Processrättsliga frågor

Riksdagsbeslut den 17 mars 2004

Justitieutskottet behandlade betänkande 2003/04:JuU14 - Processrättsliga frågor

Där togs bl.a. upp Rättshjälp rent allmänt och rättshjälp vid pisksnärtskador. I beslutet återfinns en del mycket intressanta uttalanden, som torde få betydelse för skadade som är oense med motparten, dvs sitt eget försäkringsbolag.

....... rättshjälp inte får beviljas så länge tvisten om trafikskadeersättning är utomprocessuell. Under detta skede förutsätts försäkringsbolagen bära parternas kostnader för rättsligt biträde.

..... återstår för den skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett skadeståndsärende gått så långt brukar försäkringsbolagen i allmänhet upphöra att ta ansvaret för den skadelidandes kostnader för förfarandet. Är saken anhängig vid domstol, bör därför den skadelidande ha möjligheter till rättshjälp

Väljer den som drabbats av en trafikskada att väcka talan mot skadevållaren i stället för att begära trafikskadeersättning, torde bestämmelsen inte hindra att rättshjälp beviljas.

En annan sak var att det kunde upplevas som besvärande för en enskild person att begära att få ta rättsskyddet i hemförsäkringen i anspråk när motparten är försäkringsbolaget. Utskottet utgick dock från att försäkringsbolagen klarar det krav på opartiskhet som regelsystemet förutsätter.

Utskottet avfärdade samtliga motioner om reformering av Rättshjälpslagen (1996:1619). Trots åtskilliga hänvisningar till den utvärdering av rättshjälpslagen som Domstolsverket genomfört, undvek utskottet att ta upp de reservationer som professor Iain Cameron på uppdrag av Domstolsverket framförde i uppföljningen :

"Ett nekande till rättshjälp eller en taknivå kan strida mot Europakonventionen om

angelägenheten avser en civil rättighet enligt artikel 6 i Europakonventionen och
den rör betydelsefulla intressen för den sökande och
själva processen är mycket mer komplicerad än vad som är normalt i Sverige eller
själva tvisten är mycket komplicerad eller
sökanden är känslomässigt engagerad i tvisten i en sådan utsträckning att han eller hon inte har förmåga att företräda sig själv verkningsfullt och detta påverkar jämställdheten mellan parterna (dvs. motparten är inte engagerad i lika stor utsträckning).

Utlåtandet har bifogats rapporten, se Del B, bilaga "

Anmärkningsvärt för att inte säga rättsvidrigt har alla instanser - Justitieutskottet, Domstolsverket och Justitiedepartementet inkluderat vår Justitieminister Tomas Bodström mörkat att EU utfärdat Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring.

Generellt sett torde trafik- och annan personskadeersättning med råge uppfylla villkoren ovan som Ian Cameron uppställer eftersom medicinska sambandsfrågor är mycket juridiskt komplicerade.

Men bortsett från denna anmärkning måste jag fråga mig följande:

Professor Ian Cameron nämner i sitt yttrande till Domstolsverkets uppföljning inte med ett ord de rådsdirektiv som handlar om rättsskyddsförsäkring, och således borde tagits upp i detta sammanhang. Skall det tolkas som bristande kunskap?
Saknar Justitieutskottet kompetens inom sitt ansvarsområde?
Saknar Domstolsverketkompetens inom detta område?
Undanhåller Justitieminister Thomas Bodström information eller blåljuger han oss rakt i ögonen?

I Europeiska Rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987 om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring står i klartext:

[..]I detta direktiv föreskrivs den samordning av bestämmelserna om rättsskyddsförsäkring som förutskickades i artikel 7.2 c i direktiv 73/239/EEG.

Till skydd för försäkrade bör åtgärder vidtas för att så långt som möjligt förhindra att intressekonflikter mellan en rättsskyddsförsäkrad och hans försäkringsgivare uppkommer till följd av att den senare tillhandahåller den försäkrade skydd avseende någon annan av de försäkringsklasser som anges i bilagan till direktiv 73/239/EEG eller tillhandahåller skydd för någon annan person och, om en sådan konflikt ändå skulle uppstå, möjliggöra en lösning av den.[..]

[..]För att den rättsskyddsförsäkrades intressen skall anses tillgodosedda skall han ha möjlighet att själv välja advokat eller någon annan person som har behörighet enligt nationell lag att biträda vid undersökningar eller förhandlingar och närhelst en intressekonflikt uppstår.[..]

[..]Artikel 2
1. Detta direktiv gäller för rättsskyddsförsäkring. Sådan försäkring innebär ett åtagande att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rättsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst för att
- tillförsäkra ersättning för den förlust eller skada som den försäkrade åsamkats antingen genom utomprocessuell uppgörelse, eller genom civilrättsligt eller straffrättsligt förfarande,
- försvara eller företräda den försäkrade vid civilrättsliga, straffrättsliga eller förvaltningsrättsliga förfaranden eller vid andra liknande förfaranden eller i anledning av att ersättningskrav har riktats mot honom.[..]

Rättshjälp

Upphävande och utvärdering av den nya rättshjälpslagen m.m.

