|
B.H.
ansökte vid Stockholms TR om stämning på staten genom Justitiekanslern och
yrkade skadestånd av staten med 9 290 000 kr jämte ränta.
Av
stämningsansökningen framgår bl.a. att B.H. i nov. 1988 hade häktats som
misstänkt för skattebedrägeri och försvårande av skattekontroll, att han
genom en sedermera lagakraftvunnen dom av TR d. 21 dec. 1990 hade dömts
för försvårande av skattekontroll till dagsböter samt att en i dec. 1991
väckt ansökan om eftertaxering - efter domar av länsrätt år 1992 och 1993
- slutligt avgjorts av Kammarrätten i Stockholm genom en dom d. 11 juni
1998, vilken innebar att B.H. eftertaxerades och ålades att betala ränta
och skattetillägg.
Som
grund för sin talan anförde B.H. i stämningsansökningen: Staten har avsiktligen
eller på grund av oaktsamhet inte ordnat domstolssystemet inom förvaltningsrätten
så att skattemål avgörs inom skälig tid. Avgöranden i förvaltningsrätten
blir därför orättvisa. Bristerna i förvaltningsprocessen står i strid med
artikel 6 i Europakonventionen. - Handläggningen av B.H:s inkomstskattemål
för åren 1985-1987 som avgjordes genom dom i kammarrätten först år 1998
har inneburit ekonomiska förluster genom att skatt och skattetillägg har
påförts utan möjlighet för B.H. att freda sig. - Påtalat dröjsmål har inneburit
ett avgörande hinder för B.H. att få sin sak prövad på ett rättvist sätt
enligt artikel 6. - Statens skadeståndsskyldighet följer självständigt av
artikel 5 resp. 41 Europakonventionen, alternativt självständigt av 3 kap.
2 § skadeståndslagen, alternativt en jämförelse mellan nämnda lagrum.
I
svaromål gjorde Justitiekanslern gällande att käromålet i viss del borde
avvisas på grund av rättegångshinder. Justitiekanslern bestred käromålet
och vitsordade inte skäligheten av det yrkade skadeståndsbeloppet.
Efter
fråga från TR:n upplyste B.H. därefter att talan inte enbart grundades på
påstående om statens bristande organisering av förvaltningsdomstolssystemet
utan att i påståendet om dröjsmål med handläggningen också implicit fanns
ett påstående om vållande hos en eller flera aktörer och att vad som låg
bakom fördröjningen ännu inte var utrett.
TR:n
förelade B.H. att närmare ange vilket vållande i myndighetsutövning som
staten svarade för som åberopades till ytterligare grund för skadeståndsyrkandet.
TR:n angav att om föreläggandet inte följdes kunde skadeståndstalan komma
att avvisas.
I
svar på föreläggandet anförde B.H. bl.a. att "det i tidsutdräkten som sådant
innefattas ett påstående om vållande och i detta skede av målets handläggning
hänvisas till en s.k. anonym och kumulerad culpa".
Skäl
TR:n (rådmannen Norström) anförde i beslut d. 19 sept. 2000: Skäl. B.H.
har angett grunder för sitt skadeståndsyrkande. Han har därvid åberopat
dels att staten avsiktligen eller genom oaktsamhet inte ordnat domstolssystemet
så att skattemål avgörs inom skälig tid varigenom handläggningen i förvaltningsdomstolarna
av hans inkomstskattemål för åren 1985-1987 dröjt i sådan utsträckning att
de inte avgjorts inom skälig tid och därmed heller inte blivit rättvisa
och orsakat honom skada varför staten är ersättningsskyldig mot honom antingen
enligt artikel 41 i Europakonventionen eller enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen,
dels att skadeståndsskyldigheten följer av att vållande hos företrädare
(aktörer) för staten förekommit.
Innebörden
av B.H:s grunder för skadeståndsyrkandet kan inte förstås på annat sätt
än att han bl.a. åberopar att statens anordnande av domstolssystemet för
prövning av skattemål, som grundar sig på beslut av riksdag och regering,
är en följd av fel eller försummelse.
