Svenska Försäkringsbolags Riksförbund Remissyttrande
Till Justitiedepartementet
"Den allmänna rätthjälpen". Huvudbetänkande av rättshjälpskommittén (SOU 1984:66)
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund har beretts tillfälle avge yttrande över ovannämnda betänkande och får anföra följande.
Den nya rättegångsordning som infördes 1948 och som bygger på muntlighet, koncentration, omedelbarhet och fri bevisföring ansågs vid sitt införande som helt modern och mönstergill. Det råder knappast några delade meningar om att man i det stora hela nått de huvudsyften som låg bakom reformen, nämligen att nå en högre grad av säkerhet för att domstolarnas avgöranden blev väl underbyggda och materiellt riktiga. En - bland flera - olägenhet med reformen blev emellertid så småningom allt mer framträdande. Reformen medförde betydande kostnadsfördyringar och fri rättegång stod endast till buds för obemedlade och mindre bemedlade parter. För att komma till rätta med missförhållandet att kostnadernas storlek mången gång gjorde det omöjligt för den enskilde att hävda sin rätt gavs 1956 tilläggsdirektiv till den sittande rättegångskommittén. I dessa betonades att det ur rättssäkerhetssynpunkt är lika angeläget att rättegångsordningen står öppen för envar som att den fungerar säkert. Vidare betonas att "det icke kan bli tal om" att rubba rättegångsordningens grundprinciper. Inte heller på annat sätt ansågs det enligt direktiven möjligt att vinna en avgörande minskning av kostnaderna varför återstod att vidga möjligheterna till fri rättegång. Den ledande synpunkten angavs vara att ingen av ekonomiska skäl skulle vara utestängd från möjligheten att tillvarata sina intressen inför domstol.
Kommitténs förslag i SOU 1958:40 ledde inte till lagstiftning liksom inte heller de förslag som en senare utredning lade fram i SOU 1965:13. Först efter ytterligare bearbetningar och kompletteringar av utredningsmaterialet i justitiedepartementet framlades 1970 den promemoria (Ju 1970:14) angående reform av samhällets rättshjälp som resulterade i 1972 års rättshjälpslag. Därmed uppnåddes äntligen det naturliga och nödvändiga komplementet till rättegångsordningens garantier för materiellt riktiga domar, nämligen att i princip ingen av ekonomiska skäl skall hindras att ta till vara sina intressen i rättsligt hänseende.
Rättshjälpen fick genom 1972 års reform i hög grad karaktären av social förmån, tillgänglig för alla medborgare. Ovanpå detta grundskydd tilldelades rättsskyddsförsäkringen en betydande roll för att på olika sätt komplettera rättshjälpen.
Försäkringsbranschen har aldrig med hänsyn till frågans fundamentala betydelse för rättssäkerheten i samhället föreställt sig att spela någon huvudroll på detta fält. Dåvarande Folksamchefen uttalade, vid presentationen av rättsskyddsförsäkringen 1961, att det var bolagets "förhoppning att vår nya försäkring skall ge statsmakterna värdefulla praktiska och ekonomiska erfarenheter för kommande lagstiftningsåtgärder".
Redan under 1983 gjordes i två steg ändringar i rättshjälpslagstiftningen som syftade till besparingar för staten. Bl a överfördes ärenden rörande fastighet och byggnad primärt till rättsskyddsförsäkringen. Det nu aktuella förslaget fortsätter på denna väg. Till försäkringssektorn föreslås helt överföras angelägenheter som gäller skadestånd och där eventuellt skadestånd skall betalas genom en ansvarsförsäkring samt tvister som, rör, förutom fastigheter, bilar, båtar m m och som omfattas av rättsskyddsförsäkringar.
Försäkringsbolagen har givetvis ambitionen att meddela sådan försäkring som försäkringstagarna behöver och, önskar. För enskild, frivillig försäkring gäller emellertid skälighetskrav, som innebär att priset skall stå i rimlig relation till risken. En verksamhet, som drivs under fri konkurrens, måste även vara marknadsanpassad. Dessa förhållanden gör att inga garantier kan lämnas för framtiden rörande rättsskyddsförsäkringarnas existens, pris och innehåll. Det är visserligen troligt att bil- och båtförsäkringarna också i framtiden kommer att omfatta rättsskydd, eftersom kostnaderna för detta skydd är jämförelsevis låga och försäkringstagarna därför kan antas vilja ha det. Det är vidare av skäl som anges i betänkandet troligt att försäkringsbolagen framöver kommer att genom trafik- och ansvarsförsäkringarna ersätta de kostnader som avses i 23 §-förslaget. Annorlunda förhåller det sig med det rättsskydd som ingår i hem-, villa- och fritidshusförsäkringarna. Kostnaderna för denna del av framförallt villaförsäkringen är höga och försäkringsbolagen måste vid utformningen av sina produkter ställa frågan om försäkringstagarkollektivet kan antas önska att rättsskyddet skall ingå som ett obligatorium.
