Reflektioner efter huvudförhandlingar vid Stockholms Tingsrätten

Stockholms Tingsrätt höll 1998 huvudförhandlingar med anledning av att jag tvingades stämma försäkringsbolaget Trygg-Hansa. Jag har fått distans till vad som hände och måste skriva av mig lite upplevelser från förhandlingarna vid Tingsrätten.

Eftersom såväl min hustru som jag själv är skadade med ständigt närvarande smärtor, så krävs det ett stort mått av planering och förberedelser för resan och vistelsen i Stockholms Tingsrätt. Skulle vi fysiskt klara att vara på plats i Tingsrätten under en hel dag? Hur skulle vi lösa transporten?

Det var med fjärilar i magen vi reste till Stockholm. Jag hade väntat i drygt två år på att få Trygg-Hansa till förhandlingsbordet, och nu var det äntligen dags. Förhandlingarna skulle pågå under tre dagar, och jag hade svårt att förstå varför det skulle behövas hela tre dagars förhandling. Men då hade jag inte räknat med Trygg-Hansa och deras massiva specialistläkaruppbåd. Snacka om Goliat mot David!

Trygg-Hansa skydde inga kostnader eller medel när det gällde att uppbåda specialister som i princip inte gjorde annat än pläderade för andra orsaker (konkurrerande orsaker) till mina i och för sig erkända besvär - än den våldsamma trafikolycka jag råkat ut för. I vissa fall mycket pålästa specialister - i andra fall mycket dåligt pålästa specialister.

Jag tolkar en av Trygg-Hansas strategier som att de dels ville framhålla mig som en opålitlig person, dels visa Tingsrätten att jag var ute efter pengar (ränteneuros på deras språk).

Jag trodde tills nyligen att jag var unik som erhållit en traumatisk ryggmärgsskada. Till min förvåning har jag nu träffat en relativt nära bekant som liksom jag drabbats av konstaterad traumatisk skada i ryggmärgen i samband med trafikolycka.

Det svåraste för mig var att inte få utlopp för mina känslor under förhandlingarna -att försöka hålla en neutral attityd trots att det var uppror inombords inför det jag hörde. Det var oerhört jobbigt att sitta där och höra allt dravel utan att få bemöta det, och dessa specialister uttala sig om mig på ett sätt som framställde mig som simulant och mer eller mindre försäkringsbedragare.

Lika svårt var det att lyda min advokat om att endast svara på direkta frågor och att inte kommentera det rent ut sagt dravel som Trygg-Hansa specialisterna uttalade (utan att visa vad de grundade sina åsikter på). De behövde inte heller (eller var oförmögna att) ange någon konkurrerande diagnos!

Taktiken från Trygg-Hansa var att påstå och försöka visa att det är så kallade konkurrerande symptom och sjukdomar som lett till de funktionsnedsättningar som vid 46 års ålder invalidiserade mig. I mitt specifika fall sköt de in sig på en muskelsträckning som jag fick i början av 1980-talet. Jag sökte då akut för smärtor, stelhet och domningar som enligt min naprapat kom ifrån sträckning och muskelknutar i trapeziusmuskeln. Jag fick då 1985 träffa en AT-läkare under ett summariskt akutbesök, som i journalen efteråt angav diagnosen cervikal rizopati. Jag sökte då för att få muskelavslappnade medicin och gick hos naprapat för behandling. Jag blev sedan besvärsfri tills trafikolyckan inträffade 6 år senare.

Till min och min advokats stora förvåning menade en av Trygg-Hansa specialister, en professor, att det faktum att jag varit besvärsfri i halsryggen mellan 1985 och 1991 talade för att jag hade en degenerativ sjukdom i halsryggen!

I praktiken innebär hans uttalande att ingen någonsin kan erhålla trafikskadersättning om man tidigare, även långt tidigare, sökt läkare för något besvär i halsryggen. Analogt med vad professorn sade i Tingsrätten så kan besvärsfrihet indikerar att det finns en sjuklig förändring i halsryggen. Snacka om kullerbytta! Han behövde inte prestera eller visa något stöd för sin uppfattning.

Olycksdagen röntgenundersöktes jag med så kallad slätröntgen, utan kontrast. Röntgentolkningen löd: Inga skador eller förändringar. Vid eftergranskning drygt fyra år senare tolkades bilderna så att jag hade antydan till disksänkningar och antydan till förträngningar. Det talade enligt Trygg-Hansa för att jag det var betydligt mer sannolikt att mina besvär idag berodde på degenerativa (sjukliga) förändringar än den trafikolycka jag råkade ut för 1991. Enligt mina läkare är det ett fullt normalt tillstånd för en man i min ålder, och ålder är ingen sjukdom.

Någon av försäkringsläkarna påpekade också att de nackbesvär som jag (och andra whiplashskadade) drabbas av inte drabbar idrottsmän som ju utsätts för svåra påfrestningar i sin idrottsutövning. Att detta inte stämmer med verkligheten torde många idrottsmän kunna intyga.

På en direkt fråga från min advokat svarade Trygg-Hansa att deras så kallade försäkringsmedicinska sakkunnigläkare som använts som vittnen av Trygg-Hansa uppbar ca 70.000 kronor per år i arvode från Trygg-Hansa. Men, mot bakgrund av den frekvens av ärenden som en av dessa Trygg-Hansa läkare uppgav i rätten, räknade vi ut att det sammanlagda arvodet från Trygg-Hansa torde uppgå till ca 800.000 kronor per år. Var ligger då denna läkares lojalitet? Hos mig, som patienten han aldrig träffat, eller hos sin uppdragsgivare som försörjer honom? Hur länge skulle han få verka som arvoderad sakkunnigläkare åt Trygg-Hansa om han visade lojalitet för den skadedrabbade i stället för sin uppdragsgivare?

Beträffande arvoden till Trygg-Hansa vittnen kunde jag konstatera att deras begärda arvoden om 5- 6.000 kronor accepterades av Trygg-Hansa utan invändning, medan jag nekades ersättning för min läkares invaliditetsintyg. Det var för dyrt enligt Trygg-Hansa.

Jag återkommer med mer.

Tomas Alsbro

Hosted by Skyddas av