T 1866-00

HÖGSTA DOMSTOLENS DOM

meddelad i Stockholm den 1 november 2001

KLAGANDE

SH SKELLEFTEÅ

Ombud, tillika biträde enligt rättshjälpslagen: advokaten Carl-Johan Vahlén, Box 5779, 114 87 STOCKHOLM

MOTPART

if Skadeförsäkring AB, 516401- 8102, 106 80 STOCKHOLM

Ombud: försäkringsjuristerna Fredrik Oscarsson och Jörgen Pettersson, samma adress

SAKEN

Preskription av anspråk på trafikskadeersättning

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Svea hovrätt, avd. 7, dom den 7 april 2000 i mål T 5756/99

Med ändring av hovrättens dom förklarar Högsta domstolen att Susanne Holmkvists fordran på trafikskadeersättning för förlorad inkomst inte är preskriberad.

För det biträde Carl-Johan Vahlén lämnat Susanne Holmkvist i Högsta domstolen fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till tolvtusenniohundranittiotvå (12.992) kr, avseende arbete.

Det ankommer på tingsrätten att vid sin vidare behandling av målet även pröva frågor rörande rättegångskostnaderna i Högsta domstolen.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

Susanne Holmkvist har yrkat att Högsta domstolen förklarar att hennes rätt till ^. trafikskadeersättning med anledning av trafikolyckan den 20 februari 1980 inte är preskriberad.

If har bestritt ändring.

If har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Högsta domstolen.

DOMSKÄL

Susanne Holmkvist skadades den 20 februari 1980 då den personbil som hon färdades i kolliderade med en buss. Skandia. numera If, som var försäkringsgivare för bilen ersatte henne i anslutning till händelsen för vissa utlägg samt för sveda och värk. Sedan Susanne Holmkvist i april 1993 fatt beskedet av en läkare att hon lider av en whiplashskada vände hon sig till bolaget med ytterligare krav på ersättning. Bolaget avvisade hennes krav med hänvisning till att preskription inträtt. Den 15 april 1994 erhöll Susanne Holmkvist halvt sjukbidrag. Den 18 september 1996 väckte hon talan mot if med yrkande att domstolen skulle fastställa att hon har rätt till försäkringsersättning. Hon har specificerat sitt krav till att gälla ersättning för förlorad inkomst. If har vidhållit att hennes rätt till ersättning är preskriberad.

Parterna har till grund för sin talan i Högsta domstolen åberopat samma omständigheter som i tingsrätten och hovrätten.

Vad först gäller frågan om slutreglering av ärendet har skett finner Högsta domstolen att skäl inte föreligger att göra någon annan bedömning än den hovrätten gjort. Bolaget far således anses ha slutreglerat ärendet i juli 1980.

Den fråga som Högsta domstolen därefter bör ta ställning till är huruvida preskriptionstiden på tio år enligt 28 § första stycket trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa redan vid olyckstillfället eller vid någon senare tidpunkt.

Enligt det angivna lagrummet skall den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande; försummar han det är talan förlorad.

Utgångspunkten för treårsfristen låter sig inte utan vidare utläsa ur lagtexten. Denna synes kunna förstås på tre sått när det gäller den tidpunkt då fristen börjar löpa. Den första tidpunkten som skulle kunna vara tänkbar är den då trafikolyckan inträffade, dvs olyckstillfället. Nästa möjliga tidpunkt skulle vara den då skadan visar sig och alltså blir konstaterbar. Det tredje tidpunkten skulle vara den då den skadelidande far kunskap om att skadan orsakats av trafikolyckan och han har tillräckligt underlag för att i en process göra gällande sitt anspråk på ersättning. Många gånger sammanfaller de tre tidpunkterna i praktiken, men vid t. ex. whiplash-skador är det ofta så att förhållandevis lång tid kan förflyta mellan dem.

