Skadestånd allt viktigare

Advokatsamfundet och Försäkringsförbundet i gemensamt anordnat seminarium

(Christer Magnergård, advokat, införd i Advokaten nr 3 2001, publiceras med författarens medgivande.)

Intresset för skadeståndsrätten är större nu än någonsin tidigare. Skadeståndet har också fått en allt större betydelse för den vanliga människan och betydelsen har ökat i takt med antalet trafikolyckor som under år 2000 översteg 340 000. I dessa olyckor skadades drygt 45 000 personer. Av dessa drabbas cirka 4 500 av bestående skador. Antalet trafikskadade ökar år för år. Försäkringsbolagen hinner inte med att fortlöpande reglera trafikskadorna. Finansinspektionen, som på regeringens uppdrag utrett förhållandena, lämnade för drygt ett år sedan sin rapport 1998:6 Försäkringsbolagen och de trafikskadade, där det i flera avseenden föreslås ändringar av den nuvarande ordningen.

Intresset var utomordentligt stort när Advokatsamfundet och Försäkringsförbundet gemensamt anordnade ett seminarium i Advokatsamfundets lo-kaler den 8 februari i år under ledning av försäkringsdirektör Erland Strömbäck. Ett tjugotal advokater från landets samtliga lokalavdelningar var inbjudna för att tillsammans med framför allt personskadechefer vid de stora försäkringsbolagen samt företrädare för Försäkringsförbundet och Konsumenternas Försäkringsbyrå debattera personskaderegleringen. Värdar för seminariet var Ragnar Palmkvist från Advokatsamfundet och Anders Beskow från Försäkringsförbundet.

Seminariet inleddes med inledningsanförande av Folksams personskadechef Henrik Lundin och undertecknad. Därefter vidtog en flera timmars intensiv debatt. Handläggningstiderna för trafikskadeärenden måste radikalt förkortas, det var alla överens om. I debatten behandlades obligatoriet i Trafikskadenämnden, utredningsansvaret för pågående ärenden, ett ökat behov av kvalificerade ombud, möjligheter till en arbetsfördelning mellan parterna, samordning mellan skadestånd och arbetsskadelagstiftning m fl frågor.

Såväl advokater som försäkringsbolagens representanter var i stort sett överens om behovet av att snabbt förändra Trafikskadenämndens roll. Det nuvarande obligatoriet tillkom redan år 1936. En intensiv debatt kom därefter närmast att handla om nämndens fortsatta roll. Samtliga inlägg från försäkringssidan och de flesta från advokatsidan gav uttryck för uppfattningen att statsmakten snarast bör utreda möjligheten att ändra nämndens reglemente för att förenkla hanteringen i enskilda ärenden, friställa nödvändiga resurser och möjliggöra tidsvinster. Skyddet för den trafikskadade skulle säkerställas genom en skyldighet för försäkringsbolaget att hänskjuta ärendet till nämnden, så snart den skadelidande begärde detta och med ökade möjligheter för den skadelidande att få biträde av ett kvalificerat ombud. Advokat Erik Reveman erinrade om att Advokatsamfundet i sitt remissyttrande till Finansinspektionens rapport förordat att obligatoriet skall bestå.

Flera inlägg tog upp möjligheten att omforma nämnden till en ren reklamationsnämnd med möjligheter även till muntlig förhandling. Trafikförsäkringsföreningens Ola Schönning med en flerårig erfarenhet som föredragande i Trafikskadenämnden klargjorde dock, att det med dagens stora ärendeanhopning i nämnden är omöjligt att genomföra en muntlig förhandling. Nämnden avgör varje år över 3 000 ärenden. Ola Schönning jämförde med hanteringen av patientskadeärenden. Behandlingsskadade har, enligt patientskadelagen från 1 januari 1997, såväl i fråga om medicinska som ekonomiska skadeföljder, vid behov möjligheter att få sitt ärende hänskjutet till Patientskadenämnden och även möjlighet att få en muntlig förhandling. Nämnden är inget obligatorium utan har mer ställning av en reklamationsnämnd. I lagkonstruktionen kan, enligt Ola Schönning, möjligen spåras en modern uppfattning om lagstiftarens inställning till parternas förmåga och möjligheter att träffa uppgörelser i skaderegleringen.

I en paus berättade Thomas Köhler, Trafikförsäkringsföreningen, för undertecknad, att redan effekterna av det fjärde motorfordonsförsäkringsdirektivet kan medföra att obligatoriet måste tas bort. Direktivet skall tillämpas från den 20 januari 2003 och kommer att medföra att en utländsk medborgare som blivit trafikskadad i Sverige skall kunna få skadan reglerad i sitt hemland och på sitt eget språk. För skador i Sverige blir svensk rätt tillämplig. Om den nuvarande ordningen bibehålls, sannolikt till den trafikskadades stora överraskning, skall svåra personskador, även i utlandsfallen, först hänskjutas till Trafikskadenämnden innan försäkringsbolaget kan lämna ett slutligt ersättningsförslag.

