärfar gått bort i våras, en katt som var som ”barn” i familjen avled för två veckor sedan. --- Status: AT: Opåv. Leder: Svullna fingrar, ingen inskränkt rörlighet.—Nack-skulder-muskulatur ömhet, ingen inskränkt rörlighet. --- Journalanteckning den 21 oktober 1993. --- fortfarande stel och värk i nack- och skulderregion. Varit långledig nu, ska försöka återvända till arbetet. --- Journalanteckning den 27 oktober 1993.—Klarar inte sitt arbete p g a muskelvärk. --- Sjskr 29.10, åter 8 .11. --- Journalanteckning den 8 november 1993. --- Går upp och ned. Levt i spänning en längre tid. Tycker det är positivt med bassängträning. Tycker hon har mer muskelvärk och bekymrad över det kan röra sig om boreliainfektion. har god effekt av mediciner. Status: AT: Opåv. Leder: Ingen inskränkt rörlighet men generellt öm nack-skulderregionen. Fingrarna betydligt smalare. --- Journalanteckning den 27 november 1993. --- Kontaktar patienten i dag. Fortfarande mycket besvärligt och anser sig inte kunna gå till arbetet, dock bättre. Planerar återgång i arbetet nätter 7-8 december. Sjukintyg nu helt t o m 3112. Diskuterar även med pat rehabgrupp men då vi tror att heltidsarbete sedan kommer att fungera bra avvaktar vi.

YRKANDEN M M

Den skadade har yrkat förpliktande för Trygg-Hansa att i försäkringsersättning till henne utge 890 000 kr, varav 758 000 kr avser ersättning för ekonomisk invaliditet och 132 000 kr ersättning för lyte och men, jämte ränta enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker, i första hand från den 15 mars 1994 och i andra hand från den 17 februari 1995.

Trygg Hansa har medgett ersättning med 47 530 kr för medicinsk invaliditet, varav 21 000 kr avser lyte och men. Trygg-Hansa har bestritt yrkandet i övrigt men - för det fall arbetsoförmågan helt är att hänföra till olyckan och en medicinsk invaliditet om 52 procent är att hänföra till olyckan - vitsordat yrkade belopp. Ränta enligt åberopad beräkningsgrund har vitsordats från den 30 november 1997 när det gäller ersättning för ekonomisk invaliditet och från den 30 juni 1999 när det gäller ersättning för lyte och men.

Parterna har å ömse sidor yrkat ersättning för rättegångskostnader.

GRUNDER

Den skadade: I egenskap av försäkringsgivare är Trygg-Hansa skyldigt att betala försäkringsersättning i enlighet med de vid olyckstillfället gällande försäkringsvillkoren. Enligt dessa utges ersättning för ekonomisk invaliditet då en olycksfallsskada har medfört bestående nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga med minst 50 procent och försäkringskassan beviljat förtidspension enligt lagen om allmän försäkring (villkor för gruppförsäkring l993, s. 27). Olyckan den 31 december 1993 har orsakat Den skadade en 52-procentig medicinsk invaliditet, vilken inneburit en bestående nedsättning av hennes arbetsförmåga med 100 procent och medfört ekonomisk invaliditet. Eftersom olycksfallet har medfört medicinsk invaliditet är Den skadade enligt försäkringsvillkoren också berättigad till ersättning för lyte och men (villkor för gruppförsäkring 1993, s 28). Den skadade skada är en adekvat följd av olycksfallet. Hon har lidit ekonomisk skada med omstämt belopp.

Genom skadeanmälan till bolaget den 14 februari 1994 och telefonsamtal den 15 februari 1994 med Brigitte Borg vid Trygg-Hansa har Den skadade givit Trygg-Hansa den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kunnat begäras av henne. Ränta på ersättningen skall därför utgå i första hand från den 15 mars 1994.

Sedan hon skickat in journaler, remisser m.m. fick Den skadade vid telefonsamtal den 16 januari 1995 med Ylva Fors vid Trygg-Hansa beskedet att hon inte behövde skicka in ytterligare utredning. Med hänsyn härtill skall ränta i vart fall löpa från och med den 17 februari 1995.

