De besvärliga sjukskrivningarna

Jag hade inte varit i tjänst många dagar förrän regementschefen lät meddela att han var oroad över att sjukskrivningarna sköt i höjden. Jag tog mig då en närmare titt på statistiken. Så länge läkare saknades låg sjukskrivningarna i botten. Så fort en läkare fanns på plats sköt de i höjden.

Vad kan man dra för slutsats av det? Att det var bäst för regementet att vara utan läkare och låta officerarna sköta ruljangsen? Befälet tillämpade ett kärvare sätt att dra gränsen mellan sjuka och friska.

Det kunde de göra utan risk att anmälas till Socialstyrelsen om de missade en allvarlig sjukdom, som att en halsinfektion kan resultera i att njurarna förstörs. Exemplet visar dock att det går att pressa ner korttidssjukskrivningarna om man på militärt vis beordrar folk att vara friska.

Senare i min medicinska karriär arbetade jag sju år som läkare inom den statliga personalvården. Min uppgift var att hjälpa till att rehabilitera statsanställa, från pressade kanslihusanställda, till alkoholiserade präster eller utslitna lärare. Det fanns många olika skäl till att folk inte klarade jobbet.

Ibland hade det inte med arbetsmiljön att skaffa. Men en sjukdom som inte beror på arbetsmiljön kan ändå göra att man behöver byta jobb. Ryggen gör ju lika ont antingen man fått den knäckt av att brottas med en stökig elev, eller om man på fritiden gjort sig illa när man försökt starta en motvillig motorgräsklippare.

Många statsanställda blev sjuka av sina jobb, antingen rent fysiskt, genom stress eller för att de var underställda odugliga chefer. Arbetsgivaren var inte alltid så förstående, man ville gärna lämpa av "besvärliga" anställda på oss. Det krävdes en hel del övertalning, ibland också bidrag till lönen, för att få folk i jobb igen. En erfarenhet som jag nog delar med de allra flesta som sysslar med rehabilitering är att det tar tid.

Många parter kan vara inblandade: patienten själv, sjukskrivande läkare, ofta en specialist, en kurator, en ergonom, psykolog, arbetsgivaren, skyddsombud, facket, försäkringskassan med flera. Rehabilitering är inte minst ett samordningsproblem.

A måste ringa till B som i sin tur måste ta kontakt med C, som dessvärre inte kan ge besked för att D, som är på kurs, råkar ha papperen inlåsta i sitt skåp. Ändå var 1970-talet jämfört med nutiden en idyll. Försäkringskassan slog alltid larm efter 90 dagar och låg då på för att få snurr på ärendet.

Företagshälsovården befann sig i stark expansion och staten anslog särskilda pengar så att omplacering av partiellt arbetsföra inte skulle belasta det lokala lönekontot alltför hårt. Det mesta av detta bantades bort eller lades ut på entreprenad under det kärva 1990-talet.

Nu talar politikerna om en särskild rehabiliteringsförsäkring, vilket inte vore någon tokig åtgärd förutsatt att det skapas resurser så att reformen inte stannar på papperet. Många pläderar också för att försäkringskassan ska gå in med pengar och köpa sjukvårdens tjänster för att skynda på behandlingar och utredningar. Vilket nog kan låta frestande.

Men som också kräver särskilda resurser. Annars slår gräddfiler för folk i arbetsför ålder obönhörligen mot pensionärernas möjlighet att få vård inom rimlig tid. Detta strider mot prioriteringsutredningens credo att inget annat än det medicinska vårdbehovet ska styra turordningen.

Ett valår är ingen lämplig tid att debattera sjukskrivningar. Men det vore bra om man kunde hålla isär några saker. Den första frågan är vad som ska anses "normalt". Ska 1996 när sjuktalen låg som lägst betraktas som normalt, eller 1990 när de var nästan lika höga som nu?

Naturligtvis är det angeläget att hålla talen nere - men med vilka metoder och till vilket pris? Man kan gissa att 1996 års siffra pekar på en undersjuklighet, att många som borde varit sjukskrivna ändå släpade sig till jobbet. Medan siffrorna för 1990 och det senaste året möjligen pekar på en översjuklighet. Men hur det egentligen ligger till vet vi faktiskt inte.

Det vore också bra att skilja på korttidssjuka och långtidssjuka. De flesta som är korttidssjuka lider av infektioner. Om de håller sig hemma smittar de inte andra. Somliga korttidssjuka har en chans att klara sitt jobb endast om de då och då får en extra vilopaus. Det är inte fusk, det är en överlevnadsstrategi.

Alternativet är utslagning. Så finns det de som stannar hemma för att titta på fotbolls-VM. De senare kan man kanske komma åt med polisiära åtgärder. Problemet är att fler karensdagar slår blint mot dem som har legala skäl att vara borta. Långtidssjukskrivningar handlar sällan om fusk.

Föreställningen att alla människor, också i tunga yrken, orkar arbeta till sextiofem - eller sextiosju! - har föga med verkligheten att skaffa.

Denna glipa mellan liv och paragraf måste ibland regleras med sjukskrivning eller förtidspension; allt annat vore djup inhumant. Men i de allra flesta fall av långa sjukskrivningar rör det sig om en rehabilitering som inte kommer till stånd på grund av bristande resurser. Innan sjukkostnaderna kan sänkas måste de därför först höjas.