Whiplashskador, trafikförsäkring och preskriptionstidens inträde

Av professor Bill W Dufwa

Publiceras med författarens tillstånd
Källa: Svensk Juridisk Tidskrift 2001, sid 441-457

Skador som framträder först lång tid sedan den skadegörande handlingen ägt rum kom att bli ett av 1900-talets stora problem i ersättningsrätten. En central fråga i sammanhanget blev: från vilket ögonblick skall preskriptionstiden börja räknas för den som vill ha ersättning för en sådan skada? Under senare år har särskilt pisksnärtskador (whiplashskador), uppkomna i följd av motorfordonstrafik, aktualiserat denna fråga. I NJA 2000 s. 235 tog HD ställning till spörsmålet på samma sätt som Trafikskadenämnden hade gjort. Ett allvarligt problem i efterhand har blivit vilken ställning Trafikskadenämnden bör ha i framtiden. Nämndens beslut hade nämligen inte fullt ut respekterats av alla trafikförsäkringsbolag. Att HD ingriper tycks vara nödvändigt men Trafikskadenämndens aktivitet och ställning gör att ett sådant ingripande gärna försenas.

Innehåll:

Whiplashskador, trafikförsäkring och preskriptionstidens inträde

A. Inledning

B. Den treåriga tidsfristen

C. Preskriptionsfristens början

(a) Rekvisiten

(b) Nordenson

(c) Patientskada

(d) Gabrielsson

(f) Fastställelsetalan

D. NJA 1997 s. 97

E. NJA 2000 s. 285

(a) Tidpunkterna

(b) Skadebegreppets betydelse

(c) Orsakssambandet

(d) Kännedomsrekvisitet

(e) Bevisningen

(f) Från TSL till FAL

(g) Förhållandet till NJA 1997 s. 97

(h) Nämnder och domstolar

F. Sammanfattning 

A. Inledning

  1. Pisksnärtskada definieras i Svenska Akademiens ordlista över svenska språket som en "olycksfallsskada i nacken." [1] I svenskt språkbruk kallas den ofta med en engelsk term whiplashskada. Det är särskilt i trafiken som en sådan skada uppkommer. Den bereder skadelidande och försäkringsbolag stora bekymmer. Pisksnärtskadan ger sig nämligen ibland till känna i lindrig form, kanske bara som ömhet, för att sedan, ofta flera år senare, utmynna i smärtor och invaliditet.[2] Från rättslig synpunkt är problemet att den skadelidande kan luras av sin egen optimism när symptomen avtar och att rätten till ersättning därför kan bli preskriberad. [3] Och finns det något mer obevekligt än preskription? Omöjligt, sade Napoleon, är inget franskt ord. Men i fråga om preskription hade han fel. Aven i Frankrike är preskription oblidkelig. Och alla kan drabbas, även den som vet att fatta tiden vid de flygande lockarna.
  2. 28 § 1 st. trafikskadelagen (1975:1410; TSL) lyder: "Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad."

Det är fråga om specialpreskription. Bestämmelsen överensstämmer, brukar man säga, med motsvarande regel i 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (FAL).[4] Båda stadgandena täcker krav på såväl ersättning från försäkringsbolaget som fordringar av detta mot den försäkrade. Den fortsatta framställningen tar dock endast sikte på ersättningen från försäkringsgivaren.

  1. Pisksnärtskadan med alla de konsekvenser den kan föra med sig från ersättningsrättslig synpunkt är bara toppen på isberget. Under vattenytan döljer sig ett större rättspolitiskt problem, nämligen det som är förknippat med fördröjda eller sena skador. Dessa kom att ge upphov till en av de mest uppmärksammade för att inte säga spektakulära frågeställningarna i 1900-talets internationella skadeståndsrätt. Skadorna gjorde sig vid sidan om trafikskador särskilt gällande inom produkt- och miljöansvarets områden.[5] Ett läkemedel, intaget av kanske så mycket som bortemot tre miljoner kvinnor i USA, visade sig exempelvis kunna ge upphov till cancer hos deras döttrar i mogen ålder.[6] Hur skulle man principiellt ställa sig till de sena skadorna från ersättningsrättslig synpunkt? Fortsätta förlita sig till de skadeståndsrättsliga reglerna eller i stället övergå till försäkrings- eller fondsystem?
  2. Det är naturligtvis angeläget att en domstol som behandlar frågan om ersättning för en pisksnärtskada i trafiken kan sätta in spörsmålet i ett större rättspolitiskt sammanhang. Men möjligheterna härtill är begränsade. Processmaterialet ger normalt inte utrymme för funderingar av detta slag. Frågeställningen är inte sällan begränsad till vad som skall gälla i preskriptionshänseende. Detta blev också fallet i NJA 2000 s. 285 (se E nedan), ett principiellt betydelsefullt rättsfall angående den treåriga preskriptionsfristen och på vilket den fortsatta framställningen väsentligen tar sikte. Detta rättsfall föregicks av ett likartat: NJA 1997 s. 97 (se D nedan). Innan dessa båda rättsfall behandlas skall den rättsliga ramen för dem redovisas. Först preciseras närmare den treåriga tidsfristens kännetecken (se B nedan) sedan denna tidsfrists början (se C nedan).