Av de tre nämnda tidpunkterna kan den sist nämnda uteslutas eftersom den sammanfaller med utgångspunkten för treårsfristen (jfr NJA 1997 s. 97). När det gäller valet mellan de två övriga möjliga utgångspunkterna bör följande beaktas. Förarbetena till 28 § trafikskadelagen ger ingen direkt ledning. Av dessa framgår att första styckets innehåll hämtats från 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (se NJA II 1976 s. 140 f ), Av motiven till denna 29 § framgår att utformningen av bestämmelsen närmast förestavats av försäkringsgivarens intresse av att kunna överblicka sin ekonomiska ställning och behov av att kunna ordna mellanhavanden med återförsäkringsgivare samt svårigheten att verkställa en rättslig utredning efter lång tids förlopp. Vidare anfördes där beträffande den tioåriga preskriptionstidens längd att det undantagsvis kunde inträffa att den som ägde göra gällande en fordran på grund av en försäkring först efter lång tid eller kanske aldrig fick kännedom därom. Med tanke på sådana fall var det nödvändigt att ha bestämmelser om en preskriptionstid, som löper oberoende av huruvida fordringsägaren hade kännedom om fordringen eller inte. I sådant syfte infördes som yttersta gräns för rätten att göra fordringsanspråk gällande en tid på tio år från det sådant tidigast kunnat ske. (NJA 111927 s. 405 $).

De nu återgivna förarbetsuttalandena gör att det ligger nära till hands att anse att det är olyckstillfället som är den relevanta utgångspunkten för tioårsfristen. Den har också den fördelen att det i den mängd av försäkringsärenden som trafikförsäkringsgivarna har att hantera finns en enkel och lätt konstaterbar tidpunkt från vilken den tioåriga preskriptionstiden skall räknas.

Den uppfattning som nu redovisats är emellertid inte oemotsagd. T doktrinen återfinns uttalanden som innebär att tioårsfristen enligt trafikskadelagen skall räknas från det att en skada ger sig till känna. Så t.ex. anförs i kommentaren till trafikskadelagen (Nordenson, Trafikskadeersättning s. 431 f.) att preskriptionstiden inte kan börja löpa förrän skada faktiskt har uppkommit och därmed en ersättningsfordran samt att en fordran på ersättning för en skada, som ger sig till känna först en tid efter olyckan, alltså inte börjar preskriberas förrän skadan har inträffat. (Se också Gabrielsson i Festskrift till Nordenson s. 110 ff., Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. s. 196 f. och Strömbäck i Nordisk Försäkringstidskrift 2000 s. 292 ff. samt prop. 1979/80:119 s. 42.)

För sistnämnda ståndpunkt - att det är från den tidpunkt då en skada ger sig till känna och inte olyckstillfället som tioårsfristen skall räknas - talar att det torde vara då som det vid olycksförsäkring inträffar ett försäkringsfall, med det synsätt som ligger till grund för försäkringsavtalslagen (se NJA 111927 s. 538). Att en skadelidande dessförinnan skulle kunna göra gällande ett anspråk på ersättning skulle strida mot detta synsätt. En konsekvens blir då att fordringen tidigast kan göras gällande vid den tidpunkt då skadan visar sig.

Med hänsyn till det anförda finner Högsta domstolen att preskriptionstiden på tio år enligt 28 § första stycket trafikskadelagen skall anses börja löpa vid den tidpunkt då skadan ger sig till känna. I enlighet med det synsätt som anlagts i rätts fallen NJA 2000 s. 285 och 2001 s. 93 bör varje skada bedömas för sig. Susanne Holmkvists talan i målet avser ersättning för inkomstförlust som enligt henne inträffat den 15 april 1994 då hon blivit berättigad till halvt sjukbidrag.

If har inte gjort gällande att denna skada har uppkommit tidigare. Hennes fordran på ersättning för inkomstförlust är därför inte preskriberad enligt 28 § trafikskadelagen, vare sig enligt treårs- eller tioårsregeln.

Bolaget har i sista hand gjort gällande att, om preskription inte har inträtt enligt 28 § trafikskadelagen och slutreglering av frågan om inkomstförlust har skett, Susanne Holmkvists rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen är preskriberad enligt 2 § preskriptionslagen (1980:130). Som anförts ovan har Högsta domstolen funnit att slutreglering av skadan har skett någon gång i juli 1980. Därvid får ett avtal om nollersättning för inkomstförlust anses ha träffats mellan parterna.

Beträffande frågan om Susanne Holmkvists rätt till omprövning enligt 5 kap.

