FÖRORD

Den 1 december 1997 trädde en ny rättshjälpslag i kraft. Den viktigaste förändringen i förhållande till den tidigare rättshjälpslagen var att den statliga rättshjälpen gjordes subsidiär i förhållande till rättsskyddet i privata försäkringar.

Regeringen beslutade 2000 att ge Domstolsverket i uppdrag att göra en utvärdering och en allmän översyn av den nya rättshjälpslagen (Ju2000/2090/DOM). Uppdraget utfördes av numera lagmannen Karl-Axel Bladh och numera rådmannen Susanne Bagge med biträde av en arbetsgrupp och redovisades till regeringen i rapport den 1 oktober 2001.

Som ett led i översynen togs avgöranden som kan belysa tillämpningen av den nya rättshjälpslagen fram och ställdes samman. Urvalet gjordes av Domstolsverket när det gäller domstolsavgöranden och av Rättshjälpsnämnden när det gäller avgöranden från Rättshjälpsnämnden. Sammanställningen innehåller inga analyser av de återgivna avgörandena och gör inte heller anspråk på att vara helt komplett. Det kommer att finnas möjlighet att komplettera sammanställningen allt eftersom praxis utvecklas.

Regeringen gav 2007 på nytt i uppdrag till Domstolsverket att göra en allmän av rättshjälpslagen (Ju2007/5942/DOM). Domstolsverket har utfört uppdraget i samråd med en referensgrupp. Uppdraget redovisades till regeringen i rapport den 2 mars 2009. I samband med arbetet med uppdraget har denna sammanställning uppdaterats med nya avgöranden från domstolarna och Rättshjälpsnämnden.

Den första versionen av denna promemoria omfattade avgöranden som meddelats t.o.m. december månads utgång 2000. Den kompletterades därefter med avgöranden från första halvåret 2001. I denna version av sammanställningen har praxis till och med 2008 beaktats.

Jönköping mars 2009

Innehåll

1. Rådgivning  4
2. Dödsbo  7

3. Behov av biträde  8

4. Rimlighetsbedömning 10
5. Krav på rättsskyddsförsäkring och borde-regeln 16
6. Bodelning  22
7. Äktenskapsskillnad och underhåll till barn  23
8. Handläggning utomlands – även konventionsärenden och rättshjälpsdirektivet  28
9. Näringsidkare  33
10. Rättshjälpsavgift/jämkning  37
11. 100-timmarsregeln  38
12. Övrigt  42

1 Rådgivning

2 § andra stycket rättshjälpslagen

För att rättshjälp ska beviljas krävs att rådgivning enligt 4 § har lämnats i angelägenheten i minst en timme, om inte sådan rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl.

1.1 RH 1998:25

Sammanfattning: Kravet på rådgivning i den nya rättshjälpslagen

Skadestånd i anledning av brott. För att rättshjälp ska kunna beviljas krävs att i angelägenheten lämnats minst en timmes rådgivning. Om rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl, kan rättshjälp beviljas även om rådgivning inte lämnats.

Som skäl för aktuell reglering har i förarbetena angetts att rådgivning kan vara meningsfull som inledning till ett rättshjälpsärende för att den rättssöande ska få en första översiktlig information om vad som kan komma att krävas av honom i t.ex. bevishänseende och en ungefärlig uppfattning om kostnaderna. I det aktuella målet väcktes frågan om skadestånd efter att brottmålsprocessen hade avslutats. Skadeståndsskyldigheten fastställdes i brottmålsdomen men skadeståndsbelopp angavs inte. Ett flertal tvistefrågor kunde direkt konstateras. Inledande rådgivning från ett nytt ombud (på samma advokatbyrå) kunde inte anses ha varit uppenbart obehövlig. Något annat skäl att avstå rådgivning förelåg inte. Som tingsrätten har funnit kunde ansöan om rättshjälp inte bifallas.

1.2 RH 1998:29

Lagrum: 2 § andra stycket och 9 § första stycket rättshjälpslagen

Sammanfattning: Fråga om rättshjälp där söanden har rättsskyddsförsäkring som dock inte omfattar den rättsliga angelägenheten. Tillika fråga om rådgivning vore uppenbart obehövlig eller inte obligatorisk av annan särskild anledning.

Målet gällde klander av bodelning. Rättsskyddet omfattade inte den rättsliga angelägenheten. Rådgivning hade inte lämnats. Söanden hade som skäl för underlåtenheten anfört att motparten gett in stämningsansöan utan att först tillskriva söanden. Domstolsverket ansåg med hänsyn till att rådgivning ska underlåtas endast i undantagsfall att de av käranden anförda skälen inte var av den tyngd att rådgivning inte behövde lämnas i ärendet. Hovrätten fann mot bakgrund av vad Domstolsverket anfört och med hänsyn till vad som i övrigt framkommit att rådgivning inte kunde anses vara uppenbart obehövlig.

1.3 Rättshjälpsnämnden 363/1998

Fråga om söandens bosättning utomlands utgjorde hinder mot att lämna rådgivning. – Ansöan om rättshjälp i angelägenheter rörande äktenskapsskillnad, underhållsbidrag till barn, vårdnad och umgänge med barn. Rådgivning hade inte lämnats. Rättshjälpsnämnden fann att det förhållandet att den rättssöande befann sig i Tyskland inte var tillräckligt för att medge undantag från kravet på rådgivning eftersom att rådgivning i sådant fall också kunde ske per telefon eller skriftligen.

1.4 Rättshjälpsnämnden 406/1998

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad och underhållsbidrag till barn. Söanden ansåg att rådgivning var obehövlig p.g.a. att ärendet var uppenbart tvistigt och att han hotades av stämning, dels vad avsåg vårdnad under påstående om samarbetsproblem och dels vad avsåg retroaktivt underhållsbidrag. Rättshjälpsnämnden delade Rättshjälpsmyndighetens bedömning att rådgivning inte kunde anses ha varit uppenbart obehövlig och fastställde det överklagade beslutet.

1.5 Rättshjälpsnämnden 682/1998

Fråga om rådgivning var uppenbart obehövlig i ärende rörande fastställande av faderskap för underårigt barn där socialnämnden företagit utredning. - Till följd av socialnämndens skyldigheter att utreda faderskapsfrågan samt att företräda barnet i ärendet fann Rättshjälpsnämnden att modern hade mycket begränsade möjligheter att disponera över processföringen. Med hänsyn härtill framstod enligt Rättshjälpsnämndens bedömning rådgivning som uppenbart obehövlig. Rättshjälp kunde således beviljas i angelägenhet rörande fastställande av faderskap utan hinder av att rådgivning inte hade lämnats.

