SkadePortalen / WhiplashInfo

[Bloggen] [Här kan du ställa frågor och läsa svar på det mesta om whiplash/pisksnärt]

SVEA HOVRÄTT

Avd. 09

DOM

2001-05-15

Stockholm

DT 13

Mål nr T 4037-00

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, avd 9, dom 2000-05-04 i mål nr T 9-107-96, se bilaga A

KLAGANDE

Carola Å,

Gata, Postnr ORT

Ombud och biträde enligt rättshjälpslagen

Advokaten Carl-Johan Vahlén,

Box 5779,114 87 STOCKHOLM

MOTPART

Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag (publ), 502010-968 1,

106 50 STOCKHOLM

Ombud

Försäkringsjuristen Lars von Sydow,

Länsförsäkringar Wasa, Juridik, 173 81 STOCKHOLM

SAKEN

Försäkringsersättning

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten upphäver tingsrättens dom - under punkterna 1 och 2 - och förpliktar Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag (publ) att till Carola Å utge dels trehundratjugofyratusentrehundrafyrtiosex (324 346) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 2 april 1996 till dess betalning sker, dels följande årliga belopp;

- tvåtusensjuhundra (2 700) kr från den 12 februari 1996 under resterande del av CÅs liv,
- tretusenåttahundrafemtio (3 850) kr från den 12 februari 1996 till och med den 3 mars 2034,
- livränta med sextiotvåtusentrettio (62 030) kr från den 1 januari 1999 till och med den 3 april 2034 och
- livränta med fyrtioentusentrehundrafemtiotre (41353) kr från den 4 april 2034 och under resterande del av CÅs liv.

Hovrätten fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen (1972:429) åt Carl-Johan Vahlén till fyrtioniotusensjuhundratjugotvå (49 722) kr 50 öre, varav 47 642 kr 50 öre för arbete och 2 080 kr för tidsspillan.
Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag (publ) skall utge ersättning för CÅs rättshjälpskostnader i hovrätten med fyrtioniotusensjuhundratjugotvå (49 722) kr 50 öre och vid tingsrätten med etthundrasjutusenniohundrasextio (107 960) kr.
CÅs yrkande om ersättning enligt rätthjälpslagen (1972:429) för vissa vittneskostnader lämnas utan bifall.

YRKANDEN M.M. I HOVRÄTTEN

Carola Å har yrkat bifall till sin vid tingsrätten förda talan och yrkat, såsom hon slutligen bestämt sin talan, att Länsförsäkringar Wasa Försäkringsaktiebolag (publ) - nedan benämnt Länsförsäkringar - till henne skall förpliktas att utge 324 346 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 2 april 1996 till dess betalning sker. Vidare har Carola Å yrkat att Länsförsäkringar skall förpliktas att utge årliga belopp enligt följande:

a) För framtida utlägg och kostnader med 4 800 kr från den 12 februari 1996 och under resterande del av hennes liv.

b) För anspänning i arbetet och olägenheter med 3 850 kr fra* n den 12 februari 1996 till 65 års ålder.

c) Livränta med 135 603 kr från och med den 1 januari 1999 till och med den 31 december 2006.

d) Livränta med 62 030 kr från och med den 1 januari 2007 till 65 års ålder och en månad.

e) Livränta med 41 353 kr (vilket är två tredjedelar av beloppet under d) för tiden efter den som angetts i punkt d och under resterande del av hennes liv.

Därutöver har Carola Å yrkat att Länsförsäkringar skall utge ersättning för hennes rättshjälpskostnader i målet.

Länsförsäkringar har bestritt ändring och yrkat ersättning för sina rätteGunilla Ångskostnader i hovrätten.

I fråga om de olika ersättningsbeloppen har Länsförsäkringar, liksom vid tingsrätten, vitsordat de yrkade beloppen om 3 760 kr för sveda och värk, 7 172 kr för retroaktiva utlägg och kostnader, 18 618 kr för anspänning i arbetet och olägenheter under tiden den 17 juli 1993 till den 11 februari 1996 samt 248 596 kr för faktisk inkomstförlust under tiden den 17 juli 1993 till den 31 december 1998. Pa samma sätt som vid tingsrätten har Länsförsäkringar endast vitsordat 21 000 kr för lyte och men. För det fall hovrätten skulle finna att CÅs invaliditetsgrad uppGunilla År till 15 procent har Länsförsäkringar vitsordat hela det yrkade beloppet.

