RR - 3330-2000

Rotel 5

1996-11-05 Meddelad i Kristianstad

Mål nr 1783-95

I. G.

Kristianstads läns allmänna försäkringskassa

Beslut 1995-05 -03

Diarienummer KU 409/95

Vårdbidrag

--------------

Genom det överklagade beslutet avslog försäkringskassan I. G:s ansökan om merkostnadsersättning vid vårdbidrag för sin son O. G. Som skäl för beslutet anfördes bl a följande. För rätt till skattefri merkostnadsersättning skall de godtagbara merkostnaderna uppgå till minst 18 % av basbeloppet (35 200 kr), d v s 6 336 kr per år. Den godtagbara merkostnaden uppgår endast till 3 920 kr per år varför rätt till skattefri merkostnadsersättning ej föreligger.

I överklagande yrkar I. G. att hon skall beviljas merkostnadsersättning vid vårdbidrag för sonen O. G, född 1981. Som grund härför åberopar hon i huvudsak följande. O. G. hade p g a sitt handikapp mycket stora problem med skolgången och fick därför en handplockad, mycket kompetent personlig assistent vilket var en förutsättning för hans skolgång. När assistenten vårterminen 1992 beslutade sig för att arbeta på en friskola i Höör var det vår, skolans och skolförvaltningens uppfattning att det var bäst för O. G. att "följa med" sin assistent. Skolgången i Höör har fungerat mycket bra och kan sägas vara en förutsättning för skolgång och ett socialt liv utanför hemmet. Det visade sig dock att Kristianstads kommun inte var beredd att betala O. G:s skolresor. Eftersom ingen annan betalar skolresorna anser hon att denna kostnad om 20 160 kr per år skall ingå i underlaget för merkostnadsersättningen. I samband med ledsagarservice har familjen extra kostnader för ledsagarens aktiviteter såsom inträdesbiljetter, matkostnader m.m. vilka beräknas till 1 650 kr per år. Vid tiden för ansökan om merkostnadsersättning hade man även kostnader för avgift för avlastning, en kostnad som bortfallit i samband med att O. G. fått LSS. familjen betraktar O. G:s regelbundna lägervistelser som ren behandling eftersom dessa är speciellt anpassade för barn med MDB och det som centrala moment där ingår att träna motoriken. De årliga kostnaderna för dessa lägervistelser uppgår till 8 000 kr. Försäkringskassan har endast medgett 1 560 kr. Familjen har även kostnader på 3 000 kr per år för kurser och konferenser för att på ett bättre sätt kunna hjälpa O. G. med hans handikapp. Beräknad merkostnad vad gäller telefonsamtal uppgår till 400 kr per år. Dessutom har man merkostnader för litteratur med 1 500 kr per år samt för träningsmaterial med cirka 2 000 kr per år. Ovanstående innebär att den godtagbara merkostnadsersättningen bör uppgå till 40 070 kr per år.

I 9 kap 4 § lag (1962:381) om allmän försäkring (AFL) stadgas bl a följande. Försäkrad förälder har för vård av barn som inte fyllt sexton år rätt till vårdbidrag om barnet på grund av sjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller annat handikapp under minst sex månader är i behov av särskild tillsyn eller vård. Vid bedömningen av rätt till vårdbidrag skall även beaktas sådana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp. Vårdbidrag utges allt efter tillsyns- och vårdbehovets omfattning och merkostnadernas storlek såsom hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Av vårdbidraget kan en viss angiven del bestämmas som ersättning för merkostnader. Denna merkostnadsdel av vårdbidraget, som enligt kommunalskattelagen är skattefri, bestäms till 18% av basbeloppet om merkostnaderna uppgår till 18 men inte 36 % av basbeloppet, 36 % om merkostnaderna uppgår till 36 men inte 53 %, 53 % om merkostnaderna uppgår till 53 men inte 69 % samt 69 % om merkostnaderna uppgår till 69 % eller därutöver.