1.6 Rättshjälpsnämnden 51/2000

Fråga om rådgivning när de rättssöande var bosatta i Serbien och saken rörde indrivning av underhållsbidrag i utlandet enligt New York-konventionen. Den jugoslaviska domen var inte omedelbart verkställbar utan landsministeriet i Belgrad hade gjort en framställan till försäkringskassans utlandskontor i Stockholm om fastställelse av underhållsbidrag till barnen i Sverige. Det svenska ombudet hade ingen direkt kontakt med de rättssöande utan denna sköttes av det förmedlande organet i den mottagande staten. – Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till omständigheterna att rådgivning var uppenbart obehövlig i ärendena.

1.7 Rättshjälpsnämnden 163/2000

Sommaren 1998 fick en man rådgivning i två timmar. I mars 2000 ansöte mannen på nytt om rättshjälp i samma tvist angående en rörelse. Av ansöan framgick att rådgivning inte hade lämnats inför den nya ansöan med motiveringen att ombudet redan var väl insatt i ärendet. Både Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden avslog ansöningen. Som skäl för avslag angavs den tid som förflutit sedan den tidigare ansöan om rättshjälp gavs in samt vad som i övrigt framkommit.

1.8 Rättshjälpsnämnden 211/2000

Ansöan om rättshjälp, dels i angelägenhet rörande verkställighet av beslut rörande umgänge med barn och dels i angelägenhet rörande vårdnad om barn. Söanden ansåg rådgivning vara uppenbart obehövlig eftersom det var klart att talan måste väckas vid domstol. Rättshjälpsnämnden delade Rättshjälpsmyndighetens bedömning att rådgivning inte kunde anses ha varit uppenbart obehövlig och fastställde det överklagade beslutet.

1.9 Rättshjälpsnämnden 216/2000

Ansöan om rättshjälp för att få ett faderskapserkännande undanröjt. Söanden ansåg att han var väl insatt i ärendets handläggning och att rådgivning därför var uppenbart obehövlig. Rättshjälpsnämnden fann att kravet på lämnad rådgivning innebar att klienten skulle betala viss del av arbetet. Inom ramen för rådgivning kunde ansöningar eller inlagor upprättas för klientens räkning. Då det inte framkommit att rådgivning varit uppenbart obehövlig eller att det fanns annat särskilt skäl till varför rådgivning inte hade lämnats fastställde Rättshjälpsnämnden det överklagade beslutet.

1.10 Rättshjälpsnämnden 46/2001

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande ekonomiskt bistånd till personlig assistent enligt LSS. Söanden var förståndshandikappad och uppgifterna i ärendet kom från ett kooperativ dit han var knuten. Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till vad som upplysts om söandens personliga förhållanden att rådgivning var uppenbart obehövlig. Rättshjälp kunde således beviljas utan hinder av att rådgivning inte hade lämnats.

1.11 Rättshjälpsnämnden 219/2001

En grupp personer söte rättshjälp i en arbetstvist. Efter att ombudet inledningsvis samlat alla söande lämnade de information till ombudet varefter de fick information av ombudet hur handläggningen skulle ske. Med hänsyn till att samtliga skulle åberopa samma rättsliga grund för sin talan och att skadeståndsanspråk liksom bevisning var densamma ansåg söandena att det inte finns någon anledning att ge var och en rådgivning i frågan. Domstolsverket har i yttrande anfört att rådgivning inte är uppenbart obehövligt eftersom det inte är uteslutet att det finns individuella omständigheter som bör beaktas. Domstolsverket anförde vidare att om Rättshjälpsnämnden skulle finna att rådgivning för var och en varit obehövlig, eller om det fanns särskilda skäl att underlåta rådgivning, kunde ifrågasättas om inte en av de söande skulle ha fått rådgivning för att ombudet skulle bli insatt i frågan. Rättshjälpsnämnden fann att det inte framkommit att behov av särskild information genom rådgivning i något eller några fall uppstod under den gemensamma rådgivningen eller kvarstod efter denna. Med beaktande av detta och med hänsyn till ärendenas art och den fortsatta handläggningen ansåg Rättshjälpsnämnden att det var tillfyllest att rådgivningen genomförts på det sätt som skett.

Se även under 7 Äktenskapsskillnad och underhåll till barn (NJA 1999 s. 149 I.).

7 § första stycket rättshjälpslagen

Rättshjälp får beviljas om den rättssöande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

3.1 NJA 2001 s. 911

Lagrum: 7 § rättshjälpslagen och 33 kap. 9 § rättegångsbalken

Rubrik: I ärende om verkställighet av utländsk dom avseende underhåll till barn har rättshjälp inte ansetts kunna beviljas enbart för att bekosta en översättning av domen till svenska. Behovet av ekonomisk hjälp för detta ändamål har ansetts kunna tillgodoses genom att rätten låter översätta domen.

3.2 NJA 2003 C 31

Hovrätten fann ett överklagande i ett vårdnads- och umgängesmål vara uppenbart ogrundat och avgjorde målet utan att höra motparten. Vid klagan över domvilla avseende hovrättens avgörande ansåg Högsta domstolen att det inte förelåg behov av juridiskt biträde i ärendet och avslog ansöan om rättshjälp.

3.3 RÃ… 2006 ref. 76

Lagrum: 37 b § förvaltningsprocesslagen

Rubrik: Fråga om förutsättningar för resning på grund av uppenbart oriktig rättstillämpning

En socialnämnd ansöte hos kammarrätten om resning i ett mål från länsrätten. Som skäl anförde socialnämnden att det varit fråga om felaktig rättstillämpning i länsrättens mål. Kammarrätten avslog ansöan varefter socialnämnden överklagade beslutet. Regeringsrätten beviljade den enskilda motparten rättshjälp i ärendet.

3.4 Miljööverdomstolen M 1894-03

Lagrum: 7 § rättshjälpslagen och 2 kap. 1 § och 22 kap. 11 § miljöbalken

Fråga om rättshjälp vid överklagande av miljödomstolens beslut att lämna Banverket tillfälligt tillstånd enligt miljöbalken att bortleda grundvatten vid utförande av järnvägstunnel genom Hallandsåsen. Miljööverdomstolen avslog ansöan med motiveringen att bevisbördan i ansöningsmål åligger söanden och att domstolen i sådana mål har en långtgående utredningsskyldighet. Behovet av juridiskt biträde i den här typen av miljömål får därför anses vara begränsat enligt domstolen som avslog ansöan om rättshjälp.

3.5 Rättshjälpsnämnden 523/1998

Fråga om behov av juridiskt biträde i angelägenhet rörande fastställande av faderskap då modern inte medverkar i utredningen och någon tilltänkt fader inte var känd. – Utredning rörande faderskapet pågick och fadern var inte känd. Mot bakgrund av detta fann Rättshjälpsnämnden att behov av juridiskt biträde inte kunde anses föreligga eftersom barnets behov av biträde för närvarande kunde tillgodoses genom den utredningsskyldighet som åligger socialnämnden.