När det gäller ersättning för framtida kostnader har Länsförsäkringar inte vitsordat något belopp för framtida utlägg och kostnader (se punkten a), däremot har Länsförsäkringar vitsordat den yrkade livräntan för anspänning i arbetet och olägenheter med 3 850 kr per år för tiden den 12 februari 1996 till dess Carola Å fyller 65 år (se punkten b). Vad gäller ersättning för framtida inkomstförlust (se punkterna c-e) har Länsförsäkringar liksom vid tingsrätten vitsordat en livränta beräknad med utGunilla Ångspunkt från den inkomst som Carola Å skulle ha haft vid Securitas år 1998 (se s. 6 i tingsrättens dom) under perioden den 1 januari 1999 till och med den 28 februari 2002. För det fall Carola Å skulle tillerkännas ett ärligt belopp om 62 030 kr till och med 65 års ålder vitsordas 41 353 kr för tiden efter 65 års ålder.

UTREDNINGEN I HOVRÄTTEN

Hovrätten har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har förnyade förhör hållits med Carola Å, Gunilla Å, Elisabeth Roeck-Hansen, Sten Jansa, Tomas Timander, Finn Johansen, Yvonne Edmark och Gustaf Neander.

Parterna har i hovrätten åberopat samma grunder, samma skriftliga bevisning samt i huvudsak samma omständigheter som vid tingsrätten och de har utvecklat sin talan på samma sätt som vid tingsrätten enligt vad som framGunilla År av dess dom.

De i hovrätten hörda personerna har här berättat i överensstämmelse med vad de uppgav vid tingsrätten såsom deras utsagor redovisats i tingsrättens dom med följande förtydliganden, ändringar och tillägg.

Carola Å: Hon har aldrig haft ont i nacken före olyckan. Efter olyckan var hon mörbultad och öm och hade blåmärken överallt. Hon hade fruktansvärt ont i höften och ryggen och hade därför svårt att Gunilla Å och haltade. Dagen efter olyckan ringde hon till sin arbetsplats och talade om vad som hade hänt och att hon inte ville komma till arbetet. Arbetsledaren åkte då hem till henne och gav henne och hennes bror möjlighet att prata om olyckan och bearbeta händelsen. Han skjutsade dem också till olycksplatsen och sedan till arbetet. Arbetsledaren ordnade med skjuts till och från arbetet de närmast följande dagarna. Hon kunde inte arbeta så mycket men arbetsledaren ansåg det viktigt att hon kom iGunilla Ång efter olyckan. Vid läkarbesöket den 20 juli 1993 gjordes inte någon noggrann undersökning. Hon berättade själv om hur hon mådde och läkaren undersökte hennes reflexer. Doktorn frågade om hon kunde röra nacken, vilket hon kunde, men undersökte inte nacken. Vid undersökningen kan hon ha haft ont i nacken "eftersom hon hade så ont i höften - det gjorde så fruktansvärt ont". Tre veckor efter olyckan, i augusti, hade hon semester. En väninna, som var frukostvärdinna, ringde och behövde hjälp och hon arbetade därför extra under semestern. Blåmärkena började då Gunilla Å ned och hon minns att smärtan i nacken började komma fram. I början var smärtan lätt. Det som hon kommer ihåg från den tiden är framför allt tröttheten. Efter semestern gick inte tröttheten över utan stegrades istället. Hon hade också fortsatt smärta i axlar och nacke men tänkte inte mer på det. När hon på hösten 1993 kontaktade läkare för tröttheten kopplade hon inte den till olyckan utan antog att den berodde på blodbrist som doktorn sa att hon hade. Hon bytte till dagtidsarbete och blev piggare och jobbade ytterligare några veckor. I samband med en förkylning fick hon även ont i armarna och skulderpartiet. Hon sökte läkare i början av november. När hon frågade läkaren om besvären kunde ha något att göra med trafikolyckan skickades hon till nackröntgen. 1 maj 1994 blev hon för första Gunilla Ången deprimerad och grät i flera veckor. Hon har sedan dess ätit antidepressiva mediciner som hjälper. - Idag, åtta år efter olyckan, lider hon av ständig värk från nacken och har periodvis migränanfall och får ibland som kraftig träningsvärk i armarna och benen. Hon orkar inte med den konstanta smärtan. Nackbesvären började redan i augusti 1993 och inte i november 1993 som hon sa i tingsrätten. Hon har ingen annan förklaring till de skilda uppgifterna än att hon var väldigt nervös inför förhandlingen vid tingsrätten. Hon är sedan 1995 medlem och sedan 1997 kontaktman för Stockholmsregionen i en förening för personer som drabbats av whiplash-skador.

Gunilla Å: Före olyckan var Carola Å aldrig sjuk. Hon träffade Carola Å ungefär en och en halv vecka efter olyckan. Då hade Carola Å varit hos doktorn. Carola Å såg inte pigg ut. Hon klagade direkt på att hon var trött i nacken och satt och tog sig runt halsen. Efter en till två månader blev Carola Å sämre och sämre i nacken. Det kan vara så att hon i tingsrätten sa att Carola Å började få ont i nacken först efter en till två månader. Hon har ingen förklaring till att hon nu ändrat sina uppgifter beträffande när Carola Å fick ont i nacken.

