|
Stockholms tingsrätt
E.C., född 1954, förde efter stämning å
Länsförsäkringar Wasa Försäkrings AB (Länsförsäkringar) vid Stockholms
tingsrätt den talan som framgår av tingsrättens dom, i vilken Länsförsäkringar
benämns Wasa.
Tingsrätten (rådmannen Erland Hesslow) anförde
i dom den 27 september 2000:
inledning
Den 7 oktober 1986 råkade E.C. ut för en
trafikolycka. Hon blev i sin bil påkörd bakifrån. Vid olyckan ådrog
hon sig en skada med bestående nackbesvär som följd, hon beskriver
det själv som en pisksnärtskada. Det godkändes som arbetsskada enligt
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. E.C. som efter en tid
blev helt arbetsoförmögen uppbär sedan den 1 april 1995 förtidspension
och arbetsskadelivränta.
Bilen var trafikförsäkrad i Länsförsäkringar
Wasa Försäkringsaktiebolag (Wasa). E.C. är genom försäkringen berättigad
till ersättning för sin personskada enligt trafikskadelagen (1975:1410).
Enligt 9 § trafikskadelagen skall denna ersättning beräknas enligt
5 kap. skadeståndslagen (1972:207). Enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen
skall vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust avräknas
så kallade samordningsförmåner. I förevarande fall utgör pension
och arbetsskadelivränta sådana samordningsförmåner som skall avräknas.
E.C. har under år 1991 erhållit slutlig
ersättning enligt försäkringsavtalet för sveda och värk, lyte och
men samt kostnader och olägenheter i övrigt. 1997 återkom E.C. med
en begäran om omprövning av frågan om ersättning för inkomstförlust.
Yttrande inhämtades av Trafikskadenämnden som fann att rätt till
omprövning förelåg. Wasa gick emot yttrandet och avböjde omprövning
under åberopande att rätt till omprövning inte förelåg.
Yrkanden
E.C. har yrkat att Wasa förpliktas att till
henne utge livränta med 8 292 kr för år 1997, 15 744 kr för år 1998,
18 144 kr för år 1999 samt från och med år 2000 till 65 års ålder
med värdesäkrade 18 500 kr per år. Hon har yrkat ränta på beloppen
från den 31 december respektive år.
Wasa har bestritt yrkandena men vitsordat
belopp och ränta.
- - -.
Grunder
E.C.: Löneutvecklingen för anställda med
samma arbetsuppgifter som E.C. hade före pensioneringen har blivit
bättre än vad man förutsatte när hennes pension och livränta bestämdes.
Differensen mellan löneutvecklingen och den ersättning som nu utgår
är cirka 12 procent. Denna skillnad var inte förutsedd när pensionen
och livräntan bestämdes. Den är väsentlig och den är bestående eller
ökande. Förutsättningar att jämlikt 5 kap. 5 § skadeståndslagen
ompröva och höja E.C:s ersättning med yrkade belopp föreligger därför.
Wasa: Det föreligger inte rätt till omprövning
av livränta då de förhållanden som legat till grund för ersättningens
bestämmande inte ändrats väsentligt.
Domskäl
Endast skriftlig bevisning har åberopats.
Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen kan ersättning
för bland annat inkomstförlust omprövas om i samma kapitel avsedda
förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande
väsentligen har ändrats.
Det är ostridigt att E.C:s lön, för det
fall hon alltjämt hade haft kvar sin anställning, hade varit högre
än de samordningsförmåner som hon i dag uppbär. Skillnaden uppgår
till ca 12 procent. Sålunda skulle hon exempelvis under 1998 ha
tjänat 169 200 kr om hon fortfarande hade haft kvar sin anställning
medan utgående förmåner uppgick till 153 456 kr.
Wasa har intagit den ståndpunkten att det
för rätt till omprövning inte är tillräckligt att ersättning som
utgår inte följer den löneutveckling som den ersättningsberättigade
skulle ha haft om inte skadan hade inträffat. När ersättning väl
har bestämts skall den enligt Wasa följa sin egen utveckling oberoende
av löneutvecklingen. Det synsätt som Wasa anlagt står mindre väl
i överensstämmelse med ordalydelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen.
