T 1421-03

Juridiskt ombud under skaderegleringstiden

HD dom ger skadade rätt till juridiskt ombud under skaderegleringstiden

HD meddelade den 15 november 2005 dom i målet T1421-03.

Målet avsåg ombudsersättning på grund av rättsskyddsförsäkring.

Domen kan läsas på Högsta domstolens egen webbplats: T 1421-03.

Citat ur domen:

Syftet med rättsskyddsförsäkringsdirektivet är enligt artikel 1 att underlätta ett effektivt utövande av etableringsfriheten och så långt som möjligt förhindra att intressekonflikter uppkommer mellan en rättsskyddsförsäkrad och hans försäkringsgivare samt, om konflikt ändå uppstår, möjliggöra en lösning av den. I direktivet finns bestämmelser om rätten för den försäkrade att fritt välja ombud i två olika artiklar.

I artikel 3.2 anges tre alternativa lösningar som medlemsstaterna kan välja mellan när det gäller att förebygga intressekonflikter. En av dessa (artikel 3.2 c) innebär att den försäkrade ges rätt att fritt utse advokat eller, i den utsträckning det medges i nationell lag, någon annan person med de kvalifikationer som behövs för att tillvarata sina intressen (mot försäkringsgivaren) redan från den tidpunkt då han kan rikta anspråk mot försäkringsgivaren.

I artikel 4.1 finns bestämmelser om den försäkrades rätt att välja ombud som gäller oberoende av vilken av de tre alternativa lösningarna i artikel 3.2 som valts. Regleringen är uppdelad i två avsnitt. Det första tar sikte på rätten till ombud för ”att försvara eller företräda den försäkrade eller i övrigt tillvarata hans intressen vid undersökningar eller förhandlingar” eller, med andra ord, i sådana tvister som omfattas av rättsskyddsförsäkringen. Det andra tar, i likhet med artikel 3.2 c, sikte på intressekonflikter mellan den försäkrade och hans försäkringsgivare.

Skillnaden mellan artikel 3.2 c och artikel 4.1 i övrigt avser främst den tidpunkt från vilken direktivet ger den försäkrade rätt att välja ombud (jfr prop. 1992/93:257 s. 140). Artikel 4.1 ger, i motsats till artikel 3.2 c, inte den försäkrade rätt att anlita ombud redan från den tidpunkt då han kan rikta anspråk mot försäkringsgivaren.

Rättsskyddsförsäkringsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring. I 3 § i lagen föreskrivs att ett avtal om rättsskyddsförsäkring skall ge den försäkrade rätt att vid försäkringsfall efter eget val utse en advokat eller en annan lämplig person att biträda honom samt att denna rätt får inskränkas endast på vissa i detta mål
inte aktuella grunder. Av lagens förarbeten (a. prop. s. 139 f.) framgår att paragrafen utformats i syfte att motsvara den i artikel 3.2 c angivna alternativa lösningen. Med uttrycket ”vid försäkringsfall” har alltså detsamma avsetts som det i direktivet använda uttrycket ”från den tidpunkt då han kan rikta anspråk mot försäkringsgivaren”. Genom regleringen har även kraven på rätt att utse ombud i artikel 4.1 ansetts tillgodosedda.

Att direktivet genomförts på detta sätt i svensk rätt innebär att den försäkrade inte är skyldig att avvakta något besked från försäkringsgivaren innan han utser ett ombud samt att, med visst undantag, försäkringsgivaren inte får uppställa något annat krav på ombudet än att denne är lämplig. Vilka krav som bör ställas för att ett ombud skall anses lämpligt har inte utvecklats i motiven eller på annat sätt. Klart är emellertid att i den mån ett ombud uppfyller de krav som lagen kan anses ställa får försäkringsgivaren inte ställa upp några ytterligare krav när det gäller ombudets lämplighet.

Som tidigare berörts får de i moment 6.2 i försäkringsvillkoren upptagna bestämmelserna anses innefatta ett materiellt villkor av innebörd att en förutsättning för ersättning för ombudskostnader i de i punkterna 3 och 4 angivna fallen är att Försäkringsbolagens Rättsskyddsnämnd vid prövning funnit att ombudet uppfyller försäkringsvillkorens krav på lämplighet. Ett sådant villkor innebär, helt oberoende av vilka kriterier som nämnden använder vid sin lämplighetsprövning, en sådan inskränkning av rätten att efter eget val få utse ombud som står i strid mot bestämmelserna i 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring.

Frågan är då om den i 3 § lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring upptagna regleringen skall uppfattas som en civilrättsligt tvingande reglering som innebär att villkor som står i strid mot lagen är ogiltiga eller endast som en marknadsrättslig reglering som inte är förbunden med någon automatiskt verkande ogiltighet.

Vad som kan anses tala för det senare av dessa alternativ är att paragrafen inte har utformats som en ogiltighetsregel utan närmast som en till försäkringsgivarna riktad föreskrift om utformningen av avtal om rättsskyddsförsäkring. Inte minst med hänsyn till syftet med rättsskyddsförsäkringsdirektivet framstår det emellertid som naturligast att uppfatta regleringen som civilrättsligt tvingande, låt vara att det i praktiken torde vara av mindre betydelse vilket synsätt som väljs på grund av möjligheten att lämna avtalsvillkor som står i strid mot marknadsrättslig reglering utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen.

Vad som nu sagts innebär att ÅPs talan inte kan ogillas på den av Länsförsäkringar åberopade grunden. Länsförsäkringar har inte åberopat några omständigheter som skulle kunna läggas till grund för bedömningen att ÅP inte uppfyllde det i lagen om vissa avtalsvillkor för rättsskyddsförsäkring uppställda kravet på lämplighet. Hovrättens domslut skall därför fastställas.

Hosted by Skyddas av