Elisabet Roeck-Hansen: Hon träffade och undersökte Carola Å första Gunilla Ången den 24 mars 1995. Carola Å uppvisade då symtom på whiplash-skador. Carola Å hade redan hösten 1994 av professor Jan Ekelund bedömts lämplig för rehabilitering för sin nackskada. Carola Å deltog under våren 1995 i ett speciellt rehabiliteringsprogram. Hon har tagit del av journalanteckningar från den 20 juli 1993 beträffande Carola Å och känner till att hon enligt dessa anteckningar inte hade ont i nacken direkt efter olyckan. Symtom på whiplash-skador uppträder vanligtvis i anslutning till olyckan eller några dagar därefter. Symtomförloppet vid whiplash-skador kan dock se mycket olika ut. För vissa patienter kan det dröja allt från veckor upp till ett år innan symtomen är utvecklade. Det kan finnas en latensperiod innan symtom debuterar. Det kan även vara så att symtomen finns där men endast på micronivå och att de ej uppmärksammas av den undersökande läkaren. Det finns en tendens inom sjukvården att ge besked att "det ska Gunilla Å över". Detta tillsammans med att - särskilt unga - personer inte är benägna att lyssna till kroppens signaler gör att de inte blir varse sin skada förrän symtomen är allt mer utvecklade. Termen "debut av en tryckande smärta" kan också tolkas på så sätt att smärtan i detta skede blev hindrande för Carola Å. Det var för Carola Å inte fråga om en absolut debut av smärta, även om skrivningen kan tolkas så. Vid röntgen i november 1993 upptäcktes en uträtad halslordos hos Carola Å. Detta är ett typiskt fynd vid whiplash-skador och erfarenhetsmässigt är dylika symtom vanligare vid whiplash-skador än vid belastningsskador. Hon anser att det föreligger ett samband mellan de skador som Carola Å ådrog sig vid trafikolyckan den 17 juli 1993 och de nackbesvär som Carola Å numera lider av. Idag ser man också annorlunda på symtomen i ett tidsperspektiv än vad som var fallet vid tiden för den s.k. Québec-rapporten från 1995. Man kan idag koppla ihop symtomen på ett annat sätt än tidigare.

Sten Jansa: Han träffade och undersökte Carola Å första Gunilla Ången hösten 1995. Carola Å uppvisade då symtom på en whiplash-skada. Han delar doktor Erik Spangforts uppfattning att det inte finns något vetenskapligt stöd för uppfattningen att en akut skada på halsryggen som inte ger upphov till typiska whiplash-symtom inom två till tre dygn efter olyckstillfället inte kan debutera som subjektiva besvär veckor eller månader efter olyckshändelsen. Smärtdebuten vid whiplash-skador inträder oftast inom 48 timmar efter olyckan som Erik Spangfort hävdat. Detta kallas fas ett. Det är emellertid inte ovanligt att halsbesvären drunknar i andra besvär direkt efter olyckan när patienten är blåslagen. Därefter kan ett symtomfattigt intervall inträffa och denna latenstid kan vara mycket l äng innan fas två med kroniska besvär inträder. Besvären kan framträda mer och mer. Han har dock intervjuat Carola Å och har uppfattningen att Carola Å hade nackbesvär strax efter olyckan men att dessa drunknade i övriga blessyrer varför journalanteckningarna från den 20 juli 1993 där det sägs att Carola Å inte hade några besvär från nacken måste vara felaktiga. Han fick dra ur Carola Å uppgifter om skadesymtom. Carola Å påvisade också en uträtad halslordos vid röntgen i november 1993. Man kan säga att detta är en bild av smärta och visar att muskulaturen är i kramp. Det är fullständigt osannolikt att hals- och ryggbesvär debuterat i samband med en infektion. Han anser att CÅs uppgifter väger tyngre än journalanteckningar och att det föreligger ett samband mellan de skador som Carola Å ådrog sig vid trafikolyckan den 17 juli 1993 och de nackbesvär som Carola Å numera lider av.

Tomas Timander: Han träffade och undersökte Carola Å första Gunilla Ången den 10 oktober 1996. Carola Å uppvisade då symtom på en whiplash-skada. I de flesta fall framträder symtomen på whiplash-skador några dagar efter olyckan men det finns undantag, det kan ta upp till ett par veckor. Kunskapen om whiplash-skador Gunilla År ständigt framåt och många doktorer accepterar idag ett s.k. symtomfattigt intervall på några veckor upp till tre - sex månader efter olyckan - ja t.o. m. upp till 12 månader - innan nästa fas med kroniska smärtor inträder. Patienten är ofta direkt efter olyckan allmänt mörbultad. Det kan då vara lätt att missa att patienten också har symtom på whiplash-skada. Det förekommer vid trauman att det tar tid innan nackbesvär eller "pirrningar" framträder eller manifesteras. Därför finns det numera traumaprogram där patienten läggs in för observation under ett dygn så att chocken hinner lägga sig och besvären kan urskiljas. De kroniska besvären kan initieras eller ta fart vid en felbelastning eller infektion. Han anser att det föreligger ett samband mellan de skador som Carola Å ådrog sig vid trafikolyckan den 17 juli 1993 och de nackbesvär som Carola Å numera lider av.

