RÅ 2000 ref. 24

Regeringsrätten

Målnummer:
3436-98

Avdelning:
1

Avgörandedatum:
2000-03-31

Rubrik:
Anpassningsbidrag enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade har ansetts kunna utgå, förutom för handikappspecifik utrustning, för utrustning som är mindre vanlig hos bilmodeller i den aktuella prisklassen men inte för sådana anordningar som, med beaktande av den tekniska utvecklingen, kan anses utgöra standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning.

Lagrum:
3 §, 4 § och 9 § förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade

Rättsfall:
FÖD 1993:19

REFERAT
Norrbottens läns allmänna försäkringskassa beslutade den 14 juni 1996 att T.A. inte kunde erhålla anpassningsbidrag enligt 9 § förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade för kostnad för 1. automatisk växellåda, 2. farthållare, 3. centrallås med fjärrstyrning, 4. elektriskt uppvärmda och manövrerade backspeglar, 5. elektriska fönsterhissar och 6. bensinvärmare.

T.A. överklagade beslutet.

Länsrätten i Norrbottens län (1997-10-02, ordförande Lundgren) yttrade: T.A. har erhållit bidrag med 90 058 kr. Grundbidrag med 60 000 kr, anskaffningsbidrag om 8 000 kr och anpassningsbidrag om 20 544 kr och 1 514 kr. - Enligt 7 § förordningen om bilstöd till handikappade kan anskaffningsbidrag lämnas med högst 40 000 kr. Bidraget är inkomstprövat och bidrag till T.A. kan maximalt utgå med 8 000 kr. - Fråga är i målet om anpassningsbidrag. Enligt 9 § samma förordning medges anpassningsbidrag med det belopp som motsvarar kostnaden för sådan ändring av eller anordning på fordonet som behövs för att den handikappade skall kunna bruka det och som är lämplig med hänsyn till fordonets ålder och skick. Om behovet av sådan utrustning finns för den handikappade finner länsrätten att anpassningsbidrag kan utgå även om utrustningen kan fås från fabrik och även om den inte är särskilt riktad till handikappade.

1. Behovet av automatlåda tillstyrks av Vägverket och arbetsterapeuten

2. Behovet av farthållare tillstyrks

3. Behovet av centrallås tillstyrks

4. Behovet av elektriskt manövrerade och uppvärmda utvändiga backspeglar tillstyrks

5. Behovet av elektriskt manövrerade fönsterhissar för de främre dörrarna tillstyrks

6. Behovet av bensinvärmare tillstyrks endast av arbetsterapeuten. Vägverket anser att behovet av bensinvärmare bör bedömas av läkare.

Länsrätten finner att ändringar som rör punkterna 1-5 är sådana ändringar som behövs för att T.A. skall kunna bruka bilen. Om T.A. även önskar bensinvärmare bör behovet av sådan anordning styrkas av läkare. - Länsrätten medger T.A. anpassningsbidrag till automatlåda, farthållare, centrallås med fjärrstyrning, elektriskt uppvärmda och manövrerade utvändiga backspeglar och elektriska fönsterhissar för de två främre dörrarna. - Länsrätten lämnar yrkandet om anpassningsbidrag till bensinvärmare utan bifall.

I överklagande yrkade försäkringskassan att kammarrätten skulle upphäva länsrättens dom och fastställa kassans beslut av den 14 juni 1996.

T.A. bestred bifall till överklagandet.

Prövningstillstånd meddelades.