Frågan
om statens anordnande av domstolssystemet för prövning av skattemål står
i strid mot artikel 6 i Europakonventionen och staten därmed skulle vara
skyldig att betala skälig gottgörelse enligt konventionen till B.H. kan
inte prövas i annan ordning än den som konventionen föreskriver. Enligt
lydelsen av artikel 41 i konventionen kan enbart den domstol som upprättats
enligt konventionen (Europadomstolen) efter att ha funnit att en stat brutit
mot konventionen och statens nationella rätt endast till en del medger skadestånd,
om den anser det nödvändigt, förplikta den fördragslutande staten att betala
ytterligare skadestånd. Prövning av om skadestånd skall betalas med stöd
av artikel 41 i konventionen är således förbehållen Europadomstolen, vilket
innebär att nationell domstol inte kan pröva talan om skadestånd enligt
konventionen. B.H:s talan i vad den grundar sig på Europakonventionen kan
således inte tas upp till prövning av TR:n.
Vad
därefter gäller yrkandet om skadestånd enligt skadeståndslagen grundas också
detta bl.a. på att B.H. anser sig ha lidit skada genom felaktiga beslut
av riksdag eller regering rörande organisationen av förvaltningsdomstolssystemet.
Enligt
3 kap. 7 § för statens ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning
att sådan talan med anledning av påstående om felaktiga beslut av riksdagen
eller regeringen eller under påståenden om försummelse av riksdagen eller
regeringen att fatta beslut inte får föras (jfr NJA 1978 s. 125).
B.H:s
talan i vad den grundar sig på fel eller försummelse av riksdagen eller
regeringen kan därför inte tas upp till prövning av TR:n.
B.H:s
talan i vad den grundar sig på påstående om vållande hos företrädare för
staten är mycket kortfattat och allmänt angivet. Han har därför getts tillfälle
att utförligt redogöra för de omständigheter som åberopas till grund för
talan i denna del. Han har därvid enbart angett att staten svarar för domstolsprövningen
inom förvaltningsrätten vilket bl.a. innefattar krav på avgöranden inom
skälig tid och att om så inte sker svarar staten för den skada som dröjsmålet
orsakat. Han har i första hand hänvisat "till tiden som sådan" som stöd
för att vållande förekommit.
B.H:s
talan i denna del, som grundas på påstående om fel eller försummelse, innebär
att han måste närmare ange och visa att vållande förekommit i myndighetsutövning
som staten svarar för. Även om statens ansvar för sin myndighetsutövning
anses innebära ett ansvar även för s.k. anonyma och kumulerade fel innebär
inte det att den som begär skadeståndet är befriad från att ange i vilken
myndighetsutövning eller i vilken eller vilka särskilda situationer som
vållandet förekommit. Att allmänt ange att staten svarar är därför inte
tillräckligt och innebär dessutom att vad som åberopas till stöd för talan
är så ofullständigt att påståendet inte på ett effektivt sätt fyller sin
uppgift att utgöra grundvalen för den fortsatta rättegången.
Talan
i denna del är med hänsyn till vad som nu sagts alltjämt så ofullständig
att den inte utan olägenhet kan läggas till grund för en rättegång. Talan
i vad den grundar sig på fel eller försummelse av en eller flera statliga
aktörer kan därför inte heller tas upp till prövning av TR:n.
Sammanfattningsvis
innebär vad som anförts i beslutet att den av B.H. nu väckta talan inte
kan tas upp till prövning.
Beslut
Slut. TR:n avvisar B.H:s käromål.
B.H.
överklagade i Svea HovR och yrkade i första hand att HovR:n skulle undanröja
TR:ns beslut och återförvisa målet till TR:n för erforderlig handläggning
eller i andra hand att HovR:n skulle pröva B.H:s talan i sak och bifalla
hans vid TR:n framställda yrkanden.
Justitiekanslern
bestred ändring.
Skäl
HovR:n (hovrättsråden Hesser och Bergendal samt tf. hovrättsassessorn Bäckstrand,
referent) anförde i beslut d. 5 mars 2003: Inledningsvis konstaterar HovR:n
att en domstol inte är bunden av de lagrum som parterna åberopar. Däremot
kan de lagregler som åberopas tjäna som stöd för bedömningen av hur en parts
talan skall uppfattas. Det finns i förevarande fall anledning att, såsom
TR:n gjort, bedöma B.H:s talan med utgångspunkt från bl.a. de rättsregler
som åberopats till stöd för talan.
