HD T 4958-98

HÖGSTA DOMSTOLENS BESLUT

meddelat i Stockholm den 1 november 2001

KLAGANDE

MPB

Ombud, tillika biträde enligt rättshjälpslagen: advokaten Carl-Johan Vahlén, Box 5779, 114 87 STOCKHOLM

MOTPART

Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag, 516401-7799, 106 26 STOCKHOLM Ombud: försäkringsjuristen Lennart Palmgren, samma adress

SAKEN

Preskription av anspråk på trafikskadeersättning

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Svea hovrätt, avd. 4, dom den 6 november 1998 i mål T 1183-97

Hovrättens dom se Bilaga

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Högsta domstolen förklarar att preskriptionstiden på tio år enligt 28 § första stycket trafikskadelagen (1975:1410) inte (generellt) börjar löpa redan vid olyckstillfället

Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

YRKANDEN I HÖGSTA DOMSTOLEN

Mikael Pettersson har yrkat att Högsta domstolen fastställer att hans rätt till försäkringsersättning inte är preskriberad.

Trygg-Hansa har bestritt ändring.

Trygg-Hansa har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Högsta domstolen. Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i frågan om preskriptionstiden på tio år enligt 28 § första stycket trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa redan vid olyckstillfället och har förklarat frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.

Sveriges Försäkringsförbund och Svenska Aktuarieföreningen har avgett yttrande i målet.

SKÄL

Den fråga Högsta domstolen nu skall ta ställning till är huruvida preskriptionstiden på tio år enligt 28 § första stycket trafikskadelagen (1975:1410) börjar löpa redan vid olyckstillfället.

Enligt det angivna lagrummet skall den som vill bevaka rätt till ersättning enligt trafikskadelagen eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande; försummar han det är talan förlorad.

Utgångspunkten för tioårsfristen låter sig inte utan vidare utläsa ur lagtexten. Denna synes kunna förstås på tre sätt när det gäller den tidpunkt då fristen börjar löpa. Den första tidpunkten som skulle kunna vara tänkbar är den då trafikolyckan inträffade, dvs. olyckstillfället. Nästa möjliga tidpunkt skulle vara den då skadan visar sig och alltså blir konstaterbar. Den tredje tidpunkten skulle vara den då den skadelidande får kunskap om att skadan orsakats av trafikolyckan och han har tillräckligt underlag för att i en process göra gällande sitt anspråk på ersättning. Många gånger sammanfaller de tre tidpunkterna i praktiken, men vid t. ex. whiplash-skador är det ofta så att förhållandevis lång tid kan förflyta mellan dem.

Av de tre nämnda tidpunkterna kan den sist nämnda uteslutas eftersom den sammanfaller med utgångspunkten för treårsfristen (jfr NJA 1997 s. 97). När det gäller valet mellan de två övriga möjliga utgångspunkterna bör följande beaktas. Förarbetena till 29 § trafikskadelagen ger ingen direkt ledning. Av dessa framgår att första styckets innehåll hämtats från 29 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (se NJA 111976 s. 140 f.). Av motiven till denna 29 § framgår att utformningen av bestämmelsen närmast förestavats av försäkringsgivarens intresse av att kunna överblicka sin ekonomiska ställning och behov av att kunna ordna mellanhavanden med återförsäkringsgivare samt svårigheten att verkställa en rättslig utredning efter lång tids förlopp. Vidare anfördes där beträffande den tioåriga preskriptionstidens längd att det undantagsvis kunde inträffa att den som ägde göra gällande en fordran på grund av en försäkring först efter lång tid eller kanske aldrig fick kännedom därom. Med tanke på sådana fall var det nödvändigt att ha bestämmelser om en preskriptionstid, som löper oberoende av huruvida fordringsägaren hade kännedom om fordringen eller inte. I sådant syfte infördes som yttersta gräns för rätten att göra fordringsanspråk gällande en tid på tio år från det sådant tidigast kunnat ske. (NJA II 1927 s. 405 ff ).

De nu återgivna förarbetsuttalandena gör att det ligger nära till hands att anse att det är olyckstillfället som är den relevanta utgångspunkten för tioårsfristen. Den har också den fördelen att det i den mängd av försäkringsärenden som trafikförsäkringsgivarna har att hantera finns en enkel och lätt konstaterbar tidpunkt från vilken den tioåriga preskriptionstiden skall räknas.

Försäkringsförbundet har i sitt yttrande anfört att det inom försäkringsbranschen sedan länge råder en bestämd gemensam uppfattning att utgångspunkten för den tioåriga preskriptionstiden är själva olyckstillfället, en uppfattning som kommer bill uttryck i den löpande skaderegleringen hos de olika försäkringsbolagen Premieberäkning, reservsättning och återförsäkring utgår enligt förbundet från denna uppfattning.

