Efter att ha läst journalisten och författaren Karl-Erik Tallmos bok "När livet tog en annan väg", så måste jag försöka medverka till att fler får möjlighet att läsa den. 

”När livet tog en annan väg”, börjar med att journalisten och författaren Karl-Erik Tallmo berättar om hur han drabbades av amalgamförgiftning och fibromyalgi, med ständig muskel- och ledvärk samt kronisk trötthet. Detta är kontroversiella diagnoser, och i bokens andra del skriver Tallmo om hur många läkare väljer att betrakta sjukdomar de inte förstår som psykosomatiska. 

Han berättar också om hur forskningen kring risker med t.ex. tobak, giftiga kemikalier, amalgam eller mobiltelefoner manipuleras, angrips eller förtigs, ofta av forskare som i hemlighet arbetar som konsulter åt just den industri som har direkt nytta av ett visst forskningsresultat. En central fråga är om tidningarna bör få informera allmänheten om nyupptäckta tänkbara risker innan vetenskapssamhället uppnått konsensus kring detta, något som kan ta åtskilliga decennier. Många som idag lider av miljörelaterade sjukdomar har fått betala ett högt pris för att risker inte i tid tagits på allvar.

Karl-Erik Tallmo visar i boken bl.a. hur totalt hänsynslöst näringslivet styr och ställer med forskare och forskningsresultat, och hur de hanterar kritik och avvikande uppfattningar. 

Jag fick ordentliga aha- upplevelse till hur försäkringsbolagen hanterar forskningen om whiplash och hur de arbetar med att få medicinare med fina titlar att dels lära sig uppträda i rättssalar, dels slå sönder bevisning. Det fungerar precis likadant inom försäkringsbranschen som det gjort och gör i tobaks- eller kemibranscher. Branschen skiljer sig men metoderna är likartade. Vissa begrepp och uttryck som Tallmo beskriver att tobaks- och kemibranschens läkare använt och använder är exakt de samma som försäkringsbolagens läkare använder i rättssalar för att kullkasta skadades bevisning.

Karl-Erik Tallmo lider av vad som bland annat Försäkringskassan och många konservativa forskare betecknar som ”Nyare diagnoser” eller ”Syndromsjukdomar”– elöverkänslighet och kroniskt utmattningssyndrom. Det är en alldeles utsökt bok om hans erfarenheter som sjuk och möten med inskränkt, okunnig och trångsynt sjukvård mm. 

Boken består av två avdelningar:

När livet tog en annan väg, som handlar om Karl-Eriks egna upplevelser och erfarenheter och

Konsensus och kanariefåglar som bl.a. handlar om faran med konsensus och sk kallad peer-review.

När jag läste boken ”När livet tog en annan väg” av Karl-Erik Tallmo formligen trillade som sagt aha-upplevelser fram.

De poppade upp vartefter jag läste 

- om läkares behandling och attityd till syndromsjukdomar och så kallade ”somatiseringssyndrom”, dvs att man enligt vissa läkare försöker överföra psykiatriska ohälsotillstånd till kroppsliga sjukdomar, hur läkare i sina läroböcker och referensverk inom exempelvis psykiatri får lära sig hur man manipulerar patienter 
- om hur läkare som inte har tillägnat sig kompetens / kunskap nog att hitta objektiva fynd hanterar sina patienter 
- om hur olika branscher i näringslivet styr, manipulerar och utbildar läkare, professorer o.d i att marginalisera kollegor som visar på för branschen negativa rön och studier. 

Jag slogs av att det var som att läsa om hur försäkringsbolag genom åren hanterat bl.a. whiplash och de som drabbats av följdtillstånd av whiplash trauman. Samma tema går om och om igen:

...det finns inga vetenskapliga bevis ... ingen konsensus ... inget tyder på några risker ... allmänheten oroas i onödan ...

Jag citerar ett litet stycke ur ”När livet tog en annan väg”, andra delen sidan 116-118:

"När det gäller att hitta sådana forskningsområden som behöver utredas är fallrapporter viktiga. Man kan knappast räkna med att forskare själva ska få idén att undersöka något långsökt samband eller att epidemiologer som en bieffekt av någon studie upptäcker en oväntad koppling. Sådant händer ju, vilket är alldeles utmärkt, men man kan inte förlita sig på serendipitet när det gäller folkhälsopolitik. Och ifråga om mera ovanliga effekter är fallrapporter inte bara viktiga utan helt nödvändiga. Den omfattande katalog över mediciners biverkningar, FASS, skulle inte vara möjlig att sammanställa utan rapporter om konkreta fall och patienters reaktioner.