Finn Johansen: Han träffade Carola Å under perioden den 15 oktober till den 28 november 1997 sedan hon remitterats till Riksförsäkringsverkets sjukhus i Tranås. Carola Å hade diagnosen whiplash-skada och hans uppgift var att bedöma hennes arbetsförmåga inför prövningen om beviljande av sjukbidrag. Carola Å uppgav att hon led av obehag från nacken och från ländryggen. Han har tagit del av journalanteckningar från den 20 juli 1993 beträffande Carola Å och känner till att hon enligt dessa anteckningar inte hade ont i nacken direkt efter olyckan. Vid de undersökningar han gjorde 1997 uppvisade hon ömhetssymtom men hade full rörlighet i nacken. Vid röntgenundersökning i november 1993 fann man en uträtad halslordos. Det innebär att en naturlig böjning på halsryggen rätats ut vilket kan ske såsom en smärtkompensation. I 40 procent av fallen sker detta på grund av ett trauma. I övriga fall av uträtad halslordos förekommer ingen påvisbar skada. Han vill inte uttala sig i frågan om det föreligger ett samband mellan de skador som Carola Å ådrog sig vid trafikolyckan den 17 juli 1993 och de nackbesvär hon numera lider av eftersom det inte finns något medicinsk underlag för att uttala sig därom. Det är svårt att uttala sig om vad som är hönan och ägget. Han anser att man skall undvika sådana diskussioner och koncentrera sig på det friska och positiva istället för det negativa. Det är så mycket annat som har påverkat Carola Å. Det finns inget som säger att det är olyckan som är orsaken till CÅs nuvarande nacksmärtor. Det är rent allmänt mycket svårt att göra sådana sambandsbedömningar på ett medicinskt vetenskapligt försvarbart sätt. Många faktorer spelar in på sjukdomstillståndets förlopp. Carola Å ville att han skulle skriva ett utlåtande om att det föreligger samband mellan de skador som hon ådrog sig vid trafikolyckan och de nackbesvär som hon numera lider av, vilket han inte ville göra då det inte finns något medicinsk belägg för det.

Yvonne Edmark: Hon träffade Carola Å första Gunilla Ången våren 1998 och kunde då konstatera att Carola Å mådde dåligt, att hon var deprimerad och nedstämd. Carola Å har svårt att acceptera skadan och är utsatt för en inre konflikt; hon vill ha tillbaka sitt gamla liv som inte finns kvar längre.

Gustaf Neander: Han har gjort sin bedömning såsom sakkunnigläkare, utifrån det skriftliga material som finns dokumenterat rörande CÅs skador. Han är neutral och har inte påverkats av Carola Å själv. Vid bedömning om samband mellan en olycka och en skada föreligger är tidsfaktorn och de tidiga läkarundersökningarna viktiga. Beträffande Carola Å finns det föredömligt en tidig läkarundersökning som gjordes tre - fyra dagar efter olyckan. Läkarundersökningen har noggrant redovisats i CÅs journal. Läkaren som bland annat gjorde en undersökning av nacken fann inga skador på densamma men konstaterade att Carola Å hade en hel del blessyrer på andra delar av kroppen. I den tidiga läkarundersökningen har således nackbesvär aktivt förnekats vilket är anmärkningsvärt. Hade Carola Å drabbats av en whiplash-skada till följd av trafikolyckan den 17 juli 1993 hade besvär från nacken uppstått inom några dagar efter olyckan. Man brukar, i vetenskapliga sammanhang, tala om en gräns på 72 timmar inom vilken symtomen skall uppträda. Man kan naturligtvis inte sätta någon knivskarp tidsgräns men helt klart är att symtomen i vart fall uppstår inom en vecka vid whiplash-skador. Det kan förekomma symtomfattiga intervaller hos patienter som drabbats av whiplash-skador men de tidiga symtomen finns alltid. Efter ett år brukar i flertalet fall patienten uppvisa ett tämligen stationärt tillstånd. Av handlingarna framGunilla År att CÅs nackbesvär debuterade ungefär tre månader efter olyckan och att dessa haft ett långsamt stegrande förlopp. Detta talar för att CÅs nackbesvär har någon annan orsak än olyckan. Det finns således inget samband mellan trafikolyckan och de nackbesvär Carola Å numera lider av. Han delar helt Erik Spangforts uppfattning såsom den redovisats i hans intyg. Utlåtandena i målet av Sten Jansa och Tomas Timander är däremot av underordnat värde bland annat därför att de träffat Carola Å först många år efter olyckan. Det är inte ovanligt att en undersökande läkare påverkas av patientens nuvarande förhållanden.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Sambandsfrågan

Frågan i målet är om det, som Carola Å hävdar, finns ett orsakssamband mellan de skador som hon ådrog sig vid trafikolyckan den 17 juli 1993 och de nackbesvär hon numera lider av.

