HovR Ö 158/98

RH 1998:29

Fråga om rättshjälp där sökanden har rättsskyddsförsäkring som dock inte omfattar den rättsliga angelägenheten. Tillika fråga om rådgivning vore uppenbart obehövlig eller inte obligatorisk av annat särskilt skäl

Uppslagsord:
Rättshjälp

I mål rörande klander av bodelning ansökte Nahida D, som svarande i målet, om rättshjälp med advokaten Marianne Idengren som biträde. Av ansökan framgick bl.a. att hon hade en rättsskyddsförsäkring som omfattade den rättsliga angelägenheten.

Norrköpings tingsrätt (1998-01-14, rådmannen Gunilla Engberg) lämnade Nahida D:s ansökan om rättshjälp utan bifall under hänvisning till 9 § 1 st rättshjälpslagen.

Nahida D överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hon skulle beviljas rättshjälp. Hon anförde till stöd härför att hon av försäkringsbolaget fått besked att rättsskyddsmomentet i hemförsäkringen inte omfattade tvisten i fråga och att rättsskydd därför inte beviljats henne. Hon åberopade intyg från försäkringsbolaget. Hon angav vidare att rådgivning inte lämnats på grund av att motparten ingav stämningsansökan utan att först skriva till henne.

Domstolsverket (DV) anförde i yttrande över saken följande. I ansökan om rättshjälp har Nahida D uppgivit att hon har en rättsskyddsförsäkring eller annat liknande rättsskydd som omfattar den rättsliga angelägenheten. Enligt 9 § första stycket rättshjälpslagen skall rättshjälp inte beviljas om så är fallet. Nahida D har emellertid numera inkommit med uppgift som visar att hennes rättsskydd inte omfattar den rättsliga angelägenheten. Med hänsyn härtill anser DV att ansökan om rättshjälp inte skall avslås på denna grund. - Vad gäller de övriga förutsättningar som skall vara uppfyllda för att rättshjälp skall beviljas anför DV följande. - För att rättshjälp skall beviljas krävs enligt 2 § andra stycket rättshjälpslagen att rådgivning har lämnats i den rättsliga angelägenheten i minst en timme, om inte sådan rådgivning är uppenbart obehövlig eller det finns något annat särskilt skäl. I den nya rättshjälpslagstiftningen har rådgivningsinstitutet fått en väsentligt större betydelse än i 1972 års rättshjälpslag. Avsikten är att rådgivning i princip skall vara en inledning till alla rättshjälpsärenden. Möjligheten till undantag från den obligatoriska rådgivningen skall bara tillämpas i undantagsfall. Som exempel på att rådgivning skulle vara uppenbart obehövlig nämns i förarbetena (prop. 1996/97:9 s. 106 och s. 205) att det kan finnas situationer då både den rättssökande och biträdet redan är väl informerade om förutsättningarna för den rättsliga angelägenhetens fortsatta hantering och att en formaliserad ytterligare rådgivning skulle framstå som uppenbart överflödig. Så kan t.ex. vara fallet då den rättsliga angelägenheten utgör fortsättningen av en tidigare procedur. Det andra undantagsfallet som anges i 2 § andra stycket, att det skulle föreligga något annat särskilt skäl för att rådgivning inte lämnats, avser främst tidsaspekten. Som exempel nämns att rådgivning bör kunna underlåtas om behovet av rättshjälp är mycket brådskande, såsom när en tidsfrist är på väg att löpa ut eller en förhandling skall äga rum. - Nahida D har på ansökan om rättshjälp underlåtit att ange om rådgivning har lämnats. På kopia av ansökningsblanketten har hon numera tillagt att rådgivning inte har lämnats och som skäl anfört att motparten ingivit stämningsansökan utan att först tillskriva henne. Den omständighet som Nahida D har anfört för att underlåta att rådgivning lämnas innebär inte att rådgivning skulle vara uppenbart obehövlig. Vad gäller frågan om rådgivning kunnat underlåtas på grund av tidsaspekten kan konstateras att ansökan om stämning inkom till tingsrätten den 13 november 1997. Tingsrätten utfärdade stämning den 5 december samma år. Advokaten Marianne Idengren anmälde sig som ombud för Nahida D och inkom med fullmakt den 16 december. Samtidigt begärdes anstånd med inkommande med svaromål till den 15 januari 1998. Tingsrätten beviljade begärt anstånd den 19 december 1997. Först den 30 december samma år inkom ansökan om rättshjälp. Med hänsyn till att anstånd beviljats med inkommande av svaromål till den 15 januari 1998 kan behovet av rättshjälp inte anses så brådskande att rådgivning kunnat underlåtas. Den omständigheten att ansökan om rättshjälp inkom till tingsrätten först den 30 december samma år talar också härför. Med hänsyn till att rådgivning skall underlåtas endast i undantagsfall anser DV inte att de skäl som Nahida D anfört är av den tyngd att rådgivning inte behövt lämnas i ärendet. Förutsättningar att bevilja rättshjälp föreligger således inte.

Advokaten Marianne Idengren uppgav som svar härpå att separat rådgivning inte lämnats främst av den anledningen att huvudmannen redan förelagts att inge svaromål till tingsrätten när denna kontaktade Idengren. En rådgivning hade fått karaktär av en ren formalitet då det var uppenbart att huvudmannen måste ingå i svaromål. Dessutom bodde huvudmannen i Stockholm och kontakterna dem emellan hade skötts huvudsakligen per telefon och brev.

Göta hovrätt (1998-03-24, hovrättslagmannen Lennart Thorelli, hovrättsrådet Hans Träff, referent, samt t.f. hovrättsassessorn Tord Pettersson) lämnade överklagandet utan bifall och anförde som skäl härför. Enligt 2 § andra stycket rättshjälpslagen krävs för att rättshjälp skall beviljas att rådgivning enligt 4 § rättshjälpslagen har lämnats i angelägenheten i minst en timme. Sådan rådgivning har inte lämnats. Mot bakgrund av vad DV anfört och med hänsyn till vad som i övrigt framkommit kan det inte anses att sådan rådgivning varit uppenbart obehövlig. Då ej heller annat särskilt visats föreligga för att ge avkall på kravet om rådgivning kan Nahida D:s nuvarande ansökan om rättshjälp inte bifallas.

Målnummer Ö 158/98

Hosted by Skyddas av