B. Den treåriga tidsfristen

  1. Som redan framgått bygger såväl 28 § 1 st. TSL som 29 § FAL på två tidsfrister, den ena på tre år, den andra på tio. Den försäkrade har fått chansen att bibehålla sin fordran genom att vidtaga åtgärder inom tre år men en absolut tidsfrist på tio år gäller, från vilken ingen aktivitet i världen kan rädda honom. När det gäller dubbleringen av tidsfrister liksom fristernas längd överensstämmer bestämmelserna i TSL och i FAL med vad EU:s medlemsländer kunnat komma överens om inom ramen för EG-direktivet om produktansvar och som därför också återfinns i produktansvarslagen (1992:18; PAL). Detta är emellertid inte fallet, när det gäller den treåriga tidsfristens början. Medan TSL och FAL som framgått kräver att den skadelidande fått kännedom är det enligt PAL tillräckligt att den skadelidande "fick eller borde ha fått (kurs. här) kännedom om att fordringen kunde göras gällande" inom tre år. På samma nivå som PAL står i detta hänseende också atomansvarighetslagen (1968:45). 21 § 1 st. denna lag föreskriver, att den som med stöd av vissa bestämmelser i lagen vill rikta ersättningsanspråk mot innehavare av atomanläggning eller mot den som meddelat försäkring mot hans ansvarighet, vid talans förlust skall anmäla sitt anspråk hos innehavaren inom tre år från den dag då han fick eller med iakttagande av skälig aktsamhet bort få kännedom om att han lidit skada som medför rätt till ersättning enligt lagen och om den för skadan ansvarige.
  2. I den tidigare lagstiftningen på området, lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, var preskriptionstiden två år. Denna frist ansågs vara alltför kort. Några remissinstanser hade förordat en tioårig preskriptionstid i enlighet med gällande preskriptionsbestämmelser för utomobligatoriskt skadestånd i allmänhet. Då lagstiftningsarbete pågick ville fördragande statsrådet dock inte genomföra några mera långtgående ändringar i de preskriptionsregler som gällde på trafikskadeområdet. I stället anknöts till FAL:s bestämmelser om preskription vilket innebar att en treårig preskriptionstid infördes.[7] Preskriptionstiden förlängdes sålunda med ett år men detta får uppfattas som en kompromiss och mera ett provisorium än ett slutligen och väl genomarbetat förslag.
  3. Anknytningen till FAL:s regler motiverades inte mer än så. Vilka motiv för att välja en treårig preskriptionstid fanns då i motiven till 1927 års försäkringsavtalslagstiftning? Här framhölls tre skäl för att inte arbeta med en alltför lång preskriptionstid. Vid en sådan fick försäkringsbolaget inte den överblick över sin ekonomiska ställning, som var nödvändig för all försäkringsverksamhet. Vid återförsäkring skulle svårigheter uppkomma att på ett tillfredsställande sätt ordna mellanhavandet med återförsäkraren. Efter en längre tid blev den rättsliga utredningen svår att verkställa.[8]

C. Preskriptionsfristens början

(a) Rekvisiten

  1. De preskriptionsregler för vilka nu redogjorts arbetar tydligen alla med dels ett subjektivt rekvisit, dels ett objektivt. Det subjektiva är den kännedom den försäkrade skall ha haft. Det objektiva är de faktiska omständigheter som skall vara täckta av det subjektiva rekvisitet.
    Vilken tidpunkt är då den avgörande för att den treåriga fristen enligt TSL skall börja löpa? Vanligt är att säga att det är det ögonblick då den försäkrade haft insikt i de faktiska omständigheterna. Detta svar är otillräckligt. Det krävs naturligtvis mera preciseringar.
  2. Mera upplysande är att hänvisa till det ögonblick då den skadelidande måste ha förstått att skadan beror på den händelse som täcks av försäkringen. Det subjektiva rekvisitet (kännedomsrekvisitet) måste ha omfattat inte mindre än fem objektiva moment:

a) det fanns en försäkring som

b) täckte

c) den händelse som

d) orsakade

e) skadan

Dessa moment sönderfaller i två delar. Den ena är den försäkringstekniska aspekten (a och b). Den andra gäller de omständigheter som brukar sammanfattas i termen försäkringsfallet (c–d). I båda fallen gäller att man måste beakta utgångspunkten, nämligen att det är försäkringsbolagets motpart som har bevisbördan. Denna får givetvis inte bli omöjlig att uppfylla.

När det gäller elen försäkringstekniska sidan ligger det inom möjligheternas ram att kräva att den skadelidande kände till vilket fordon som orsakat skadan och hos vilket försäkringsbolag trafikförsäkringen var tecknad (a ovan). När talan skall riktas mot Trafikförsäkringsföreningen därför att fordonet är okänt eller trafikförsäkring saknas blir situationen annorlunda; här kan man räkna med att kännedomsrekvisitet såvitt avser a ovan är uppfyllt praktiskt taget omgående. Däremot kan man inte rimligtvis kräva att försäkringsbolaget skall styrka, att den skadelidande hade klart för sig att trafikförsäkringen täckte skadan (b ovan). Antag att en passagerare har fått för sig, att en personskada som tillfogats honom, när föraren utan inblandning av andra motorfordon kört på ett träd, inte täcks av trafikförsäkringen. Denna bristande insikt saknar betydelse i sammanhanget och måste frånses på ungefär samma sätt som när bristande kunskap om en lag saknar relevans (rättsvillfarelse). När det gäller försäkringar som inte är obligatoriska, kan bedömningen givetvis bli en annan; vad som exempelvis täcks av en paketförsäkring är inte alltid lätt att känna till.[9]

I whiplashskadefall, där tiden i allmänhet hinner gå och där kännedom om den försäkringstekniska sidan av saken normalt inte bereder problem, är det särskilt försäkringsfallet (c–e ovan) som är problematiskt. Särskilt sambandsfrågan hamnar lätt i strålkastarljuset (d ovan). Men anledning finns att också särskilt beakta skadebegreppet (e ovan). En personskada består ofta av flera skador i den meningen att den ursprungliga skadan kan ge upphov till flera symptom, efter wiplash inte minst huvudvärk, nacksmärtor, synbesvär, yrsel och öronsus. Liksom det kan vara nödvändigt att identifiera fordon (se ovan) kan det bli ofrånkomligt att identifiera olika typer av besvär.

Den allt avgörande frågan blir till sist: när stod sambandet mellan trafikolycka och den aktuella skadan klart för den skadelidande?

