|
E.J.
var t.o.m. oktober 1978 anställd hos Mo och Domsjö Aktiebolag. Under sin
anställning omfattades han enligt kollektivavtal av den s.k. ITP-planen
som bl.a. innehåller förmånen sjukpension genom försäkring i Försäkringsbolaget
SPP, ömsesidigt. Av de aktuella försäkringsvillkoren framgår bl.a. följande.
Rätt
till sjukpension inträder, om den aktiva medlemmen är till minst 50 procent
arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall och sådan arbetsoförmåga
under de senaste 12 månaderna förelegat mer än 90 dagar. ---
E.J.
yrkade vid Stockholms tingsrätt att tingsrätten skulle fastställa att han
hade rätt till sjukpension från SPP i enlighet med ITP-planen från den 1
februari 1979 till dess att han fyller 65 år.
SPP
bestred yrkandet.
Stockholms
tingsrätt (1997-10-29, chefsrådmannen Magnus Widebeck, rådmannen Ulla Bergendal
och tingsfiskalen Christina Peterzén) biföll käromålet och fastställde att
E.J. hade rätt till sjukpension från SPP i enlighet med ITP-planen från
den 1 februari 1979 till dess han fyller 65 år.
SPP
fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle ogilla E.J:s talan.
E.J.
bestred ändring.
Svea
hovrätt (1999-01-20, hovrättsråden Göran Rosenberg och Karl Bergkvist, hovrättsassessorn
Lars-Åke Johansson samt tf. hovrättsassessorn Charlotta Riberdahl, referent)
fastställde tingsrättens domslut.
Hovrätten
anförde i sina domskäl följande.
Hovrätten
konstaterar till en början att följande är ostridigt mellan parterna. E.J.
omfattas på grund av kollektivavtal av den s.k. ITP-planen, vilken genom
en pensionsförsäkring hos SPP innehåller bl.a. förmånen sjukpension. Rätt
till sådan pension förutsätter enligt försäkringsvillkoren att den försäkrade
är till minst 50 % arbetsoförmögen på grund av sjukdom eller olycksfall
och att sådan arbetsoförmåga har förelegat mer än 90 dagar under de senaste
12 månaderna, antingen i en följd eller i perioder av minst 30 dagars varaktighet.
Den s.k. efterskyddsperioden i E.J:s fall - då försäkringsskyddet fortfarande
bestod - varade fr.o.m. den 1 november 1978 t.o.m. den 31 januari 1979.
Begreppet arbetsoförmögen innebär en oförmåga att förvärvsarbeta över huvud
taget, dvs. en bristande förmåga inte bara utifrån den försäkrades tidigare
arbetsuppgifter utan utifrån de krav som ställs vid varje annat arbete som
tillhandahålls på den reguljära arbetsmarknaden. (Parternas enighet om innebörden
av begreppet arbetsoförmögen torde för övrigt inte innebära någon avvikelse
från vad som följer av försäkringsvillkoren, se SPP:s försäkringsvillkor,
§ 9 p. 3.)
E.J.
har bevisbördan för sitt påstående att han under efterskyddsperioden var
till minst 50 % arbetsoförmögen på grund av sjukdom. När det därvid gäller
vilket krav som bör ställas på bevisningen anser hovrätten att konsumentförsäkringslagen
(1980:38) inte är tillämplig i tvisten på grund av att den aktuella försäkringen
grundas på kollektivavtal (se 1 § tredje stycket i lagen). Hovrätten anser
också att det i förevarande fall bör ställas upp ett högre beviskrav än
det som enligt praxis gäller vid konsumentförsäkringar. Beviskravet i tvisten
bör sålunda enligt hovrättens mening, i överensstämmelse med vad som gäller
på vissa andra områden än som avser konsumentförsäkringar (se bl.a. NJA
1992 s. 113), uttryckas så att det vid en helhetsbedömning skall framstå
som klart mer sannolikt att E.J. under efterskyddsperioden var till minst
50 % arbetsoförmögen på grund av sjukdom än att han inte var det.
Den
fråga som härefter uppkommer är om E.J. har fullgjort sin bevisskyldighet
enligt det nyss angivna beviskravet.
