RÅ 2003 ref. 87 Mål nr 957-03

K.S. överklagade skattemyndighetens beslut om överflyttning hos Länsrätten i Västerbottens län och yrkade att behörigheten att fatta beslut skulle kvarstå hos Skattemyndigheten i Luleå.

Länsrätten i Västerbottens län (2002-12-05, ordförande Johansson) yttrade: Beslut som rör myndigheters rent interna förhållanden kan normalt inte överklagas. Av praxis framgår exempelvis att en bilskola inte fått överklaga ett beslut av myndighet om ändrad mottagningsort för förarprov (se Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen, 4 u., s. 274). - I förevarande fall har skattemyndighetens beslut fattats med stöd av särskild lagbestämmelse, i vilken som förutsättning för överförande av beslutsbehörighet bl.a. uppställts att åtgärden inte medför avsevärda besvär för den som beslutet berör. Detta förhållande kan i och för sig tala för att beslutet kan vara överklagbart. Fråga är dock även om beslutet - för det fall det är överklagbart - får överklagas särskilt eller endast i samband med talan mot slutligt beslut i skatteärendet. Här kan konstateras att en förvaltningsmyndighets beslut under beredningen av ett ärende i regel inte får överklagas annat än i samband med det slutliga avgörandet. I litteraturen har uttalats att vid bedömning av om ett beslut av en förvaltningsmyndighet får överklagas särskilt torde vägledning kunna fås av regleringen i 34 § förvaltningsprocesslagen (se Hellners/Malmqvist s. 276). Av detta lagrum följer att en länsrätts eller kammarrätts beslut att överlämna ett mål till en annan länsrätt respektive kammarrätt inte får överklagas särskilt. - Mot bakgrund av det anförda finner länsrätten att skattemyndighetens beslut inte får överklagas särskilt, dvs. nu (jfr även Kammarrättens i Stockholm beslut den 12 december 1994 i mål nr 4175-1994). - Länsrätten avvisar överklagandet.

K.S. fullföljde sin talan.

Kammarrätten i Sundsvall (2002-12-18, Diurson, Carlsson, Forkman, referent) yttrade: Kammarrätten, som tar upp målet till slutligt avgörande direkt, finner inte skäl att göra någon annan bedömning än den som länsrätten gjort i fråga om möjligheten att särskilt överklaga skattemyndighetens beslut. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

I överklagande hos Regeringsrätten yrkade K.S. att skattemyndighetens beslut om överflyttning av beslutsbehörighet skulle upptas till prövning i sak varvid skattemyndighetens beslut skulle upphävas och beslutsrätten kvarstå hos Skattemyndigheten i Luleå. Han anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. Beslut om överflyttning av beslutsbehörighet har fattats med stöd av särskild lagbestämmelse som förutsätter att överföringen godtas av den övertagande skattemyndigheten och att beslutet inte medför avsevärda besvär för den skattskyldige. I förarbetena till taxeringslagen (prop. 1989/90:74 s. 283) betonas att mycket stor vikt måste läggas vid den skattskyldiges intressen. Det förhållandet att skattemyndighetens beslut fattats med stöd av en lagbestämmelse i vilken särskilda krav uppställts tyder på att beslutet om överflyttning är överklagbart.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksskatteverket ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde till stöd härför sammanfattningsvis följande. Överflyttning av beslutsbehörighet enligt 2 kap. 2 § taxeringslagen och 2 kap. 5 § skattebetalningslagen kan i och för sig ha sådana rättsverkningar som medför att beslutet liknar de beslut under handläggning som räknas upp i 34 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) som separat överklagbara. Den skattskyldiges intresse av att påtagliga rättsverkningar inte uppstår tillgodoses emellertid genom att beslut om överföring inte får ske vid avsevärda besvär enligt 2 kap. 5 § skattebetalningslagen. Övervägande skäl, inklusive samhällsintresset, talar för att överklagande enligt huvudregeln i förvaltningsärenden får ske endast i samband med talan mot det slutliga beslutet i saken.

Regeringsrätten (2003-11-26, Ragnemalm, Hulgaard, Melin, Nord, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Den för förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden gällande förvaltningslagen (1986:223) innehåller en regel om vem som får överklaga ett beslut (22 §) men saknar allmänna bestämmelser om vilka beslut som får överklagas; lagen löser härvidlag endast några detaljproblem (se 9, 12 och 30 §§). Ofta återfinns emellertid mer eller mindre utförliga överklagbarhetsbestämmelser i de specialförfattningar som reglerar skilda materiella förvaltningsområden och i övrigt får vägledning sökas i de principer som utbildats i praxis.

Enligt den i målet tillämpliga speciallagstiftningen, skattebetalningslagen, får skattemyndighets beslut - med vissa här inte aktuella undantag - överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (22 kap. 1 §). Bestämmelsen lämnar formellt utrymme för en obegränsad överklagbarhet, men i praxis uppställs vissa minimikrav på ett besluts kvalitet för att överprövning skall kunna ske. Endast beslut som är ägnade att i inte alltför ringa mån påverka någons personliga eller ekonomiska situation är överklagbara.

Att en skattemyndighets beslut att uppdra åt en annan skattemyndighet att fatta beslut i ett ärende kan medföra olägenheter för den skattskyldige framgår redan av den i 2 kap. 5 § skattebetalningslagen för sådant överlämnande uppställda förutsättningen, att den som beslutet rör inte drabbas av "avsevärda besvär". I målet har inte heller bestritts att överlämnandebeslut typiskt sett medför sådana verkningar som konstituerar överklagbarhet.

Underrätterna har emellertid utgått från att aktuella beslut är att hänföra till kategorin beredningsbeslut och med hänvisning till hur frågan reglerats i den nu inte tillämpliga förvaltningsprocesslagen ansett att beslutet - trots att det är ägnat att medföra sådana verkningar som motiverar att det tillerkänns överklagbarhet - inte kan överklagas annat än i samband med att talan förs mot det kommande beslut varigenom taxeringsärendet avgörs i sak (vad som enligt förvaltningsrättslig terminologi benämns det huvudsakliga beslutet).

Regeringsrätten kan inte ansluta sig till ett sådant synsätt. Den myndighet som till annan överlämnar ett ärende för avgörande i sak har därmed avslutat sin handläggning och avhänt sig vidare befattning med detta ärende. Överlämnandebeslutet är alltså inte ett beslut under beredningen utan ett slutligt beslut, närmast jämförbart med enligt fast rättspraxis överklagbara avvisnings- eller avskrivningsbeslut. Med hänsyn till vad som ovan sagts om beslutets verkningar kan det således överklagas i vanlig ordning utan något krav på samband med talan mot det beslut i sak som senare kommer att fattas av den myndighet till vilken ärendet överlämnats.

Kammarrättens och länsrättens beslut skall därför upphävas och målet återförvisas till Länsrätten i Västerbottens län för prövning i sak av Skattemyndighetens i Luleå beslut om överflyttning av beslutsbehörighet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrättens beslut och visar målet åter till Länsrätten i Västerbottens län för prövning av K.S:s överklagande av Skattemyndighetens i Luleå beslut den 2 december 2002 att uppdra åt Skattemyndigheten i Stockholm att fatta beslut beträffande hans inkomsttaxering 2001.

Föredraget 2003-10-29, föredragande Malmgren, målnummer 957-2003