HD T 4743-99

HÖGSTA DOMSTOLENS DOM

Mål nr T4743-99

meddelad i Stockholm den 1 mars 2001

KLAGANDE

Cecilia A Ombud: jur. kand. Stig Hallborn

MOTPART

Folksam ömsesidig sakförsäkring Ombud: försäkringsjuristen Eva Tidefelt

SAKEN

Preskription

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Hovrätten över Skåne och Blekinge, avd. 4, dom den 19 oktober 1999 i mål T 317-99

DOMSLUT

Hovrättens dom ändras på det sättet att Högsta domstolen förklarar att Cecilia As talan mot Folksam om trafikskadeersättning på grund av de skador som hon ådrog sig den 26 juni 1992 inte är preskriberad såvitt avser ersättning för lyte och men samt olägenheter under tid för bestående invaliditet.

Det åligger tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnader i Högsta domstolen.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

Cecilia A har yrkat att Högsta domstolen skall ogilla invändningen om preskription.

Folksam har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Högsta domstolen.

DOMSKÄL

Cecilia A blev under färd på moped den 26 juni 1992 påkörd av en personbil, varvid hon skadade vänster knä och vänster hand. Hon har den 9 januari 1998 väckt talan mot Folksam, som hade meddelat trafikförsäkring för mopeden, och yrkar i målet ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. Fråga är nu om hennes anspråk i enlighet med Folksams ståndpunkt i målet är preskriberade.

Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) skall enligt 28 § nämnda lag väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad. Preskriptionsbestämmelsen överensstämmer med en motsvarande regel i 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal.

Gentemot Folksams preskriptionsinvändning har Cecilia A i första hand hävdat att hon först i september 1996 fick kännedom om att hon kunde göra gällande en fordran på försäkringsersättning mot Folksam. Hon har uppgivit att hon efter olyckan skaffade ett läkarintyg för att kunna dokumentera sina ersättningskrav, att hon på inrådan av arbetsförmedlingen anmälde sina anspråk till Arbetsmarknadsförsäkringar (AMF) som emellertid avböjde hennes krav och att hon trott att möjligheterna att få försäkringsersättning därmed var uttömda innan hon i september 1996 fick reda på att hon kunde vända sig till Folksam, där hennes moped var trafikförsäkrad. Hon har framhållit att hon vid olyckstillfället var endast 18 år.

Bestämmelsen 128 § trafikskadelagen måste anses innebära att den treåriga preskriptionstiden börjar löpa så snart den ersättningsberättigade har kännedom om de faktiska förhållanden som grundar rätten till ersättning (jfr Nordenson, Trafikförsäkringslagen s. 423). Som domstolarna funnit inverkar alltså inte det förhållandet att Cecilia A uppenbarligen inte förstått att hon kunde utnyttja sin trafikförsäkring på frågan vid vilken tidpunkt preskriptionstiden började löpa.

I andra hand har Cecilia A gjort gällande att den treåriga preskriptionstiden skall räknas från maj 1996, då hon fatt muntligt besked av läkare om att hon erhållit bestående skador, eller från den 4 juni 1998, då ett invaliditetsintyg utfärdats. Folksam har hävdat att preskriptionstiden skall räknas från olyckstillfället.

En i den juridiska litteraturen diskuterad fråga är huruvida den skadelidande har att inom tre år göra gällande alla anspråk med anknytning till besvär som uppkommit vid en olycka eller om preskriptionstiden kan ha olika startpunkter för skilda slags fordringar på sådan grund (se särskilt Gabrielsson i Festskrift till Ulf K. Nordenson s. 110 ff. och Strömbäck i Nordisk försäkringstidskrift 2000 s. 281 ff.). Frågan får särskild aktualitet i sådana fall då den skadade redan i anslutning till olyckstillfället måste inse att han har en ersättningsgill fordran mot försäkringsbolaget för bl. a. sveda och värk men först långt senare får kännedom om att skadan kommer att leda till bestående invaliditet.