Såsom tingsrätten anmärker är det Carola Å som har bevisbördan för att det finns ett sådant samband som hon hävdar. Det skall därvid framstå som klart mer sannolikt att ett orsakssamband föreligger mellan trafikolyckan och besvären än att besvären uppkommit till följd av andra omständigheter. Bevisbördan ligger alltså på den skadelidande men enligt rättspraxis har beviskravet satts lägre än vad som annars gäller i dispositiva tvistemål eftersom särskilda svårigheter har ansetts föreligga för den skadelidande att lägga fram fullständig bevisning till styrkande av orsakssambandet.

Carola Å var 24 år vid olyckstillfället den 17 juli 1993. Hon var fullt frisk och arbetade heltid på Securitas. Det är i målet utrett att hon varit med om en trafikolycka som i och för sig kunnat ge upphov till whiplash-skador. Det är ostridigt i målet att Carola Å i november 1993, drygt tre månader efter olyckan, uppsökte läkare för smärta i nacken och att hon därefter varit helt eller delvis sjukskriven samt att hon sedan januari 1998 uppbär halvt sjukbidrag t.o.m. februari 2002.

Vad som gör CÅs fall svårbedömt är att det, när hon tre dagar efter olyckstillfället i juli 1993 uppsökte läkare, då inte konstaterades några nacksmärtor samt att hon inte förrän i november 1993 uppsökte läkare för sina besvär med nacken.

Enligt Erik Spangfort och Gustaf Neanders uppgifter, som grundar sig på journalhandlingar, handlingar från försäkringskassan och intyg från de läkare som hörts i målet, är det högst osannolikt att besvär som debuterade först efter tre månader kan vara orsakade av olyckshändelsen. Gustaf Neander har uttalat att det inte Gunilla År att tala om en knivskarp gräns men att symtomen uppstår inom en vecka, att det kan förekomma symtomfattiga intervaller men att de tidiga symtomen alltid finns där. Sten Jansa, som delar Erik Spangforts uppfattning att smärtdebuten ofta inträder inom 48 timmar efter olyckan, har liksom i tingsrätten lagt till, att det inte är ovanligt att de tidiga nackbesvären drunknar i andra besvär direkt efter olyckan när patienten är blåslagen och mörbultad. Sten Jansa har uttalat att det sedan kan vara ett mycket långt symtomfritt intervall innan de kroniska besvären inträder.

Tomas Timander har inte fäst någon avgörande betydelse vid att initial nacksmärta inte konstaterats vid läkarundersökningen efter olyckstillfället. Tomas Timander har uttalat att man idag accepterar ett s.k. symtomfattigt intervall på några veckor upp till i vart fall tre - sex månader innan nästa fas med kroniska smärtor inträder. Tomas Timander har vidare uttalat att det vid undersökningar direkt efter olyckan kan vara lätt att missa något när patienten är allmänt mörbultad och det därför numera finns traumaprogram där patienten läggs in för observation under ett dygn. Elisabet Roeck-Hansen har uppgivit att det kan dröja från veckor upp till år innan symtomen utvecklas. Enligt Elisabet Roeck-Hansen finns det en tendens inom sjukvården att ge besked om att besvären kommer att Gunilla Å över och att detta tillsammans med att unga personer är obenägna att lyssna till kroppens signaler kan göra att de inte blir varse sina symtom förrän de är alltmer utvecklade och hindrande.

Gustaf Neander och Erik Spangfort har gjort bedömningen att det kan ha varit förkylningen i november 1993 som utlöst en tidigare tendens till spänningar i nacke och rygg. Det har emellertid inte i målet framkommit något som indikerar att Carola Å före olyckstillfället i juli 1993 haft några rygg- eller nackproblem eller överhuvudtaget någon sjukdomshistoria. Tvärtom visar utredningen att Carola Å var en frisk och aktiv person som gärna arbetade övertid och ställde upp för sina kamrater. Carola Å har i hovrätten i någon mån modifierat sina uppgifter och uppgivit att det förekommit smärtor i rygg och nacken redan i augusti 1993 och fortlöpande under hösten 1993, men att hon inte satte värken i samband med olyckan. Istället var det tröttheten som oroade henne. Carola Å har gett ett mycket trovärdigt intryck och hennes uppgifter far stöd av hennes mor Gunilla Å som både i tingsrätten och hovrätten uttalat att Carola Å började fa ont i nacken före november 1993. CÅs uppgifter att hon kort efter olyckan fick ont i nacken får också stöd av skadeanmälan från augusti 1993 där det angivits "ont i bröstet ont i ryggen kan inte arbeta som vanligt" samt remissen till röntgen där det angivits "nackbesvär av och till länge". Till detta kommer att det vid röntgen i november upptäcktes att hon hade en uträtad halslordos. Finn Johansen har förklarat att halsryggens böjning kan rätas ut som en smärtkompensation och Sten Jansa kallar fenomenet för en "bild av smärta". Enligt Elisabet Roeck-Hansens erfarenhet är en uträtad halslordos typisk vid whiplash-skador.