Trygg-Hansa: Det vitsordas att Den skadade arbetsförmåga är nedsatt med 100 procent, men hon har inte visat att arbetsoförmågan till någon del har samband med olyckan den 31 december^- 1993. Någon rätt till ersättning för ekonomisk invaliditet föreligger därför inte. Det vitsordas att Den skadade har en faktisk medicinsk invaliditet som uppgår till 20 procent. Till 7 procent har invaliditeten orsakats av olyckan, medan den till 13 procent beror på andra faktorer. Den skadade har inte visat att hon är berättigad till ersättning för lyte eller men utöver medgivet belopp, som motsvarar 7 procents medicinsk invaliditet; samband saknas mellan de besvär Den skadade lider av i dag och olycksfallet den 31 december 1993 i vidare mån än vitsordade 7 procents medicinsk invaliditet.

Om samband skulle anses föreligga mellan olyckan och Den skadade besvär är hon berättigad till dröjsmålsränta från och med en månad efter det att erforderlig utredning famns tillgänglig för Trygg-Hansa. Rätt till ersättning för ekonomisk invaliditet uppkom först den 31 oktober 1997 genom försäkringskassans beslut om förtidspension; ränta på det belopp som avser ekonomisk invaliditet skall därför utgå från den 30 november 1997. Ersättning för lyte och enen betalas enligt försäkringsvillkoren ut först när den medicinska invaliditetsgraden är definitivt fastställd. Detta skedde först i och med utlåtande från dr Sten Jansa den 30 maj 1999; ränta på ersättning i den delen skall därför utgå från den 30 juni 1999.

Den skadade har genmält följande. Rätt till ersättning uppkom genom olyckan. Den regel i villkoren som bolaget åberopar är endast en ordningsregel och inte en materiell regel. Om den är en materiell regel är den oskälig eftersom den ger Trygg-Hansa möjlighet att till nackdel för den ersättningsberättigade dröja med fastställandet av invaliditetsgraden och utbetalningen. Underlag för att fastställa invaliditetsgraden fanns redan den 17 januari 1995.

UTVECKLING AV TALAN

Till utvecklingen av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Den skadade: På nyårsaftonen 1993 var hon på väg till sitt försäkringsbolag för att teckna en pensionsförsäkring. Hennes styvdotter hade skjutsat henne till centrala Nyköping. När hon gående passerade f.d. Standard Hotell råkade hon ut för ett snö- och isras från taket på den sex våningar höga byggnaden. Snön och isen träffade huvud, axlar och rygg. Hon slogs omkull, kroppen vreds och hon svimmade och hade en dödsnära upplevelse. Hon vaknade upp liggande på marken med isklumpar och snöslask omkring sig. Hon reste sig, irrade omkring en stund och hamnade i närheten av torget - långt ifrån den adress dit hon var på väg - där styvdottern träffade på henne och hjälpte henne till försäkringsbolaget. Hon ådrog sig hjärnskakning och kotpelardistorsion samt bl.a. en ögonskada, som numera är läkt.

De symtom hon har i dag är bland annat värk och smärta av varierande intensitet, i främst nacke, rygg och ben, särskilt det vänstra. Vidare svullnad och stelhet i nacken, domningar i benen, svullnad i händer och fingrar, känselbortfall i tre av vänster hands fingrar och vänster fot, kraftlöshet och fumlighet samt en allmän trötthet. Symtomen omfattar båda sidorna av kroppen, men de är mest framträdande på vänster sida. Koncentrationsförmågan är nedsatt, liksom minnesfunktionerna och hon har svårt att känna igen folk och hon tappar lätt tråden vid samtal. Hon har blivit ljud- och ljuskänslig, närminnet är försämrat och läs-, skriv- och räkneförmågan är nedsatt. Besvären har i viss mån avklingat, men besvärsbilden och funktionsnedsättningarna kvarstår. Besvären, som inte fanns före olyckan, är direkt orsakade av densamma.

Före olyckan var hon fullt frisk; hon arbetade som xxxx, hon var aktiv och engagerad och hon hade flera politiska uppdrag. Vid 16 års ålder hade hon hjärninflammation som läkte ut helt utan att lämna några men. År 1989 var hon sjukskriven p.g.a. en konflikt med en kollega, något som hon i dag betraktar som en nyttig erfarenhet. Hennes svärfar avled 1993, varvid det blev hon som fick ta hand om svärmor och hjälpa henne tillbaka till en fungerande tillvaro. För att klara av det blev Den skadade sjukskriven. Hon var dock inte själv sjuk. Den krävande situationen under den tiden har inte lämnat några spår hos henne; hon är, inte minst genom sitt yrke, van att ta hand om människor i kris. Därför har inte heller den händelse som inträffade 1997, då hon vid en allvarlig trafikolycka förgäves försökte rädda livet på svårt skadade ungdomar, haft någon bestående inverkan på hennes tillstånd, även om symtomen för en tid förvärrades efter den upplevelsen.