En
talan om skadestånd mot staten på grund av kränkning av de rät- tigheter
och friheter som stadgas i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna kan enligt konventionens artikel
41 föras vid Europadomstolen. En nationell domstol är, såsom TR:n funnit,
inte behörig att pröva en talan som stöds enbart på konventionens artikel
41. TR:ns beslut att avvisa B.H:s talan i den mån den enbart stöder sig
på denna artikel är alltså korrekt.
HovR:n
delar vidare TR:ns bedömning att B.H. enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen
är förhindrad att föra en talan som grundas på att han orsakats skada genom
felaktiga beslut av riksdagen eller regeringen eller dessa organs underlåtenhet
att fatta beslut.
Vad
slutligen gäller TR:ns bedömning av B.H:s talan i vad den grundar sig på
påstående om vållande hos företrädare för staten får HovR:n anföra följande.
Något
hinder mot att, med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen, föra en talan mot
staten om ersättning för skada som vållats genom fel eller försummelse vid
myndighetsutövning för vilken staten svarar finns inte. Vid bedömningen
av skadeståndsansvaret enligt detta lagrum skall bl.a. Europakonventionens
bestämmelser beaktas. Tolkningen av paragrafen skall således göras i ljuset
av de förpliktelser som staten åtagit sig enligt Europakonventionen, s.k.
fördragskonform tolkning. Det finns dock en gräns för hur vidsträckt tolkningen
kan göras. Bl.a. kan den inte gå så långt att innebörden av lagrummet kommer
att strida mot dess lydelse.
Av
praxis och doktrin framgår att lokutionen "fel eller försummelse" innebär
att det krävs oaktsamhet för att statens ansvar skall kunna göras gällande
(jfr t.ex. Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen,
2 uppl. s. 57 ff. och NJA 1990 s. 137). Även om oaktsamhetsbedömningen sker
från andra utgångspunkter än vid privaträttsliga skadeståndskrav och det
för att undgå ansvar således ställs högre krav på staten än på privata rättssubjekt,
torde lagrummet inte kunna ges den innebörden att staten åläggs ett strikt
ansvar för uppkomna skador.
B.H.
har, trots föreläggande därom, inte närmare preciserat vilka omständigheter
som åberopas till stöd för hans påstående om vållande. Visserligen kan staten
åläggas ansvar för s.k. anonyma och kumulerade fel, men för att B.H:s påstående
om vållande skall kunna prövas i sak krävs att grunden närmare preciseras.
Så har inte skett. HovR:n delar TR:ns bedömning att talan därmed är så ofullständig
att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång.
Under
angivna förutsättningar kan en talan avvisas enligt grunderna för 42 kap.
4 § 1 st. RB även om handläggningen av målet har påbörjats (se NJA 1977
s. 827).
Beslut
På ovan anförda skäl avslår HovR:n B.H:s överklagande.
B.H.
överklagade och yrkade att HD i första hand skulle bifalla hans i målet
förda talan, i andra hand återförvisa målet till TR:n.
Justitiekanslern
bestred ändring.
Justitiekanslern
anförde bl.a.: B.H. har gjort gällande att en rätt till skadestånd på grund
av konventionsbrott föreligger redan på nationell nivå, dvs. att en nationell
domstol skulle kunna döma ut ett skadestånd bl.a. för ideella skador vid
konstaterade fall av konventionsbrott. B.H. har därvid pekat på subsidiaritetsprincipen,
som kommer till uttryck i artiklarna 13 och 35, samt bl.a. hänvisat till
rättsfallet Kudla mot Polen (dom d. 26 okt. 2000).
Det
är riktigt att Europakonventionens funktion som övervakare av Europakon-ventionens
efterlevnad är subsidiär och att överträdelser av konventionen i första
hand skall rättas till på det nationella planet. Detta kommer till uttryck
inte bara på så sätt att Europadomstolen skall kunna pröva ett klagomål
först sedan de inhemska rättsmedlen uttömts (artikel 35) utan också genom
det materiella kravet i artikel 13 att den vars konventionsrättigheter kränkts
skall ha ett effektivt rättsmedel inför inhemsk myndighet till sitt förfogande.