Hovrätten finner på grund av det anförda att CÅs uppgifter om besvärens art och omfattning skall läggas till grund för bedömningen. Detta innebär att Erik Spangforts och Gustaf Neanders uttalanden, som utGunilla År från antagandet att besvären debuterade först i november 1993, vilar på felaktiga grunder och därför inte kan tillmätas någon betydelse.

Mot bakgrund av det nu sagda finner hovrätten - till skillnad från tingsrätten -att det vid en sammanvägning av samtliga omständigheter framstår som klart mer sannolikt att CÅs besvär härrör från trafikolyckan den 17 juli 1993 än att de har en annan orsak. Hon är därför berättigad att från Länsförsäkringar utfå försäkringsersättning.

Skadeståndsfrågan

I enlighet med den tidigare gjorda bedömningen skall Länsförsäkringar utge ersättning till Carola Å. De yrkade beloppen är fördelade på det sätt som framGunilla År av tingsrättens dom (s. 3, 4 och 5) med den skillnaden att beloppet för anspänning i arbetet och olägenheter rätteligen skall vara 18 618 kr och inte 9 300 kr som tingsrätten antecknat.

Länsförsäkringars inställning till de olika delbeloppen framGunilla År under rubriken Yrkanden m.m. i hovrätten.

I fråga om ersättning för sveda och värk, retroaktiva utlägg och kostnader, retroaktiva kostnader för anspänning i arbetet och olägenheter samt retroaktiv inkomstförlust har beloppen vitsordats av Länsförsäkringar.

När det gäller ersättning för lyte och men har Carola Å yrkat ersättning med ett belopp som motsvarar en invaliditetsgrad på 15 procent, fördelat med 7,5 procent på vardera fysiska men respektive nedsatta psykiska elementarfunktioner. Av utredningen framGunilla År att Carola Å sedan våren 1994 utvecklat ett depressionstillstånd som kräver behandling med antidepressiva mediciner. De psykiska besvär som Carola Å härvidlag åsamkats kan inte anses vara sådana att de omfattas av ersättningen för den fysiska invalidsgraden. Sten Jansa och Tomas Timander har båda bedömt att det reaktiva psykogena tillståndet motsvarar en invaliditetsgrad om 10 procent. Med hänsyn härtill finner hovrätten att CÅs invaliditetsgrad skall anses uppGunilla Å till 15 procent varför hon bör tillerkännas det yrkade beloppet.

När det gäller ersättning för framtida kostnader har Länsförsäkringar vitsordat den yrkade ersättningen för anspänning i arbetet och olägenheter. I fråga om framtida utlägg finner hovrätten att Carola Å inte har visat att hon kommer ha utlägg för andra kostnader än upp till högkostnadsskyddet för läkarvård och läkemedel. I avsaknad av närmare utredning finner hovrätten att endast ersättning. motsvarande kostnaden härför dvs. 2 700 kr skäligen bör utGunilla Å.

När det slutligen gäller ersättning för framtida inkomstförlust har det i målet framGunilla Ått att Carola Å har haft möjlighet till omplacering och därigenom erhålla lämpliga arbetsuppgifter hos sin arbetsgivare. Länsförsäkringar skall därför inte anses vara skyldiga att utge ersättning för den merkostnad som uppstått med anledning av att Carola Å begärt tjänstledigt och börjat studera. I stället bör beräkningen, såsom Länsförsäkringar vitsordat, göras med utGunilla Ångspunkt i den inkomst som Carola Å skulle ha haft vid Securitas år 1998.

Det är i målet ostridigt att Carola Å har varit sjukskriven, helt eller delvis, sedan november 1993 och att hon sedan 1998 uppbär halvt sjukbidrag t.o.m. februari 2002. Vid den utredning som gjordes i december 1997 vid Riksförsäkringsverkets sjukhus i Tranås rekommenderades att Carola Å skulle börja arbetsträna i första hand 25 procent och att hon därefter sannolikt skulle kunna utöka till 50 procent samt att man inte kunde förvänta sig ytterligare förbättring inom de närmaste två åren men möjligen på sikt. Med stöd av denna utredning gjorde Försäkringskassan den bedömningen att Carola Å har diagnosen posttraumatiskt cervikal-syndrom (whiplash-trauma) och en reaktiv depression samt att arbetsförmågan var nedsatt till minst hälften och att förutsättningar fanns att bevilja sjukbidrag men inte förtidspension. I målet är det upplyst att CÅs besvär inte har förbättrats sedan undersökningen 1997. Den behandlande läkaren Sten Jansa har uttalat att CÅs besvär är konstanta och att arbetsförmåga fortfarande är nedsatt till 50 procent. Sten Jansa har uppgivit att han därför håller på att söka halv förtidspension för CÅs räkning. Med hänsyn härtill och då samtliga läkare uttalat att prognosen för att whiplash-skador skall utläkas helt efter så lång tid utan att någon förbättring inträtt är dålig finner hovrätten det visat att CÅs arbetsförmåga är varaktigt nedsatt till 50 procent och att ersättning för inkomstförlust skall utGunilla Å till dess Carola Å fyllt 65 år. Vid denna utGunilla Ång har Länsförsäkringar vitsordat beloppet för tiden efter 65 års ålder.