3.6 Rättshjälpsnämnden 69/1999

Fråga om behov av juridiskt biträde i ärende rörande vårdnad om barn mm. – Eftersom samarbetssamtal fortfarande pågick genom socialförvaltningens försorg fann såväl Rättshjälpsmyndigheten som Rättshjälpsnämnden att behov av juridiskt biträde åtminstone för närvarande inte förelåg.

3.7 Rättshjälpsnämnden 129/2000

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande skadereglering angående överfallsskada m.m. Rättskyddsförsäkringen gällde inte för personskadereglering. Försäkringen gällde emellertid om tvist uppkom. Med hänsyn härtill förelåg inget behov av biträde i ärendet utöver rådgivning. Också fråga om rättshjälp i samband med ansöan om ersättning från Brottsoffermyndigheten. Inte heller i denna del fann Rättshjälpsnämnden att det förelåg behov av juridiskt biträde utöver rådgivning. Överklagandet lämnades utan bifall. De båda advokaterna i Rättshjälpsnämnden var skiljaktiga och biföll överklagandet.

3.8 Rättshjälpsnämnden 210/2000

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande ersättning för behandlingsskada. Rättshjälpsnämnden ansåg att särskilda skäl förelåg med hänsyn till den höga medicinska invaliditeten och till svårigheterna att beräkna inkomstförlusten eftersom söanden hade varit egen företagare.

3.9 Rättshjälpsnämnden 103/2005

Ansöan avsåg återfående av barn från Egypten alternativt Gaza, vilket i båda fallen innebar att 1980 års Haagkonvention om bortförda barn inte var tillämplig. Söanden uppgav att målet i grunden var ett vårdnadsmål. Utrikesdepartementet hade uppgett att saken skulle komma att handläggas som ett mål vid domstol, eftersom Haagkonventionen inte var tillämplig i aktuella länder. Rättshjälpsnämnden fann att behov av biträde utöver rådgivning förelåg och återförvisade ärendet för prövning om övriga förutsättningar för rättshjälp förelåg.

3.10 Rättshjälpsnämnden 27/2008

Rättshjälpsmyndigheten beviljade rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd i anledning av mobbning. Rättssöanden avsåg att föra talan mot kommun avseende kränkning i form av mobbning i skolan. Justitiekanslern överklagade Rättshjälpsmyndighetens beslut. Skolverket hade prövat ärendet under uppfattningen att saken rörde diskriminering och därför överlämnat saken till Ombudsmannen för etnisk diskriminering (DO), vilken inte fattat något beslut i saken. Rättshjälpsnämnden anförde att om rättssöanden får avslag i DO var han i första hand hänvisad till att söa omprövning hos Skolverket. Rättshjälpsnämnden fann att det inte var klarlagt att rättssöanden uttömt de möjligheter som fanns vid myndigheterna, varför i det läget inte heller kunde beviljas rättshjälp.

Se även under 2 Dödsbo, RH 1999:40.

4 Rimlighetsbedömning

8 § rättshjälpslagen

Rättshjälp får beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna.

4.1 NJA 1999 s. 465

Rubrik: Fråga om tillämpning av 8 § rättshjälpslagen

Rättshjälp i ett mål om enskilt anspråk i anledning av brott som avskilts från brottmålet för handläggning som särskilt mål. Skadeståndet avsåg en bil som värderats till ca 130 000 kr och som inte återlämnats till ägaren. Söanden var svarande i målet. Högsta domstolens majoritet (tre justitieråd) anförde att avskiljande av en talan om enskilt anspråk krävde att en fortsatt gemensam handläggning skulle medföra väsentliga olägenheter. Normalt hade detta sin bakgrund i oklarheter beträffande skadeståndsskyldighetens omfattning. Även i de fall då skadeståndsskyldigheten grundades på brott fick det anses vara av allmänt intresse att frågorna handlades effektivt och rättssäkert även efter avskiljande och att den som talan riktades mot därför vid behov skulle kunna beviljas rättshjälp. Detta innebar inte att 8 § aldrig skulle utgöra hinder mot att bevilja rättshjälp efter att enskilt anspråk avskilts. Förutom fall då tvisteföremålets värde var ringa kunde det finnas skäl att avslå ansöan på den grunden att rättshjälpssöandens talan framstod som utsiktslös eller att han medvetet försvårade handläggningen i målet. Av handlingarna framgick inte att det förelåg sådana omständigheter som kunde ge anledning att avslå ansöan med stöd av 8 §. Eftersom förutsättningar även i övrigt förelåg att bevilja ansöan biföll Högsta domstolen överklagandet.

Skiljaktiga (två justitieråd): Det ena justitierådet fann att frågan om skadeståndets storlek syntes, såvitt kunde bedömas, vara förhållandevis enkel att avgöra. Det var därför inte rimligt att staten bidrog till kostnaderna. Rättshjälp borde därför inte beviljas. Det andra justitierådet instämde i majoritetens uppfattning att det inte fanns skäl att avslå med stöd av 8 §. Justitierådet fann dock att tvistefrågan, såvitt kunde bedömas, var av enkel beskaffenhet. Behov av biträde förelåg därför inte. Ansöan borde därför avslås med stöd av 7 §.

4.2 NJA 2004 s. 276

Rubrik: Fråga om det är rimligt att staten bidrar till kostnaderna för rättshjälp till svarande i vårdnadsmål i fall där vårdnadsfrågan tidigare varit föremål för rättslig prövning.

Knappt ett år hade löpt sedan Svea hovrätt i dom beslutat om ensam vårdnad för en av parterna när den andra parten på nytt väckte talan i Huddinge tingsrätt och yrkade ensam vårdnad. Motparten ansöte om rättshjälp. Tingsrätten beviljade rättshjälp och förordnade även att någon rättshjälpsavgift inte skulle utgå.

Domstolsverket överklagade beslutet och yrkade i första hand att beslutet skulle upphävas eftersom rättshjälp tidigare beviljats i samma angelägenhet och att förhållandena inte ändrats nämnvärt sedan den tidigare tvisten. I andra hand yrkade

11 (43)

verket att hovrätten skulle fastställa procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften till två procent av kostnaderna för rättshjälpsbiträdet.

Hovrätten, vars beslut fastställdes av Högsta domstolen, angav att det normalt inte borde komma i fråga att bevilja rättshjälp i en angelägenhet som tidigare varit föremål för rättslig prövning utom när nya väsentliga omständigheter i mål om vårdnad och umgänge helt hade förändrat förutsättningarna för det tidigare avgörandet. Denna princip borde emellertid i första hand tillämpas på den part som väckte talan i det nya målet. Det sagda hindrade dock inte att viss restriktivitet iakttogs även när det gällde svarandepartens rätt till rättshjälp. Hovrätten ansåg förhållandena i detta fall vara sådana att rättshjälp borde beviljas.