(b) Nordenson

  1. Motiven till TSL hade inte mycket att säga i frågan och det blev därför naturligt för rättstillämpningen att söka stöd i den auktoritativa kommentaren till TSL, författad av Ulf Nordenson och publicerad redan 1977.[10] Vanligtvis, hävdades här, vinner den skadelidande kännedom om sin fordran vid eller åtminstone i anslutning till skadehändelsen. "Särskilt när det gäller personskada torde tidpunkten för skadehändelsen och den tidpunkt då den skadelidande vinner kunskap om att fordringen kunde göras gällande regelmässigt sammanfalla eller inträffa med endast kort tids mellanrum.”[11] Denna för den skadelidande inte särskilt gynnsamma utgångspunkt kompenserades emellertid med uppfattningen att kännedomsrekvisitet fick anses innebära krav på att den skadelidande också hade fått klart för sig av vem han skulle begära ersättning. Och även om han visste vilket fordon som orsakat skadan så återstod för honom att få kunskap i frågan om fordonet var försäkrat och i så fall hos vilket försäkringsbolag eller, om det var oförsäkrat, om det var staten eller Trafikförsäkringsföreningen som skulle utge ersättningen.[12] Om den skadelidande underlät att göra efterforskningar uppkom frågan om preskriptionstiden började löpa med hans underlåtenhet. Nordenson konstaterade emellertid att varken FAL eller TSL talade om vad den skadelidande bort fä kännedom om. Harr tolkade bestämmelserna efter deras ordalydelse och fann att preskriptionstiden därför började löpa först sedan den skadelidande faktiskt fått kännedom om de olika omständigheter som krävdes.[13]
  2. Denna för den skadelidande välvilliga inställning ändrade Nordenson emellertid senare. 1996 fann han att en tolkning strikt efter ordalydelsen kunde leda till en för den skadelidande "alltför liberal tillämpning och medföra att försäkringsgivarna belastas med en alltför tung bevisbörda".[14] Detta gällde inte bara beträffande fordonets identitet utan även såvitt avser övriga omständigheter som skulle täckas av kännedomsrekvisitet. Han exemplifierade sin förändrade uppfattning med följande fall.[15] En kvinna påkördes i den egna bilen bakifrån. De närmaste dagarna efter denna händelse känner hon en viss ömhet i nacken och skulderpartiet men detta går bort trots att hon inte sjukskriver sig. Åtta månader senare får hon starka smärtor och nedsatt rörlighet efter en badsemester innefattande sportdykning. Hon vänder sig till sin husläkare som upplyser henne om att det kan röra sig om en whiplashskada från kollisionen men att det också kan vara fråga om ett trauma från dykningen eller, slutligen, att det kan vara fråga om en samverkan av dessa orsaker. Hon rekommenderas att söka en specialist i ortopedi. Detta gör hon först ett och ett halvt år senare. Nu kan hon inte längre sköta arbetet tillfredsställande och hon får beskedet att det med all säkerhet handlar om en whiplashskada och att skadan förvärrats av de påfrestningar hon utsatt sig själv för därefter. Hon underkastar sig behandling och anser sig nu bli bättre, varför hon fortsätter arbeta på heltid. Efter ytterligare drygt ett år inser hon att hon måste byta arbete på grund av problemen. Nu, när det har gått nära fyra år efter olyckan och mer än tre år från läkarkontakten anmäler hon skadan och, får man förmoda, väcker talan mot försäkringsbolaget. En tolkning efter ordalydelsen skulle enligt Nordenson antagligen leda till att en domstol fann att den skadelidande fått kännedom om att fordran kunde göras gällande först när hon besökt specialistläkaren. Han själv förordade emellertid en lagändring efter vilken det skulle stå klart att även skälig aktsamhet krävdes av den skadelidande;[16] önskemålet var en formulering i den nya försäkringsavtalslagen som var utformad efter mönster av 21 § atomansvarighetslagen.[17]

(c) Patientskada

  1. Patientskadelagen trädde i kraft den 1 januari 1997. Lagen byggde i stor utsträckning på sin föregångare: den frivilliga patientförsäkringen. En anslutning till denna försäkrings villkor ägde också rum när det gäller den treåriga preskriptionstiden. Dock inte utan diskussion. Enligt den frivilliga patientförsäkringen gällde att den som ville kräva ersättning skulle anmäla skadan till sjukvårdshuvudmännen eller försäkringsgivaren inom tre år från det han eller hon fick kännedom om skadan. Patientskadeutredningens förslag innebar däremot att den som ville ha ersättning enligt patientskadelagen skulle anmäla skadan till vårdgivaren eller försäkringsgivaren inom tre år från det han eller hon fick eller borde fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. Utredningen tycks ha utformat sin regel efter mönster av preskriptionsföreskriften i produktansvarslagen. Denna försämring för den skadelidande i förhållande till vad tidigare gällt accepterades inte av regeringen. Det befanns naturligare att i detta avseende utforma preskriptionsregeln på sätt skett i FAL och TSL. I denna form kom preskriptionsregeln att upptas i 23 § 1 st. patientskadelagen.
  2. I samband med lagrådsföredragningen, som ägde rum bara några dagar innan propositionen överlämnades till riksdagen den 11 mars 1996, preciserades vilka grundläggande förutsättningar som måste vara uppfyllda för att patienten skulle anses ha kännedom om att anspråket skulle kunna göras gällande.[18] Dessa befanns vara tre. Den skadelidande måste för det första ha fått kännedom om skadan. Tidpunkten räknades från det att skadan blivit märkbar, oavsett om den orsakats vid ett tidigare tillfälle. Den skadelidande måste för det andra ha fått klart för sig att det var fråga om en skada som var ersättningsgill enligt patientskadelagen. "Situationen kan t.ex. vara sådan att den skadelidande inte omedelbart när skadan visar sig sätter den i samband med en behandling inom hälso- och sjukvården utan blir uppmärksammad om detta först vid ett senare tillfälle. I ett sådant fall börjar inte preskriptionstiden löpa förrän från den senare tidpunkten."[19] Den tredje och sista förutsättningen var att den skadelidande måste veta mot vem han skulle rikta sitt anspråk. "Den skadelidande måste alltså ha tillgång till uppgifter om vilken eller vilka försäkringsgivare som meddelat patientförsäkring för den aktuella vårdgivaren.[20] Lagrådet hade ingen erinran mot denna precisering och i propositionen upprepades densamma av föredragande statsrådet.[21]

(d) Gabrielsson

  1. I den praktiska skaderegleringen har försäkringsbranschen länge gjort gällande att den treåriga preskriptionstiden bör starta redan när de första känningarna av whiplashskadan kommit.[22] Den skadelidande har då enligt försäkringsbolaget varit medveten om att han kunnat göra gällande anspråk på försäkringsersättning och detta bör räcka.[23] Häremot har Edmund Gabrielsson, länge ordförande i Trafikskadenämnden, hävdat att det krävs mera för att preskriptionstiden skall börja löpa. Misstanke om samband är inte tillräckligt. Det krävs kännedom om en objektivt konstaterad sannolikhet för ett samband och för detta behövs läkarbesked eller något härmed jämförbart.[24] Från Trafikskadenämndens verksamhet anför Gabrielsson följande exempel på fall, där en person fått en whiplashskada med besvär samma dag eller omedelbart efter denna men där utvecklingen sedan vänt:

