|
Gäldenären H.D., född 1939, ansökte om skuldsanering
hos Kronofogdemyndigheten i Stockholm. Av ansökan framgick bl.a.
följande.
H.D:s skuldbörda härrörde från tidigare
bedriven näringsverksamhet i mäklarbranschen. H.D. och hans bror
drev ett bolag tillsammans. H.D. kunde dock inte fortsätta med verksamheten
på grund av dålig hälsa. Brodern fortsatte ensam och bolaget försattes
i konkurs. Flera år senare när H.D. krävdes på lån som var hänförliga
till bolaget hade han inte möjlighet att betala. Han blev överskuldsatt
år 1985 och den aktuella skuldbördan uppgick till 711 373 kr. H.D.
är förtidspensionär sedan år 1995 och bor tillsammans med sin maka
och två döttrar födda, 1983 samt 1985. Familjen bor i en femrums
hyreslägenhet om 149 kvm i Stockholm. Hyran uppgår till 10 654 kr.
Kronofogdemyndigheten anförde som sin sammanfattande
bedömning följande: "En prognos rörande H.D:s framtida ekonomiska
förhållanden visar att hans insolvens inte kan antas upphöra inom
överskådlig tid. Vid denna bedömning har myndigheten bl.a. beaktat
hans hälsotillstånd och ålder. Med hänsyn till H.D:s personliga
och ekonomiska förhållanden finner kronofogdemyndigheten vidare
att det är skäligt att bevilja H.D. skuldsanering." Kronofogdemyndigheten
upprättade därefter ett förslag till skuldsanering. Detta godkändes
dock inte av en av borgenärerna, varför ärendet överlämnades till
tingsrätten, som höll sammanträde, varvid H.D. och hans hustru lämnade
vissa kompletterande uppgifter, bl.a. om H.D:s hälsotillstånd.
Stockholms tingsrätt (2003-12-04, chefsrådmannen
Leif Carbell) lämnade H.D:s ansökan utan bifall och anförde i sitt
beslut bl.a. följande.
H.D:s skuldbörda uppgår till 711 373 kr.
Han saknar tillgångar och hans inkomst är inte sådan att han inom
överskådlig tid kan antas ha förmåga att betala sina skulder. I
likhet med kronofogdemyndigheten finner tingsrätten att H.D. uppfyller
kravet på kvalificerad insolvens.
Vid bedömningen av huruvida det är skäligt
att bevilja skuldsanering skall, enligt 4 § tredje stycket skuldsaneringslagen
särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst,
de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser
och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det
sätt på vilket gäldenären har medverkat under handläggningen av
ärendet om skuldsanering.
En omständighet av stor betydelse vid bedömningen
av om det är skäligt att bevilja H.D. skuldsanering är om han minimerat
sina utgifter för att på så sätt få större möjlighet att avveckla
sina skulder. Av förarbetena till skuldsaneringslagen (prop. 1993/94:123
s. 135) framgår att en gäldenär för att överhuvudtaget kunna komma
i åtnjutande av skuldsanering först skall ha reducerat sina bostadskostnader
till vad som är absolut nödvändigt samt att om han vägrar att avveckla
sitt dyra boende detta är en omständighet som regelmässigt bör medföra
att en ansökan om skuldsanering avslås. Även bostadskostnaden skall
således, enligt Högsta domstolen, prövas inom ramen för den allmänna
skälighetsbedömningen i 4 § första stycket 2 skuldsaneringslagen
(se NJA 1998 s. 698). Här får ledning hämtas i 8 § andra stycket
samma lag. Enligt nämnda lagrum skall bestämmelserna i 7 kap. 4
och 5 §§ utsökningsbalken (UB) om förbehållsbelopp - vilka fastställs
av Riksskatteverket - vara vägledande vid bedömningen av vad som
skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning.
Av 4 och 5 §§ UB framgår att bostadskostnaden vid bestämmande av
förbehållsbeloppet skall beräknas särskilt. Riksskatteverkets rekommendationer
om bestämmande av förbehållsbelopp utgår från att gäldenären skall
få förbehålla sig den faktiska bostadskostnaden. Reducering av bostadskostnaden
kan dock ske om kostnaden är oskäligt hög i förhållande till kostnadsläget
på orten för jämförbar bostad. Vid denna jämförelse skall, enligt
rekommendationerna, hyrorna för lägenheter i hus som tillhör allmännyttiga
bostadsföretag anses motsvara kostnadsläget på orten. Reducering
av bostadskostnaden kan också ske om gäldenären har en alltför stor
bostad.