Procentsatsen för beräkning av rättshjälpsavgiften bestämdes emellertid till två procent eftersom det saknades möjlighet att befria någon som inte var underårig från skyldighet att betala rättshjälpsavgift.

4.3 NJA 2005 N 43

Frågan gällde enskilt åtal för bland annat grovt tjänstefel.

Högsta domstolen angav att förutsättningar enligt 8 § rättshjälpslagen inte förelåg. Ansöan om rättshjälp lämnades därför utan bifall.

4.4 NJA 2006 s. 569

Rubrik: Prövning av rimlighetskravet i 8 § rättshjälpslagen (1996:1619) (I och II). Tillika fråga om en tillämning av 8 § rättshjälpslagen i en gränsöverskridande tvist är förenlig med det s.k. rättshjälpsdirektivet (2003/8/EG)

I

Målet gällde en tvist om ett skuldebrev på 200 000 kr. Käranden ansöte om rättshjälp men fick avslag i tingsrätten på den grunden att det inte var rimligt att staten bidrog till kostnaderna med hänsyn till fordrans art.

Tvisten i tingsrätten rörde ett förhållandevis stort belopp och utgången hade därför stor betydelse för käranden. Ansöan borde inte avslås på den grunden att talan var utsiktslös. Det aktuella skuldebrevet innehöll visserligen formuleringar som var mindre vanliga. Det kunde däremot knappast sägas att tvisten rörde ett anspråk som inte borde sanktioneras av rättsordningen eller låg i gränstrakterna kring det otillåtna.

Hovrätten ansåg således att det vid en bedömning av samtliga omständigheter inte framstod som orimligt att staten bidrog till rättshjälpskostnaderna i tvisten och beviljade käranden rättshjälp.

Högsta domstolen fastställde hovrättens beslut på de av hovrätten angivna skälen med tillägget att villkoren i skuldebrevet, mot bakgrund av att det upprättades som ett led i en förlikning mellan parterna efter det att deras relation hade upphört, inte framstod som anmärkningsvärda.

II

I målet som gällde vårdnad och umgänge ansöte pappan som var kärande, bosatt i Spanien, om rättshjälp. Frågan hade tidigare prövats den 3 maj 2002 (gemensam vårdnad), den 25 augusti 2003 (ensam vårdnad för mamman som yrkat ensam vårdnad bl.a. p.g.a. att pappan kvarhållit barnet i Spanien efter avslutat

12 (43)

veckoslutsumgänge och förundersöning inletts) samt den 22 januari 2004 (pappans talan om umgänge ogillades). I aktuellt mål väckte pappan talan den 19 augusti 2005 och yrkade i första hand ensam vårdnad. I samtliga tre tidigare processer hade pappan beviljats rättshjälp.

Tingsrätten avslog ansöan med motiveringen att frågan prövats relativt nyligen varför det inte var rimligt att staten skulle bidra till kostnaderna för käranden.

Hovrätten fastställde tingsrättens beslut i rättshjälpsfrågan och avslog kärandens begäran om att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

Eftersom pappan i Högsta domstolen återkallat sitt överklagande i sak konstaterade domstolen först att frågan om rättshjälp skulle prövas med utgångspunkt i de förhållanden som förelåg under processen vid tingsrätten.

Högsta domstolen angav att utrymmet att avslå en rättshjälpsansöan enligt lagmotiven blivit väsentligt större sedan kravet på rimlighet infördes genom 1996 års rättshjälpsreform. I motiven framhölls samtidigt att prövningen var grannlaga och borde ske med stor försiktighet samt att det normalt borde vara uteslutet att rättshjälp beviljades för en angelägenhet som redan varit föremål för rättslig prövning.

Att pappan självsvåldigt och i strid med domstols förordnande bosatt sig med barnet i Spanien och höll kvar barnet där bidrog till att pappan inte fick del i vårdnaden och att hans yrkande om umgänge avslagits. Frågan om hans handlande var brottsligt kunde därvid inte ha antagits haft någon avgörande betydelse och hans påstående att brottsmisstankar inte längre förelåg var inte en sådan ny omständighet som var av betydelse vid en ny sakprövning. Däremot kunde det förhållandet att pappan inte hade haft någon kontakt med barnet motivera att umgängesfrågan på nytt prövades av domstol. Yrkandena i aktuellt mål var emellertid i första hand ensam vårdnad och i andra hand gemensam vårdnad samt umgänge med barnet i Spanien. Hans talan framstod således inte som realistisk. Trots angelägenhetens art och betydelse för de inblandade var det därmed inte rimligt att staten på nytt skulle bidra till pappans rättegångskostnader.

Pappan begärde även att Högsta domstolen skulle inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i frågan om en tillämpning av 8 § rättshjälpslagen skulle stå i strid med rådets direktiv (2003/8/EG) om förbättring av möjligheterna till rättslig prövning i gränsöverskridande tvister genom fastställande av gemensamma minimiregler för rättshjälp i sådana tvister (det s.k. rättshjälpsdirektivet). Högsta domstolen konstaterade att reglerna i direktivet inte hindrade att 8 § rättshjälpslagen tillämpades på gränsöverskridande tvister. Rätten till rättslig prövning var inte villkorad av att rättshjälp gavs och själva domstolsförfarandet var kostnadsfritt med undantag för ansöningsavgiften. Vidare kunde rådgivning erhållas enligt 4 § rättshjälpslagen. Slutligen hade den rättssöande enligt 11 kap. 6 § RB under vissa förutsättningar rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader för inställelse till förhandling. Eftersom det således stod klart att möjligheten till rättslig prövning var säkerställd oavsett om den rättssöande vägrades rättshjälp med hänvisning till 8 § rättshjälpslagen, fanns ingen anledning att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen.

4.5 NJA 2007 s. 479

Rubrik: Rättshjälp har beviljats svaranden i ett mål om skadestånd på grund av förtal.

I ett mål om grovt förtal dömdes M.K. till dagsböter och förpliktades att utge sammanlagt 85 000 kr i skadestånd till två målsägande. M.K. överklagade både i ansvars- och skadeståndsdelen. Hovrätten meddelade inte prövningstillstånd i ansvarsdelen. I skadeståndsdelen krävdes inte prövningstillstånd. Inför prövningen i hovrätten ansöte M.K. om rättshjälp men hovrätten avslog hennes ansöan.

Högsta domstolen anförde att det saknades skäl att bedöma den här situationen annorlunda än den i NJA 1999 s. 465. Där gällde målet ett avskiljt skadestånd och rättshjälp beviljades svaranden. Vidare angav Högsta domstolen att rättshjälp skulle beviljas restriktivt i fråga om enskilt åtal eller mål om skadestånd på grund av förtal m.m.