Rättshjälpslagen (1996:1619) har till grundläggande syfte att ge rättsskydd åt dem som inte kan få rättsligt bistånd på annat sätt.

Enligt lagen är rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet, dvs. den som har en rättsskyddsförsäkring eller liknande rättsskydd som omfattar den aktuella rättsliga angelägenheten får inte beviljas rättshjälp. Vidare innebär lagen att den som inte har rättsskydd av ifrågavarande slag, men som borde ha haft det med hänsyn till sitt försäkringsskydd i övrigt eller till sina personliga och ekonomiska förhållanden, får beviljas rättshjälp endast om det finns särskilda skäl (9 §). Som en allmän förutsättning för att rättshjälp skall beviljas gäller att det, med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde samt omständigheterna i övrigt, är rimligt att staten bidrar till kostnaderna (8 §).

Enligt rättshjälpslagen är inkomstgränsen för rättshjälp 260 000 kr i årsinkomst (6 § första stycket). Lagen föreskriver också att rådgivning i minst en timme som huvudregel är en förutsättning för att rättshjälp skall beviljas (2 § andra stycket). Vidare innebär lagen bl.a. att biträdesbehovet är avgörande för om rättshjälp skall beviljas och att biträde enligt rättshjälpslagen normalt skall få ersättning för högst 100 timmars arbete (15 §).

Den mest betydelsefulla skillnaden mellan den nu gällande rättshjälpslagen och den tidigare är att rättshjälpen tidigare inte var subsidiär i förhållande till rättsskyddet. Rättshjälp kunde alltså i princip beviljas oberoende av om den rättssökande hade eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring.

I motion L318 (fp) begärs att den allmänna rättshjälpen skall återställas till den nivå som gällde innan den nya rättshjälpslagen trädde i kraft. I motion Ju421 (s) kritiseras den nya lagen mer allmänt. I motion Ju341 (v) efterfrågas en utvärdering av den nya rättshjälpslagen. I samma motion föreslås också en utvärdering av de förändringar som genomfördes år 1983 i fråga om rätten till offentlig försvarare samt en översyn av reglerna om tolk vid rättegång.

Utskottet har tidigare i budgetsammanhang avstyrkt förslag om att återställa rättshjälpen till det läge som rådde före den nuvarande lagen (se senast bet. 2002/03:JuU1 s. 18 f.).

Domstolsverket avlämnade i slutet av september 2001 rapporten Utvärdering av rättshjälpslagen (1996:1619) – redovisning av ett regeringsuppdrag (DV-rapport 2001:6, del A och del B). Verket anförde i rapporten att rättshjälpsreformen i allt väsentligt fallit väl ut. Verket fann inte skäl att föreslå några ändringar i rättshjälpslagen till följd av att rättsskyddet numera är primärt. Rapporten har remissbehandlats.

I promemorian Rättshjälp och ersättning till rättsliga biträden (Ds 2003:55) tas bl.a. upp den utvärdering som tidigare gjorts av Domstolsverket. I promemorian görs bedömningen att det bör göras en ny utvärdering av rättshjälpslagen i syfte att bl.a. skapa ett fylligare underlag för att ge svar på vilka effekter lagen haft för enskilda. Utvärderingen bör göras inom några år. Promemorian remissbehandlas för närvarande, och remisstiden gick ut den 9 februari 2004.

Önskemålet rörande rätten till offentlig försvarare tar sikte på den lagändring varigenom 21 kap. 3 a § rättegångsbalken infördes. Ändringen innebar att det i lagtexten på ett mer preciserat sätt än tidigare angavs i vilka fall sådan försvarare skall förordnas. Syftet var att återföra praxis till den nivå som avsågs med den tidigare regleringen (prop. 1983/84:23).

I rapporten Rätten till offentlig försvarare – en utvärdering av tillämpningen av reglerna om offentlig försvarare (DV-rapport 1996:1) har Domstolsverket redovisat ett regeringsuppdrag som gick ut på att undersöka hur reglerna om förordnande och byte av offentlig försvarare tillämpades. Sammanfattningsvis visade resultaten av undersökningen att varannan tilltalad hade offentlig försvarare, vilket var fler än år 1983, dvs. året före skärpningen.

Riksrevisionsverket (RRV) har på regeringens uppdrag granskat utgiftsutvecklingen för bl.a. offentliga försvarare. Uppdraget har redovisats i rapporten Varför blev det dyrare? Kostnadsutvecklingen för offentlig försvarare, målsägandebiträde och offentligt biträde (RRV 2001:30). Granskningen, som omfattar perioden 1996–2000, visar bl.a. att kostnaderna för offentliga försvarare ökat från ca 380 miljoner kronor år 1996 till närmare 500 miljoner kronor år 2000, att antalet förordnanden under denna tid ökat med 2 %, att timkostnaden ökat med knappt 10 % och att den genomsnittligt debiterade tiden ökat med drygt 16 %. Orsaken till det ökade antalet förordnanden är enligt RRV i huvudsak att det blivit vanligare att offentlig försvarare förordnas i mål som gäller grovt rattfylleri. Ett skäl till det anges vara att det i sådana mål framstår som tveksamt vilken påföljd som skall väljas (jfr 21 kap. 3 a § andra stycket 2 rättegångsbalken).