I
fallet Kudla mot Polen förelåg ett brott mot artikel 6 i konventionen i
det att de polska myndigheterna inte hade handlagt ett mål inom skälig tid.
I anslutning till denna fråga behandlade Europadomstolen frågan om även
Kudlas rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel
hade överträtts. Europadomstolen fann att frågan om ett rättsmedel mot ett
alltför långvarigt förfarande var en separat fråga och att artikel 13 borde
tolkas så, att det skall finnas ett effektivt rättsmedel inför en nationell
myndighet när någon på rimliga grunder hävdar att kravet i artikel 6.1 på
ett avgörande inom skälig tid inte har uppfyllts. Eftersom ett sådant rättsmedel
saknades i polsk rätt, hade artikel 13 inte respekterats.
Europadomstolen
har i målet T.P. och K.M. mot Storbritannien gjort ytterligare uttalanden
rörande tolkningen av artikel 13 (dom d. 10 maj 2001; application no. 28945/95).
I det målet erinrar domstolen
i p. 107 om regeln i artikel 13 i konventionen och anför: "Article 13 thus
requires the provision of a domestic remedy to deal with the substance of
an "arguable complaintu" under the Convention and to grant appropriate relief,
although the Contracting States are afforded some discretion as to the manner
in which they conform to their Convention obligations under this provision."
Domstolen anför vidare: " where an arguable breach of one or more of the
rights under the Convention is in issue, there should be available to the
victim a mechanism for establishing any liability of State officials or
bodies for that breach. Furthermore, in appropriate cases, compensation
for the pecuniary and non-pecuniary damage flowing from the breach should
in principle be available as part of the range of redress."
Av
artikel 13 och av domstolens uttalanden framgår alltså att en medlemsstat
måste se till att det finns effektiva rättsmedel med vars hjälp en enskild
kan påtala en kränkning av konventionsrättigheterna även om kränkningen
utförts av någon företrädare för statsmakten. Det skall också finnas en
mekanism för att fastställa att statens organ eller dess företrädare är
ansvariga för konventionsbrottet. Slutligen skall det, i sådana fall där
det är lämpligt, i princip finnas en möjlighet för den enskilde vars rättigheter
kränkts att få ersättning för ekonomisk eller ideell skada som ett led i
ett förfarande som syftar till att få gottgörelse (redress).
Justitiekanslern
har däremot inte kunnat finna att det av de nämnda rättsfallen eller av
annan praxis från Europadomstolen skulle framgå att en enskild som menar
att hans rättigheter kränkts skulle ha rätt att få en fråga om skadestånd
stödd direkt på Europakonventionens artikel 41 prövad inför (svensk) nationell
domstol.
HD
avgjorde målet efter föredragning.
Föredraganden,
RevSekr Carlberg Johansson, föreslog i betänkande ett beslut, vari under
rubriken Skäl, efter en inledande redogörelse för sakens tidigare handläggning,
anfördes: I målet skall inledningsvis besvaras frågan om en nationell domstol
är behörig att pröva en talan om skadestånd stödd på artikel 41 i Europakonventionen
eller om en sådan prövning är förbehållen Europadomstolen.
Genom
lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna, som trädde i kraft d. 1 jan.
1995, inkorporerades Europakonventionen med den nationella rätten. I lagen
föreskrivs att konventionen och dess tilläggsprotokoll skall gälla som lag
här i landet. I 2 kap. 23 § regeringsformen stadgas att lag eller annan
föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av
konventionen. Europakonventionen och således även dess artikel 41 är numera
en del av den svenska rättsordningen.
Konventionen
är uppdelad i avdelningar. Avdelning I (artikel 1-18) behandlar rättigheter
och friheter, medan avdelning II (artikel 19-51) utgörs av bestämmelser
om den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Avdelning III
upptar diverse bestämmelser. De grundläggande fri- och rättigheterna skall
komma till fullt uttryck i svensk rätt och kan göras gällande vid domstol.
I enlighet med artikel 6 åligger det således att tillse att mål vid domstolar
avgörs inom skälig tid. Av artikel 13 framgår att det skall finnas effektiva
nationella rättsmedel att tillgå för den vars i konventionen angivna fri-
och rättigheter har kränkts.