    ”Ibland har läkare konsulterats i samband med olyckan, ibland inte. Läkarens besked har ofta varit lugnande och inneburit att värken väntas komma att försvinna för gott efter en kort tid, vilket ju också sker i de allra flesta fall. Någon skadeanmälan till berört trafikförsäkringsbolag har inte gjorts i detta skede, eftersom personen i fråga utgått från att någon personskada inte uppstått. Ibland utbetalas ersättning för sveda och värk. Sedan besvären avklingat och efter en i varierande grad besvärsfri period har så besvär i nackregionen återkommit men då under omständigheter som gjort att personen till en början inte kopplat ihop besvären med trafikolyckan. Han kan ibland ha anat att ett samband kunde finnas; journalutdrag visar t.ex. att han nämnt trafikolyckan för de läkare som han konsulterat, dock utan att läkaren gjort någon notering om att det sannolikt fanns ett samband med olyckan. Så småningom blir besvären värre. Efter nya undersökningar framhåller en läkare att det enligt hans mening är så att besvären med all sannolikhet har sin grund i det våld mot nacken som den skadelidande utsatts för vid trafikolyckan. Den skadade vänder sig då till försäkringsbolaget och begär ersättning med anledning av de uppkomna besvären som vid det laget framstår som invalidiserande och inte sällan också lett till sjukskrivningar med inkomstförluster. Han möts emellertid ofta av beskedet från försäkringsbolaget att mer än tre år förflutit från det han fick de inledande besvären och att anspråken på ersättning därför är preskriberade.”[25]

(e) Utterström

  1. Gabrielssons ståndpunkt fick starkt stöd i en övergripande promemoria, avsedd som diskussionsunderlag vid möte med Allmänna reklamationsnämndens försäkringsavdelning den 15 maj 2000, sålunda före HD:s avgörande i NJA 2000 s. 285. Promemorian var författad av departementsrådet i Justitiedepartementet Thomas Utterström.[26]

 

(f) Fastställelsetalan

  1. I Trafikskadenämnden har försäkringsbolagens representanter som stöd för sin uppfattning kunnat hänvisa till iden att den avgörande tidpunkten vid vilken kännedom måste föreligga skulle vara den då den skadelidande haft möjlighet att väcka fastställelsetalan.[27] Om tidpunkten beskrivs så allmänt blir resultatet, att den skadelidandes bristande kunskap om följderna av olyckan saknar betydelse och att därför redan kännedomen om de första känningarna av whiplashskadan utlöser preskriptionsfristens början. Det räcker att talan kan föras sona går ut på att försäkringsbolaget är ersättningsskyldigt för de skador som uppkommit vid trafikolyckan. I rättspraxis återfinns en hovrättsdom från 1994 vari den kritiska tidpunkten länkats till just möjligheten att föra fastställelsetalan.[28] I hovrättens domskäl anfördes följande: 

"På det sätt tingsrätten anfört skall 29 § FAL tillämpas på sådant sätt att preskriptionstiden börjar löpa från det att försäkringshavaren fått kännedom om att förutsättningar föreligger för anhängiggörande av talan mot försäkringsgivaren. Detta gäller då även när det är fråga om en fordran på grund av ansvarsförsäkring. Uttrycket "fordringen kan göras gällande" har därvid inte annan innebörd än att det är tillräckligt att förutsättningar föreligger för upptagande av en fastställelsetalan angående rätten till försäkringsersättning. Det utgör för en sådan talan inte någon förutsättning att en eventuell försäkringsersättning är förfallen till betalning eller ens att ersättning kan bestämmas till beloppet. Tillräckligt är att det faktiska förhållande som påstås innebära att försäkringsfall föreligger har inträffat.”[29] 

  1. Gabrielsson har dock starkt ifrågasatt denna ide och understrukit att den inte går att helt och hållet hänföra till den som utvecklades av dess upphovsman: Håkan Nial.[30] Denne skulle i stället ha tagit sikte på möjligheten att föra en fullgörelsetalan.[31] Gabrielsson antecknar också, att fastställelsetalan om rätt till trafikskadeersättning i och för sig i regel är föga meningsfull, eftersom det är fråga om en i lag given rätt.[32] Ersättningsansvaret torde heller inte enligt Gabrielsson ”kunna fastställas med en generell bedömning av kausalitetsfrågorna eftersom sambandet måste bedömas separat för varje del av skadorna".[33] Ytterligare en kritisk synpunkt från Gabrielssons sida är att HD otvivelaktigt inte i NJA 1997 s. 97 anknöt till den av hovrätten utpekade avgörande tidpunkten: möjligheten till fastställelsetalan.[34] Vilken betydelse har då detta rättsfall i sammanhanget?

D. NJA 1997 s. 97

  1. Omständigheterna i detta rättsfall var följande. En man ramlade ned från en stege och slog huvudet i en dörrkarm. En olycksfallsförsäkring täckte skadan. 29 § FAL var tillämplig. Flera olika tidpunkter aktualiserades:

a)      Den 16 maj 1990 inträffade olyckan;

b)      Den 5 juni 1990 besökte han läkare som konstaterade att han led av ryggvärk och "en psykos, som möjligen håller på att urarta till en livshotande depression";

c)      Den 10 juli 1990 gjorde han återbesök,

d)      Den 7 augusti 1990 gjorde han ett nytt återbesök;

e)      Den 7 september 1990 sjukskrevs han första gången med diagnosen postcommotionellt syndrom;

f)       Den 12 december 1990 är datum för en journalanteckning enligt vilken det efter neurologutredning konstaterades att detta syndrom var den troliga diagnosen (misstankar om "rätt grava symptom, som invalidiserar patienten" bekräftades);
------------------------7 mars 1991; treårsgränsen--------------------

g)      Den 25 april 1991 anmäldes skadan till försäkringsgivaren;

h)      Den 30 juli 1992 avböjde försäkringsbolaget ersättningsanspråket;

i)        Den 7 mars 1994 väckte den skadelidande talan mot försäkraren.

Hade den skadelidande kännedom om skadan före den 7 mars 1991, då tre år återstod till talans väckande (se ovan), var fordringen preskriberad. Försäkringsbolaget hävdade att den skadelidande vid olyckstillfället (a ovan) eller i vart fall i samband med läkarundersökningarna (b–d ovan) fått kännedom om att fordringen kunde göras gällande. HD vägrade godta denna bedömning. Domstolen utgick i stället från att kännedom fanns efter sjukskrivningen (e ovan) men reserverade sig för att den möjligen inte fanns förrän dagen för journalanteckningen (f ovan):

”Även om [X] efter fallet inledningsvis kan ha trott att han skulle bli frisk och att han inte lidit någon skada som kunde ersättas genom försäkringen, måste han efter sjukskrivningen och allra senast när resultatet av den neurologiska undersökningen förelåg anses ha haft sådan kännedom om sin möjlighet att göra anspråk på ersättning enligt olycksfallsförsäkringen att preskriptionstiden började löpa.”

