Tvist där ena parten är såväl motpart som försäkringsgivare av rättskydd

(Kanalisering)

Att det egna försäkringsbolaget ikläder sig motpartens roll vid trafikskada, och således lämnar den trafikskadade utan juridiskt ombud, har en gammal historisk grund. Nedan har jag lagt in kommentarer till trafikskadelagstiftningen som belyser denna bakgrund.

(Trafikskadeersättning, Kommentarer till trafikskadelagstiftningen, Ulf K Nordenson 1977, ISBN 91-38-02964-2)

"Kanalisering [1]

Det är att märka att trafikskadeersättning till förare och passagerare alltid utgår från trafikförsäkringen för det fordon i vilket de färdades. Det gäller även i kollisionsfall. Till skillnad mot vad som gällde enligt äldre rätt saknar alltså en passagerare - liksom en förare - möjlighet att i kollisionsfall rikta ersättningskrav mot trafikförsäkringen för fordon på motsidan. Och detta gäller oberoende av vem som bar skulden till kollisionen. Denna begränsning framgår vid en jämförelse mellan 8 § första stycket första punkten och 10 § första stycket. En sådan "kanalisering" av ersättningsansvaret är motiverad av praktiska hänsyn. Det har ansetts vara ägnat att förenkla skaderegleringen att alla som har en så nära anknytning till ett visst fordon som egenskapen av förare eller passagerare i detta innebär tvingas att söka sin ersättning ur det fordonets försäkring.

Att ersättningarna på detta sätt kanaliseras till det "egna" fordonets trafikförsäkring innebär inte nödvändigtvis att kostnaderna för dessa ersättningar också slutligt skall bäras av den försäkringen. I kollisionsfall finns i själva verket vissa regressmöjligheter. Regler härom har tagits upp i 22 § (se nedan s 347 f).

När det gäller rätt till ersättning för personskada är alla skadelidande i övrigt likställda - med det enda, nyss berörda undantaget att en förare av ett motorfordon som har gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott kan få sin ersättning jämkad under förhållanden som inte möjliggör jämkning av personskadeersättning i andra fall. Det betyder att det vid bestämmande av omfattningen av en skadelidandes ersättningsrätt i allmänhet inte är av betydelse att avgöra, huruvida han varit förare eller passagerare i ett motordrivet fordon eller en "utomstående" person. Det väsentliga är att han verkligen har lidit sin skada i följd av trafik med det fordon vars försäkring han vill ta i anspråk. Men i kollisionsfall - eller över huvud taget när en skada har uppkommit i följd av trafik med två eller flera fordon - medför kanaliseringsregeln att de skadelidandes egenskap av passagerare eller förare i det ena eller andra fordonet måste klarläggas. Den uppgiften torde dock knappast bereda några svårigheter. I övrigt kommer som nämnt frågan huruvida en skadelidande vid olyckstillfället varit passagerare eller förare i ett fordon eller skall räknas som en "utomstående" - t ex därför att han just stigit ur fordonet - att helt sakna betydelse, eftersom utomstående kan vända sig mot vilken som helst av försäkringarna för två eller flera inblandade fordon."

[1] Sidan 134, ref Trafikskadeersättning – 10§

Som framgår av Nordenson ovan är denna kanaliseringsregel tillkommen i huvudsak för att underlätta för försäkringsbolagen - inte den försäkrade.

Se också prof Bill Dufwas artikel Kommissionen och svensk domstolspraxis.

Jag anser att

de allra flesta som behöver tvista om försäkringsersättning där det egna försäkringsbolaget är såväl motpart som försäkringsgivare av rättskyddet har legitima skäl att erhålla rättshjälp.
den svenska juridiska eliten - med några undantag - sviker den enskilde när de inte högre och med kraft medverkar till att hävda den enskildes rätt till erforderliga rättsmedel och balans mellan juridiska parter.

Tomas Alsbro

Hosted by Skyddas av