Högsta domstolen konstaterade emellertid att den restriktivitet som kommit till uttryck i förarbetena när det gällde rättshjälp i mål om förtal var påkallad framför allt beträffande den som ville föra talan om enskilt åtal eller kräva skadestånd i ett sådant mål. Eftersom M.K. i detta mål var svarande ansåg domstolen att hennes möjligheter att få rättshjälp inte borde vara lika begränsade. Eftersom M.K. också ansågs vara i behov av biträde beviljades hon rättshjälp.

4.6 Hovrätten över Skåne och Blekinge Ö 416-00

Fråga bl.a. om bestämmelsen i 8 § rättshjälpslagen utgjorde hinder mot att bevilja söanden rättshjälp p.g.a. hans påstående om att käranden velat betala med ”svarta pengar”. Hovrätten angav att det i förarbetena nämndes att det inte var rimligt med rättshjälp för angelägenheter som hade samband med större ekonomiska transaktioner som inte kunde sägas ha med söandens vardagliga välfärd att göra. I lagrådsremissen nämndes som exempel tvister om återbetalning av ”svarta pengar” som betalats för hyresrätt. Vidare angavs i förarbetena att i angelägenheter som rörde spekulation, lyxbetonade föremål och transaktioner i gränslandet mellan tillåtet och otillåtet fanns det möjligheter att med stöd av rimlighetsregeln underlåta att bevilja rättshjälp.

Enbart det förhållandet att söanden gjorde gällande att käranden hade velat betala med ”svarta pengar” kunde inte utgöra anledning att avslå hans ansöan om rättshjälp. Det hade inte heller i övrigt framkommit omständigheter som borde föranleda att rättshjälp vägrades med stöd av 8 § rättshjälpslagen.

I 13 § rättshjälpslagen angavs att rättshjälp inte fick beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. Bedömningen blev dock en annan när frågan om beviljande av rättshjälp angick samma omständigheter som den bakomliggande tvist vilken rättshjälpsansöan avsåg, dvs. om söanden skulle anses vara näringsidkare. I sådana fall borde det komma i fråga att avslå begäran om rättshjälpendast om det förelåg särskilda skäl (RÃ… 1986 ref. 114 och RH 1997:80). Sådana skäl kunde vara att de omständigheter som söanden åberopade utan vidare framstod som oriktiga eller av annan anledning kunde lämnas utan avseende. Så

14 (43)

dana skäl framgick inte av tillgängliga handlingar. Med hänsyn till vad som anförts och söandens ekonomiska och personliga förhållanden bifölls ansöan om rättshjälp.

4.7 Svea hovrätt Ö 2580-00

Rättshjälp i mål avseende enskilt åtal med brottsrubriceringen grov förolämpning. Förarbetena angav att möjligheterna till rättshjälp i angelägenheter som gällde enskilt åtal skulle vara mycket begränsade. En bedömning gjordes om det med hänsyn till den rättsliga angelägenhetens art, betydelse och omständigheterna i övrigt var rimligt att staten bidrog till kostnaderna. Hovrätten fann att den med hänsyn till den ifrågavarande angelägenhetens art och betydelse och omständigheterna i övrigt inte var rimligt att staten bidrog till kostnaderna för att parten skulle kunna utföra sin talan. Beslutet att bevilja rättshjälp upphävdes.

4.8 Rättshjälpsnämnden 494/1998

Rättshjälpsnämnden fann det inte rimligt att staten bidrog till kostnaderna i ett ärende rörande skadestånd p.g.a. förtal i tryckt skrift. I ärendet framkom att Pressens Opinionsnämnd hade funnit att Dagens Nyheter brutit mot god publicistisk sed genom publicering av den aktuella artikeln. Två ledamöter var skiljaktiga och ville bevilja rättshjälp.

4.9 Rättshjälpsnämnden 600/1998

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande borgensåtagande. Söanden hade ingått borgen för ett lån i annans förvärvsverksamhet. Rättshjälpsnämnden fann med beaktande av angelägenhetens art samt omständigheterna i övrigt att det inte kunde anses rimligt att staten bidrog till kostnaderna i ett ärende rörande borgensåtagande.

4.10 Rättshjälpsnämnden 677/1998

Fråga om det var rimligt att återigen bevilja rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad om barn. Den rättssöande hade den 9 mars 1998 av tingsrätten beviljats rättshjälp i samma angelägenhet och tingsrätten hade den 17 mars 1998 meddelat dom i målet. I domen tillerkändes söanden yrkat umgänge med barnet. Avsikten med den nya rättshjälpsansöan var att ansöa om överföring av vårdnaden eftersom motparten vägrade medge umgänge i enlighet med vad som beslutats. – Rättshjälpsnämnden, som därvid frångick Domstolsverkets medgivande att rättshjälp skulle beviljas, fann det inte rimligt att staten bidrog till kostnaderna då frågan om vårdnad nyligen varit föremål för rättslig prövning. Rättshjälp beviljades inte.

4.11 Rättshjälpsnämnden 58/1999

Fråga om det var rimligt att bevilja rättshjälp i angelägenhet rörande hävande av köp av fritidsbåt. Köpeskillingen uppgick till cirka 90 000 kr, vilket i förhållande till de defekter som enligt den rättssöande upptäckts på båten efter köpet var alldeles för högt. Försäkringsbolaget hade avböjt att bevilja rättsskydd i angelägenheten då han tecknat försäkringen en vecka efter köpet. - Rättshjälpsnämnden, som gjorde samma bedömning som Rättshjälpsmyndigheten, fann med

15 (43)

hänsyn till angelägenhetens art att det inte var rimligt att staten bidrog till kostnaderna.

4.12 Rättshjälpsnämnden 169/1999

Lagrum: 8 §, 32 § 6 och 35 § rättshjälpslagen

Barn ansöte om rättshjälp i angelägenheter rörande jämkning av underhållsbidrag. Efter besked från försäkringsbolaget att barnen inte omfattades av moderns hemförsäkring beviljades rättshjälp. De rättssöande beviljades därefter rättsskydd i angelägenheten. Fråga om rättshjälpens upphörande eftersom det med hänsyn till omständigheterna inte längre var rimligt att staten bidrog till den rättssöandes kostnader. Tillika fråga om återbetalning av rättshjälpskostnaderna då rättshjälpen upphörde på denna grund. – Rättshjälpsnämnden fann det inte längre rimligt att staten bidrog till kostnaderna i ärendena då barnen även beviljats rättsskydd i samma angelägenhet. Rättshjälpsnämnden förordnade om rättshjälpens upphörande enligt 32 § 6 rättshjälpslagen. Den bestämmelse om rättshjälpens upphörande som tillämpades samt bestämmelsen om återbetalningsskyldighet har sin motsvarighet i 1972 års rättshjälpslag. I enlighet med den praxis som bildats på grundval av den lagen fann Rättshjälpsnämnden att de rättssöandes återbetalningsskyldighet av rättshjälpskostnaderna borde begränsas tillmotsvarande rättshjälpsavgifterna. Överstigande belopp stannade på staten.