  1. Domen ger det klara beskedet att varken olyckstillfället eller enbart tre läkarbesök under loppet av två månader efter olyckan är tillräckligt för att man skall anse kännedom föreligga.

E. NJA 2000 s. 285

(a) Tidpunkterna

  1. En 18-årig kvinna drabbades i en trafikolycka av en pisksnärtskada. För denna var hon berättigad till trafikskadeersättning från ett försäkringsbolag. Kravet bestreds emellertid av bolaget på den grunden att fordran var preskriberad. Den treåriga preskriptionstiden enligt 28 § TSL hade, hävdade bolaget, gått ut när talan väcktes. Händelseförloppet var följande.
    1. Den 17 april 1989 inträffade trafikolyckan;
    2. Den 24 april 1989 sökte kvinnan läkare för nackvärk, journalanteckning görs;

-------------30 juni 1994; treårsgränsen---------

    1. I september 1994 sökte hon läkare och sjukgymnast;
    2. I oktober 1995 fick hon besked av en läkare och medger kännedom;
    3. e Den 30 januari 1996 anmälde hon skadan till försäkringsbolaget
    4. Den 7 februari 1996 avböjde försäkringsbolaget, åberopande preskription;
    5. Den 30 juni 1997 väckte hon talan.
  1. Räknar man tre år från talans väckande (g) bakåt i tiden, kommer man till den 30 juni 1994. För att undgå preskription får hon inte ha haft den kännedom 28 § talar om före denna tidpunkt. De två tidpunkter mellan vilka striden kom att stå blev i fallet blev sålunda b och c. Fanns kännedomen vid b var talan preskriberad. Motsatsen gällde om kännedom fanns först vid c.

(b) Skadebegreppets betydelse

  1. I HD:s bedömning blev det en skillnad mellan sveda och värk å ena sidan, övriga skador å den andra. Kvinnan hade haft kännedom om sambandet mellan trafikolyckan och värken vid b. Hon fick enligt HD därmed anses ha haft kännedom om att hon hade rätt till ersättning från försäkringsbolaget för sveda och värk. I den delen ansågs fordringen därför preskriberad. Kvinnan hade däremot inte vid b haft kännedom om att olyckan orsakat skador som gav henne rätt till annan ersättning än för sveda och värk. Det kunde inte anses visat att hon haft sådan kännedom före d. I denna del ansågs hennes fordring därför inte preskriberad.
  2. Domen innebär ett kristallklart underkännande av den uppfattning som försäkringsbranschen hävdat i den praktiska skaderegleringen samtidigt som den innebär att Gabrielssons hållning såväl i Trafikskadenämnden som i sitt juridiska författarskap fått ett starkt erkännande; kan den praktiskt verksamme juristen få ett högre betyg? Preskriptionstiden börjar inte löpa generellt redan när de första känningarna av whiplashskadan kommer. Den börjar först när den skadelidande har klart för sig att just de besvär han lider av har ett samband med trafikolyckan. Den centrala delen av domskälen, en verklig programförklaring, lyder:

”Som försäkringsbolaget hävdat i målet får det anses att den treåriga preskriptionstiden i vissa fall börjar löpa redan när den skadelidande har kännedom om att han kan föra en fastställelsetalan mot försäkringsbolaget. Eftersom inte mycket är vunnet för någon av parterna, om det i en dom fastställs att bolaget skall utge ersättning för framtida besvär som kan visas vara orsakade av en skadehändelse, bör preskription dock inträda endast med avseende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en talan sedan minst tre år.”

  1. Det förtjänar understrykas att iden att man skall kunna arbeta med möjligheten att föra en fastställelsetalan (se 16–17 ovan) här ej alls underkänns. Metoden godtas men på ett villkor. Den skadelidandes besvär får inte behandlas i en klump. Fastställelsetalan måste avse just de besvär det är fråga om. Att ha värk är en sak. Att förlora funktionsförmågan så att man förlorar inkomster en annan. Visst kan det därför hända att den skadelidandes kännedom om möjligheten att föra en fastställelsetalan blir avgörande. Men allt beror på vilken skada man talar om ("i vissa fall"). I NJA 2000 s. 245 hade den skadelidande kännedom om sin möjlighet vid tidpunkt b. ovan när det gällde värken och vid tidpunkt d. ovan såvitt avser övriga besvär. Vid dessa tidpunkter hade den skadelidande förutsättningar att lägga sina respektive besvär som grund för en talan.
  2. Problemets lösning ligger sålunda i skadebegreppet (se 9 ovan). Detta var exakt vad Gabrielsson menade, när han talade om att sambandet ”måste bedömas separat för varje del av skadorna” (se 17 ovan). Utnyttjandet av skadebegreppet står också i överensstämmelse med det synsätt som Edvard Nilsson hävdade i ett särskilt yttrande i Läkemedelsskadenämnden 1997:

”Någon gång kan situationen vara den att den skadelidande visserligen är medveten om att han har tillfogats en läkemedelsskada i ersättningsbestämmelsernas mening men anser att skadan inte är tillräckligt allvarlig för att han skall begära ersättning för den; en insiktsfull skadelidande kanske avstår från att göra det just därför att han vet att ett ersättningsanspråk skulle komma att avböjas med hänvisning till att han skäligen får tåla skadan utan rätt till ersättning enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna. Det kan också tänkas att den skadelidande i det längsta hoppas att skadan skall gå över och därför underlåter att begära ersättning för den skadan. Om skadan i ett sådant fall förvärras väsentligt, bör han kunna få ersättning för denna i viss mening nya skada, om han framställer sitt ersättningsanspråk inom tre år från den tidpunkt den väsentliga förändringen inträffade."[35]

  1. Det förtjänar understrykas att den förfining av ersättningsbilden det blir fråga om genom att skadorna separeras har skadeståndsrättslig karaktär. Greppet står i överensstämmelse med det sätt varpå trafikskadeersättningen beräknas samt med många andra frågor, särskilt ansvarsförutsättningarna, som gäller denna ersättning.

(c) Orsakssambandet

  1. Tekniken att separera skadorna förutsätter att ett orsakssamband kan konstateras beträffande varje delskada för sig. Det vanliga är att personskadebegreppet aktualiseras enhetligt och vid ett enda tillfälle. Det bestäms att en viss personskada skall medföra ersättning för dels kostnader, dels uteblivna inkomster, dels ideell skada. Bilden har dock inte alltid varit så enkel. Omprövning av ersättningen är en situation av mer komplicerat slag. Ett annat fall, där personskadebegreppet aktualiseras på ett särskilt sätt gäller flera skadeståndsskyldiga. Om A har skadat X:s arm, medan B har skadat hans ben, uppkommer frågan om det är en eller flera skador. NJA 2000 s. 285 innehåller ett tredje fall. Det finns en enda ersättningsskyldig (trafikförsäkringen) men icke desto mindre måste man spjälka upp skadan i olika delar. Inte med inriktning på ersättningen utan på skadan. Detta blir nödvändigt för preskriptionsfrågan, där ersättningen inte är aktuell utan just själv skadan.