Av 5 kap. 6 § rättegångsbalken framgår att tolk får förordnas att biträda rätten om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte behärskar svenska språket.

Också frågan om en utvärdering av den nya rättshjälpslagen har behandlats tidigare (se senast bet. 2002/03:JuU1 s. 126 f.). Utskottet konstaterade då att den nya rättshjälpslagen nyligen varit föremål för utvärdering och att utvärderingen inte bara berört frågan om huruvida besparingsmålet med rättshjälpsreformen uppfyllts. När det sedan gällde önskemålet om en utvärdering av 1983 års ändringar rörande rätten till offentlig försvarare konstaterade utskottet att närmare tjugo år förflutit sedan den nämnda förändringen trädde i kraft och att RRV – om än med andra utgångspunkter än dem som motionärerna efterfrågar – nyligen hade granskat en del av den perioden. Härtill kom att reformen hade utvärderats av Domstolsverket. Utskottet såg inte då något behov av ytterligare översyn av reglerna om rätt till offentlig förvarare. Detsamma gällde reglerna om tolk vid rättegångar.

Utskottet noterar att önskemålet om en bredare utvärdering av den nya rättshjälpslagen är tillgodosett med den utvärdering som nu aviserats. I avvaktan på resultatet av den utvärderingen bör riksdagen inte heller göra några uttalanden med anledning av de motioner som går ut på att upphäva rättshjälpsreformen.

När det sedan gäller utvärderingen av 1983 års ändringar av reglerna rörande offentliga försvarare anser inte utskottet att frågan har kommit i något annat läge jämfört med förra våren. Detsamma gäller frågan om tolk vid rättegångar.

Utskottet föreslår att riksdagen avslår motionerna Ju341, Ju421 och L318 i här aktuella delar.

Rättshjälp vid pisksnärtsskador

I motion T471 (mp) efterfrågas större möjligheter till rättshjälp vid s.k. pisksnärtsskador.

Med pisksnärtsskada förstås en skada i nackregionen som kan uppkomma i samband med påkörningar bakifrån och vissa andra slag av trafikolyckor.

Av trafikskadelagen (1975:1410) följer att personskada till följd av trafik med motordrivet fordon i princip ger rätt till trafikskadeersättning, som utgår ur trafikförsäkringen för fordonet. Trafikskadeersättning beräknas på motsvarande sätt som skadestånd enligt skadeståndslagens (1972:207) bestämmelser.

När det gäller ersättning ur trafikförsäkring riktas anspråken normalt mot försäkringsgivaren, dvs. den som försäkrat fordonet. Den skadelidande har i och för sig rätt att i stället begära skadestånd enligt skadeståndslagens bestämmelser och talan riktas då mot skadevållaren. Sådana processer torde dock i praktiken vara sällsynta.

Av 10 § första stycket 10 rättshjälpslagen framgår att rättshjälp inte får beviljas i en angelägenhet som rör trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen. Rättshjälp får dock beviljas i en sådan angelägenhet om ett mål eller ärende har inletts vid domstol eller enbart rör annan skada än personskada.

Enligt lagmotiven (prop. 1987/88:73 s. 28 f.) var ett huvudsakligt skäl för denna bestämmelse, som infördes år 1988, att det allmänna inte skulle behöva betala kostnader för sådant rättsligt bistånd som slutligen kom försäkringsbolagen till godo. Det rör sig här om tvister där det egentligen är försäkringsbolagen som berörs och inte de formella parterna. Regleringen innebär således att någon rättshjälp inte får beviljas så länge tvisten om trafikskadeersättning är utomprocessuell. Under detta skede förutsätts försäkringsbolagen bära parternas kostnader för rättsligt biträde.

I motiven framhålls dock att i de fall den skadelidande och försäkringsgivaren inte kan komma överens om skadeståndsskyldigheten eller om skadeersättningens storlek, återstår för den skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett skadeståndsärende gått så långt brukar försäkringsbolagen i allmänhet upphöra att ta ansvaret för den skadelidandes kostnader för förfarandet. Är saken anhängig vid domstol, bör därför den skadelidande ha möjligheter till rättshjälp.

Väljer den som drabbats av en trafikskada att väcka talan mot skadevållaren i stället för att begära trafikskadeersättning, torde bestämmelsen inte hindra att rättshjälp beviljas.

Hösten 2002 behandlade utskottet ett motionsyrkande motsvarande det nu aktuella (bet. 2002/03:JuU1 s. 128 f.). Utskottet vidhöll då sin uppfattning att det inte kunde anses föreligga något behov av att utöka möjligheterna att erhålla rättshjälp i fråga om trafikskador. En annan sak var att det kunde upplevas som besvärande för en enskild person att begära att få ta rättsskyddet i hemförsäkringen i anspråk när motparten är försäkringsbolaget. Utskottet utgick dock från att försäkringsbolagen klarar det krav på opartiskhet som regelsystemet förutsätter.

Utskottet vidhåller den uppfattningen. Motion T471 i denna del bör avslås.

Hosted by Skyddas av