Olyckan ändrade i ett slag hennes liv. Hon är i dag helt utslagen från arbetslivet och hon har efter olyckan varit helt sjukskriven fram till och med den 31 oktober 1997, då hon med verkan från den 1 september 1996 beviljades hel förtidspension. Hennes funktionsförmåga är så nedsatt att hon tillerkänts handikappersättning med cirka I9 500 kr per år, en jämförelsevis mycket hög ersättning.

Trygg-Hansa: Det föreligger inte någon adekvat kausalitet mellan olyckshändelsen 1993 och de besvär Den skadade lider av i dag, utöver vad som motsvaras av den vitsordade medicinska invaliditeten om sju procent. Hennes besvär i dag beror, utöver vad som vitsordats, inte på någon skada som har uppkommit vid olyckan. Sakkunniga läkare har bedömt det vara ställt utom rimligt tvivel att Den skadade lider av ett somatiseringssyndrom, vilket är en psykiatrisk diagnos. Somatisering innebär att psykosociala påfrestningar tar kroppslig gestalt i form av sjukdomssymtom av kroppslig art, symtom som inte kan förklaras av någon skada eller organisk sjukdom. Den skadade levde under tiden före olyckan under en stark psykisk press, och hon var sjukskriven för bland annat muskelvärk och svullnad. Av akutjournalen från nyårsnatten framgår att Den skadade hade mycket måttliga symtom och att hon inte hade varit avsvimmad eller hade kräkts. Somatiseringssyndromet skulle ha uppkommit även om olyckan inte hade inträffat. Nuvarande symtombild är helt oberoende av olyckan.

BEVISNING

Den skadade har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Vidare har på hennes begäran vittnesförhör ägt rum med hennes släkting, studiekamraten, tidigare kollegan, läkaren Sten Jansa och professorn Sven Jonas Dencker. På Trygg-Hansas begäran har vittnesförhör hållits med docenterna Anders Ekelund, Bo Siwers och Rickard Tegnér. Vidare har parterna åberopat en omfattande skriftlig bevisning.

Den skadade har, utöver vad hon anfört till utveckling av sin talan, uppgivit bl.a. följande. På nyårsaftonen 1993 skulle hon besöka Länsförsäkringsbolaget i Nyköping och hon fick skjuts in till stan av sin styvdotter. Hon steg av vid blomsteraffären vid Västra Kvarngatan, passerade gatan och skulle följa trottoaren längs Fruängsgatan till försäkringsbolagets kontor vid kvarterets slut. Plötsligt gjorde det mycket ont i huvudet och hon hörde sin egen röst skrika okontrollerat. Hon kastades omkull på marken och var avsvimmad. Hon upplevde sig ha en nära döden-upplevelse, varefter allt svartnade för henne. Hon vaknade till och reste sig upp, varvid det rasade snö och is från henne. Hon hade ”djävulusiskt” ont i skallen. Av vad hon därefter gjorde minns hon inget förrän hon befann sig på försäkringsbolagets kontor, där hon där blev hjälpt av med pälsen, som var full med is. När hon kommit hem igen lade hon sig för att vha. Hon hade smärtor bl.a. annat i nacke och höft. Hon skulle gå i tjänst på kvällen och at^-beta natt och eftersom hon förstod hur svårt det skulle vara att med så kort varsel ordna en ersättare på nyårsafton bestämde hon sig att arbeta trots besvären. Arbetet bestod i att med bil besöka patienter för behandling och tillsyn i en stor del av sydöstra Sörmland. I arbetet ingick också att ;öra akutbesök. När hon körde på natten klarade hon inte av att hålla i ratten med vänster arm och hon hade därför problem med att växla. Hon klarade inte heller av vissa moment i arbetet, såsom exempelvis att bryta ampuller. En patient, som märkte att hon mådde dåligt, hindrade henne från att ’(je den injektion lian skulle ha. Hon mådde så dåligt att hon avbröt arbetet för att besöka akutmottagningen vid lasarettet. Där fick hon träffa en AT-läkare som var mycket stressad, och som sade åt henne att fortsätta att arbeta. Det konstaterades att hon hade en kraftig rodnad på skallen. Hon minns inte om hon berättade för läkaren att hon varit avsvimmad efter olyckan; om hon inte gjorde det beror det på att hon då ännu inte riktigt ville acceptera att olyckan hade hänt. Hon fick en mjuk halskrage och efter besöket på akuten fullföljde hon arbetspasset. Några hembesök klarade hon emellertid inte av. Påföljande dag sjukskrevs hon, och hon har därefter inte kunnat återgå i arbete. Vid ett tillfälle efter olyckan arbetsprovade hon på deltid genom ätt återuppta ett av sina politiska uppdrag, men hon fick lämna sammanträdet p.g.a. smärta och svimningskänslor. Hon klarar i dag inte av att utföra ens vanliga hushållsgöromål. Hon är därför beroende av bistånd från hemtjänsten.