(d) Kännedomsrekvisitet

  1. Nordenson antog 1996 att det knappast var troligt att en domstol med den utformning lagtexten hade — och inte minst vid en jämförelse med t.ex. 21 § atomansvarighetslagen eller 12 § PAL — skulle vara beredd att tumma alltför mycket på kännedomsrekvisitet till den skadelidandes nackdel. Lagtexten borde tolkas efter sin ordalydelse. Han fick fullständigt rätt. HD har särskilt understrukit behovet av att fullt ut respektera kännedomsrekvisitet:

”Kravet på sådan kännedom, bl.a. om orsakssambandet, bör inte luckras upp, särskilt som preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget när detta bestrider ansvar, utan försäkringshavaren i sådant fall är tvungen att anhängiggöra en talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader, och rätten till ersättning ändå preskriberas tio år från det att fordringen tidigast kunde göras gällande.”

  1. Tanken tycks vara att den skadelidande redan har en tung börda genom att vara tvungen att instämma försäkringsbolaget vilket är förenat med kostnader. Dessutom har den skadelidande ytterligare en preskriptionsfrist att beakta som kan medföra problem för honom, nämligen den tioåriga. Det skulle från HD:s sida alltså vara fråga om någon slags rättviseaspekt.

(e) Bevisningen

  1. Underrätterna fann att den avgörande tidpunkten var d ovan. HD har beträffande värken haft en annan uppfattning. Domstolen kom till sin ståndpunkt efter blott föredragning.

(f) Från TSL till FAL

  1. 2000 års fall gäller 28 § trafikskadelagen. Den snabba övergången i HD:s domskäl från TSL till FAL och dess förarbeten — sedan domstolen fastslagit att 28 § TSL "överensstämmer med en motsvarande regel i 29 §" FAL -- kan diskuteras. Må vara att 28 § TSL överensstämmer med 29 § FAL. Men härmed är inte sagt att bestämmelserna är desamma och bara går att byta ut mot varandra ungefär som man byter kort. FAL:s regel antogs fyrtio år innan TSL korn till. Varför skulle inte 28 § TSL ha kunnat få ett eget innehåll, exempelvis inspirerat av den skadeståndsrättsliga bedömning som så ofta gör sig gällande när det gäller trafikskadeersättning? Varför skulle inte 29 § FAL ha kunnat få ett eget innehåll utifrån sina speciella förutsättningar?

(g) Förhållandet till NJA 1997 s. 97

  1. I förhållande till 1997 års fall (se 17–18 ovan) är det fråga om en klar utveckling och precisering av rättsläget. Positionerna är framflyttade. Det stora och nya inslaget är att skadorna skall separeras.

(h) Nämnder och domstolar

  1. NJA 2000 s. 285 ställer också Trafikskadenämnden i en speciell belysning. Nämnden har en unik position i svenskt rättsliv.[36] Den har som uppgift att behandla viktigare ersättningsärenden rörande personskada. Syftet är att säkerställa att viktigare utomrättsliga avgöranden i skaderegleringen blir materiellt riktiga och att en enhetlig tillämpning av lagregler och försäkringsvillkor upprätthålls på området. Nämnden skall också verka för att personskaderegleringen inom trafikförsäkringen blir skälig.

De viktigare ärenden som nämnden skall behandla framgår av ett reglemente, fastställt av regeringen efter förslag av Trafikskadenämnden själv. Uppgår den medicinska invaliditeten till minst tio procent anses ersättningsfrågan så viktig att nämndens yttrande alltid måste begäras av försäkringsbolaget. Om saken skall avgöras utanför domstol måste nämnden fastställa ersättningen för inkomstförlust samt ideell skada. Trafikförsäkringsbolagen måste också alltid inhämta nämndens yttrande angående dels ersättning för förlust av underhåll eller omprövning av livränta eller engångsbelopp enligt 5 kap. 5 § 1 st. SkL, dels om inkomstförlust beräknas uppgå till halva basbeloppet.

Nämndens yttrande är en förutsättning för att ett förlikningserbjudande till den skadelidande skall godtas. Detta gäller oberoende av den skadelidandes egen inställning. 

  1. Inte minst obligatoriet bidrar till att Trafikskadenämnden lyckas åstadkomma stor rättslikhet på sitt område. Ytterst skapas denna likhet visserligen av HD. Men HD kommer inte in i bilden tillräckligt ofta. Det skulle komma att dröja innan ett så viktigt avgörande som rättsfallet NJA 2000 s. 285 tillkom. På det hela taget är nämndens roll så viktig att den i väsentliga avseenden och i realiteten kommit att överskugga domstolarnas verksamhet; inte minst väsentligt är att HD emellanåt inhämtar nämndens yttrande och sedan följer detta.
  2. Trafikskadenämndens praxis i frågan om den treåriga preskriptionstiden, utstakad av Edmund Gabrielsson, har nonchalerats av vissa trafikförsäkringsbolag. Måhända har den praxis som tillämpats redan före hans tid som ordförande stått i strid med NJA 2000 s. 285. Vad skall då ske nu? Skall försäkringsbolagen i fråga gå igenom dessa gamla akter och kompensera de skadelidande som orättfärdigt fått ett preskriptionsbeslut emot sig? Skall Finansinspektionen göra något åt detta?
  3. Kanske kan man säga att situationer som dessa alltid kan uppstå. Men i ett system med mera domstolsinslag minskar risken. Och det finns allvarligare invändningar mot nämnden. Trafikförsäkringsbolag, som vet att det sista avgörandet till sist ändock alltid blir nämndens kan minska sin uppmärksamhet. Den största svagheten med Trafikskadenämnden är emellertid av ett annat slag. Det är att den sätter konkurrensen ur spel. Bolagen behöver inför medierna inte stå för sina egna beslut. De behöver bara hänvisa till att de följt nämndens rekommendationer. Jämför man denna situation med vad som gäller i andra länder, där ett försäkringsbolag inför nyfikna TV-tittare kan bli tvingat att försvara varför ett trafikoffer bara erhållit den och den ersättningen — kanske till skillnad mot ett annat försäkringsbolags beslut i ett snarlikt fall — blir olikheten framträdande och något förbryllande.