Vad gäller H.D:s bostadskostnad är följande
att notera. Familjen D bor i en femrumslägenhet om 149 kvadratmeter
på Eriksbergsgatan i Stockholm. Bostadskostnaden uppgår till 10
654 kr. Makarna har två hemmavarande barn varav ena dottern fyllt
20 år och föräldrarnas underhållsskyldighet har därmed upphört.
Den andra dottern är 18 år och kommer att fortsätta studera på gymnasiet
till juni månad 2005. Lägenheten är belägen i stadsdelen Östermalm
i Stockholm som är ett av centrala Stockholms mest attraktiva bostadsområden.
Det bör därför inte vara några problem att byta lägenheten mot en
mindre och betydligt billigare bostad någon annanstans i Stockholmsområdet.
Redan mot bakgrund härav finner tingsrätten det inte skäligt att
bevilja H.D. skuldsanering.
H.D. överklagade tingsrättens beslut och
yrkade att hovrätten skulle bevilja hans ansökan om skuldsanering.
Svea hovrätt (2004-02-09, hovrättslagmannen
Olof Forssberg, hovrättsrådet Linda Hallstedt och tf. hovrättsassessorn
Thomas Hedstrand, referent) meddelade prövningstillstånd och avslog
överklagandet. I sina beslutsskäl anförde hovrätten följande.
Hovrätten delar underinstansens bedömning
att H.D. uppfyller det i 4 § första stycket 1 skuldsaneringslagen
(1994:334) uppställda kravet på s.k. kvalificerad insolvens. Nästa
fråga blir om det, såsom krävs i punkten 2 av nämnda paragraf, är
skäligt med hänsyn till H.D:s personliga och ekonomiska förhållanden
att skuldsanering beviljas honom. I denna del gör hovrätten följande
bedömning.
Hovrätten anser, i likhet med tingsrätten,
att H.D:s och hans familjs boendekostnader är alltför höga för att
det allmänt sett är skäligt att bevilja skuldsanering. Fråga är
dock om vad som framkommit om H.D:s hälsotillstånd bör föranleda
en annan bedömning.
För att det skall vara skäligt att bevilja
skuldsanering utan att gäldenären flyttar till en billigare bostad
bör krävas att det är visat att en flytt allvarligt skulle inverka
på gäldenärens hälsotillstånd eller reducera boendekostnaderna i
så liten omfattning att dessa inte nämnvärt skulle inkräkta på betalningsutrymmet
till nackdel för borgenärerna.
Av ett i målet ingivet läkarintyg framgår
bl.a. följande. H.D. lider sedan över 30 år tillbaka av diabetes
mellitus som numera medfört multipla organkomplikationer i form
av bl.a. neuropati (nervskada) och njurinsufficiens. Han behandlas
även för kronisk hjärtsvikt, kärlkramp och sviter efter en hjärnstamsinfarkt
(stroke). H.D. medicineras sedan en längre tid även med psykofarmaka
på grund av depression. Läkaren bedömer att resultatet av H.D:s
sjukdomar medför en avsevärt sänkt funktionsgrad och livskvalitet
för honom och att hans bostadsförhållanden är av stor vikt för en
medicinskt framgångsrik vård.
Lägenheten är handikappanpassad och H.D.
har sitt sociala umgänge med släkt och vänner i området. Han har
en etablerad kontakt med hemtjänsten på Östermalm och nära till
husläkarmottagningen. Om H.D. måste flytta från bostaden kommer
detta, enligt läkarens uppfattning, att försämra hans psykiska hälsotillstånd
vilket i sin tur mycket väl kan leda till en fördjupning av den
existerande depressionen.
Av det läkarintyg som H.D. har åberopat
i ärendet framgår således att han lider av ett flertal inte helt
obetydliga sjukdomar och att han är rullstolsburen. Av läkarintyget
framgår dock inte att en flyttning till en annan handikappanpassad
lägenhet skulle innebära så allvarliga men för H.D. att det på den
grunden skulle föreligga hinder mot byte av bostad. På grund härav
- och eftersom det inte bör föranleda några större problem för H.D.
och hans familj att byta till en betydligt billigare handikappanpassad
bostad - anser hovrätten att det inte är skäligt att bevilja H.D.
skuldsanering.
Målnummer ÖÄ 9637-03
|
Skyddas av