Det berörda spörsmålet förelåg till bedömning i rättsfallet NJA 2000 s. 285, som rörde en s. k. whiplash-skada, vilken uppstått på grund av en trafikolycka men först lång tid efter olyckan konstaterats orsaka bestående besvär. I detta mål hade den skadelidande väckt talan mot trafikförsäkringsgivaren mer än åtta år efter olyckan. Högsta domstolen fann, efter att ha redogjort för olika besked som lämnats den skadelidande av läkare, att rätten till trafikskadeersättning var preskriberad såvitt avsåg ersättning för sveda och värk i anslutning till olyckan men inte i övriga avseenden.

I förevarande mål framgår av den utredning i form av journalanteckningar och läkarutlåtanden som föreligger att Cecilia A olycksdagen uppsökte läkare varvid konstaterades smärtor i vänster knä, en skråma på höger underben samt smärtor på vänster hands utsida. Hon genomgick i november 1992 en artroskopisk undersökning av knäleden som inte utvisade några sjukliga förändringar utöver en lätt uppsplittring av brosket på knäskålens spets. Den 19 februari 1993 antecknades att smärtorna i knät förvärrats, att hon alltjämt gick med kryckor och haltade mycket intensivt. Hon genomgick samma dag en ny artroskopi, varvid bl. a. ett ingrepp gjordes med anledning av en konstaterad ruptur på menisken.

Den 13 april 1993 antecknades att hon mådde förträffligt och kunde springa och den 24 augusti samma år att hon förbättrades stadigt, låt vara att en del av styrkan i benet fortfarande saknades. Enligt ett läkarutlåtande den 16 februari 1996 hade hon emellertid fortsatta besvär med bl. a. svårigheter att gå och stå. I ett läkarutlåtande den 4 juni 1998 konstaterades att hennes besvär var direkt relaterade till olycksfallet och måste betraktas som bestående. Enligt Cecilia As egen uppgift gav den läkare som utfärdat detta intyg henne i maj 1996 ett muntligt besked om att besvären troligen var bestående.

Cecilia As yrkanden i målet om ersättning för sveda och värk har inte närmare specificerats, men det måste förutsättas att yrkandet avser sveda och värk i anslutning till olyckstillfället och möjligen även i anslutning till de båda artroskopiska ingreppen år 1992 och 1993. Hennes talan om ersättning i dessa hänseenden har väckts mer än tre år från det hon fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och är följaktligen preskriberade.

Såvitt avser Cecilia As yrkanden om ersättning för lyte och men ger utredningen inte något stöd för att hon i anslutning till olyckstillfället fick anledning till antagande att hon kunde vara berättigad till ersättning i dessa hänseenden. Vid bedömningen av när hon i den mening som avses i 28 § trafikskadelagen skall anses ha fått kännedom om att hon kunde göra gällande den fordran om ersättning för lyte och men som hon hävdar i målet bör i överensstämmelse med vad som framhölls i rättsfallet NJA 2000 s. 285 beaktas att den treåriga preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget utan endast genom att försäkringstagaren väcker en talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader. Detta talar för att preskriptionstidens utgångspunkt inte bör anses infalla tidigare än när försäkringstagaren erhållit ett objektivt sett någorlunda säkert underlag med avseende på de faktiska förhållanden som han vill lägga till grund för sitt anspråk. Med denna utgångspunkt kan det inte anses framgå av utredningen att Cecilia A fick kännedom om att hon kunde göra gällande den fordran som hon hävdar i målet tidigare än tre år innan hon väckte talan mot Folksam. Hennes anspråk på ersättning för lyte och men är följaktligen inte preskriberat.

Inte heller Cecilia As yrkande om ersättning för olägenheter i övrigt har preciserats närmare. I den mån yrkandet gäller olägenheter under tid för bestående invaliditet har inte heller i den delen preskription inträtt.

I avgörandet har deltagit: justitieråden Gregow, Nyström, Munck (referent), Victor och Blomstrand Föredragande revisionssekreterare: Söderberg

Hosted by Skyddas av