Kammarrätten i Sundsvall (1998-03-12, Sjödin, Forsberg, referent) yttrade: Försäkringskassan har till stöd för sin talan bl.a. anfört följande. Försäkringsöverdomstolen har i ett avgörande (mål nr 1514-91) funnit att det inte är möjligt att med stöd av bestämmelserna om anpassningsbidrag låta kostnaderna för sådan ändring av eller anordning på fordonet som behövs bestämmas på grundval av prisskillnaden mellan olika varianter av bilmodell. - Försäkringsöverdomstolen har vidare i FÖD 1993 ref. 19 funnit att anpassningsbidrag inte kunde lämnas för vissa utrustningsdetaljer eftersom den införskaffade bilen redan vid inköpet var försedd med dessa anordningar. - Riksförsäkringsverket har i sina Allmänna råd 1996:19 om bilstöd givit uttryck för uppfattningen att sådan utrustning som en bil kan levereras med direkt från en bilfabrik och som kostar extra utöver bilens grundpris, räknas som normal utrustning och att sådan utrustning därmed inte berättigar till anpassningsbidrag. Anpassningsbidrag bör endast lämnas för anordningar på bilar vilka är avsedda att göra det möjligt för funktionshindrade att bruka bilen och således inte för sådana anordningar som finns i bilmodeller som förekommer på marknaden. - De av T.A. yrkade och av länsrätten godkända anordningarna bedöms vara sådan utrustning som finns i bilmodeller som förekommer på marknaden och är inte särskilt avsedda att göra det möjligt för funktionshindrade att bruka bilen och utgör därmed inte sådana anordningar för vilka anpassningsbidrag kan utbetalas. - T.A. har till stöd för sitt bestridande bl.a. anfört att de av försäkringskassan åberopade rättsfallen inte är relevanta för bedömningen av hans ärende samt att de anordningar för vilka han sökt anpassningsbidrag är nödvändiga på grund av hans reumatiska sjukdom. - Kammarrätten gör följande bedömning. - I 9 § bilstödsförordningen stadgas att anpassningsbidrag lämnas med det belopp som motsvarar kostnaden för sådan ändring eller anpassning på fordonet som behövs för att den handikappade skall kunna bruka det och som är lämpligt med hänsyn till fordonets ålder och skick. - Varken i den angivna författningstexten eller i dess förarbeten har närmare berörts vilka kostnader för särskilda anordningar som skall kunna ersättas med anpassningsbidrag. Förarbetena ger dock inte stöd för den uppfattning, som kommit till uttryck i Riksförsäkringsverkets allmänna råd 1996:9, att bidrag inte skall kunna utgå för sådan utrustning som kan levereras direkt från en bilfabrik. Inte heller kan - enligt kammarrättens mening - någon sådan slutsats dras av de av försäkringskassan åberopade rättsfallen från Försäkringsöverdomstolen. - Det sagda medför enligt kammarrättens uppfattning att den utrustning, för vilken T.A. begärt bidrag, får anses vara sådana anordningar på fordon för vilka anpassningsbidrag enligt 9 § bilstödsförordningen kan lämnas. Vid angivet förhållande och då utredningen i målet ger stöd för att den aktuella utrustningen behövs för att T.A. skall kunna bruka fordonet, samt anordningarna synes lämpliga med hänsyn till fordonets ålder och skick, finner kammarrätten att T.A. är berättigad till det sökta anpassningsbidraget. Försäkringskassans överklagande skall därför avslås. - Kammarrätten fastställer länsrättens domslut.

Kammarrättsrådet Mattsson var skiljaktig och anförde: Av utredningen framgår att T.A. inköpt en bil av märket "BMW 328 i" till en kostnad av 334 000 kr och att försäkringskassan beviljat honom bilstöd med sammanlagt 90 058 kr, varav anpassningsbidrag med 20 544 kr avseende en elektriskt manövrerad förarstol och 1 514 kr avseende en växelspaksknopp. De anordningar som nu är i fråga - automatisk växellåda, farthållare, centrallås med fjärrstyrning, elektriskt uppvärmda och manövrerade utvändiga backspeglar samt elektriska fönsterhissar - är normalt förekommande utrustning på många vanliga bilmodeller och således inte anordningar som är speciellt avsedda för handikappade. Kostnaden för dessa anordningar bör anses ingå i kostnaden för anskaffning av bilen. Ytterligare anpassningsbidrag än som redan beviljats bör inte utges. Länsrättens dom såvitt avser nu aktuella anordningar skall därför upphävas.

Riksförsäkringsverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens och länsrättens domar samt fastställa försäkringskassans beslut. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Målet gällde frågan om kostnaden för vanligen förekommande utrustning i en bil kunde ersättas genom anpassningsbidrag eller om en sådan kostnad skulle täckas av grund- och anskaffningsbidragen. Närmare bestämt gällde frågan om anpassningsbidrag kunde utgå för kostnaden för automatisk växellåda, farthållare, fjärrmanövrerat centrallås, elektriskt uppvärmda och manövrerade backspeglar samt elektriska fönsterhissar. Riksförsäkringsverket gav i sina allmänna råd 1996:9 uttryck för uppfattningen att utrustning som en bil kunde levereras med direkt från fabrik och som kostade extra utöver bilens grundpris räknades som normal utrustning. Sådan utrustning gav därmed, enligt verkets mening, inte rätt till anpassningsbidrag. Anpassningsbidrag borde endast lämnas för sådana anordningar på bilar som var speciellt avsedda att göra det möjligt för funktionshindrade att bruka bilen och således inte för sådana anordningar som fanns i bilmodeller som förekommer på marknaden. T.A. hade köpt en bil av märket BMW 328 iA av 1996 års modell. Av försäkringskassans utredning i april 1998 framgick att elektriska fönsterhissar ingick i standardutrustningen för denna bilmodell och att kostnaden för denna utrustning ingick i grundpriset. Elektriska fönsterhissar utgjorde därför inte sådan särskild anordning som berättigade till anpassningsbidrag. Övriga i målet aktuella anordningar - automatisk växellåda, farthållare, fjärrmanövrerat centrallås och elektriskt uppvärmda och manövrerade backspeglar - var vanligt förekommande i en bil, oavsett om den utnyttjades av en person med funktionshinder eller inte. Försäkringsöverdomstolen hade slagit fast att anpassningsbidrag inte kunde utges för anordning som fanns i bilen vid inköpet (FÖD 1993:19). Det var inte rimligt att anpassningsbidrag skulle kunna utgå till den som, i stället för att välja en bil som hade en viss utrustning, köpte en bil som saknade denna utrustning och begärde att sådan monterades in i bilen i samband med köpet. Eftersom endast sådan utrustning som anskaffades och monterades på eller i bil i syfte att anpassa den till ett visst funktionshinder och som var nödvändig för att den funktionshindrade skulle kunna använda bilen borde ersättas med anpassningsbidrag, berättigade ifrågavarande utrustning enligt verkets mening inte till anpassningsbidrag. T.A. kunde således inte få anpassningsbidrag för någon av de i målet aktuella anordningarna.

T.A. bestred bifall till överklagandet.

Prövningstillstånd meddelades.

Regeringsrätten (2000-03-31, von Bahr, Sandström, Wennerström) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Villkoren för att få bilstöd regleras i förordningen (1988:890) om bilstöd till handikappade. Av 3 § framgår bl.a. att bidrag lämnas för anskaffning av personbil, ändring av bil samt anskaffning av särskild anordning på bil. Enligt 4 § lämnas bidrag i form av bl.a. grundbidrag, anskaffningsbidrag och anpassningsbidrag. I 9 § finns den grundläggande regeln om anpassningsbidraget. Det föreskrivs där att anpassningsbidrag lämnas med det belopp som motsvarar kostnaden för sådan ändring av eller anordning på fordonet som behövs för att den handikappade skall kunna bruka det och som är lämplig med hänsyn till fordonets ålder och skick.

T.A., som har funktionshinder till följd av en reumatisk sjukdom, har genom beslut av försäkringskassan beviljats bidrag med sammanlagt 90 058 kr, varav 60 000 kr i grundbidrag, 8 000 kr i anskaffningsbidrag och 22 058 kr i anpassningsbidrag. Frågan i målet är om T.A. är berättigad till ytterligare anpassningsbidrag för att bestrida kostnader för automatisk växellåda, farthållare, fjärrmanövrerat centrallås samt elmanövrerade fönsterhissar och elektriskt uppvärmda och manövrerade backspeglar.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Som framgår av det föregående uppställs i 9 § förordningen om bilstöd till handikappade som förutsättning för rätten till anpassningsbidrag att den ifrågavarande anordningen behövs för att den funktionshindrade skall kunna bruka fordonet och att den är lämplig med hänsyn till fordonets ålder och skick. Någon ytterligare förutsättning anges inte. Vid bedömningen av vilka anordningar som bör kunna medföra rätt till anpassningsbidrag måste dock beaktas att detta kan ses som en komplettering av grundbidraget och anskaffningsbidraget (se 4 §). Anpassningsbidrag bör därför inte medges för sådana anordningar som, med beaktande av den tekniska utveckling som efter hand sker, kan anses utgöra standardutrustning eller normalt förekommande tilläggsutrustning hos bilmodeller i den aktuella prisklassen. Anpassningsbidrag skall med andra ord komma i fråga i första hand för anordningar som är mer eller mindre specialkonstruerade med tanke på ett funktionshinder, såsom handreglage för gas och broms samt anordning för rullstol och säteslift.

Något absolut hinder mot att medge bidrag för utrustning som inte är handikappspecifik bör dock inte föreligga. Detta förutsätter emellertid att utrustningen behövs för att den som har ett funktionshinder skall kunna bruka bilen samt att fråga är om utrustning som är mindre vanlig hos bilmodeller i den aktuella prisklassen. Som exempel på utrustning som mot bakgrund av det anförda ofta torde kunna berättiga till anpassningsbidrag kan nämnas bensindriven kupévärmare och automatisk växellåda.