4.13 Rättshjälpsnämnden 115/2007

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande skadestånd. Rättssöanden som saknade körkort framförde bil alkoholpåverkad varvid bilen skadades och fick skrotas. Bilägaren som vid den aktuella färden lät rättssöanden köra och som själv var med som passagerare, riktade skadeståndsanspråk mot rättssöanden. Justitiekanslern överklagade Rättshjälpsmyndighetens beslut att bevilja rättshjälp och anförde att det inte var rimligt att rättshjälp beviljats. Rättshjälpsnämnden fann med beaktande av angelägenhetens betydelse för rättssöanden och tvisteföremålets värde att det inte förelåg hinder att bevilja rättshjälp.

5

Krav på rättsskyddsförsäkring och borde-regeln

9 § rättshjälpslagen

Rättshjälp får inte beviljas, om den rättssöande har en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten.

Om den rättssöande saknar rättsskydd enligt första stycket men med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft ett sådant skydd, får rättshjälp beviljas endast om det finns särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse för den rättssöande.

5.1 NJA 1999 s. 712

Rubrik: Den som är beroende av försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen och saknar egendom värd att försäkra har inte ansetts ha anledning att teckna försäkring med rättsskydd. Rättshjälp har beviljats.

Söanden var helt beroende av försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen för sitt uppehälle. Han saknade egendom värd att försäkra. Således hade söanden inte haft anledning att teckna hemförsäkring. Avsaknad av försäkringsskydd hade därmed inte betydelse för prövningen av rättshjälpsfrågan.

5.2 NJA 2000 s. 400

Rubrik: En rättsöande har i en pågående tvist kunnat utnyttja en rättsskyddsförsäkring. Rättshjälp har inte beviljats i angelägenheten när förmånerna enligt försäkringen har uttömts.

Söanden hade en rättsskyddsförsäkring som hade kunnat utnyttjas för den pågående tvisten och som hade ersatt hennes kostnader i målet upp till 100 000 kr. Högsta domstolen anförde att det i motiven uttryckligen angavs att det inte behövde införas någon möjlighet att få rättshjälp när den som har rättsskyddsförsäkring har utnyttjat denna upp till försäkringens maximibelopp. Dock skulle rättshjälp kunna beviljas, om rättsskyddsförsäkringen är mindre omfattande än normalt och detta inte berodde på den rättssöandes eget val.

Söanden hade utnyttjat rättsskyddsförsäkringen för den pågående tvisten och försäkringen hade ersatt hennes kostnader i målet upp till 100 000 kr. Omständigheterna var sådana att rättshjälp inte skulle beviljas i angelägenheten.

5.3 NJA 2001 s. 135

Rubrik: Särskilda skäl har ansetts föreligga att i mål om umgänge bevilja rättshjälp för svaranden, som borde ha haft försäkring med rättsskydd som omfattat angelägenheten.

I mål om umgänge ansöte svaranden om rättshjälp. Tingsrätten avslog ansöan. Svaranden överklagade beslutet. Hovrätten ansåg att angelägenheten var av sådan art och betydelse för svaranden att särskilda skäl förelåg för att hon skulle beviljas rättshjälp och ändrade tingsrättens beslut. Domstolsverket överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen.

Högsta domstolen anförde att svarandens inkomster var låga och bestod av ekonomiska bidrag från det allmänna. Enligt socialtjänstlagen kunde emellertid försörj

17 (43)

ningsstöd utgå även för kostnad för hemförsäkring. Med hänsyn härtill borde svaranden ha skaffat sig rättsskydd. I förarbetena till rättshjälpslagen angavs tvister om vårdnad och umgänge som sådana angelägenheter beträffande vilka det kunde finnas särskilda skäl att bevilja rättshjälp. Mål om umgänge – liksom mål om vårdnad – avsåg viktiga frågor angående barnets rätt, som var av största betydelse inte bara för barnet utan även för föräldrarna. Det kunde i normala fall inte anses rimligt att en part i en sådan tvist av ekonomiska skäl skulle behöva avstå från juridiskt biträde och därmed tvingas föra sin talan själv. Detta gällde särskilt om parten var svarande i rättegången och motparten dessutom hade erhållit rättshjälp.

Högsta domstolen lämnade Domstolsverkets överklagande utan bifall.

5.4 NJA 2006 s. 655

Rubrik: En ansöan om rättshjälp i en rättslig angelägenhet rörande klander av skiljedom får inte avslås med stöd av 9 § rättshjälpslagen på den grunden att den rättsöande åtnjutit rättsskydd i den angelägenheten som omfattade skiljeförfarandet.

Skiljenämnden för arbetsmarknadsförsäkringar avslog i skiljedom en talan rörande ersättning på grund av trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Käranden klandrade skiljedomen och ansöte om rättshjälp. Han anförde bl.a. att det rättsskydd han åtnjutit i skiljeförfarandet genom LO-TCO Rättsskydd AB hade upphört och att rättsskyddet i hans hemförsäkring inte omfattade tvister som hade samband med hans arbete eller yrkesutövning.

Högsta domstolen anförde att rättshjälp skulle beviljas i en rättslig angelägenhet. Den rättsliga angelägenhet som omfattade skiljeförfarandet var avslutad i och med att det förelåg ett slutligt avgörande i form av en skiljedom som inte kunde överklagas (se prop. 1972:4 s. 335 f.). Av handlingarna framgick att det rättsliga bistånd som käranden fick genom försäkringen var begränsat till den angelägenheten. När käranden ansöte om rättshjälp i hovrätten avsåg ansöningen hans talan om ogiltighet och klander av skiljedomen. Ansöningen avsåg således en ny rättslig angelägenhet som inte kunde avslås med stöd av 9 § rättshjälpslagen på den grunden käranden åtnjutit rättsskydd i den tidigare angelägenheten.

Ärendet återförvisades till hovrätten för fortsatt behandling.

5.5 NJA 2007 s. 382

Lagrum: 9 § och 34 § rättshjälpslagen

Rubrik: Rättshjälp har beviljats för process i tredje instans, sedan beloppet i befintlig rättsskyddsförsäkring förbrukats.

Målet gällde vårdnad, boende och umgänge. Tingsrätten dömde i målet den 3 maj 2006. Hovrätten avgjorde, efter överklagande av båda parter, målet den 13 december 2006. Bland annat förordnades att mamman skulle ha ensam vårdnad om barnet. Pappan överklagade hovrättens dom till Högsta domstolen och mamman ansöte om rättshjälp på den grunden att hon uttömt rätten till ersättning ur sin rättsskyddsförsäkring, att denna omfattat rätt till ersättning upp till ett belopp om 120 000 kr, att hon studerade och för sin försörjning uppbar studiemedel samt att hon saknade nettoförmögenhet.