Nämndens ställning bör övervägas. Å ena sidan är nämndens position för stark. Det sker en likriktning, där ansvaret kollektiviseras och ingen utanför nämnden vill ta något riktigt eget ansvar. Å andra sidan är nämndens ställning för svag. Som behandlingen av frågan om preskriptionstidens inträde i whiplashfall visar kan försäkringsbolagen bara strunta i nämndens avgöranden. Ett alternativ skulle kunna vara att i stället förvandla nämnden till en reklamationsnämnd samtidigt som man strävar efter att återupprätta domstolarnas roll i sammanhanget. En sådan satsning skulle inte bara innebära att Sverige mera närmade sig det övriga Europa på området. Det skulle också innebära en förhoppning om att offentlighetsprincipen — som inte är tillämplig på nämndernas verksamhet — kunde bidra till en vitalisering av utvecklingen på området.

F. Sammanfattning

  1. Preskriptionsregler för trafikskadeersättning liksom för försäkringsanspråk över huvud varierar starkt i Europa. Ingenting är stort eller litet annat än genom jämförelse. De svenska reglerna på området tycks representera ett slags genomsnitt och har en modern prägel genom att i alla lägen arbeta med två tider. I andra europeiska länder kan det finnas två frister, men dessa gäller då ofta beträffande olika slag av försäkringar.[37] Det är en stark förhoppning att EU småningom kan finna gemensamma regler på detta område. Sedan januari 1999 arbetar en grupp europeiska forskare med uppgiften att finna gemensamma försäkringsavtalsrättsliga regler för Europa.

38.  Behovet av sådana regler är stort. Problem med preskription av försäkringsanspråk har blivit alltmera kännbart i många europeiska länder. Särskild uppmärksamhet förtjänar den grupp skador som brukar betecknas sena skador (jfr 2), och som betingas av att de först sent ger sig till känna. NJA 2000 s. 285 är ett typiskt fall inom denna kategori. HD har här satt punkt för en strid om från vilken tidpunkt den treåriga preskriptionsfristen enligt 29 § TSL skall räknas. Det står klart att tiden ej börjar räknas förrän den skadelidande fått kännedom om ett samband mellan trafikolyckan och den personskada det är fråga om. Kännedomen skall omfatta alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning och måste klart kunna styrkas av trafikförsäkringsbolaget. Olika tidpunkter för preskriptionstidens inträde kan gälla beroende på vilken typ av skada eller symptom det är fråga om.[38]


 

[1] Ordlistans tolfte upplaga (1998) s. 652

[2] 2 Om whiplashskador från medicinsk synpunkt, se särskilt G. Bring, Whiplashrelaterade skador och följdtillstånd — Biomedicinska aspekter på ett mångfacetterat problem, Institutionen för allmänmedicin, Umeå 1996 (ISBN 91-7191-213-4).

[3] Detta innebär inte att inte även sådana fall förekommer, där starka symptom från början fortsätter utan att upphöra och övergår i kronisk form; en situation som också lär bereda särskilda problem när det gäller preskriptionstidens inträde. En sammanfattning av rättsläget när det gäller whiplashskador över huvud ger M. Trogisch, Sambandsbevisning i mål om personskador, Nordisk Försäkringstidskrift (NFT) 1996 s. 251.

[4] § FAL lyder: "Den, som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal, skall i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fåll inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske. Underlätes det, vare fordringsägaren sin rätt förlustig. Har sådan fordran kornmit under dispaschörs behandling, vare så ansett som om den blivit genom talan bevakad." Med denna föreskrift överensstämmer också 39 § 1 och 3 st. konsumentförsäkringslagen (1980:38). Annorlunda med 40 § konsumentförsäkringslagen, en bestämmelse som gäller premiekrav. — För en närmare genomgång fran senare tid av uppfattningarna om 29 § FAL samt om stadgandets tillämpning, se ett examensarbete från Stockholms universitet, höstterminen 2000, författat av Yvonne Nordgård och med titeln Preskription i försäkringsavtalsrätten.

[5] Se härom särskilt H. Jacobson, Några anteckningar om preskription av skadestånd, med vidare hänvisningar till ej minst rättspraxis. Jfr vidare för produktansvarets del exempelvis B. W. Dufwa, Flera skadeståndsskyldiga II, 1993, nr 2896 ff. (ISBN 91-7598-547-0.) och beträffande miljöskadeansvaret t.ex. miljöskadeutredningens betänkande (SOU 1983:7) Ersättning för miljöskador. s. 212 ff. passim.

[6] Se rättsfallet Sindell v. Abbot Laboratories, 26 Cal. 3d 588, 163 Cal. Rptr 132, 607 P.2d 294, 2 A.L.R.4th 1061 (1980), cert. Denied, 449 U.S. 912, vari infördes "market share responsibility", se Dufwa, a.a. nr 2900, 2902, 2904, 2909-2920.

[7] Se prop. 1975/78:15 s. 138. ("Enligt min mening bör man i stället anknyta till forsäkringsavtalslagens bestämmelser om preskription av fordringsrätt på grund av försäkringsavtal och införa en treårig preskriptionstid").

[8] NJA II 1927 s. 407. Jfr H. Nial, En försäkringsrättslig preskriptionsfråga. Ur Teori och praxis. Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren, Stockholm 1964 s. 465 ff. Motivet för den tioåriga preskriptionstiden sades i motiven till lagen vara omtanke om den som över huvud inte fått kännedom om fordringen. "För en avliden persons arvingar kan det exempelvis vara obekant, att livförsäkring tagits å arvlåtarens liv" (NJA II 1927 s. 406). Men omtanken är begränsad. Efter tio år gäller den ju inte längre; en "yttersta gräns" (NJA II 1927 s. 406) har införts.

[9] Försäkringar meddelas ofta i form av paket. Dessa kan innehålla de mest diversifierade typer av försäkringar. Tre år är visserligen en tid som borde räcka för att skaffa sig dessa informationer. Men treårsfristen är inte tänkt på det viset. Den är avsedd som den tid under vilken den skadelidande, väl medveten om sitt försäkringsskydd, skall överväga om han över huvud vill ha ersättning. Den tid han behöver för att över huvud komma fram till kännedom omfattas inte av denna tid.

[10] Trafikskadeersättning. Kommentar till trafikskadelagstiftningen. Stockholm 1977 (ISBN 91-38-02964-2). Om denna kommentar och dess roll, se B. W. Dufwa, Vår komplicerade trafikskaderätt och framtiden, SvJT 1979 s. 416 ff.

