Skattemyndigheten i Luleå
beslutade den 2 december 2002 med stöd av 2 kap. 2 § taxeringslagen
(1990:324) och 2 kap. 5 § skattebetalningslagen (1997:483) att till
Skattemyndigheten i Stockholm överflytta rätten att fatta taxerings- och
beskattningsbeslut samt rätten att besluta om anstånd att betala skatt
beträffande K.S:s inkomsttaxering 2001. I beslutet angavs att talan mot
detta inte kunde föras särskilt.
K.S. överklagade skattemyndighetens beslut om
överflyttning hos Länsrätten i Västerbottens län och yrkade att behörigheten
att fatta beslut skulle kvarstå hos Skattemyndigheten i Luleå.
Länsrätten i Västerbottens län
(2002-12-05, ordförande Johansson) yttrade: Beslut som rör myndigheters rent
interna förhållanden kan normalt inte överklagas. Av praxis framgår
exempelvis att en bilskola inte fått överklaga ett beslut av myndighet om
ändrad mottagningsort för förarprov (se Hellners/Malmqvist, Nya
förvaltningslagen, 4 u., s. 274). - I förevarande fall har
skattemyndighetens beslut fattats med stöd av särskild lagbestämmelse, i
vilken som förutsättning för överförande av beslutsbehörighet bl.a.
uppställts att åtgärden inte medför avsevärda besvär för den som beslutet
berör. Detta förhållande kan i och för sig tala för att beslutet kan vara
överklagbart. Fråga är dock även om beslutet - för det fall det är
överklagbart - får överklagas särskilt eller endast i samband med talan mot
slutligt beslut i skatteärendet. Här kan konstateras att en
förvaltningsmyndighets beslut under beredningen av ett ärende i regel inte
får överklagas annat än i samband med det slutliga avgörandet. I
litteraturen har uttalats att vid bedömning av om ett beslut av en
förvaltningsmyndighet får överklagas särskilt torde vägledning kunna fås av
regleringen i 34 § förvaltningsprocesslagen (se Hellners/Malmqvist s. 276).
Av detta lagrum följer att en länsrätts eller kammarrätts beslut att
överlämna ett mål till en annan länsrätt respektive kammarrätt inte får
överklagas särskilt. - Mot bakgrund av det anförda finner länsrätten att
skattemyndighetens beslut inte får överklagas särskilt, dvs. nu (jfr även
Kammarrättens i Stockholm beslut den 12 december 1994 i mål nr 4175-1994). -
Länsrätten avvisar överklagandet.
K.S. fullföljde sin talan.
Kammarrätten i Sundsvall
(2002-12-18, Diurson, Carlsson, Forkman, referent) yttrade: Kammarrätten,
som tar upp målet till slutligt avgörande direkt, finner inte skäl att göra
någon annan bedömning än den som länsrätten gjort i fråga om möjligheten att
särskilt överklaga skattemyndighetens beslut. Överklagandet skall därför
avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
I överklagande hos
Regeringsrätten yrkade K.S. att skattemyndighetens beslut om överflyttning
av beslutsbehörighet skulle upptas till prövning i sak varvid
skattemyndighetens beslut skulle upphävas och beslutsrätten kvarstå hos
Skattemyndigheten i Luleå. Han anförde till stöd för sin talan bl.a.
följande. Beslut om överflyttning av beslutsbehörighet har fattats med stöd
av särskild lagbestämmelse som förutsätter att överföringen godtas av den
övertagande skattemyndigheten och att beslutet inte medför avsevärda besvär
för den skattskyldige. I förarbetena till taxeringslagen (prop. 1989/90:74
s. 283) betonas att mycket stor vikt måste läggas vid den skattskyldiges
intressen. Det förhållandet att skattemyndighetens beslut fattats med stöd
av en lagbestämmelse i vilken särskilda krav uppställts tyder på att
beslutet om överflyttning är överklagbart.
Prövningstillstånd meddelades.