Den skadades släkting: På nyårsaftonen släppte hon av Den skadade i närheten av försäkringsbolaget och fortsatte själv för att parkera bilen och uträtta några ärenden. Efter en stund stötte hon på Den skadade utanför SEB, i närheten av torget och en bra bit ifrån Länsförsäkringars kontor. På huvudet och på pälsen hade hon snö och is, mascaran rann och hon hade gått förbi försäkringsbolagets kontor, dit hon var på väg. Den skadade talade om att hon hade ett fatt ett is- och snöras på sig. Hon uppträdde förvirrat och hon kunde inte svara klart på de frågor Den skadades släkting ställde till henne. Hon hjälpte henne till försäkringsbolaget. Efter olyckan har Den skadade förändrats mycket kraftigt. Detta kom till uttryck redan dagen efter olyckan, och det märktes allt tydligare vartefter de träffades under vintern och våren 1994. Den skadade var tidigare, liksom alla övriga i familjen, mycket aktiv, utåtriktad och social. Hon hade många intressen. Nu har hon ont, hon har svårt att koncentrera sig och hon orkar med mycket lite.

Studiekamrat: Hon var studiekamrat med Den skadade på sjukvårdshögskolan i Uppsala och de är fortfarande goda vänner. Den skadade förändrades drastiskt genom olyckan; hon blev själv chockad av hennes tillstånd när hon träffade Den skadade första gången därefter. Före olyckan var Den skadade glad, positiv, kreativ, engagerad och företagsam. Det märktes under studietiden inget av den hjärninflammation som hon haft i sin ungdom. Efter olyckan är hon dämpad, allt går påtagligt långsamt för henne, hon har värk och hon blir fort trött. Talet är påverkat såtillvida att hon har problem med att finna ord och med meningsbyggnad, något som inte fanns förut.

Arbetskamrat: Hon känner Den skadade sedan slutet av 80-talet. De har varit arbetskamrater och de umgås fortfarande. Före olyckan var Den skadade stark och aktiv, hon hade förtroendeuppdrag och var glad och positiv. Idag är hon inte längre samma person. Hon har mycket smärta och hon blir fort trött. Hon har dock nu blivit något bättre.

Sten Jansa: Han är läkare sedan 44 år och han har specialistkompetens i röntgendiagnostik, allmänmedicin och företagshälsovård. Han driver en privatpraktik och han har intresserat sig för whiplashproblematiken sedan början av 80-talet. Han har undersökt och bedömt cirka 2 500-3 000 whiplashfall. För bedömningen av Den skadade har lian undersökt henne vid tre tillfällen och gått igenom det skriftliga material som finns att tillgå. Han har kommit till uppfattningen att Den skadade inte har ett klart minne av vad som hände direkt efter olyckan, något som talar för att hon förlorade medvetandet under en kortare tid. Utifrån vad som framkommit vid bland annat magnetröntgenundersökningen och EEG-undersökningen 1995 torde det relativt kraftiga trauma hon utsattes för ha orsakat en hjärnskakning och även en hjärnkontusion, dvs. en blödning i hjärnan. Denna hade läkt ut när en ny undersökning gjordes 1997. Det finns även tecken på en vänstersidig diskträngning, vilken även den kan bero på olyckan 1993. Den skadade har vad som kallas plexusbrachialispåverkan av TOS-typ, något som förekommer hos en stor andel av whiplashskadade personer. En sådan skada, som inte kan påvisas utan en klinisk undersökning, förklarar Den skadade intensiva smärta, framför allt den på vänster sida. Den omfattande symtombild som hon uppvisar är typisk för patienter som utsatts för våld mot halskotpelaren. Det finns inte några omständigheter som skulle kunna utgöra alternativa förklaringar till Den skadade symtom. Den tidiga hjärninflammationen var raid olyckan helt utläkt och de omständigheter som orsakade sjukskrivningarna 1989 och 1993 är inte sådana att de kan ha orsakat Den skadades symtom. Diagnosen somatiseringssyndrom kan närmast betraktas som en ”slasktratt”, som ibland används när läkaren inte finner någon somatisk förklaring till ett problem, vilket ofta kan bero på bristande undersökningar. Smärtnivån har gått upp och ner, men Den skadade har efter olyckan aldrig varit besvärsfri. Den symtombild som hon uppvisar påminner om den bild som utvecklas efter våld mot kotpelaren och den är typisk för patienter med kroniska smärttillstånd. Smärtan är i hennes fall av allvarligare slag än vad som är normalt vid whiplashvåld. Sammanfattningsvis föreligger ett övervägande klart samband mellan olyckan och de problem Den skadade lider av i dag. Hennes medicinska invaliditetsgrad kan bedömas till 52 procent.