[11] Nordenson, a.a. s. 420-421.

[12] A.a. s. 421.

[13] A.a. s. 422 f.

[14] Några frågor om preskription på trafikskadelagens område. Ur Vänbok till Erland Strömbäck, Stockholm 1996. s. 226 (ISBN 91-9710266-0).

[15] A.a. s. 227

[16] A.a. s. 228. Se även a.a. s. 229.

[17] Om Nordensons egen nära kontakt med atomansvaret, jfr B. W. Dufwa, Rättsstridighet och det europeiska harmoniseringsarbetet i skadeståndsrätt Ur Festskrift till Ulf K. Nordenson, Stockholm 1999 s. 93 f. (ISBN 91-7223-055-X).

[18] Se till det följande prop. 1995/96:187 s. 137.

[19] Prop. 1995/96:187 s. 137. Särskilda problem i detta avseende bereder naturligtvis skador som beror på felaktig diagnos (diagnosskador). Den skadelidandes möjligheter att här sätta misstaget i samband med sin egen skada är naturligtvis små.

[20] Prop. 1995/96:187 s. 137.

[21] Prop. 1995/96:187 s. 92.

[22] Detta var också den ståndpunkt som med bestämdhet hävdades av branschens representanter vid ett möte rörande ersättning för whiplashskador arrangerat av AIDA 1998.

[23] E. Gabrielsson, Trafikskadenämnden — några kommentarer till verksamheten och till bedömningen av whiplashskador. Ur Festskrift till Ulf K. Nordenson i not 17 ovan a.a. s. 115.

[24] A.st. Se även en ej publicerad PM sammanställd av Gabrielsson 2000 (jfr Strömbäck, Preskription i personskaderätten — tolkningar och tendenser i Sverige, Nordisk Försäkringstidskrift (NFT) 2000 s. 298, not 16).

[25] I not 23 a.a. s. 114-115.

[26] Några frågor om preskription av anspråk på försäkringsersättning. Underlag för en diskussion om olika frågor om preskription av rätten till försäkringsersättning vid möte med Allmänna reklamationsnämndens försäkringsavdelning måndagen den 15 maj 2000.

[27] Gabrielsson i not 23 a.a. s. 117.

[28] RH 1994:129.

[29] RH 1994:129 s. 364.

[30] Se dennes bidrag i Teori och praxis. Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren, i not 8 ovan a.a. s. 265 ff.

[31] Gabrielsson, i not 23 a.a. s. 117 f.

[32] A.a. s. 117.

[33] A.st.

[34] A.st.

[35] Yttranden av Läkemedelsskadenämnden 1979-1998, s. 179 f. (LY 1997:14). Yttrandet i denna del också återgivet i Strömbäck, i not 24 ovan a.a. s. 286.

[36] Se härom Gabrielsson, i not 17 a.a. s. 97 ff.

[37] I Frankrike är huvudregeln att preskription av försäkringsersättning inträder efter två år ("Toutes actions derivant d'un contrat d'assurance sont prescrites par deux ans ä compter de 1'evenement qui y donne naissance" (artikel L. 114-1 Code des assurances). Vissa försäkringar, väsentligen de som gäller till tredje mans fördel, har emellertid en tioårig preskriptionstid; den omfattar dels krav mot ansvarsförsäkring, dels försäkringsbolagets regress mot ansvariga, dels krav från förmånstagare vid liv- och olycksfallsförsäkring (Denna längre frist infördes 1989, se Y. Lambert-Faivre. Droit des assurances. 10e ed. Paris 1998, nr 289-292; ISBN 2 247032 13 3). I Tyskland preskriberas anspråk grundade på försäkringsavtal efter två år. Vid livförsäkring gäller dock fem år. ("Die Anspröche aus dem Versicherungsvertrag verjähren in zwei Jahren, bei der Lebensveresicherung in fönf Jahren. Die Verjährung beginnt mit dem Schluss des Jahres, in welchem die Leistung verlangt werden kann." (§ 12 st. 1 Versicherungsvertragsgesetz, VVG)). Till dessa båda frister har fogats regler som ytterligare nyanserar rättsläget. Har den försäkrade väl anmält sitt anspråk till försäkraren kan preskription inte inträda förrän denne lämnat sitt skriftliga beslut i frågan. ("Ist ein Anspruch des Versicherungsnehmers bei dem Versicherer angemeldet worden, so ist die Verjährung his zum Eingang der schriftlichen Entscheidung des Vericherers gehemmet". (§ 12 st. 2 VVG)). Och den försäkrade är alltid tvungen att anhängiggöra talan inom en sexmånadersfrist som börjar löpa från det att försäkringsbolaget i vederbörliga former skriftligen har avböjt anspråket ("Der Versicherer ist von der Verpflichtung zur Leistung frei, wenn der Anspruch auf die Leistung nicht innerhalb von sechs Monaten gerichtlich geltend gemacht wind. Die Frist beginnt erst, nach dem der Versicherer dem Versicherungsnehmer gegenäber den erhohenen Anspruch unter Angabe der mit dem Ablauf der Frist verbundenen Rechtsfolge schriftlich abgelehnt hat." (§ 12 st. 3 VVG)) I Storbritannien gäller en sexårig preskriptionstid, men även här gäller längre frister i vissa speciella fall. (Se M. Clarke, The Law of Insurance Contracts, London m.fl. 2001, lösblad, section 26-5; ISBN 1-85978-689-8) I Danmark preskriberas förfallna krav, grundade i försäkringsavtalet, två år efter utgången av det kalenderår under vilket fordringshavaren fick kunskap om kravet och i vart fall fem år efter förfallodagen. (§ 29 DFAL. Se till det följande Lyngso, Forsikringsaftaleloven s. 156 ff.) Övriga frågor regleras av den allmänna preskriptionslagstiftningen. Enligt denna börjar preskriptionsfristen inte att löpa så länge det pågår förhandlingar mellan parterna. Förhandlingarna måste vara reella ("realitetsforhandlinger") vilket innebär att exempelvis blott korrespondens mellan parterna inte är tillräckligt. Såväl tvåårsfristen som femårsfristen avbryts genom att gäldenären erkänner sin förpliktelse. Alternativet är att fordringshavaren inleder rättsliga åtgärder mot gäldenären. Hit hör att föra saken till Ankenavnet for Forsikring.

[38] Se vidare sammanfattning i Nordgård, i not 4 ovan a.a. s.51