Däremot måste enligt Regeringsrättens mening farthållare, fjärrmanövrerat centrallås, elmanövrerade fönsterhissar och elektriskt uppvärmda och manövrerade backspeglar samt klimatanläggning i dag anses ingå i standardutrustning eller utgöra normalt förekommande tilläggsutrustning vid inköp av bilar i de flesta prisklasser. Anpassningsbidrag kan därför i regel inte medges för kostnaden för anordningar av detta slag. Vad nu sagts gäller oavsett om anordningen monteras in i bilen före eller efter det att den levererats.

Vad gäller den i målet aktuella bilen framgår av utredningen att fråga är om inköp av en ny bil av märket "BMW 328 iA" för ett pris av 334 000 kr. Elektriska fönsterhissar har utgjort standard i den valda bilmodellen medan övriga anordningar som målet i Regeringsrätten gäller utgjort tillval som föranlett särskilda tillägg på fordonets grundpris. I enlighet med de utgångspunkter som redovisats ovan är T.A. berättigad till anpassningsbidrag för att utrusta bilen med en automatisk växellåda medan övrig nu aktuell utrustning får anses utgöra standardutrustning eller normal tilläggsutrustning hos bilar i den prisklass som den inköpta bilen tillhör. Anpassningsbidrag skall därför inte medges för kostnaderna för dessa anordningar.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet vad gäller anpassningsbidrag till automatisk växellåda.

Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens domar såvitt gäller anpassningsbidrag till farthållare, fjärrmanövrerat centrallås samt elmanövrerade fönsterhissar och elektriskt uppvärmda och manövrerade backspeglar och fastställer i denna del försäkringskassans beslut.

Regeringsråden Holstad och Nilsson var av skiljaktig mening och ansåg att skälen för Regeringsrättens avgörande fr.o.m. fjärde stycket skulle ha följande lydelse. Enligt 9 § förordningen om bilstöd till handikappade är det en förutsättning för rätten till anpassningsbidrag att den ifrågavarande anordningen behövs för att den funktionshindrade skall kunna bruka fordonet och att den är lämplig med hänsyn till fordonets ålder och skick. Därutöver får av bestämmelsen anses framgå att det skall röra sig om en anordning som inte är standardutrustning på bilar av den aktuella modellen. Att ytterligare förutsättningar skulle gälla kan däremot inte utläsas vare sig ur författningstexten eller ur förordningens förarbeten. Anpassningsstödet bör därför inte begränsas till vad som kan benämnas handikappspecifik utrustning, t.ex. handreglage för gas och broms eller anordning för rullstol. Det bör sålunda kunna lämnas även för sådana tillbehör som är avsedda för bilägare i gemen, t.ex. automatväxel, klimatanläggning eller kupévärmare. Inte heller bör någon begränsning göras beroende av om utrustningen monteras redan i fabrik efter beställning i samband med köpet eller först senare på en verkstad.

Mot denna bakgrund gör vi följande bedömning.

I målet är upplyst att elektriska fönsterhissar ingick i standardutrustningen för T.A:s fordon. Anpassningsbidrag för denna anordning kan därför inte lämnas. I den delen skall alltså Riksförsäkringsverkets talan bifallas.

Övriga anordningar som målet gäller ingick inte i standardutrustningen utan utgjorde tillval som föranledde tillägg på fordonets grundpris. Det har inte bestritts att dessa anordningar behövs för att T.A. skall kunna bruka fordonet eller att de är lämpliga med hänsyn till fordonets ålder och skick. På grund härav skall överklagandet såvitt gäller dessa anordningar avslås.

Föredraget 2000-02-22, föredragande Ingela Larsson, målnummer 3436-1998

Med nära anslutande motivering avgjordes samma dag mål nr 355-1997 (rätt till anpassningsbidrag ansågs inte föreligga för kostnad för klimatanläggning) och mål nr 3799-1997 (anpassningsbidrag medgavs för kostnad för bensindriven kupévärmare).

Sökord:

Bilstöd till handikappade

Litteratur:

Ds S 1986:11, s. 5, 40-42; prop. 1987/88:99, s. 24-25; Riksförsäkringsverkets allmänna råd 1996:9, s. 24-26.

Hosted by Skyddas av