Sven Jonas Dencker: Han är läkare sedan 1950 och han har specialistkompetens i neurologi och psykiatri. Han har disputerat på skallskador och är docent i neurologi samt var fram till pensioneringen överläkare vid en psykiatrisk klinik. Han har haft ett stort antal uppdrag inom och utom Sverige, bl.a. i Försäkringsöverdomstolen. Inför bedömningen av Den skadade har han, förutom en genomgång av det skriftliga materialet, samtalat med och undersökt henne. För att kunna göra en riktig bedömning är detta nödvändigt och i hans rutiner ingår också att tala med patientens anhöriga. Utan att ha träffat patienten kan det nämligen inte bli annat än gissningar. Det är mycket troligt att Den skadade har haft en minneslucka och hjärnskakning. Skadan kan vara av whiplashkaraktär; en typisk whiplashproblematik har dominerat symtombilden efter hand. Den omedelbara invaliditet som inträdde efter olyckan gör att tidsaspekten talar starkt för att hennes besvär är orsakade av olyckan. Även att symtombilden och dess intensitet varierar över tid är vanligt vid denna typ av skador, och kali bero på yttre stress som patienten utsätts för. Det spelar egentligen ingen roll om man skulle rubricera Den skadade besvär som ett s.k. somatiseringssyndrom, eftersom hennes besvär under alla förhållanden uppstod efter skadan. Den skadade problem kan dock inte diagnostiseras som somatiseringssyndrom; flera av de faktorer som i så fall definitionsmässigt skall föreligga saknas i hennes fall, t.ex. dramatiska överdrifter, ett irriterat symtomförsvar och frånvaron av somatiskt underlag. Det är inte sannolikt att en så kraftfull, aktiv och dynamisk kvinna som Den skadade , som har uppfattats som fullt frisk före olyckan, skulle ha utvecklat den aktuella symtombilden om den inte hade orsakats av en kraftig skada. hennes invaliditetsgrad kan bedömas till 52 procent.

Anders Ekelund: Han är ortoped, verksam som överläkare vid S:t Görans sjukhus, och han har gjort försäkringsmedicinska bedömningar under många år. Bedömningen av Den skadade har skett ur ett ortopediskt perspektiv med ledning av journalanteckningar. Den viktigaste informationen finns att hämta i de tidigaste anteckningarna - särskilt den från akutbesöket på natten efter olyckan - som ger information om hur allvarlig skadan har varit. Av anteckningarna i journalen från akutbesöket framgår att Den skadade hade utsatts för ett stötvåld i en muskelregion, att hon inte varit avsvimmad och att hon i övrigt endast hade mycket måttliga symtom. Den som varit avsvimmad har också en minneslucka. Det finns inget som tyder på att Den skadade skulle ha haft en hjärnskakning; det finns inte ens en anteckning om att olyckan skulle ha orsakat något sår på huvudet. Även om det varit fråga om en hjärnskakning så skulle en sådan inte ha kunnat orsaka Den skadade symtombild. Om det funnits anledning till misstanke om hjärnskada skulle Den skadade ha blivit inlagd. Med hänsyn till hur olyckan gick till, att det rörde sig om ett stötvåld mot skulderpartiet, kan det inte vara fråga om en whiplashskada. Möjligen kan det röra sig om en nackdistorsion, dvs. en stukning av nacken. Domningarna och ömheten i nacken kan vara orsakade av olyckan; de påverkar inte arbetsförmågan men kan anses motsvara en invaliditetsgrad om sex till sju procent. Den typ av symtombild som Den skadade har utvecklat, där i stort sett alla kroppsorgan upplevs som påverkade, är stressrelaterad och den går inte att förklara utifrån fysiska orsaker. Hon var inte fullt frisk före olyckan. Av journaler från 1993 framgår det att det fanns en smärtproblematik redan tidigare. Det finns ingen ortopedisk förklaring till symtombilden. Det kan med mycket hög grad av sannolikhet sägas att den är en omöjlig följd av olyckan.