Av Allmänna råd från Riksförsäkringsverket 1993:2 s 13 framgår att merkostnaderna och framförallt merkostnadens storlek varierar mellan olika diagnosgrupper av sjuka eller handikappade. Det är därför nödvändigt att en individuell prövning görs i varje enskilt fall för att fastställa storleken av de merkostnader som familjen kan antas få. De kostnader som till följd av barnets speciella behov anses rimliga och motiverade bör då beaktas. Vid den individuella prövningen skall endast de kostnader som ligger inom ramen för barnets egen sjukdom beaktas. Ett barns sjukdom eller handikapp medför i många fall merkostnader som inte direkt hänför sig till vården eller tillsynen. RFV rekommenderar att hänsyn tas till alla typer av merkostnader som hänför sig till barnets sjukdom eller handikapp, t ex för nödvändig speciell kost, onormalt slitage av kläder eller möbler, anpassning av bostaden, hjälpmedel eller teckenspråkskurs om de inte redan ersätts genom andra samhällsåtgärder.

Av utredningen i målet framgår bl a följande. I. G. uppbär för närvarande en fjärdedels vårdbidrag, för sonen O. G.

O. G. har en MBD-skada samt ett opererat hjärtfel. Försäkringskassan har i sin beräkning av merkostnaderna godtagit färdtjänst för fritidsresor i enlighet med praxis till 5% av basbeloppet samt läger och träningsmaterial med 50 % mer än vad konsumentverket beräknar. Kostnader som kassan ej godtagit är; resor till och från skolan under motivering att detta ingår i kommunens ansvar, avlastning och ledsagarservice då O. G. beviljats LSS och därför inte har någon kostnad för detta. Konferenser godtogs ej eftersom det inte varit fråga om sådan kurs som man blir kallad till som förälder p g a barnets handikapp. Städhjälp godtogs ej då denna inte härletts till barnets handikapp. Vidare har telefonkostnader ej heller godtagits eftersom det inte varit fråga om täta läkarkontakter.

Länsrätten gör följande bedömning.

Länsrätten delar försäkringskassans bedömning om de kostnader som skall beaktas vid beräkningen av merkostnadsdel i samband med vårdbidraget. Merkostnaderna uppgår därvid ej till 18% av basbeloppet och förutsättningar för rätt till skattefri merkostnadsersättning föreligger därför inte. Överklagandet kall således lämnas utan bifall.

Länsrätten avslår överklagandet.

Christer Olofsson.

Avdelning 1

2000-03-16 Meddelad i Göteborg

Mål nr 352-1997

I. G.

Länsrättens i Skåne län dom den 5 november 1996 i mål nr 1783-95

Merkostnadsersättning vid vårdbidrag enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL)

--------------------

I. G. fullföljer sin talan och yrkar att merkostnadsersättning skall utgå med hänsyn till sonen O. G:s handikapp. Hon anför i huvudsak följande. Länsrätten baserar sin dom på felaktigt underlag. I domen konstateras exempelvis att hon uppbär en fjärdedels vårdbidrag, vilket inte stämmer. Hon uppbär helt vårdbidrag. Försäkringskassan menar att de själva valt att låta O. G. gå på KCS Kristna skola i Höör, men de tvingades göra det som var bäst i en oerhört svår situation. O. G. har haft det mycket svårt i skolan och med sociala kontakter. När han gick i tredje klass fick de via kommunen kontakt med en kvinna, som var med O. G. på fritiden. För första gången fungerade det med en utomstående och denna kvinna blev sedan hans personliga assistent. Trots stora svårigheter förbättrades hans tillvaro och assistenten var till stor hjälp. När assistenten slutade på skolan för att börja arbeta i en kristen skola accepterade kommunen att stå för assistentkostnaden. Efter sju år vet de att detta har inneburit många uppoffringar, eftersom man som förälder får ställa upp betydligt mer än i den kommunala skolan, men de vet också att O. G. har haft det så bra som möjligt med sin problematik. Deras dotter, som är två år yngre än O. G, har hela tiden gått på en skola som ligger ca 500 meter från hemmet. Detta visar tydligt att deras val enbart är gjort med hänsyn till O. G:s handikapp och att merkostnaderna uppkommit till följd av hans handikapp. - I. G. har till överklagandet fogat ett intyg, utfärdat den 10 november 1998 av H. K. vid Barb- och utbildningsförvaltningen i Kristianstads kommun. Av intyget framgår bl.a. följande. O. G. har varit elev på KCS Kristna skola i Höör från årskurs 5-9 höstterminen 1992 - vårterminen 1997 d.v.s. hela grundskoleperioden, har ingen kostnadsersättning för resa till och från skolan betalats av Kristianstad kommun.