Enligt
artikel 35, som innehåller villkoren för upptagande av mål till prövning
inför Europadomstolen, får ett mål anhängiggöras där först sedan alla nationella
rättsmedel uttömts. I Europadomstolens dom i fallet Kudla mot Polen (dom
d. 26 okt. 2000) uttalade domstolen att artikel 13 är tillämplig avseende
rätten i artikel 6 till domstolsprövning inom skälig tid. Av detta får anses
framgå att det skall finnas en skyldighet för varje konventionsstat att
tillhandahålla ett rättsmedel inför en nationell myndighet för den som på
rimliga grunder gör gällande att en rättegång har tagit oskäligt lång tid.
Därigenom skall frågan kunna prövas och rättelse uppnås om klagomålet befinnes
välgrundat. I domen anges emellertid inte hur ett sådant rättsmedel skall
vara beskaffat utan detta överlämnas till staternas bedömande.
Artikel
41, som alltså rör Europadomstolen, stadgar att domstolen, om den finner
att ett konventionsbrott ägt rum och nationell rätt endast till en del medger
att gottgörelse lämnas, skall tillerkänna den förfördelade parten skälig
gottgörelse om så anses nödvändigt. Enligt 10 kap. 17 § 1 RB är rätten inte
behörig att uppta en tvist som skall upptas av särskild domstol. En prövning
enligt artikel 41 i Europakonventionen är därför förbehållen Europadomstolen
och nationella domstolar kan inte döma ut skadestånd med en direkt tillämpning
av denna artikel.
Vidare
uppkommer frågan om B.H:s talan skall avvisas, till den del talan grundas
på att staten inte inrättat det förvaltningsrättsliga domstolssystemet på
sådant sätt att rätten till ett avgörande inom rimlig tid uppnås.
Av
3 kap. 7 § skadeståndslagen (1972:207) framgår att en talan inte får föras
med anledning av ett beslut av riksdagen och regeringen. En talan får således
t.ex. inte grundas på att ett fel berott på otillräckliga resurser hos en
myndighet vilket går tillbaka till beslut från statsmakterna (jfr t.ex.
prop. 1972:5 s. 518). Som underinstanserna har angett skall B.H:s talan
avvisas i denna del.
Slutligen
skall besvaras frågan om avvisning av talan i den del den grundar sig på
påstående om vållande hos företrädare för staten.
I
3 kap. 2 § skadeståndslagen regleras statens ansvar för skada som vållats
genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars
fullgörande staten svarar. Till myndighetsutövning hänförs bl.a. domstolars
dömande och skattemyndigheters beslut i fråga om beskattning. För att det
allmänna skall bli skadeståndsskyldig krävs att det föreligger vållande,
dvs. att fel eller försummelse kan påvisas. Statens ansvar är således inte
strikt. Skadeståndsskyldighet inträder även vid anonyma fel då man inte
kan utpeka vem inom myndigheten som varit oaktsam och likaså när flera befattningshavare
begått mindre förbiseenden som sammantagna innebär försumlighet. Det åligger
dock den skadelidande att kunna påvisa att ett fel förekommit, som är så
allvarligt att det kan antas bero på oaktsamhet från myndighetens sida.
Av
42 kap. 2 § RB framgår att en part som vill inleda en rättegång mot någon
har att lämna en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas
till grund för hans yrkande. Om han inte följer ett föreläggande att avhjälpa
bristen kan hans talan komma att avvisas med stöd av 42 kap. 4 § samma balk.
B.H. har, trots att han lämnats tillfälle att redogöra för de omständigheter
som åberopats till grund för påståendet om vållande hos företrädare för
staten, inte närmare preciserat sin talan. I enlighet med vad underinstanserna
konstaterat är hans talan i denna del så ofullständig att den inte utan
väsentlig olägenhet kan läggas till grund för den fortsatta rättegången
och skall därför avvisas.
På
grund av det anförda skall överklagandet lämnas utan bifall.
HD:s
avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.