Sammanfattningsvis innebär hovrättens bedömning att Länsförsäkringar skall till Carola Å utge 324 346 kr jämte ränta, ett årligt belopp om 2 700 kr för framtida utlägg från den 12 februari 1996 under resterande del av CÅs liv, ett årligt belopp om 3 850 kr för anspänning i arbetet och olägenheter från den 12 februari 1996 till Carola Å fyller 65 ar samt en livränta för framtida inkomstförlust med dels 62 030 kr från den 1 januari 1999 till Carola Å fyller 65 år och en månad, dels 41353 kr för tiden därefter och under resterande delen av CÅs liv.

RätteGunilla Ångskostnader

Vid denna utGunilla Ång skall Länsförsäkringar betala CÅs rättshjälpskostnader vid tingsrätten och i hovrätten och Carola Å skall befrias från sin skyldighet att betala Länsförsäkringars rätteGunilla Ångskostnader vid tingsrätten.

Carola Å har begärt ersättning enligt rättshjälpslagen för Sten Jansas och Tomas Timanders inläsningsarbete inför huvudförhandlingen i hovrätten med 5 000 kr respektive 5 300 kr. Yrkandet kan lagligen inte bifallas.

HUR MAN ÖVERKLAGAR

se bilaga B

Överklagande senast 2001-06-12

Mål nr T 4037-00

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Lars Hesser, Omi Mohammar, referent och skiljaktig, Karin Kussak samt tf hovrättsassessorn Linn Pantzar. Skiljaktig mening se protokollsbilaga.

PROTOKOLLSBILAGA

Hovrättsrådet Omi Mohammar är skiljaktig och anser att hovrättens domskäl under rubriken Sambandsfrågan skall ha följande lydelse:

Frågan i målet är om det, som Carola Å hävdar, finns ett orsakssamband mellan de skador som hon ådrog sig vid trafikolyckan den 17 juli 1993 och de nackbesvär hon numera lider av.

Såsom tingsrätten anmärker är det Carola Å som har bevisbördan för att det finns ett sådant samband som hon hävdar och att det framstår som klart mer sannolikt att ett orsakssamband föreligger mellan trafikolyckan och besvären än att besvären uppkommit till följd av andra omständigheter. Bevisbördan ligger alltså på den skadelidande men enligt rättspraxis har beviskravet satts lägre än vad som annars gäller i dispositiva tvistemål eftersom särskilda svårigheter har ansätts föreligga för den skadelidande att lägga fram fullständig bevisning till styrkande av sin talan i dylika fall.

Utredningen i målet ger vid handen att whiplash-skador inte präglas av en klar orsaks- och symtombild och att dylika nackskador inte behöver ha samband med en olycka utan kan uppstå utan känd orsak. Det kan vara oklart vilka skador som har uppstått, när de olika symtomen har inträtt och vilka skador som egentligen har samband med den aktuella trafikolyckan som påstås ha medfört nackbesvär. Samtliga i målet hörda läkare är överens om att vid whiplash-skador är de tidiga läkarundersökningarnas fynd särskilt viktiga för att kunna konstatera om samband föreligger mellan besvären och olyckan. Alla målet hörda läkare, utom Elisabet Roeck-Hansen och Tomas Timander, är också överens om att tidsfaktorn är viktig och att för en whiplash-skada skall anses föreligga så har nackbesvär visat sig hos patienten i vart fall inom en vecka efter trafikolyckan.

I målet är ostridigt att Carola Å råkade ut för en trafikolycka den 17 juli 1993, att hon den 20 juli 1993 uppsökte läkare som efter undersökning av Carola Å i journalen antecknade bland annat följande "Inga som helst besvär från nacken", "Nacke God rörlighet. Ingen Palpömhet. Så även med axlar" och att Carola Å i november 1993 första Gunilla Ången uppsökte läkare för sina besvär med nacken.