Enligt bestämmelsen förutsätts det, för att rätt till omprövning
skall föreligga, att förhållanden som avses i 5 kap. skadeståndslagen,
och som har legat till grund för ersättningens bestämmande, har
ändrats. Vid bestämmande av ersättning för framtida inkomstförlust
måste en prognos göras om den framtida utvecklingen av den inkomst
som den skadade hade kunnat uppbära om han inte hade skadats. En
sådan prognos är ett förhållande som ligger till grund för ersättningens
bestämmande. Om den senare visar sig inte stämma med den verkliga
löneutvecklingen får detta anses som en ändring som kan föranleda
omprövning under den ytterligare förutsättningen att ändringen är
väsentlig.
Skillnaden mellan den lön som E.C. skulle
ha haft som anställd och de förmåner hon uppbär uppgår som nämnts
ovan till omkring tolv procent av hennes ersättning. Skillnaden
får, oavsett om man ser till beloppet för sig eller som andel av
utgående ersättning, anses väsentlig (jfr NJA 1998 s. 807). Rätt
till omprövning föreligger därmed. Det är ostridigt att E.C. vid
sådant förhållande är berättigad till yrkade belopp.
Domslut
1. Länsförsäkringar Wasa Försäkrings AB
förpliktas att till E.C. utge livränta med 8 292 kr för år 1997,
15 744 kr för år 1998, 18 144 kr för år 1999 samt 18 500 kr per
år från och med år 2000 tills E.C. fyller 65 år. På beloppen skall
ränta utgå enligt 6 § räntelagen från den 31 december respektive
år. Framtida belopp skall vara underkastade värdesäkring enligt
lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.
- - -.
Svea hovrätt
Länsförsäkringar överklagade i Svea hovrätt
med yrkande i själva saken att hovrätten skulle ogilla E.C:s talan
vid tingsrätten.
E.C. bestred ändringsyrkandet.
Hovrätten (hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt
samt hovrättsråden Göran Rosenberg och Unto Komujärvi, referent)
anförde i dom den 20 februari 2002:
Utredningen m.m. i hovrätten
Parterna har åberopat samma grunder och
omständigheter som vid tingsrätten.
Länsförsäkringar har - utöver vad som framgår
av tingsrättens dom - som grund för sitt bestridande av E.C:s talan
vid tingsrätten sammanfattningsvis åberopat följande. Att arbetsskadelivräntan
inte har höjts i samma takt som den lön som E.C. skulle ha haft,
om hon hade haft kvar arbetet som tandsköterska, är inte ett sådant
förhållande som kan ge rätt till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen
(1972:207). Löneutvecklingen skall beaktas endast när ersättning
för inkomstförlust bestäms första gången. Ändringen har kunnat förutses.
Den är inte bestående. Fråga är om en allmän standardhöjning som
inte skall beaktas.
Parterna är överens - som det får uppfattas
- att skillnaden mellan den lön som E.C. skulle ha haft som oskadad
och den ersättning i form av förtidspension jämte arbetsskadelivränta
som utgår till henne fr.o.m. den 1 april 1995 har uppgått till 12
procent för år 1998 och att skillnaden därefter har ökat. Länsförsäkringar
har - som det får uppfattas - vitsordat att denna avvikelse är väsentlig.
Domskäl
Inledning
Det är klarlagt att E.C. på grund av den
aktuella trafikförsäkringen är berättigad till ersättning av Länsförsäkringar
enligt trafikskadelagen (1975:1410) för den personskada som hon
ådrog sig vid trafikolyckan år 1986 och att hon på grund av denna
skada uppbär förtidspension och arbetsskadelivränta sedan den 1
april 1995.
Av 9 § trafikskadelagen följer att bestämmelserna
i 5 kap. skadeståndslagen skall tillämpas på ersättningen från Länsförsäkringar
till E.C. Enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 skadeståndslagen omfattar
ersättningen - såvitt nu är i fråga - inkomstförlust. I andra stycket
i sistnämnda paragraf regleras hur ersättningen för inkomstförlust
skall bestämmas.
Av 5 kap. 3 § skadeståndslagen följer att,
vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust, s.k. samordningsförmåner
skall avräknas. Det är i förevarande fall ostridigt mellan parterna
att den pension och den arbetsskadelivränta som E.C. uppbär utgör
sådana samordningsförmåner.
Enligt 5 kap. 5 § första stycket första
meningen skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust höjas
eller sänkas, om sådana förhållanden som avses i kapitlet och som
har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt ändrats.