Justitiekanslern motsatte sig att rättshjälp skulle beviljas bl.a. med hänvisning till NJA 2000 s. 400.

18 (43)

Högsta domstolen (tre justitieråd) anförde att rättsfallet NJA 2000 s. 400 gällde frågan om rättshjälp i hovrätten skulle beviljas den som utnyttjat sin rättsskyddsförsäkring till dess maximibelopp i första instans. Frågan i detta mål gällde tredje instans, sedan beloppet i befintlig försäkring förbrukats. Det var inte rimligt att den som hade rättsskyddsförsäkring skulle behöva planera så att det återstod ett utrymme på försäkringen för eventualiteten att Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd. Med hänsyn till detta och till Högsta domstolens betydelse som prejudikatinstans, borde i en situation som den förevarande, när förutsättningar i övrigt var för handen, rättshjälp kunna beviljas med ett antal timmar som täckte målets behandling i domstolen. Högsta domstolen beslutade också att förmånen av rättshjälpsbiträde får omfatta högst 30 timmars arbete.

Två justitieråd var skiljaktiga och anförde med hänvisning till 9 § första stycket rättshjälpslagen och NJA 2000 s. 400 att eftersom söanden i underinstanserna fullt ut hade utnyttjat en rättsskyddsförsäkring av normal omfattning, rättshjälp inte kunde beviljas henne i angelägenheten.

5.6 RH 1998:26

Sammanfattning: Fråga om en person som avtjänar fängelsestraff och saknar bostad under kortare tid, varunder hans bohag är magasinerat, borde ha haft försäkring med rättsskyddsmoment; även fråga om bedömningen av den söandes ekonomiska och personliga förhållanden vid prövningen om rättshjälp ska beviljas.

Ansöan avsåg avskilt tvistemål. Söanden saknade såväl hemförsäkring som övrigt försäkringsskydd. Söanden som hade en inkomst på drygt 100 000 kr efter avdrag för underhållsskyldighet för tre barn kunde inte hänföras till den grupp personer som normalt ansågs ha förmåga att försäkra sig. Söandens personliga förhållanden, bland annat hade han nyligen fått bostad efter avtjänat straff, var sådana att han inte borde ha haft rättsskyddsförsäkring. Söanden omfattades därmed inte av borde-regeln. Eftersom övriga förutsättningar för att bevilja rättshjälp var uppfyllda beviljades sådan hjälp.

5.7 RH 1998:64

Sammanfattning: Fråga om en person, som har ådragit sig skulder till följd av bl.a. spelberoende och som helt saknat försäkringsskydd, med hänsyn till sina ekonomiska och personliga förhållanden borde ha haft en rättsskyddsförsäkring.

Ansöan om rättshjälp i mål om återvinning. En ansöan om betalningsföreläggande om 85 000 kr jämte ränta och ersättning för kostnader hade bifallits av kronofogdemyndigheten och söanden ansöte om återvinning vid tingsrätt. Hovrätten konstaterade att söanden inte haft något försäkringsskydd. Uppgiften om att söanden till följd av överenskommelser med fordringsägare haft begränsade belopp för egen del godtogs. Emellertid ifrågasattes om söanden hade ett hem i ordets egentliga mening. Förhållandena i övrigt liknade de som beskrevs i förarbetena. Söanden hade under ca. ett års tid levt under socialt pressande förhållanden. Hon hade fått hjälp och stöd av socialförvaltningen bl.a. med bostad. Bohaget och övriga tillgångar var av ringa ekonomiskt värde. Honhade nyligen genomgått en separation. Även om hon hamnat i belägenheten på grund av en i viss mån särpräglad händelse - hennes spelberoende - liknade hennes förhållanden de som beskrevs i förarbetena. Vid en samlad bedömning ansåg

19 (43)

hovrätten att söanden levt under sådana ekonomiska och personliga förhållanden att det inte rimligen kunde krävas att hon skaffat sig ett rättsskydd. Bestämmelsen i 9 § andra stycket hindrade således inte att rättshjälp beviljades. Inte heller i övrigt förelåg hinder mot beviljande.

5.8 RH 1999:94 I och II

Sammanfattning: Rättshjälp har inte ansetts kunna beviljas trots att söandena utnyttjat sina respektive rättsskyddsförsäkringar upp till dess maximala belopp.

Hovrätten fann att söanden hade en rättsskyddsförsäkring som omfattade den i målet aktuella angelägenheten. Försäkringsskyddet ansågs ha normal omfattning. Vid sådant förhållande fick rättshjälp inte beviljas, trots utnyttjande av försäkring upp till maximala beloppet.

5.9 Hovrätten för Övre Norrland Ö 38-00

Rättshjälp i angelägenhet rörande vårdnad om barn och barns boende. Söanden har uppgett att han upptäckt att han av förbiseende inte förlängt sin hemförsäkring. Hovrätten fann att söanden med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden borde ha haft rättsskyddsförsäkring. Målet rörde emellertid vårdnad om barn och barns boende. Med hänsyn härtill, motpartens inställning och övriga omständigheter förelåg särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

5.10 Hovrätten för Övre Norrland Ö 12-00

Rättshjälp i angelägenhet rörande barns boende m.m. Söanden saknade försäkringsskydd före den 14 december 1999. Hon levde på studielån och var försörjningsskyldig mot två barn. Hennes ekonomiska underlag uppgick till drygt 50 000 kr. Med sådant underlag kunde hon inte hänföras till en grupp som normalt kunde anses ha förmåga att försäkra sig. Hennes personliga förhållanden i övrigt var inte heller sådana att hon bort ha försäkringsskydd. Bestämmelsen i 9 § 2 st utgjorde därmed inget hinder att bevilja rättshjälp. Inte heller i övrigt förelåg hinder mot att bifalla hennes ansöan.

5.11 Rättshjälpsnämnden 355/1998

Det förhållandet att en vårdnadshavare pga. sina personliga och ekonomiska förhållanden borde ha haft rättsskyddsförsäkring ansågs av Rättshjälpsnämnden inte utgöra hinder mot att bevilja ett underårigt barn rättshjälp i angelägenhet rörande fastställande av faderskap. Hinder mot rättshjälp förelåg inte heller i övrigt.

5.12 Rättshjälpsnämnden I. 405/1998 II. 157/2000

I.

Fråga om rättshjälp i angelägenhet rörande hävande av köp av personbil alternativt nedsättning av köpeskilling. Den omtvistade personbilen hade förvärvats från en bilfirma i utlandet för att sedan omgående vidareförsäljas i Sverige. Någon rättsskyddsförsäkring som gällde för den aktuella tvisten hade inte tecknats.

– Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till söandens innehav av personbil att han borde ha haft en rättsskyddsförsäkring som omfattade den aktuella angelägenheten. Rättshjälp beviljades inte.