E.J.
har lämnat en något splittrad berättelse. Emellertid har han på ett trovärdigt
sätt berättat om sin sjukdom, och hans uppgifter stöds i allt väsentligt
av vad f.d. chefsöverläkaren K.W. har uppgett. W:s kännedom om E.J:s person
och problem får betecknas som mycket god. Hovrätten anser därför att E.J:s
uppgifter i fråga om besvärens art och omfattning och om hans personliga
förhållanden i övrigt skall läggas till grund för bedömningen av frågan
om E.J. under den aktuella perioden var arbetsoförmögen som han har påstått.
Av
E.J:s berättelse framgår bl.a. följande. Då E.J. återvände till arbetet
efter ett psykiskt sammanbrott under hösten 1975 fråntogs han successivt
sina arbetsuppgifter. Den 31 oktober 1978 nödgades han sluta sin anställning.
Trots gedigen utbildning och arbetslivserfarenhet förblev han arbetslös
fram till våren 1980, då han fick möjlighet att arbeta som timlärare vid
Komvux. Han undervisade då sex timmar per vecka under en kortare tid men
klarade inte av detta arbete, eftersom han kände sig alltför pressad och
nervös i den nya arbetssituationen. Han har därefter inte haft något arbete.
Vid
en bedömning av frågan om E.J. var arbetsoförmögen på grund av sjukdom i
den omfattning och under den period som han har gjort gällande är den medicinska
utredningen självfallet av stor betydelse. K.W. har under den aktuella perioden,
liksom under många år före och efter denna, varit E.J:s behandlande läkare
med avseende på den ohälsa som enligt E.J:s talan utgör orsaken till arbetsoförmögenheten.
W:s bedömning har enligt hovrättens mening därför särskild tyngd.
K.W.
har här tydligt förklarat att han utan tvekan skulle ha "sjukskrivit" E.J.
till minst 50 % under efterskyddsperioden, om frågan om sjukskrivning då
hade kommit upp. W. har samtidigt berättat att han någon månad efter efterskyddstidens
utgång tillstyrkte att E.J. återfick sitt körkort som tidigare hade återkallats
på grund av rattfylleri. W. ansåg således då att det inte från medicinsk
synpunkt fanns någon invändning mot ett körkortsinnehav för E.J. Denna bedömning
från W:s sida kan te sig överraskande med hänsyn till hans ställningstagande
i frågan om sjukskrivning av E.J. under efterskyddstiden. I den mån E.J:s
psykiska ohälsa vid den aktuella tiden utgjorde ett allvarligt hinder för
honom i arbetslivet skulle det sålunda, enligt hovrättens mening, vara allvarligt
hinder för honom i arbetslivet skulle det sålunda, enligt hovrättens mening,
vara rimligt att anse att denna ohälsa diskvalificerade honom även som bilförare.
W. har emellertid förklarat att det här är fråga om olika bedömningsgrunder
och kravnivåer. Hovrätten vill också peka på att psykiska sjukdomar numera
inte utgör något absolut hinder mot körkortsinnehav. Det förhållandet att
W. får anses ha gjort helt olika bedömningar i fråga om konsekvenserna av
E.J:s psykiska ohälsa vid den aktuella tiden med avseende på trafiksäkerheten
resp. arbetslivet innebär därför, som hovrätten ser det, inte att trovärdigheten
av W:s uppgifter i det nu aktuella avseendet har rubbats. Trovärdigheten
av dessa uppgifter har inte heller rubbats av den medicinska utredningen
i övrigt.
Den
närmare innebörden av kravet på graden av arbetsoförmögenhet - minst 50
% - har inte närmare berörts av parterna, men de är ense om att begreppet
arbetsoförmögen tar sikte på varje arbete på den reguljära arbetsmarknaden.
Även om det för hovrätten inte ter sig enkelt att avgöra när kravet på arbetsoförmögenhet
är uppfyllt, anser hovrätten att E.J. genom sin berättelse i förening med
K.W:s bedömning tillräckligt har styrkt sin talan. E.J. har således, enligt
hovrättens mening, vid en helhetsbedömning gjort klart mer sannolikt att
han till minst 50 % under den aktuella tiden var arbetsoförmögen på grund
av sjukdom än att han inte var det. Tingsrättens domslut skall således fastställas.
Målnummer
T 1489/97
|
Skyddas av