Av utredningen framgår att Länsförsäkringar
har slutreglerat ärendet avseende E.C:s rätt till ersättning enligt
trafikförsäkringen med anledning av den aktuella skadan samt att
Länsförsäkringar - med hänvisning till att E.C., efter den avräkning
som skall ske för de samordningsförmåner som hon uppbär, inte har
rätt till något ersättningsbelopp från Länsförsäkringar för inkomstförlust
- sedan den 1 april 1995 inte utbetalat något sådant belopp till
henne.
Har E.C. rätt till omprövning av ersättningen
från Länsförsäkringar för inkomstförlust?
Som vardera partens talan får uppfattas
har det träffats en överenskommelse mellan E.C. och Länsförsäkringar
- grundad på trafikförsäkringsavtalet - om bestämmande av ersättning
från Länsförsäkringar till E.C. för inkomstförlust till följd av
den aktuella skadan samt att denna överenskommelse innebär att ersättningen,
efter avräkning för de nämnda samordningsförmånerna, bestämts till
0 kr fr.o.m. den 1 april 1995. Frågan i målet är därför om de förhållanden
som har åberopats av E.C. är sådana som legat till grund för ersättningens
bestämmande och som avses i 5 kap. skadeståndslagen samt, i så fall,
om dessa förhållanden väsentligt ändrats så att E.C. har rätt till
höjd ersättning från Länsförsäkringar för inkomstförlust.
Av motiven till skadeståndslagen (se prop.
1975:12 s. 150) framgår att det s.k. inkomstunderlaget - som bygger
på antaganden om den skadelidandes framtida inkomstmöjligheter,
om skadan inte hade inträffat - skall användas som en utgångspunkt
för att beräkna inkomstförlust avseende framtiden. Vid denna beräkning
skall en förväntad framtida allmän standardstegring inte beaktas.
Av 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen
följer att ersättningen för framtida inkomstförlust motsvarar skillnaden
mellan inkomsten enligt inkomstunderlaget och den inkomst som den
skadelidande kan antas uppnå i framtiden. Jämförelsen avser den
kvarvarande förvärvsförmågan, bestämd efter en s.k. ekonomisk invaliditetsbedömning.
E.C. har gjort gällande att en ändring har
skett beträffande ett förhållande som närmast är hänförligt till
inkomstunderlaget och påstått att löneutvecklingen har varit större
än som förutsattes vid ersättningens bestämmande. E.C. har dock
inte närmare angett vilka överväganden som gjordes i denna fråga
vid ersättningens bestämmande. Länsförsäkringar har - som hovrätten
uppfattat det - godtagit E.C:s påstående att ett antagande gjordes
om löneutvecklingen när ersättningen bestämdes.
Av utredningen framgår att ersättningen
i form av förtidspension och arbetsskadelivränta har höjts men inte
i samma takt som den lön vilken E.C. skulle uppburit som oskadad.
Ingen av parterna har dock gjort gällande att det har skett någon
oförutsedd ändring beträffande samordningsförmånerna eller något
annat förhållande. Differensen får därför anses bero på löneutvecklingen.
Med hänsyn till den stora skillnaden måste det enligt hovrättens
uppfattning kunna antas att löneutvecklingen har avvikit från den
bedömning som gjordes när överenskommelsen om ersättning träffades.
E.C. har således visat att det har skett en ändring beträffande
ett förhållande som är hänförligt till inkomstunderlaget, vilket
har legat till grund för bestämmandet av ersättningen för E.C:s
inkomstförlust enligt 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen.
Frågan blir då om E.C. kan åberopa bestämmelsen
i 5 kap. 5 § skadeståndslagen till stöd för sin begäran om omprövning
av ersättningen.
Enligt den - i detta avseende - klara och
entydiga lydelsen avser nämnda bestämmelse alla förhållanden i nämnda
kapitel som har legat till grund för ersättningens bestämmande.
Det görs således ingen skillnad på förhållanden som är hänförliga
till inkomstunderlaget eller till den ekonomiska invaliditetsbedömningen.
Det finns inget i förarbetena som klart motsäger att bestämmelsen
har fått den utformning som varit avsedd. Med hänsyn till det anförda
kan det enligt hovrättens mening inte komma i fråga att inte tillämpa
bestämmelsen även på ändringar som är hänförliga till inkomstunderlaget.
E.C. kan därför åberopa bestämmelsen till stöd för sin begäran om
omprövning under den ytterligare förutsättningen att fråga är om
en väsentlig ändring.