5 § skadeståndslagen kan inledningsvis konstateras att den paragrafen enligt 9 § trafikskadelagen har motsvarande tillämpning i fråga om trafikskadeersättning. Innebörden härav torde vara att det i 9 § föreskrivs om en självständig rätt till omprövning, låt vara att denna rätts närmare innebörd framgår genom hänvisningen till skadeståndslagen. Som framgår av förarbetena till trafikskadelagen (NJA II 1976 s. 86) utgör trafikskadeersättning nämligen formellt inte skadestånd. Av detta far anses följa att preskriptionsbestämmelserna i 28 § trafikskadelagen skall tillämpas också beträffande den rätt till omprövning som kan föreligga enligt 9 § samma lag (jfr Nordenson i Vänbok till Erland Strömbäck s. 221 ff ). I sin tur leder detta till slutsatsen att inte heller hennes eventuella rätt till omprövning är preskriberad.

I avgörandet har deltagit: justitieråden Lars K Beckman (skiljaktig), Svensson (skiljaktig), Westlander (referent), Regner och Pripp

Föredragande revisionssekreterare: Thornefors

Bilaga till Protokoll 2001-10-03

Justitierådet Svensson, med vilken justitierådet Lars K Beckman instämmer, är skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande:

"Jag är ense med majoriteten till och med det stycke i domskälen som slutar med meningen 'En konsekvens blir då att fordringen tidigast kan göras gällande vid den tidpunkt då skadan visar sig'.

Därefter anför jag: Vid en samlad bedömning av de skäl som sålunda kan anföras för och emot de två utgångspunkterna för preskriptionstiden fäster jag avgörande vikt vid att lagstiftaren ville tillskapa en ordning som innebar att anspråk på ersättning på grund av försäkring skulle regleras snabbt, vilket säkrades genom att en treårig preskriptionstid börjar löpa från den dag den skadelidande fick kännedom om att hans fordran på försäkringsersättning kunde göras gällande. Kännedomsdagen anses vara den dag då skadan har gett sig till känna och sambandet mellan olyckan och skadan blir känt tör den skadelidande. Denna dag kan uppenbarligen infalla mycket lång tid efter olyckstillfället och lagstiftaren har av hänsyn till försäkringsbolagen och försäkringstagarkollektivet kompletterat treårsfristen med en preskriptionstid som sätter en yttersta gräns för när anspråk på ersättning på grund av försäkring får göras gällande. Denna yttersta tid föreslogs ursprungligen löpa till ända fem år räknat från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. I samband med 1927 års riksdagsbehandling förlängdes tiden till tio år. Med hänsyn till syftet med regleringen anser jag mig kunna utgå från att avsikten inte varit att öppna för försäkringsanspråk efter utgången av den allmänna tioåriga preskriptionstiden vilken brukar räknas från. skadehändelsen. Om den tioåriga preskriptionstiden i försäkringsavtalslagen har i förarbetena uttalats att den löper oberoende av huruvida fordringsägaren har kännedom om fordringen eller inte. Det måste enligt min mening förstås så att avsikten har varit att preskriptionstiden börjar löpa vid olyckstillfället, då skadan far anses ha inträffat, och detta även om skadan inte ger sig till känna förrän senare. Att skadan inte är ersättningsgill innan den har gett sig till känna och att det därför kan inträffa att en fordran på försäkringsersättning aldrig kan göras gällande på grund av regeln om tioårig preskription är någonting som lagstiftaren far förutsättas ha räknat med. I detta sammanhang vill jag hänvisa till att den tioåriga preskriptionstiden i 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130) gäller för skadestånd och att bestämmelsen i 23 § patientskadelagen (1996:799) innebär att rätten till patientskadeersättning preskriberas efter tio år räknat från den tidpunkt då skadan orsakades. Dessa bestämmelser klipper av anspråk på ersättning för skador som inte gett sig till känna under preskriptionstiden och denna ordning anses ha goda skäl för sig.

På grund av det anförda bör tioårspreskriptionen enligt 28 § första stycket trafikskadelagen anses börja löpa redan vid olyckstillfället. Susanne Holmkvists fordran på trafikskadeersättning för förlorad inkomst är alltså preskriberad."

Hosted by Skyddas av