Bo Siwers: Han är docent i psykiatri, och han har varit verksam som psykiater under hela sitt yrkesverksamma liv, bland annat som chefsöverläkare och divisionschef för all psykiatri i västra sjukvårdsområdet i Stockholm. Han är numera efter pensioneringen verksam som chefsöverläkare i Visby. Bedömningen av Den skadade har gjorts utifrån befintliga journalanteckningar. Av dessa framgår att hon undersöktes väl direkt efter olyckan, främst av försäkringsskäl, och att inga skador fanns då. Vid undersökning ett år efter olyckan förelåg inte heller några skador, endast måttlig värk. Därefter har symtombilden byggts ut. Det finns ingen skallskada, men även om det varit fråga om en sådan så skulle den inte kunna förklara den nuvarande symtombilden. Alla tecken tyder på att Den skadade problem har sin orsak i ett s.k. somatiseringssyndrom. Den diagnosen träffar oftast kvinnor med viss personlighet, och den innebär att de eventuella kroppsliga problem som kan påvisas inte hänger samman med eller kan förklara den ofta omfattande symtombild som utvecklats. För en person som lever under svåra livsomständigheter, t.ex. stark stress, kan en i och för sig obetydlig händelse tas som förevändning för att undvika konfrontation med en påfrestande verklighet. Av journalerna framgår att Den skadade levde i en psykiskt mycket pressad situation halvåret före olyckan. Hon var sjukskriven p.g.a. muskelvärk och hon hade svårt att sköta sitt arbete. Problematiken var därför ”redan på gång” och skulle ha utlösts även om olyckan inte hade inträffat. Det föreligger därför inte något samband mellan olyckan och de besvär Den skadade lider av i dag.

Rickard Tegnér: Han är docent och specialist i neurologi, verksam vid Sophiahemmet i Stockholm. Bedömningen har gjorts utifrån befintliga journalanteckningar. Akutjournalen förnekar uttryckligen att Den skadade skulle ha varit avsvimmad eller ha kräkts. Hon har själv uppgivit att hon ”fångade sig i fallet”; hon kan därför inte ha varit medvetslös eller ha haft minnesluckor. Det stämmer inte med det beskrivna förloppet att hon skulle ha haft en hjärnskakning och även om så vore fallet skulle hon haft akuta besvär som därefter avklingat. Inte ens i hjärnskakningsfallet stämmer symtomförloppet. Om den kontusion i vänster pannlob som konstaterades vid magnetröntgenundersökning av hjärnan hade varit en rest orsakad av olyckan, hade denna rest varit bestående; vid senare undersökning var den dock utläkt. Vidare kan de skillnader som påvisades vid EEG-undersökning 1995 jämfört med 1997 inte ha sin grund i faktorer, orsakade av olyckan; en sådan ”fördröjd” förbättring flera år efter en olycka förekommer inte. Det finns således inte några objektiva belägg för hjärnskada. Vad gäller frågan om en eventuell whiplashproblematik så är det aktuella skadeförloppet inte typiskt för en nackstukning. Symtombilden kan inte vara orsakad av olyckan. Mycket tyder på att det i stället är fråga om ett somatiseringssyndrom

DOMSKÄL

Tingsrätten har inledningsvis att ta ställning till om det föreligger ett samband mellan de besvär som Den skadade ostridigt lider av i dag och olyckshändelsen den 31 december 1993. Enligt gällande praxis är det Den skadade som har bevisbördan tör att ett sådant samband föreligger och enligt det beviskrav som gäller i mål av detta slag skall hon för att fullgöra sin bevisbörda göra klart mer sannolikt att det föreligger ett samband mellan olyckshändelsen och hennes besvär än att dessa har uppkommit av andra orsaker.