Skäl
HD (JustR:n Svensson, Munck, referent, Pripp, Lindeblad och Calissendorff)
fattade följande slutliga beslut: Skäl. Den talan som B.H. har väckt mot
staten tar sin utgångspunkt i en förvaltningsprocess som anhängiggjordes
genom en i december 1991 gjord ansökan om eftertaxering av honom för inkomståren
1985-1987. Målet avgjordes slutligt genom en av Kammarrätten i Stockholm
d. 11 juni 1998 meddelad dom, som innebar att B.H. eftertaxerades och förpliktades
att betala ränta och skattetillägg. Hans talan mot staten får uppfattas
så att han i främsta rummet gör gällande att skattemålet inte avgjorts inom
skälig tid, att detta utgjort ett brott mot artikel 6:1 i Europakonventionen
och att staten därför är skyldig att ersätta hans skada enligt närmare angiven
beräkning.
B.H.
har i HD framhållit att han inte direkt grundar sin talan på felaktiga beslut
av regeringen eller riksdagen. Staten svarar enligt honom strikt - eller
objektivt - för skadan i den meningen att han inte behöver styrka de bakomliggande
orsakerna och deras samband med den oskäligt långa handläggningstiden i
vidare mån än genom att visa att den oskäliga tidsutdräkten inte är hänförlig
till honom själv. Vad han i sin stämningsansökan till TR:n anförde om att
staten inte ordnat domstolssystemet inom förvaltningsrätten så att skattemål
avgörs inom skälig tid utgjorde inte någon grund för hans talan utan snarare
en invändning mot ett eventuellt påstående att hög arbetsbelastning och
stora målbalanser skulle utgöra ett godtagbart försvar för den långa handläggningstiden.
Enligt
artikel 13 i Europakonventionen skall var och en, vars i konventionen angivna
fri- och rättigheter kränkts, ha tillgång till ett effektivt rättsmedel
inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon
under utövning av offentlig myndighet. Denna bestämmelse har i Europadomstolens
praxis haft stor aktualitet när det gäller överträdelser mot föreskriften
i artikel 6:1 om att domstolsprövning skall äga rum inom skälig tid i fall
då den enskilde har rätt till en sådan prövning. I dom d. 26 okt. 2000 i
målet Kudla mot Polen har Europadomstolen - med viss ändring av tidigare
praxis - slagit fast att artikel 13 skall förstås så att den garanterar
ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet med avseende på sådana
överträdelser (se Danelius i SvJT 2001 s. 178 ff. och Crafoord i Europarättslig
tidskrift 2001 s. 519 ff.).
Det
rättsmedel som åsyftas i artikel 13 behöver inte bestå i domstolsprövning.
Av Europadomstolens praxis framgår att rättsmedlet inte behöver resultera
i ekonomisk gottgörelse. I brottmål anses kompensationen i vissa fall kunna
bestå i att utgången i målet påverkas till den tilltalades förmån (jfr Danelius,
a.a. s. 182, Crafoord, a.a. s. 528 samt Bratt och Södergren i Europarättslig
tidskrift 2000 s. 421). När det gäller mål om skattetillägg - vilka, till
skillnad från sådana mål som enbart gäller fastställande av skatt, omfattas
av artikel 6 (se Europadomstolens domar d. 23 juli 2002 i målen Västberga
Taxi AB och Vulic mot Sverige samt Janosevic mot Sverige) - har riksdagen
nyligen beslutat att införa en möjlighet att låta skattetillägget helt eller
delvis vid ett oskäligt långt dröjsmål i proceduren (prop. 2002/03:106,
2002/03:SkU16). Denna förändring har genomförts i det uttalade syftet att
tillgodose Europakonventionens krav på kompensation, när regeln i artikel
6:1 om domstolsprövning inom skälig tid har åsidosatts (prop. 2002/03:106
s. 145 f.).
Det
står emellertid klart att gottgörelse till den skadelidande på sådana vägar
inte i alla situationer är tillräcklig eller ens möjlig och att det i vissa
fall är nödvändigt att frågan om ekonomisk ersättning kan prövas för att
Europakonventionens krav på ett effektivt rättsmedel skall bli uppfyllt.
För svensk del kan talan mot staten föras under åberopande av bestämmelserna
i skadeståndslagen (1972:207) om skadeståndsansvar för det allmänna. Enligt
traktaträttsliga principer måste dessa bestämmelser då i den utsträckning
det är möjligt tolkas fördragskonformt, vilket kan innebära att vissa i
lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet
inte kommer att kunna upprätthållas (jfr Crafoord, a.a. s. 547 och rättsfallen
NJA 1988 s. 572, 1991 s. 188 och 1992 s. 532).