Försäkringskassan vidhåller sitt tidigare beslut samt anför att kommunens ansvarar för skolverksamheten och kostnadsfri skolskjuts. Resor som är föranledda av O. G:s skolgång godtas inte som merkostnad eftersom föräldrarna själva har valt denna skola.

O. G. har bl.a. MBD-problematik och Aspergers syndrom. Till följd härav har I. G. varit beviljad helt vårdbidrag fram till och med maj månad 1997, då O. G. fyllde 16 år. Frågan i målet är huruvida I. G. däröver har rätt till merkostnadsersättning med inledning av ansökan härom i december 1993. Enligt försäkringskassans beräkning uppgår merkostnaderna p.g.a. O. G:s handikapp till sammanlagt 3 920 kr. I. G. yrkar att även andra än de av kassan beaktade kostnaderna skall godtas som merkostnader till följd av O. G:s handikapp samt att några av kostnadsposterna skall beaktas med högre belopp än vad kassan har medgivit.

I målet har framkommit att O. G. har haft stora problem under de första åren i skolan. Hans skolsituation förbättrades dock efter det att han via kommunen fick kontakt med en personlig assistent. Då assistenten bestämde sig för att byta skola valde O. G:s föräldrar att låta honom följa med assistenten till den nya skolan. Detta har inneburit att reskostnader har uppstått för familjen, eftersom skolan ligger på ca 13 mils avstånd från hemmet. I målet är ostridigt att någon kostnadsersättning från kommunen inte har utgått med anledning av skolresorna.

Försäkringskassan har i en journalanteckning den 2 februari 1998 med anledning av ett telefonsamtal från en handikappkonsulent bl.a. angett att det inte finns någon skola för barn med svår MBD/DAMP-problematik, att kommunen inte har några alternativ för O. G. samt att skolan O. G. går på är det bästa alternativet för honom.

Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som i övrigt har framkommit i målet, finner kammarrätten att kostnaderna för resor till och från skolan är att betrakta som sådana merkostnader som har uppkommit till följd av O. G:s handikapp. Reskostnaderna skall därför beaktas vid bedömningen av merkostnadernas storlek. Det ankommer på försäkringskassan att utreda storleken på merkostnaderna.

I. G. har uppgett att O. G. regelbundet deltar i ett; vinterläger i Åre som är speciellt anpassat för barn med MBD samt att den årliga kostnaden för lägervistelsen uppgår till 8 000 kr. Vidare har hon uppgett att kostnaderna för träningsmaterial uppgår till 2 000 kr per år. Försäkringskassan har vid merkostnadsberäkningen sammanlagt beaktat 1 560 kr för lägervistelse och träningsmaterial, vilket motsvarar 50 procent av vad Konsumentverket beräknade att kostnaderna för lek och fritid för en pojke i åldern 11-14 år uppgick till år 1994. Enligt kammarrättens mening skall merkostnader för lägervistelsen beaktas vid beräkningen av merkostnadernas storlek, förutsatt att merkostnaderna för lägret är föranledda av handikappet. Med beaktande av att det aktuella lägret är speciellt anpassat för barn med O. G:s handikapp, finner kammarrätten det rimligt att beakta 50 % av den faktiska årliga lägerkostnaden som en merkostnad föranledd av O. G:s handikapp.

Även träningsmaterial bör enligt kammarrättens mening beaktas vid merkostnadsberäkningen, under förutsättning att merkostnaderna härför är hänförliga till handikappet. I målet är emellertid inte utrett vilken typ av träningsmaterial som avses i ansökan, varför målet skall visas åter till försäkringskassan för utredning i denna del.