Genom Den skadade egna uppgifter, som vinner stöd av bl.a. den skadades släkting, studiekamratens och arbetskamraten berättelser, har framkommit att hon före olyckan varit väsentligen frisk om man bortser från sjukskrivningsperioden den 29 oktober till och med den 3 december 1993, medan hon i tiden därefter varit helt arbetsoförmögen. I vart fall på ett ytligt plan föreligger således ett samband i tiden mellan olyckstillfället och Den skadade besvär, och sambandsfrågan skall därför prövas utifrån förutsättningen att hennes symtombild framträtt efter och i nära anslutning till olyckan.

Sten Jansa har på grundval av dels journalhandlingar och övrigt skriftligt material, dels egna undersökningar av Den skadade kommit till slutsatsen att det finns medicinska orsaker till Den skadades symptom och att hennes besvär väl kan förklaras som en följd av det trauma som hon utsattes för vid olyckstillfället 1993. Sven Jonas Dencker, som även lian, förutom genomgång av medicinsk material, kliniskt har undersökt Den skadade, har gjort bedömningen att hennes problem medicinskt väl överensstämmer med den traditionella symtombild som uppkommer vid skador, orsakade av denna typ av trauma. Sven Jonas Dencker har vidare invänt mot att Den skadades problematik förklaras som ett s.k. somatiseringssyndrom, men han har tillagt att också den diagnosen innebär att samband föreligger mellan olyckan och besvären.

Anders Ekelund har utifrån befintliga journalanteckningar, främst akutjournalen, bedömt att det ur ett ortopediskt perspektiv inte föreligger någon skada, orsakad av olyckan, som skulle ha kunnat utlösa Den skadades symptombild och att denna är en omöjlig följd av olyckan. Anders Ekelund har^- påpekat att det av journalerna framgår att Den skadade hade medicinska besvär bestående av bl.a. smärta redan före olyckan. Han har angivit att omständigheterna tyder på att Den skadades problematik beror på s.k. somatiseringssyndrom.

Bo Siwers och Rickard Tegnér, som även de gjort sina bedömningar utifrån föreliggande journalanteckningar, har instämt i Ekelunds bedömning.

I praxis har uttalats (rättsfallet NJA 2001 s. 657) att i fall då olika läkares bedömningar i fråga om orsakssambandet skiljer sig åt, det rent principiellt inte torde finnas anledning att ge försteg åt den enes eller den andres bedömning, men att det är naturligt att fästa särskild vikt vid den som har speciell kompetens på det ifrågavarande området; ytterst blir dock avgörande vilka skäl som respektive läkare åberopar för sina slutsatser. I samma rättsfall har uttalats att journalanteckningar generellt sett får anses utgöra ett viktigt underlag för den medicinska bedömningen, men att det samtidigt måste beaktas att journalanteckningar kan vara behäftade med en betydande osäkerhet.

Sten- Jansa och Sven Jonas Dencker har båda gjort bedömningen att det föreligger ett klart samband mellan olyckan och de besvär Den skadade lider av i dag. De har, såsom framgår av den inledningsvis redovisade bakgrundsbeskrivningen, ett betydande stöd för sina slutsatser i tidigare undersökningsresultat och bedömningar.

Ekelund, Siwers och Tegnér är ense om att Den skadades besvär kan förklaras som ett somatiseringssyndrom. De har som utgångspunkt för sina slutsatser lagt stor vikt vid vad som antecknats i akutjournalen, särskilt om att Den skadade inte varit avsvimmad eller illamående.

Enligt tingsrättens mening finns det anledning att iaktta försiktighet när det gäller att av akutjournalen dra slutsatser om vad som hände vid olyckstillfället. Undersökningen på en akutmottagning sker ofta under stor tidspress av läkare med begränsad erfarenhet och man kan inte utgå från att anteckningarna har avfattats i omedelbar anslutning till undersökningen. Därtill kommer att det inte kan uteslutas att Den skadades förvirringstillstånd, omvittnat av styvdottern, kan ha påverkat henne även under besöket på lasarettet. Det är därför möjligt att hon inte redogjorde för alla relevanta omständigheter och det finns för övrigt inga garantier för att journalen innehåller allt vad hon uppgav.