Enligt hovrättens mening skall väsentlighetsbedömningen
i princip inte göras i förhållande till den skillnad i ersättning
som kan bli följden av ändrade förhållanden utan till de förhållanden
som avses i det aktuella kapitlet och som har legat till grund för
ersättningens bestämmande. Om anledning till omprövning väl föreligger,
kan ju vid prövningen hänsyn tas även till andra förhållanden än
de som regleras i nämnda kapitel med den följden att någon ändring
av ersättningen inte blir aktuell (se rättsfallet NJA 1998 s. 807).
Som har framgått tidigare motsvarar i förevarande
fall ändringen i löneutvecklingen minst skillnaden mellan den inkomst
som E.C. skulle ha som oskadad och den ersättning som faktiskt utgår.
Som hovrätten har uppfattat Länsförsäkringars talan måste bolaget
anses ha godtagit att denna ändring är väsentlig. Vid prövningen
av E.C:s talan skall ändringen därför anses ha varit väsentlig.
Enligt hovrättens mening har ändringen vidare varit oförutsebar,
vilket enligt lagmotiven krävs för att omprövning skall kunna ske
(se a. prop. s. 170). Ändringen kan också anses vara bestående.
Det är vidare enligt hovrättens mening uppenbart att löneutvecklingen
inte beror på den allmänna standardhöjningen i samhället.
På grund av det anförda har E.C. - som tingsrätten
funnit - rätt till omprövning av parternas tidigare överenskommelse
om ersättning för inkomstförlust.
Omprövningen av E.C:s ersättning för inkomstförlust
Vid angiven utgång i frågan om omprövning
skall ske skall ny prövning ske av E.C:s ersättning för inkomstförlust.
Vid denna prövning råder inte tvist om yrkade belopp. Tingsrättens
dom skall därför stå fast.
- - -.
Domslut
1. Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.
- - -.
Högsta domstolen
Länsförsäkringar överklagade och yrkade
i själva saken att HD skulle ogilla E.C:s talan.
E.C. bestred ändring.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, rev.sekr. Ewa Lindbäck, föreslog
i betänkande att HD skulle meddela följande dom:
Domskäl
Mellan parterna har träffats ett avtal om
ersättning för inkomstförlust till följd av de trafikskador E.C.
drabbats av. Avtalet innebär att ersättningen - efter avräkning
av de förmåner hon uppbär i form av förtidspension och arbetsskadelivränta
(s.k. samordningsförmåner) - har bestämts till 0 kr fr.o.m. den
1 april 1995. Fråga i målet är om förutsättning föreligger att ompröva
avtalet om trafikskadeersättning.
Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410)
skall 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i fråga om trafikskadeersättning.
Enligt bestämmelserna i 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen
kan ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta omprövas
om de förhållanden som enligt samma kapitel legat till grund för
ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Av 1 § andra stycket
samma kapitel framgår att ersättning för inkomstförlust motsvarar
skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat
uppbära om han inte skadats (det s.k. inkomstunderlaget) och den
inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått (den ekonomiska
invaliditeten). Enligt 3 § samma kapitel skall vid bestämmandet
av ersättningen för inkomstförlust dessutom avräknas de samordningsförmåner
som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till.
I målet är ostridigt att skillnaden mellan
den lön som E.C. skulle ha haft om hon som oskadad arbetat kvar
i sitt yrke och den ersättning hon uppbär i form av samordningsförmåner
från och med år 1998 är väsentlig.
I samband med att bestämmelsen om skadeståndets
bestämmande vid inkomstförlust ändrades år 1975 infördes möjligheten
att få ersättningsfrågan omprövad. I lagstiftningsarbetet klargjordes
två principer för ersättningens bestämmande, dels att den skadelidande
skall ha full kompensation, dels att skadeståndet inte bör leda
till vare sig över- eller underkompensation (prop. 1975:12 s. 100).
Ändringen beträffande ersättningen för inkomstförlust innebär att
den tidigare tillämpade medicinska invaliditetsbedömningen har ersatts
av en ekonomisk invaliditetsbedömning. Fördelen med ett ekonomiskt
invaliditetsbegrepp anses vara att det möjliggör en individuell
bedömning av inkomstförlusten. I stället för att som tidigare ersätta
skadan som sådan med hänsyn till den medicinska funktionsnedsättningen
skall ersättningen numera avse de faktiska försörjningsekonomiska
konsekvenserna av skadan (se a. prop. s. 106). Skadans medicinska
utveckling liksom den skadades personliga förhållanden av olika
slag skall beaktas samt också vissa allmänna faktorer, t.ex. arbetsmarknadssituationen.