CÅs talan grundas främst på de sambandsbedömningar Elisabet Roeck-Hansen, Sten Jansa och Tomas Timander har gjort. Dessa läkare har gjort sina undersökningar av Carola Å många år efter trafikolyckan. Elisabet Roeck-Hansen och Tomas Timander har, som ovan angetts, i motsats till övriga i målet höra läkare hävdat att symtomen vid whiplash-skador ibland kan ge sig till känna först tre till sex månader efter trafikolyckan. Sten Jansa har, utifrån sina intervjuer med Carola Å, ansett att det måste vara felskrivet i journalanteckningarna från den 20 juli 1993 där det sägs att Carola Å inte hade några som helst besvär från nacken.

Häremot står Finn Johanesens, Erik Spangforts och Gustaf Neanders uppfattningar som talar i motsatt riktning vad gäller orsaken till CÅs nackbesvär. Erik Spangfort och Gustaf Neander har framhållit att av den dokumentation som finns beträffande Carola Å framGunilla År att hennes besvär debuterade mer än tre månader efter trafikolyckan i samband med en akut infektionssjukdom i november 1993. De har gjort bedömningen att det mest troliga är att infektionssjukdomen utlöste en försämring av CÅs tidigare tendens till spänning av musklerna i nacke och axlar. Uppgiften att Carola Å före olyckan lidit av spänningar i skuldpartiet vinner stöd av utredningen i målet (jfr. t.ex. Dariusz Trojanowskis intyg den 17 juni 1994 och Tomas Timanders intyg den 26 maj 1997). Erik Spangfort och Gustaf Neander har hävdat, vilket Sten Jansa instämt i, att det saknas vetenskapligt stöd för uppfattningen att en olyckshändelse som inte medför några symtom från halsryggen i det akuta skedet hos patienten kan debutera med svåra besvär från halsryggen tre månader efter olyckshändelsen. Erik Spangfort och Gustaf Neander har också ansett att det förefaller osannolikt att en patient går omkring i heltidsarbete med beaktansvärda nacksymtom i tre månader utan att observera besvären. Finn Johanesen har inte velat uttala sig i frågan om det föreligger ett samband mellan de skador som Carola Å ådrog sig vid trafikolyckan den 17 juli 1993 och de nackbesvär hon numera lider av eftersom det enligt honom inte finns något medicinsk underlag för att uttala sig i Sambandsfrågan. Finn Johanesen har framhållit att det är så mycket annat som påverkat Carola Å och att det inte finns något som säger att det är olyckan som är orsaken till CÅs nuvarande nacksmärtor. Finn Johanesen har understrukit att det rent allmänt är mycket svårt att göra sådana sambandsbedömningar på ett medicinsk vetenskapligt försvarbart sätt eftersom det är många faktorer som spelar in på sjukdomstillståndets förlopp. Carola Å ville att Finn Johanesen skulle skriva ett utlåtande om att det föreligger samband mellan de skador som hon ådrog sig vid trafikolyckan och de nackbesvär som hon numera lider av, vilket han inte ville göra eftersom det enligt honom inte finns något medicinsk belägg för det.

Sambandsfrågan är som tingsrätten angett en fråga av medicinsk natur och för bedömning av denna är hovrätten hänvisad till de uppgifter och överväganden som har redovisats av de i målet hörda läkarna.

Enligt hovrättens bedömning har det inte framkommit något som talar för att Elisabet Roeck-Hansens, Sten Jansas och Tomas Timanders meningar bör väga tyngre än övriga läkares slutsatser. Till detta skall läggast att det inte finns något som helt stöd för Sten Jansas antagande att det skulle vara felskrivet i Carola Å journal. Beaktas bör även att Sten Jansa beträffande tidsfaktorn instämt i Erik Spangforts och Gustaf Neanders uppfattning att symtom på whiplash-skador visar sig hos patienten i vart fall inom en vecka efter olyckan. Carola Å och hennes mor har inte lämnat någon godtagbar förklaring till varför de i hovrätten ändrat sina uppgifter vad gäller tidpunkten då CÅs nackbesvär debuterade. Härtill kommer att CÅs nu aktuella nackbesvär kan ha påverkats av hennes oro på grund av fyndet som gjordes 1993 då man hittade godartade förändringar i lilla hjärnan och av att Carola Å - som väckte talan redan den 19 februari 1996 - kan ha blivit fixerad av sambandsfrågan. Man kan inte heller bortse ifrån att Elisabet Roeck-Hansen, Sten Jansa och Tomas Timander, såsom behandlande läkare, kan ha blivit påverkade av CÅs nuvarande besvärliga situation.

Hovrätten finner med hänsyn härtill - i likhet med tingsrätten - att det, med det beviskrav son har angivits ovan, inte med fog kan påstås att det är klart mer sannolikt att det föreligger ett samband mellan de skador Carola Å fick vid trafikolyckan den 17 juli 1993 och hennes nuvarande nackbesvär än att besvären kan ha en annan förklaring. CÅs överklagande skall följaktligen - med fastställande av tingsrättens dom - lämnas utan bifall. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Hosted by Skyddas av