Under hänvisning till principen om allas likhet inför lagen och till rättshjälpslagstiftningens grundläggande syften föreslår kommittén att rättsskyddsförsäkring inte skulle få tas i anspråk för att täcka någon del av rättshjälpsavgiften. Riksförbundet har inte kunnat övertygas om bärkraften i motiven till förslaget, som även föranlett reservationer inom kommittén. De fördelningspolitiska och processpreventiva överväganden som förslaget bygger på är svåra och känsliga och är värda att noggrant diskuteras och övervägas. I det nya läge som uppstår om reformen genomförs har bolagen att ensamma göra de svåra avvägningarna mellan skydd och självrisk inom de sektorer som helt överlämnas till rättsskyddsförsäkringen. Det är då svårt att se nödvändigheten av ett stelt förbud ätt komplettera skyddet inom rättshjälpssektorn. Kommittén har själv i ett avseende (sid 126) pekat på att resultatet av ett förbud blir otillfredsställande, nämligen om en person utan grund blir stämd och tvingas lägga ned dryga egna kostnader utan att, när han vinner målet, ha en möjlighet att få ersättning av käranden, som kanske saknar både egna tillgångar och rättsskyddsförsäkring. Som reservanterna är inne på är det uppseendeväckande att förbjuda att man genom egna insatser och åtgärder får skydda sig och sin familj mot risker av olika slag. Starka skäl måste till för att uppställa ett sådant generellt och stelt förbud. Som ovan nämnts finns det desto mindre skäl att göra detta eftersom avvägningarna av vad som är socialt viktigt och lämpligt inom de sektorer som föreslås falla utanför rättshjälpen överlämnas till försäkringsbolagen under vanligt överinseende av försäkringsinspektionen.
Det måste konstateras att kommitténs ståndpunkt i denna del är synnerligen illa underbyggd och att motiveringarna inte saknar rent cyniska inslag. Sålunda slopar man t ex av "rättviseskäl” den övre inkomstgränsen för rättshjälp. Samtidigt konstateras att det i högre inkomstlägen i allmänhet blir så höga rättshjälpsavgifter, att det endast i undantagsfall blir fråga om kostnader för staten. Vad man de facto åstadkommer genom att - åberopande höga principer - slopa den övre inkomstgränsen, i kombination med "förbudet" att genom försäkring täcka rättshjälpsavgiften, är att personer med 111 000 kronor (om ingen försörjningsbörda finns) och däröver i inkomst berövas dagens möjligheter att skydda sig genom försäkring och i stället drabbas av högst avsevärda rättshjälpsavgifter.
Kommitténs ståndpunkt förutsätter att man vid uppgörande av avgiftstabellen funnit ett slags sanning och rättvisa som inte får rubbas. Det är lätt att med exempel visa hur orealistiskt detta är. Den som har 50 000 kronor i inkomst-/underlagssumma får normalt ett netto efter skatt på ca 31 500 kronor och en högsta rättshjälpsavgift på 3 000 kronor. Den som har 150 000 kronor i inkomst-/underlagssumma får normalt ett netto efter skatt på ca 87 000 kronor och en högsta rättshjälpsavgift på 27 000 kronor. Redan vid en inkomst-/underlagssumma på 215 000 kronor är rättshjälpsavgiften 50 000 kronor, mot ett netto efter skatt på 116 000 kronor, dvs nära hälften av den disponibla nettoinkomsten. När vi nu har ett skattesystem som avser att tillgodose de fördelningspolitiska målen finns det inte skäl att därutöver ha en progressivitet i avgiftsuttaget som redan i ganska måttliga inkomstlägen ofta skulle bli rent ruinerande. Ekonomiska risker för vilka alla är utsatta men av vilka endast fåtalet drabbas är typiskt ägnade för försäkring.
Riksförbundet vill också peka på att ett ”förbud” enligt kommitténs modell får "tröskeleffekter" som måste te sig slumpmässiga och orättvisa för gemene man. Om man jämför t ex en tvist om fordran, som omfattas av rättshjälpen, med en fastighetstvist, som ligger utanför, blir differensen i egen avgift avsevärd, särskilt vid högre underlagssummor. Denna konsekvens kan mildras om även rättshjälpsavgifterna kan försäkras.
Det framstår enligt riksförbundets mening som uppenbart att ett angeläget försäkringsbehov finns för täckande av rättshjälpsavgifter. Detta gäller vid såväl de fasta som de rörliga avgifterna. Den tilläggsavgift om 10 % som finns idag täcks inte av rättsskyddsförsäkring. Den rörliga avgift som nu föreslås blir för många väsentligt högre, varför uppfattningen inom försäkringsbranschen är att ett klart försäkringsbehov finns även för denna. De preventiva synpunkterna måste, inom rättshjälpsområdet liksom fallet är utanför detta, tillgodoses genom rätt avvägning av rättsskyddsförsäkringens självrisk. överväganden pågår inom försäkringsbolagen i denna ytterst svåra och känsliga fråga och uppfattningarna tenderar mot att en höjning till 25 % skulle vara riktig.
Avslutningsvis vill riksförbundet peka på att försäkringsbolagens kostnader för rättsskyddsförsäkringen idag torde vara väsentligt högre än dessa 30 milj. kronor som kommittén redovisar. En kraftig ökning kan konstateras mellan åren 1983 och 1984, varför det kan uppskattas att totalkostnaderna idag ligger närmare 50 milj. kronor.