Det framgick av Henrik Lundins inledningsanförande och övriga inlägg att kunniga ombud behövs framför allt vid komplicerade skador och att ombudet kan bidra till en effektivare skadereglering. Henrik Lundin argumenterade för att advokaten under trafikskaderegleringen mer har rollen av skaderegleringshjälp. Erik Reveman invände att advokatens roll alltid är att bistå klienten, att verka för att denne får en maximal ersättning och att advokaten aldrig kan inta rollen av att vara skaderegleringshjälp. Den fortsatta debatten visade att kravet på ombud kommer att öka väsentligt om Trafikskadenämndens roll förändras men redan på grund av den nya lagstiftning som träder i kraft den 1 januari 2002. Henrik Lundin tog även i sitt inledningsanförande upp frågan om kravet på balans mellan skadelidande och försäkringsbolagen. Undertecknad tog i det sammanhanget upp frågan om ”de oanständigt” låga rättsskyddsbeloppen. Ola Schönning framförde tanken att en differentiering av rättsskyddsbeloppen kunde vara en lösning.

Från försäkringsbranschen uttrycktes missnöje med vissa ombud. Gunnar Olsson, Konsumenternas Försäkringsbyrå, berättade att ett påfallande stort antal trafikskadade vid kontakter med försäkringsbyrån uttryckte missnöje med sina ombud därför att dessa påstods vara passiva, långsamma och okunniga. Undertecknad har inför seminariet varit i kontakt med ett mycket stort antal skadereglerare från olika håll i landet och från olika försäkringsbolag. Tyvärr framkommer påfallande ofta vid dessa kontakter kritiska synpunkter på vissa advokater. Huruvida denna kritik är berättigad eller inte undandrar sig helt min bedömning men jag har ändå valt att återge den. Vid seminariet var enigheten stor om att advokaternas kunskapsnivå höjts radikalt under de senaste två decennierna. Samtidigt framkom att advokatkåren står inför ett betydande utbildningsbehov i anledning av ändringarna i skadeståndslagen.

Enighet rådde om att åtgärder måste vidtas för att komma tillrätta med nuvarande långa utredningstider. Advokatsidan framhöll det akuta behovet av att försäkringsbranschen ser över sin organisation och behovet av att nyrekrytera och utbilda skadereglerare. Enighet rådde i stort sett om att försäkringsbolagen och handläggare även fortsättningsvis skall ha det yttersta ansvaret för utredningen. För att detta skall bli effektivt krävs att handläggarna får större möjligheter att fatta beslut än nu. Advokat Tord Krokström framförde att skadereglerarna i dag allt för ofta ”bollar över” de besvärliga frågorna till nämndprövningen.

Enighet rådde om att sambandsfrågorna är besvärliga. Försäkringsbranschen klagade över att de skadelidande och deras ombud lägger ner alltför mycket energi på att ständigt komplettera den medicinska utredningen. Från advokatsidan framfördes att handläggningstiderna kan förkortas, förutsatt att ombuden får tillgång till en pool av specialister. Tord Krokström krävde att sakkunnigläkarna skulle åläggas att utförligt motivera vari felaktigheter fanns i behandlande läkares utlåtande. Advokatsidan motsatte sig alla tankar på bedömningar endast på journalmaterial.

Undertecknad väckte idén att ombud och skaderegleraren, i ett initialskede, i samförstånd kunde göra en fördelning av arbetsuppgifterna för att förkorta handläggningstiderna. Idén väckte ett stort intresse.

Från såväl advokat- som försäkringssidan uttrycktes förhoppningar om att i större utsträckning kunna använda schabloner även vid beräkning av inkomstförluster. Det framkom dock vid seminariet att den nya lagstiftningen inte medför någon lindring i utredningen av inkomstförluster, snarare tvärtom. Även i framtiden kommer inkomstförlusten att bygga på den verkliga förlusten som kan uppstå. Hittillsvarande differensmetod kan dock i högre utsträckning komma att ersättas med bruttometoden, vilket snarare krånglar till än förenklar skaderegleringen.

Enighet rådde om att arbetsskador med nuvarande samordningsregler i skadeståndslagen 5 kap 3 §, förutom att de försätter många skadelidande i akuta ekonomiska problem, ofta medför stora dröjsmål i den praktiska skaderegleringen. Vid seminariet framkom att vi inte heller i den frågan kan skönja någon ljusning.

Det är mig veterligt första gången som ett större antal advokater och skadereglerare från försäkringsbolag på detta sätt satt sig ner och diskuterat den praktiska skaderegleringen. Genomgående präglades diskussionen förutom av insikt om en vilja att bidra med konstruktiva förslag för att komma till rätta med de nuvarande långa handläggningstiderna. Samtliga som jag talade med efteråt uttryckte sitt gillande över seminariet och uttryckte även ett önskemål om en fortsättning.

Christer Magnergård, advokat

Införd i Advokaten nr 3 2001

Hosted by Skyddas av