Det
kan vara föremål för diskussion om ett krav på ekonomisk gottgörelse även
skulle kunna, i enlighet med vad B.H. synes hävda, prövas direkt på grundval
av Europakonventionen, för det fall att skadeståndslagen inte skulle anses
medge att ersättning kan utgå enligt konventionens principer (jfr Bratt
och Södergren, a.a. s. 414 ff.). Frågan kan i så fall inte prövas med omedelbar
tillämpning av artikel 41 i konventionen som ger Europadomstolen möjlighet
att tillerkänna den skadelidande parten skälig gottgörelse, eftersom denna
artikel är avsedd som en subsidiär handlingsregel för Europadomstolen med
avseende på sådana fall då en medlemsstat inte uppfyllt sina förpliktelser
enligt bl.a. artikel 13. Denna artikel innehåller emellertid inte någon
positiv bestämmelse om skyldighet att utge gottgörelse utan ställer endast
kravet att det i den nationella rättsordningen skall finnas tillgång till
ett effektivt rättsmedel. En tillämning av artikel 13 gentemot staten skulle
därför närmast få grunda sig på samma slags resonemang som det som ligger
till grund för EG-direktivs s.k. vertikala direkta effekt, dvs. att staten
inte till sitt fredande kan åberopa sin egen försummelse att uppfylla de
skyldigheter som följer av konventionen. Huruvida en tillämpning av denna
princip (den s.k. estoppel-principen; se t.ex. Melin och Schäder, EU:s konstitution
s. 42) kan ske med avseende på de krav som ställs i Europakonventionen har
dock inte varit föremål för bedömning i svensk rättspraxis. Här kan också
hänvisas till den diskussion som har förts om möjligheten att föra en ersättningstalan
direkt på grundval av bestämmelser i regeringsformen, när rätt till ersättning
enligt sådana bestämmelser inte öppnats genom vanlig lag ( se t.ex. prop.
1997/98:45 del 2 s. 516).
De
nu i alla korthet berörda frågorna kan emellertid inte i förevarande sammanhang
bli föremål för slutlig bedömning. Målet i HD gäller nämligen endast frågan
om den av B.H. väckta talan skall tas upp till prövning. Det är inte lagligen
möjligt för HD att, som B.H. i första hand yrkat, pröva hans talan i sak
som första instans, utan målet måste återförvisas till TR:n, om avvisningsbeslutet
inte blir bestående.
Även
om B.H:s stämningsansökan inte präglades av den tydlighet som skulle ha
varit önskvärd, får den i förening med hans svar på TR:ns frågor tillräckligt
klart ha gett uttryck för att han menade att staten redan på grund av sitt
ansvar för förvaltningsrättskipningen var ersättningsskyldig för den skada
som han ansåg sig ha drabbats av genom dröjsmål och andra fel vid behandlingen
av skattemålet och för att han lämnade öppet i vad mån orsaken till felen
var att hänföra till bristande organisation eller försummelse av enskilda
tjänstemän. Han kan inte därigenom anses ha åberopat felaktiga beslut av
regering och riksdag eller underlåtenhet av dessa organ att fatta beslut
som en sådan omedelbar grund för sin talan att det funnits anledning att
ta upp frågan om att delvis avvisa hans talan enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen.
Frågan om B.H. har rätt till skadestånd för den påstådda kränkningen av
hans rät- tigheter enligt Europakonventionen och vilka rättsregler som i
så fall skall tillämpas är ett spörsmål rörande själva saken och borde inte
ha tagits upp som en fråga om rättegångshinder. Trots otydligheterna i B.H-
:s stämningsansökan kan hans vid TR:n väckta talan inte heller anses ha
varit så ofullständig att den inte utan väsentlig olägenhet kunnat läggas
till grund för rättegång. Avvisningsbeslutet skall därför undanröjas och
målet återförvisas till TR:n.
Beslut
HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns avvisningsbeslut
och visar målet åter till TR:n för fortsatt behandling.
HD:s
beslut meddelades d. 6 juni 2003 (mål nr Ö 1092-02).
|
Skyddas av