En dom angående skadestånd för framtida
inkomstförlust grundar sig på antaganden om den framtida utvecklingen
som ofta måste bli tämligen osäkra. I förarbetena uttalade departementschefen
att om denna utveckling tar en annan riktning än som förutsattes
vid tidpunkten för domen, kan en fortsatt tillämpning av domen många
gånger leda till obilliga resultat för antingen den skadeståndsskyldige
eller den skadelidande. Eftersom den ekonomiska invaliditetsbedömningen
medför betydande osäkerhetsmoment såvitt gäller framtida inkomstförluster
föreslogs därför att bl.a. ersättning för inkomstförlust som fastställts
i form av livränta skall kunna höjas eller sänkas, om de förhållanden
som legat till grund för bedömningen väsentligt har ändrats. Departementschefen
uttalade att denna möjlighet framför allt bör utnyttjas för att
korrigera en livränta som har blivit för låg. En omprövning bör
dock kunna ske även i sänkande riktning (se a. prop. s. 118).
Med ändring av förhållandena på den skadelidandes
sida åsyftas fall, där det framstår som klart, att utvecklingen
av den skadelidandes inkomstförhållanden i väsentlig grad avviker
från vad man föreställde sig vid den tidpunkt när livräntan fastställdes,
vare sig detta beror på att skadan i medicinskt hänseende har förvärvats
eller att det är att hänföra till arbetsmarknadsförhållanden och
liknande. Såväl personliga förhållanden som sådana allmänna faktorer,
som ligger till grund för invaliditetsbedömningen, skall således
beaktas i omprövningssituationen. Omprövning kan också ske om de
samordningsförmåner som har avräknats från skadeståndet enligt 5
kap. 3 § skadeståndslagen ändrats i väsentlig grad (se a. prop.
s. 171 och LU 1975:16 s. 28 f.).
Syftet med lagändringen och särskilt omprövningsmöjligheten
talar således med en beaktansvärd styrka för att en efter domen
eller avtalet uppkommen ändring av den lön som den skadelidande
skulle ha haft om hon inte hade skadats, kan ligga till grund för
omprövning. Förutom kravet på att ändringen skall vara väsentlig
krävs dessutom att den inte skall ha förutsetts eller kunnat förutses
vid den första prövningen (se a. prop. s. 170).
HD har i ett tidigare mål, som gällde en
ändring i en samordningsförmån, uttalat att det inte finns något
stöd i lagtexten för att i detta sammanhang skilja mellan å ena
sidan oförmodade eller oväntade ändringar av samordningsförmån och
å andra sidan andra ändringar av sådan förmån som inte heller har
beaktats vid livräntans bestämmande. HD ansåg att en sådan åtskillnad
inte heller framstår som sakligt motiverad med hänsyn till kravet
på väsentlighet (se NJA 1998 s. 807). Skäl att göra en annan bedömning
i nu aktuellt mål finns inte.
I det ovan nämnda avgörandet har HD vidare
uttalat att man bör hålla i minnet att även om ändringen anses vara
väsentlig och omprövning alltså skall ske, det inte är givet att
denna leder till någon förändring av livräntan, eftersom omprövningen
sker med beaktande inte bara av den omständighet som utlöst omprövningen
utan av samtliga förhållanden av beskaffenhet att böra påverka livräntans
storlek. HD finner med beaktande av inte endast den löneutveckling
som skett för den yrkeskår i vilken E.C. var verksam fram till pensioneringen
utan även det förhållandet att de samordningsförmåner hon har rätt
till inte höjts i samma takt som lönen, att E.C. har rätt till omprövning
av den avtalade ersättningen för inkomstförlust. I likhet med hovrätten
finner HD det uppenbart att den löneutveckling som skett för den
yrkeskår inom vilken E.C. var verksam fram till pensioneringen inte
beror på den allmänna standardhöjningen i samhället. Beträffande
de yrkade beloppen råder inte tvist. Hovrättens domslut skall således
fastställas.
- - -.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD (justitieråden Svensson, Lennander, referent,
Victor, Lindeblad och Wersäll) meddelade den 25 maj 2004 följande
dom:
Domskäl
Av utredningen framgår bl.a. följande. Mellan
parterna träffades år 1991 ett avtal om ersättning för inkomstförlust
till följd av trafikskada. Avtalet innebär att E.C. - efter det
att avräkning skett av de förmåner hon uppbär i form av förtidspension
och arbetsskadelivränta (s.k. samordningsförmåner) - sedan den 1
april 1995 erhåller ersättning med 0 kr. Efter sistnämnda tidpunkt
har löneutvecklingen för anställda med samma arbetsuppgifter som
E.C. hade före pensioneringen varit sådan att skillnaden mellan
å ena sidan den ersättning som nu utgår i form av samordningsförmåner
och å andra sidan den lön hon skulle ha haft, om hon hade varit
oskadad och haft kvar sin anställning, uppgår till ca 12 procent
eller mer.