Det där har läkemedelsindustrin insett, även om man inte alltid bryr sig om de fynd som görs. Så här sade dock en tämligen insiktsfull ordförande vid ett symposium 1967, anordnat av företaget Ciba:

Det tog sjuttiofem år innan man misstänkte att phenacetin orsakade njurskador, trettio år för att misstänka att pyramidon orsakade agranulocytos och tio år att tetracykliner menligt påverkade bildningen av ben. Det borde vara bevis nog för att det inte går fort för medicinen att upptäcka sådant den inte letar efter.[1]

Man hör ofta att det faktum att så många har amalgam i munnen utan att bli sjuka eller att så många röker utan att få lungcancer skulle vara ett bevis för att de som ser amalgam eller tobaksrökning som allvarliga hälsorisker har överdrivit. Men det där ingår i strategin. På 60-talet använde Grünenthal detta argument när det gällde talidomid/neurosedyn.[2] Och tobaksindustrins företrädare sade så här officiellt 1967:

Den överväldigande majoriteten av rökare – även storrökare – får aldrig sjukdomen. En undersökning som gjordes nyligen visade att 97,3 procent [svårläsbar siffra i det inscannade dokumentet/KET] av vita män som rökt 18 år [svårläsbar siffra/ KET] eller mer inte hade fått lungcancer.[3]

Men i ett internt dokument sade å andra sidan dr S.J. Green på British American Tobacco Company:

Ett systems egenskaper, t.ex. temperatur, entropi, information och just sjukdomsstatistik säger ingenting om en viss identifierad person i detta system. [...] Argumentet att eftersom det finns storrökare som inte dör av lungcancer (och den stora majoriteten gör förstås inte det) och eftersom det finns några sällsynta fall där icke-rökare får lungcancer, vilket på något sätt skulle bevisa att ökad rökning i en population inte förorsakar en ökning av dödsfall i lungcancer, är således fullständigt felaktigt.[4]

Professorn i historia, Klas Åmark, skriver i en artikel i Forskning och framsteg om svårigheten för den medicinska forskningen att hantera frågan om individuell känslighet. Hans utgångspunkt är här frågan om huruvida de elektromagnetiska fälten orsakar sjukdom eller inte:

Min gissning är att elöverkänslighet är ett av flera exempel på fall där sambanden går emot det vetenskapliga metodtänkandet. Normalt utgår man från att små doser av en skadlig faktor ger små skador på få individer, stora doser ger stora skador på många individer. Vetenskapen får allvarliga problem om det visar sig att små doser kan ge stora skador på få individer. Sådana samband är svåra att visa med normala vetenskapliga metoder.[5]

Biologen Allan Frey skrev 1998 i en artikel om dem som fick huvudvärk av att använda mobiltelefoner: ”Kan de aktuella rapporterna om huvudvärk vara en kanariefågel i kolgruvan, som varnar för biologiskt signifikanta effekter?”[6] Vad Frey syftar på är att man lär ha haft kanariefåglar i gruvgångarna under 1800-talet. Man fick en tillräckligt tidig varning om höga gasnivåer av metan eller koldioxid när fåglarna, som var känsligare än gruvarbetarna, föll ned medvetslösa. Docent Olle Johansson är inne på något liknande i en intervju från 2001:

Kanske alla friska människor, d.v.s. i bemärkelsen att de inte är elöverkänsliga, borde vara särskilt glada åt de elöverkänsliga, eftersom de har fungerat som en varning för oss alla? Det skulle kunna vara så, att vi kommer att vara dem tack skyldiga eftersom de reagerade i tid på någonting som majoriteten av mänskligheten inte kände av.[7]"

(Slut på citat)


Karl-Erik Tallmo kan grävande journalistik – det visar han med eftertryck i boken. Han beskriver på ett klart och enkelt sätt hur de i boken omnämnda branscherna, bolagen och individuella forskare/läkare – varav många omnämnda är svenska läkare och forskare - på ett totalt hänsynslöst sätt hanterar forskningssanning och oberoende forskare och deras studieresultat.

Denna bok måste spridas utanför de närmast berörda, dvs de individuellt drabbades kret

Hälsningar

Tomas Alsbro
Whiplash Info