II.

Fråga om krav på rättsskyddsförsäkring vid tvist i anledning av köp av husbil som var avställd. – Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till att angelägenheten avsåg en tvist i anledning av köp av motorfordon och med hänsyn till söandens försäkringsskydd i övrigt samt till övriga omständigheter att han borde ha haft rättsskyddsförsäkring.

Särskilda skäl för att bevilja rättshjälp hade inte framkommit. Rättshjälp beviljades inte.

5.13 Rättshjälpsnämnden 478/1998

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande fel i fastighet. Rättshjälpsnämnden fann inte omständigheten att söanden trodde att en försäkring som tecknats för en annan fastighet även omfattade den i angelägenheten aktuella fastigheten utgjorde skäl att medge undantag från kravet på rättsskyddsförsäkring. Söanden borde således ha haft en rättsskyddsförsäkring och något särskilt skäl att ändå bevilja henne rättshjälp förelåg inte.

5.14 Rättshjälpsnämnden 485/1998

Fråga om det förhållandet att ett underårigt barn omfattades av vårdnadshavarens försäkring utgjorde hinder att bevilja rättshjälp i angelägenhet rörande underhållsbidrag. – Enligt 9 § rättshjälpslagen föreligger hinder att bevilja rättshjälp om den rättssöande har en rättsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till att barnet omfattades av en sådan rättsskyddsförsäkring att rättshjälp inte kunde beviljas.

5.15 Rättshjälpsnämnden 623/1998

Ansöan om rättshjälp i tvist rörande köp av häst. – Rättshjälpsnämnden fann att ägaren av ridhästen med hänsyn till sina personliga och ekonomiska förhållanden borde ha haft rättsskydd och att det inte förelåg några särskilda skäl att ändå bevilja rättshjälp i angelägenheten.

5.16 Rättshjälpsnämnden 683/1998

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande skadeståndskrav mot bostadsrättsförening pga. fukt- och mögelskador i lägenheten. Fråga om bostadsrättsinnehavare förutom hemförsäkring även borde ha haft försäkring som omfattade bostadsrätten. – Rättshjälpsnämnden fann att söanden borde ha haft sådan försäkring samt att det inte förelåg särskilda skäl med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse att ändå bevilja rättshjälp.

5.17 Rättshjälpsnämnden 7/2002

Ansöan om rättshjälp i tvist rörande arv. Den rättssöande hade en rättsskyddsförsäkring som inte kunde tas i anspråk på grund av karenstidsbestämmelser i försäkringsvillkoren. Rättssöanden hade tidigare haft kollektiv hemförsäkring med rättsskydd genom sin fackliga organisation, vilket skydd upphörde genom anställningsbyte. Den nya fackliga organisationen hade inte något rättsskydd knutet till den kollektiva hemförsäkringen. Rättshjälpsnämnden fann

21 (43)

bland annat att arten av den angelägenhet som rättshjälp söts för samt angelägenhetens betydelse för rättssöanden gjorde att det förhållandet att rättssöanden inte hade någon rättsskyddsförsäkring som omfattade angelägenheten inte skulle utgöra hinder att bevilja rättshjälp.

5.18 Rättshjälpsnämnden 20/2007

Ansöan om rättshjälp angående behandlingsskada med handläggning i skiljenämnd. Rättssöanden har inte haft rättsskydd. Enligt förarbetena till rättshjälpslagen ska den som ligger nära eller inom övre hälften av den ekonomiska avgränsning som berättigar till rättshjälp anses ha förmåga att försäkra sig. Gränsvärdet uppgår för närvarande till 260 000 kr. Rättssöandens ekonomiska underlag låg inom övre hälften av gränsvärdet, varför rättssöanden fick anses ha förmåga att försäkra sig och därför borde ha haft en rättsskyddsförsäkring enligt 9 § 2 st rättshjälpslagen. Med hänsyn till skadans art och omfattning fann Rättshjälpsnämnden att det inte heller förelåg särskilda skäl att bevilja rättshjälp.

5.19 Rättshjälpsnämnden 35/2007

Ansöan om rättshjälp i angelägenhet rörande fordran i anledning av småhusentreprenad. Till följd av entreprenörens obestånd avbröts entreprenaden i förtid, vilket medförde att rättssöanden inte kunde tillträda fastigheten eller teckna hemförsäkring med nödvändigt rättsskydd förrän en tid efter tvisten uppstått. Justitiekanslern har i yttrande bland annat anfört att då rättssöanden under entreprenaden bodde hos släktingar fanns ingen anledning att ha en hemförsäkring. Vidare anfördes att enligt praxis är en fastighetsköpare inte skyldig att teckna en särskild fastighetsförsäkring med rättsskydd innan tillträdet. När en privatperson uppdrar åt en entreprenör att bygga ett hus på en fastighet, bör skyldigheten för uppdragsgivaren att teckna en rättsskyddsförsäkring uppstå först när entreprenaden är avslutad och slutbesiktning har skett. Rättshjälpsnämnden fann med hänsyn till vad som framkommit i ärendet samt i likhet med vad Justitiekanslern anfört, att avsaknaden av rättsskydd inte utgjorde hinder att bevilja rättshjälp.

6 Bodelning

10 § första stycket 8 rättshjälpslagen

Rättshjälp får inte beviljas i en angelägenhet som rör bodelning i annat fall än vid klander av bodelning

6.1 RH 2000:79

Sammanfattning: Talan om jämkning av bodelning har jämställts med klander av bodelning vid tillämpningen av rättshjälpslagen

Den rättsliga angelägenhet i vilken rättssöande söt rättshjälp får anses röra bodelning. Enligt bestämmelsernas ordalydelse skulle rättshjälp därmed inte kunna komma i fråga. Syftet med bestämmelsen är emellertid, enligt vad som framgår av förarbetena, att utesluta rättshjälp vid förrättandet av bodelning och själva bodelningsförfarandet i övrigt. Ett yrkande om jämkning av ett mellan två parter upprättat avtal rörande bodelning fyller samma funktion som en klandertalan. Båda processerna avser att få till stånd en ändring av innehållet i en redan förrättad bodelning. Mot denna bakgrund bör talan om jämkning jämställas med klander av bodelning vid tillämpning av rättshjälpslagens bestämmelser. Rättshjälp ska därför beviljas i den aktuella angelägenheten.

6.2 Svea hovrätt Ö 688-00

Betalningsföreläggande i enlighet med avtal benämnt ”deling etter samboerforhold” överlämnat från kronofogdemyndigheten till tingsrätt. I målet var inte fråga om någon förrättning i anslutning med upplösning av äktenskap eller samboförhållande utan ett fordringsmål som handlades i allmän domstol enligt rättegångsbalkens regler. På grund härav och då inte heller i övrigt har framkommit skäl emot beviljande av rättshjälp bifölls ansöan.