O. G. har beviljats ledsagarservice enligt LSS. Kostnaderna för ledsagarens aktiviteter ingår dock inte i denna insats, varför kammarrätten finner det skäligt att beakta den av I. G. uppskattade kostnaden om 1 650 kr per år som en merkostnad hänförlig till O. G:s handikapp.

Härutöver skall, såsom försäkringskassan funnit, kostnader för färdtjänst om 1 760 kr per år samt kostnader för medlemsavgifter om 600 kr per år beaktas vid merkostnadsberäkningen. Vad gäller övriga kostnader för vilka I. G. har yrkat merkostnadsersättning, d.v.s. telefonkostnader, kostnader för litteratur och konferenser, finner kammarrätten inte skäl att göra annan bedömning än vad länsrätten har gjort.

Med delvis bifall till överklagandet förklarar kammarrätten att kostnader för skolresor, lägervistelse och ledsagares aktiviteter i enlighet med vari som ovan sagts skall beaktas vid beräkningen av merkostnadernas storlek med anledning av ansökan här om i december 1993.

Vidare åligger det försäkringskassan att ytterligare utreda frågan om träningsmaterial.

Målet visas åter till försäkringskassan för erforderlig handläggning.

Gunnar Kihlgren

Berit Nilsson, referent

Margaretha Ericsson

Anna Rosenquist Robertson

I avgörandet har även deltagit nämndemännen Eva Obenius och G Olof Kjellström. Kammarrättsråden Gunnar Kihlgren och Margaretha Ericsson är skiljaktiga.

Försäkringskassan har vid merkostnadsberäkningen sammanlagt beaktat merkostnader om 1 560 kr för lägervistelser och träningsmaterial, vilket motsvarar 50 procent av vad Konsumentverket beräknat att kostnaderna för lek och fritid för en pojke i åldern 11-14 år uppgick till år 1994. Enligt vår uppfattning får denna merkostnadsuppskattning anses skälig.

I övrigt är vi ense med majoriteten.

Meddelad i Stockholm den 18 september 2002

Mål nr 3330-2000

Riksförsäkringsverket

I. G.

Kammarrättens i Göteborg dom den 16 mars 2000 i mål nr 352-1997

Merkostnadsersättning vid vårdbidrag

-------------

I. G:s son O. G. är född år 1981 och har bl.a. en svår MBD/DAMP-problematik. Under sina första år i en grundskola belägen nära hemmet hade han betydande problem till följd av sitt handikapp, bl.a. såvitt gällde förhållandet till andra barn i skolan. Situationen förbättrades från årskurs fyra då han fick en personlig assistent. Vårterminen 1992 valde den personliga assistenten att tillträda en tjänst vid en fristående skola i grannkommunen Höör. O. G:s föräldrar bestämde sig då för att låta O. G. följa med assistenten till den fristående skolan. Det innebar att reskostnader uppkom för familjen, eftersom den skolan är belägen cirka 13 mil från hemmet.

I. G. har uppburit helt vårdbidrag för sonen fr.o.m. juli 1989 till juni 1997, då O. G. fyllde 16 år. Hon ansökte hos Kristianstads läns allmänna försäkringskassa om merkostnadsersättning för bl.a. resorna till och från skolan. Försäkringskassan avslog ansökningen. Sedan I. G. fört talan mot beslutet avslog Länsrätten i Kristianstads län överklagandet. I. G. fullföljde sin talan hos Kammarrätten i Göteborg som i dom den 16 mars 2000 fann att kostnaderna för resor till och från den fristående skolan var att betrakta som sådana merkostnader som uppkommit till följd av O. G:s handikapp och därför biföll överklagandet såvitt avsåg bl.a. kostnaderna för dessa resor.