Somatiseringssyndrom är en psykiatrisk diagnos som Ekelund, Siwers och Tegnér har kommit fram till huvudsakligen genom att utesluta möjliga somatiska orsaker till Den skadades besvär. Siwers har emellertid gjort uttalanden av innebörd att Den skadade vid tidpunkten för olyckan levde under en så allvarlig psykisk press att hon ”valde” olyckan som en lösningsmodell i en svår livssituation för att utveckla symptomen och därigenom tillvinna sig omgivningens sympati. I enlighet med sitt redovisade synsätt har Siwers förklarat att Den skadade skulle ha utvecklat somatiseringssyndromet även om olyckan inte hade inträffat. Hon skulle nämligen då i stället ha ”valt” någon annan anledning att framkalla det. Den bild sons utredningen i målet ger av Den skadades personlighet och personliga förhållanden före olyckan lämnar enligt tingsrättens mening inte mer än ringa stöd åt Siwers uttalanden.

Tingsrättens slutsats är att utredningen i målet ger vid handen att det är klart mera sannolikt att det föreligger ett samband mellan olyckan och Den skadade besvär än att dessa skulle ha uppkommit av andra orsaker.

Trygg-Hansa skall således förpliktas att till Den skadade utge ersättning för ekonomisk invaliditet med yrkat och vitsordat belopp, 758 000 kr.

När det gäller ersättningen för medicinsk invaliditet finner tingsrätten mot bakgrund av Sten Jansas och Sven Jonas Denckers bedömning att invaliditetsgraden skall fastställas till 52 procent. Trygg-Hansa skall därför förpliktas att till Den skadade utge ersättning för lyte och men med yrkat och vitsordat belopp, 132 000 kr.

Vad gäller ränteberäkningen framgår av försäkringsvillkoren (s. 11) att - sedan rätt till ersättning uppkommit och när den som begär utbetalning har lagt fram den utredning sam skäligen kan begäras för att fastställa försäkringsgivarens betalningsskyldighet - utbetalning skall ske senast en månad därefter; sker utbetalning senare skall dröjsmålsränta utgå.

Rätt till ersättning för ekonomisk invaliditet uppkommer enligt villkoren (s. 26 och 27) först sedan försäkringskassan beviljat förtidspension. Som Trygg-Hansa har anfört skall ränta på det belopp som avser ekonomisk invaliditet således utgå från den 30 november 1997.

Rätt till ersättning för lyte och men uppkommer enligt villkoren (s. 28) om olycksfallsskadan medför invaliditet. Föreskriften i villkoren på s. 28 att ersättningen betalas ut när den medicinska invaliditetsgraden är definitivt fastställd saknar koppling till villkorens föreskrifter på s. 11 om vid vilken tidpunkt dröjsmålsränta börjar löpa; i sistnämnda föreskrifter slås utan undantag viss tidpunkt fast. Vid sådant förhållande kan föreskriften på s. 28 inte föranleda att tidpunkten flyttas fram; som Den skadade har anfört är föreskriften inte av beskaffenhet att påverka frågan om utgångspunkten för ränteberäkningen.

Den skadade har uppgivit att hon den 16 januari 1995 fick besked av en viss företrädare för Trygg-Hansa att hon inte behövde lämna in ytterligare utredning. Mot bakgrund av hennes uppgift finner tingsrätten att hon vid den tidpunkten hade lagt fram den utredning som skäligen kunde begäras för att fastställa försäkringsgivarens betalningsskyldighet; det är inte visat att det skedde tidigare än så. Dröjsmålsränta skall löpa från den 17 februari 1995.

Vid denna utgång i målet skall Trygg-Hansa ersätta Den skadade för rättegångskostnader. Trygg-Hansa har vitsordat skäligheten i och för sig av Den skadade kostnadsyrkande, utom såvitt avser posterna avseende ombudsarvode, 110.000 kr, samt hennes kostnad med anledning av en resa till Göteborg för sammanträffande med och undersökning av professor Dencker i anslutning till dennes intygsskrivning, 3 737 kr. Enligt tingsrättens mening bör Den skadade skäligen tillerkännas yrkad ersättning även i dessa delar. Trygg-Hansa skall således åläggas ersättningsskyldighet för hennes rättegångskostnader med yrkat belopp.

HUR MAN ÖVERKLAGAR

se bilaga (Dv 401)

Överklagande, ställt till Svea hovrätt, skall ha inkommit till tingsrätten senast den 23 juli 2002.

Magnus Widebeck Lars Jansson Eva Larsson

Överklagan

Domen har enligt Trygg-Hansa överklagats till Svea Hovrätt.

Hosted by Skyddas av