Mål nr T 3840-98
meddelad i Stockholm den 15 juni 2000
Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag, 502010-9681,
106 50 STOCKHOLM
Ombud: försäkringsjuristen Lars von Sydow, samma adress
AA
Ombud, tillika biträde enligt rättshjälpslagen: advokaten Rolf
Skårman, Box 2040, 403 11 GÖTEBORG
Rätt till försäkringsersättning
Hovrätten för Västra Sverige, avd 2, dom den 25 augusti 1998 i mål T 143-98
Hovrättens dom ändras endast på det sättet att Högsta domstolen fastställer att Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag är skyldigt att till AA utge trafikskadeersättning för personskada som drabbat henne vid en trafikolycka den 17 april 1989 utom såvitt avser ersättning för sveda och värk i anslutning till olyckan.
För det biträde som Rolf Skårman lämnat AA i Högsta domstolen fastställs ersättning enligt rättshjälpslagen till fyratusentvåhundratolv (4 212) kr, avseende arbete.
Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag skall ersätta kostnaden för AAs rättshjälp i Högsta domstolen med fyratusentvåhundratolv (4 212) kr.
I Högsta domstolen har Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag i egenskap av successor inträtt i stället för WASA SAK Försäkringsaktiebolag.
Länsförsäkringar Wasa har yrkat att Högsta domstolen ogillar käromålet samt befriar bolaget från skyldigheten att utge ersättning för AAs rättshjälpskostnader i tingsrätten och hovrätten.
AA har bestritt ändring.
AA har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Högsta domstolen.
Parterna har i Högsta domstolen åberopat samma grunder för sin talan som i tingsrätten och hovrätten.
Det är ostridigt att AA på grund av en trafikolycka den 17 april 1989 drabbats av en personskada (whiplash), för vilken hon varit berättigad till ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) från försäkringsbolaget.
Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen skall enligt 28 § nämnda lag väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom 10 år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad. Preskriptionsbestämmelsen överensstämmer med en motsvarande regel i 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
AA har väckt talan mot försäkringsbolaget först den 30 juni 1997. Frågan i målet är därför, huruvida hon före den 30 juni 1994 fått sådan kännedom om sin rätt till trafikskadeersättning att hennes anspråk preskriberats.
I försäkringsavtalslagens förarbeten ges vissa upplysningar om preskriptionsbestämmelsens ändamål, men där görs ingen precisering av hur kravet på kännedom skall förstås (se NJA 11 1927 s 405; jfr även Hellner, Försäkringsrätt 2 uppl, s 195, Nial, Teori och praxis, Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren, s 265 ff, Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl, s 195, Lindskog, Preskription, 1990, s 441, Nordenson, Vänbok till Erland Strömbäck, 1996, s 225 ff, och Edmund Gabrielsson i Festskrift till Ulf K. Nordenson, 1999, s 110 ff och JT 1997-98 s 655 ff).
Bestämmelsen får anses innebära att den skadelidande i vart fall skall ha haft kännedom om alla de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning. Kravet på sådan kännedom, bl a om orsakssambandet, bör inte luckras upp, särskilt som preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget när detta bestrider ansvar, utan försäkringshavaren i sådant fall är tvungen att anhängiggöra en talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader, och rätten till ersättning ändå preskriberas tio år från det att fordringen tidigast kunde göras gällande.
Som försäkringsbolaget hävdat i målet får det anses att den treåriga preskriptionstiden i vissa fall börjar löpa redan när den skadelidande har kännedom om att han kan föra en fastställelsetalan mot försäkringsbolaget. Eftersom inte mycket är vunnet för någon av parterna, om det i en dom fastställs att bolaget skall utge ersättning för framtida besvär som kan visas vara orsakade av en skadehändelse, bör preskription dock inträda endast med avseende på sådana besvär som den skadelidande haft förutsättningar att lägga till grund för en talan sedan minst tre år.
Enligt en journalanteckning sökte AA läkare den 24 april 1989 för nackvärk. Hon uppgav därvid att hon en vecka tidigare kört av vägen med bil men då inte uppsökt sjukhus eftersom hon klarat sig oskadd. Under den gångna veckan hade hon dock haft värk i nacken. Nu hade hon fått mer och mer ont med utstrålning mot axlarna. Läkaren fann enligt journalen inga hållpunkter för någon allvarlig skada. Han skrev emellertid en röntgenremiss då det förelåg oklarhet om en whiplashskada uppkommit. På remissen antecknades att patienten hade ont i mellersta halsryggen och i muskulatur. Utlåtande från röntgenundersökningen innehöll att det inte förelåg någon fraktur eller felställning i halsryggen och att patienten hade normal rörlighet.
Av journalanteckningen framgår att AA hade kännedom om ett samband mellan trafikolyckan och hennes värk. Hon får därmed också anses ha haft kännedom om att hon hade rätt till ersättning från försäkringsbolaget för sveda och värk. Hennes rätt att nu kräva sådan ersättning är därmed preskriberad.
Av journalanteckningen och röntgenutlåtandet framgår vidare att AA misstänkte att trafikolyckan kunde ha orsakat henne andra besvär än själva värken. Emellertid är det inte visat att hon i anslutning till undersökningarna i april 1989 hade kännedom om att olyckan orsakat skador som gav henne rätt till annan ersättning än för sveda och värk.
I september 1994 har AA sökt läkare och sjukgymnast med omnämnande av trafikolyckan och av att hon sedan fyra år tillbaka hade besvär från nacken och bröstryggen och därför slutat sitt arbete som städerska. Det kan emellertid inte anses visat att hon före en läkares besked i oktober 1995 fått kännedom om att annan fordran än den som ovan angivits kunde göras gällande mot försäkringsbolaget. Eftersom den fordran på sveda och värk som preskriberats framstår som obetydlig i jämförelse med den rätt till ersättning som AA är oförhindrad att föra talan om, skall AA i rättegångskostnadshänseende anses som fullt vinnande i alla tre instanser.
I avgörandet har deltagit: justitieråden Munck, Lennander, Westlander, Håstad (referent) och Lundius Föredragande revisionssekreterare: Wetterstrand