Målet gäller i första hand i vad mån denna
löneutveckling kan föranleda rätt till omprövning av E.C:s ersättning
för inkomstförlust.
Länsförsäkringar har gjort gällande att
en framtida inkomstutveckling inte är ett sådant förhållande som
kan ge rätt till en omprövning. Länsförsäkringar har anfört att
det, för att rätt till omprövning skall aktualiseras, måste ha skett
en ändring i de förhållanden som påverkat den "ursprungliga" inkomstförlusten,
dvs. den skadades medicinska status och hur den påverkar hans arbetsförmåga
jämte arbetsförhållanden i övrigt samt de samordningsförmåner som
han äger rätt att uppbära.
Enligt 9 § trafikskadelagen (1975:1410)
skall 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i fråga om trafikskadeersättning.
Enligt bestämmelserna i 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen
kan ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta omprövas,
om de förhållanden som enligt samma kapitel legat till grund för
ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Av 1 § andra stycket
samma kapitel framgår att ersättning för inkomstförlust motsvarar
skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat
uppbära om han inte hade skadats (det s.k. inkomstunderlaget) och
den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller
som han kan beräknas komma att uppnå (den ekonomiska invaliditeten).
Enligt 3 § samma kapitel skall vid bestämmande av ersättning för
inkomstförlust avräkning ske av de samordningsförmåner som den skadelidande
med anledning av förlusten har rätt till.
Skadeståndslagens utgångspunkt, då ersättning
för inkomstförlust skall beräknas, är att den skadelidande skall
försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat.
(Prop. 1975:12 s. 100 och 103.) Av 5 kap. 1 § andra stycket framgår
att ersättning för inkomstförlust skall beräknas med beaktande av
såväl den ekonomiska invaliditeten, dvs. den skadelidandes möjligheter
att utnyttja sin kvarvarande arbetsförmåga, som inkomstunderlaget,
dvs. den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppnå om
han inte hade skadats. Bedömningen av den ekonomiska invaliditeten
och av inkomstunderlaget hänför sig både till förfluten tid och
till framtiden. Framtida förhållanden av betydelse för inkomstunderlaget
får, enligt motiven, bedömas på grundval av antaganden om den skadelidandes
framtida inkomstmöjligheter, om skadan inte hade inträffat, och
antaganden om framtidsutvecklingen, konjunkturerna etc. (A. prop.
s. 104 ff. och s. 150.)
Det anförda innebär att en bedömning av
det framtida inkomstunderlaget innefattar sådana faktorer som konjunkturutvecklingen
och löneutvecklingen i det yrke den skadelidande hade då skadan
inträffade. Löneutvecklingen i E.C:s tidigare yrke är alltså en
sådan omständighet som kan läggas till grund för en omprövning av
hennes rätt till ersättning.
Av avgörande betydelse för omprövningsrätten
är enligt 5 kap. 5 § första stycket skadeståndslagen, huruvida den
ändring som inträtt såvitt avser ovan nämnda förhållanden är väsentlig.
(Jfr också Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, en kommentar,
2002, s. 260 f., och NJA 1998 s. 807.)
I förevarande fall är det ostridigt mellan
parterna att skillnaden mellan den lön som E.C. skulle ha haft om
hon som oskadad arbetat kvar i sitt yrke och den ersättning hon
uppbär i form av samordningsförmåner, är väsentlig.
Vid omprövningen skall beaktas inte bara
den omständighet som föranlett omprövningen utan samtliga de förhållanden
som bör påverka livräntans storlek (NJA 1998 s. 807). Att E.C:s
samordningsförmåner inte höjts i takt med löneutvecklingen är en
omständighet som skall beaktas när livräntans storlek bestäms.
Beträffande de yrkade beloppen råder inte
tvist. Hovrättens domslut skall därför fastställas.
Domslut
HD fastställer hovrättens domslut.
HD:s dom meddelad: den 25 maj 2004.
Mål nr: T 1356-02.
Lagrum: 5 kap. 1 och 5 §§ skadeståndslagen
(1972:207).
|
Skyddas av