Riksskatteverket ansåg att
överklagandet skulle avslås och anförde till stöd härför sammanfattningsvis
följande. Överflyttning av beslutsbehörighet enligt 2 kap. 2 §
taxeringslagen och 2 kap. 5 § skattebetalningslagen kan i och för sig ha
sådana rättsverkningar som medför att beslutet liknar de beslut under
handläggning som räknas upp i 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) som
separat överklagbara. Den skattskyldiges intresse av att påtagliga
rättsverkningar inte uppstår tillgodoses emellertid genom att beslut om
överföring inte får ske vid avsevärda besvär enligt 2 kap. 5 §
skattebetalningslagen. Övervägande skäl, inklusive samhällsintresset, talar
för att överklagande enligt huvudregeln i förvaltningsärenden får ske endast
i samband med talan mot det slutliga beslutet i saken.
Regeringsrätten (2003-11-26,
Ragnemalm, Hulgaard, Melin, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för
Regeringsrättens avgörande. Den för förvaltningsmyndigheternas handläggning
av ärenden gällande förvaltningslagen (1986:223) innehåller en regel om vem
som får överklaga ett beslut (22 §) men saknar allmänna bestämmelser om
vilka beslut som får överklagas; lagen löser härvidlag endast några
detaljproblem (se 9, 12 och 30 §§). Ofta återfinns emellertid mer eller
mindre utförliga överklagbarhetsbestämmelser i de specialförfattningar som
reglerar skilda materiella förvaltningsområden och i övrigt får vägledning
sökas i de principer som utbildats i praxis.
Enligt den i målet tillämpliga
speciallagstiftningen, skattebetalningslagen, får skattemyndighets beslut -
med vissa här inte aktuella undantag - överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol (22 kap. 1 §). Bestämmelsen lämnar formellt utrymme för
en obegränsad överklagbarhet, men i praxis uppställs vissa minimikrav på ett
besluts kvalitet för att överprövning skall kunna ske. Endast beslut som är
ägnade att i inte alltför ringa mån påverka någons personliga eller
ekonomiska situation är överklagbara.
Att en skattemyndighets beslut
att uppdra åt en annan skattemyndighet att fatta beslut i ett ärende kan
medföra olägenheter för den skattskyldige framgår redan av den i 2 kap. 5 §
skattebetalningslagen för sådant överlämnande uppställda förutsättningen,
att den som beslutet rör inte drabbas av "avsevärda besvär". I målet har
inte heller bestritts att överlämnandebeslut typiskt sett medför sådana
verkningar som konstituerar överklagbarhet.
Underrätterna har emellertid
utgått från att aktuella beslut är att hänföra till kategorin
beredningsbeslut och med hänvisning till hur frågan reglerats i den nu inte
tillämpliga förvaltningsprocesslagen ansett att beslutet - trots att det är
ägnat att medföra sådana verkningar som motiverar att det tillerkänns
överklagbarhet - inte kan överklagas annat än i samband med att talan förs
mot det kommande beslut varigenom taxeringsärendet avgörs i sak (vad som
enligt förvaltningsrättslig terminologi benämns det huvudsakliga beslutet).
Regeringsrätten kan inte
ansluta sig till ett sådant synsätt. Den myndighet som till annan överlämnar
ett ärende för avgörande i sak har därmed avslutat sin handläggning och
avhänt sig vidare befattning med detta ärende. Överlämnandebeslutet är
alltså inte ett beslut under beredningen utan ett slutligt beslut, närmast
jämförbart med enligt fast rättspraxis överklagbara avvisnings- eller
avskrivningsbeslut. Med hänsyn till vad som ovan sagts om beslutets
verkningar kan det således överklagas i vanlig ordning utan något krav på
samband med talan mot det beslut i sak som senare kommer att fattas av den
myndighet till vilken ärendet överlämnats.
Kammarrättens och länsrättens
beslut skall därför upphävas och målet återförvisas till Länsrätten i
Västerbottens län för prövning i sak av Skattemyndighetens i Luleå beslut om
överflyttning av beslutsbehörighet.
Regeringsrättens avgörande.
Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens beslut och visar
målet åter till Länsrätten i Västerbottens län för prövning av K.S:s
överklagande av Skattemyndighetens i Luleå beslut den 2 december 2002 att
uppdra åt Skattemyndigheten i Stockholm att fatta beslut beträffande hans
inkomsttaxering 2001.
Föredraget 2003-10-29,
föredragande Malmgren, målnummer 957-2003 |