Den uppfattning som nu redovisats år emellertid inte oemotsagd. I doktrinen återfinns uttalanden som innebär att tioårsfristen enligt trafikskadelagen skall räknas från det att en skada ger sig till känna. Så t.ex. anförs i kommentaren till trafikskadelagen (Nordenson, Trafikskadeersättning s. 431 f) att preskriptionstiden inte kan börja löpa förrän skada faktiskt har uppkommit och därmed en ersättningsfordran, samt att en fordran på ersättning för en skada, som ger sig till känna först en tid efter olyckan, alltså inte börjar preskriberas förrän skadan har inträffat. (Se också Gabrielsson i Festskrift till Nordenson s. 110 ff, , Hellner Försäkringsrätt, 2 uppl. s. 196 f. och Strömbäck i Nordisk Försäkringstidskrift 2000 s. 292 ff. samt prop. 1979180:119 s. 42.)

För sistnämnda ståndpunkt - att det är från den tidpunkt då en skada ger sig till känna och inte olyckstillfället som tioårsfristen skall räknas - talar att det torde vara då som det vid olycksförsäkring inträffar ett försäkringsfall, med det synsätt som ligger till grund för försäkringsavtalslagen (se NJA 111927 s. 538). Att en skadelidande dessförinnan skulle kunna göra gällande ett anspråk på ersättning skulle strida mot detta synsätt. En konsekvens blir då att fordringen tidigast kan göras gällande vid den tidpunkt då skadan visar sig.

Med hänsyn till det anförda finner Högsta domstolen att preskriptionstiden på tio år enligt 28 § första stycket trafikskadelagen skall anses börja löpa vid den tidpunkt då skadan ger sig till känna.

Vid denna utgång bör prövningstillstånd meddelas i målet i övrigt.

I avgörandet har deltagit: justitieråden Lars K Beckman (skiljaktig), Svensson (skiljaktig), Westlander (referent), Regner och Pripp

Föredragande revisionssekreterare: Thornefors

Bilaga till Protokoll 2001-10-03

Justitierådet Svensson, med vilken justitierådet Lars K Beckman instämmer, är skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande:

"Jag är ense med majoriteten till och med det stycke i skälen som slutar med meningen 'En konsekvens blir då att fordringen tidigast kan göras gällande vid den tidpunkt då skadan visar sig'.

Därefter anför jag: Vid en samlad bedömning av de skäl som sålunda kan anföras för och emot de två utgångspunkterna för preskriptionstiden fäster jag avgörande vikt vid att lagstiftaren ville tillskapa en ordning som innebar att anspråk på ersättning på grund av försäkring skulle regleras snabbt, vilket säkrades genom att en treårig preskriptionstid börjar löpa från den dag den skadelidande fick kännedom om att hans fordran på försäkringsersättning kunde göras gällande. Kännedomsdagen anses vara den dag då skadan har gett sig till känna och sambandet mellan olyckan och skadan blir känt för den skadelidande. Denna dag kan uppenbarligen infalla mycket lång tid efter olyckstillfället och lagstiftaren har av hänsyn till försäkringsbolagen och försäkringstagarkollektivet kompletterat treårsfristen med en preskriptionstid som sätter en yttersta gräns för när anspråk på ersättning på grund av försäkring far göras gällande. Denna yttersta tid föreslogs ursprungligen löpa till ända fem år räknat från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. I samband med 1927 års riksdagsbehandling förlängdes tiden till tio år. Med hänsyn till syftet med regleringen anser jag mig kunna utgå från att avsikten inte varit att öppna för försäkringsanspråk efter utgången av den allmänna tioåriga preskriptionstiden vilken brukar räknas från skadehändelsen. Om den tioåriga preskriptionstiden i försäkringsavtalslagen har i förarbetena uttalats att den löper oberoende av huruvida fordringsägaren har kännedom om fordringen eller inte. Det måste enligt min mening förstås så att avsikten har varit att preskriptionstiden börjar löpa vid olyckstillfället, då skadan får anses ha inträffat, och detta även om skadan inte ger sig till känna förrän senare. Att skadan inte är ersättningsgill innan den har gett sig till känna och att det därför kan inträffa att en fordran på försäkringsersättning aldrig kan göras gällande på grund av regeln om tioårig preskription är någonting som lagstiftaren far förutsättas ha räknat med. I detta sammanhang vill jag hänvisa till att den tioåriga preskriptionstiden i 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130) gäller för skadestånd och att bestämmelsen i 23 § patientskadelagen (1996:799) innebär att rätten till patientskadeersättning preskriberas efter tio år räknat från den tidpunkt då skadan orsakades. Dessa bestämmelser klipper av anspråk på ersättning för skador som inte gett sig till känna under preskriptionstiden och denna ordning anses ha goda skäl för sig.

På grund av det anförda bör tioårspreskriptionen enligt 28 § första stycket trafikskadelagen anses börja löpa redan vid olyckstillfället."

Hosted by Skyddas av