Riksförsäkringsverket (RFV) yrkar att Regeringsrätten, med upphävande av kammarrättens dom, förordnar att kostnaderna för resor till och från skolan inte skall godtagas som merkostnader. Till stöd för sin talan anför RFV, sedan verket tagit del av de yttranden som inhämtats i Regeringsrätten, att utgifter måste vara nödvändiga, rimliga och föranledda av funktionshindret för att kunna beaktas som merkostnader vid en bedömning av rätt till vårdbidrag. RFV anser att det borde ha varit möjligt för O. G. att med en annan assistent fortsätta sin skolgång i den tidigare skolan eller i en annan närliggande skola.

I. G. bestrider bifall till överklagandet.

Regeringsrätten har inhämtat yttranden från Svenska Kommunförbundet och Skolverket.

Svenska Kommunförbundet anför bl.a. följande. Enligt vad som framgår av handlingarna gick eleven under den aktuella perioden i en fristående skola i Höörs kommun. Reglerna i skollagen (1985:1100) om kommunernas skyldighet att anordna skolskjuts gäller inte för elever i fristående skolor. Kommunerna har inte skyldighet att vare sig anordna eller bekosta skolskjuts för elever i sådana skolor.

Skolverket anför bl.a. följande. Reglerna om skolskjuts finns i 4 kap. 7 § skollagen. Där anges att hemkommunen är skyldig att sörja för att det anordnas kostnadsfri skolskjuts för eleverna i grundskolan, om sådan behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållandena, funktionshinder hos en elev eller någon annan särskild omständighet. Från denna skyldighet finns vissa undantag. Skyldigheten omfattar bl.a. inte sådana elever som väljer att gå i en annan grundskola än den som kommunen annars skulle ha placerat dem i. Bakgrunden till begränsningen är att föräldrars och elevers val av skola inte skall leda till oacceptabelt höga kostnader för kommunerna. En kommun är således inte skyldig att erbjuda skolskjuts för elever som går i en annan grundskola än den som kommunen annars skulle ha placerat dem i eller i en fristående skola.

Frågan i målet är om I. G:s kostnader för sonens resor till och från en fristående skola i en grannkommun skall betraktas som en ersättningsgill merkostnad vid bedömningen av hennes rätt till vårdbidrag.

Det kan då först konstateras att kommunens skyldighet att enligt 4 kap. 7 § skollagen anordna kostnadsfri skolskjuts inte omfattar sådana elever som väljer att gå i en annan grundskola än den som kommunen annars skulle ha placerat dem i. Någon sådan kostnadsfri skolskjuts har heller inte erbjudits av de inblandade kommunerna. Det innebär att en merkostnad uppkommit för O. G:s föräldrar.

Den 1 januari 2001 trädde nya regler i kraft rörande rätten till bl.a. vårdbidrag genom införandet av lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag. Enligt punkt 2 av övergångsbestämmelserna till denna lag gäller dock fortfarande äldre bestämmelser i fråga om vårdbidrag för tid före ikraftträdandet. Det innebär att 9 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring är tillämplig i målet. Enligt den bestämmelsen skall, vid bedömningen av rätt till vårdbidrag, beaktas även sådana merkostnader som uppkommer på grund av barnets sjukdom eller handikapp.

Det framgår av utredningen i målet att O. G. på grund av sitt handikapp mött avsevärda svårigheter under sina första skolår liksom att en betydande förbättring av hans förhållanden inträtt när han i årskurs fyra kunde knyta an till och få daglig hjälp av en viss personlig assistent. Det saknas anledning att anta att föräldrarnas beslut att placera sonen i den fristående skolan i grannkommunen haft annat syfte än att den gynnsamma inverkan som assistenten haft på O. G. och hans situation skulle bestå.

Mot denna bakgrund finner Regeringsrätten, i likhet med kammarrätten, att de reskostnader som föranletts av att O. G:s föräldrar placerat honom i en fristående skola i grannkommunen är att betrakta som sådana merkostnader som uppkommit på grund av sonens handikapp. De skall därför beaktas vid fastställandet av I. G:s rätt till vårdbidrag.

På grund av det anförda skall RFV:s överklagande avslås.

Regeringsrätten avslår överklagandet.

Rune Lavin
Karin Almgren
Mats Melin
Peter Kindlund
Carina Stävberg
Leif Johansson, föredragande regeringsrättssekreterare