Handikappade riskerar att deporteras

DN:s Dagens debattartikel 990816

Under stort hemlighetsmakeri pågår upphandling av handikappvård i Stockholms stadsdelsnämnder som kan innebära att handikappade "säljs ut". Om en vårdgivare i Jämtland har ett lägre pris än ett vårdhem med samma kvalitet i Stockholm måste valet falla på det billigare alternativet.

Handikappade riskerar att få bryta upp ur sin sociala miljö, förlora kontakten med föräldrar, släktingar och vänner. Stockholm vill komma ifrån sitt ansvar för handikappade och äldre.

Det skriver Per-Ola Larsson, styrelseledamot i handikapporganisationen RSMH.

"Handikappade riskerar att deporteras"

Upphandling av vård under stort hemlighetsmakeri kan leda till tvångsförflyttning, skriver Per-Ola Larsson.

I ett demokratiskt samhälle ger parlamentet medborgarna rättigheter och skyldigheter genom lagar. De bygger på folkmajoritetens vilja att förnya och skapa ett bättre Sverige. Statliga eller kommunala myndigheter verkställer lagen.

Ofta skapar myndigheter praxis som gör tillämpningen enkel för ämbetsmannen, men svår för lagens målgrupper. Det är enklare med ett nej till någon som behöver hjälp än ett ja till den som en smula avviker från lagens regelverk. Ämbetsmannen skyddar sitt eget skinn hellre än att ta en risk i linje med lagens anda. Myndighets-Sverige har glömt förre civilministern Bo Holmbergs budskap till tjänstemännen: "Ni måste lära er läsa regelboken med förnuft!"

Lokalpolitikern har ofta en annan färg än lagens tillskyndare. Han kanske - medvetet eller omedvetet - låter sin administration bli tungrodd och byråkratisk. Så kan han sätta käppar i hjulet för sina politiska motståndare i riksdagen.

Nu senast skulle en borgerlig statsdelsnämnd i Stockholm spara fyra och en halv miljon på försörjningsbidrag genom "en striktare bedömning" av en lag som en socialdemokratisk riksdag fastställt. Självklart ska administrationskostnader vara låga. Men när kommunal snålhet leder till att handikappade personer måste läggas in på landstingets sjukhus bedrar snålheten visheten.

Ett par hundra kronor "sparade" kommunala biståndspengar för socialtjänst i hemmet blir en kostnad på 4.000 kronor per dygn för en sjukhusplats hos landstinget. Både patient och skattebetalare drabbas. Patienten isoleras. Skattebetalarens skatt höjs. Var är förnuftet i sådana och liknande utslag av politisk slarvsylta?

Kommunen kan efter ortens behov organisera till exempel socialtjänsten på sitt eget praktiska sätt. Men det kommunala självstyret måste enligt regeringsformens första paragraf ske "under lagarna". Stockholms borgarråd behöver en elementär kurs i de lagar som reglerar den obligatoriska kommunala verksamheten.

En moderatdominerad majoritet stöttas i Stockholm av tre satellitpartier. Majoriteten använder inte ens specialdestinerade statsbidrag till omsorg om handikappade kommunmedlemmar. Pengarna används i stället bland annat till dubbla löner för festivalarrangörer, feta konsultarvoden till meningslösa utredningar och lyxrepresentation i Bryssel och andra metropoler.

Att moderater vill finansiera sådant genom att deportera orkeslösa handikappade till rikets gränsmarker stämmer överens med gamla högerintressen. Socknens "vanföra" och "sinnesslöa" skulle gömmas undan. Att folkpartiet och kristdemokraterna stöttar tilltaget är obegripligt.

Socialtjänstlagen är mycket tydlig. Kommunen ska till exempel inrätta särskilda bostäder så att den handikappade kommuninvånaren kan bo och leva som alla andra. Kommunen ska hjälpa honom så att han får meningsfull sysselsättning och fritid.

Nu måste handikapporganisationerna repa mod och visa att också deras medlemmar åtnjuter grundlagarnas rättigheter.

Stockholms kommun vill nu komma ifrån sitt ansvar för handikappade genom att köpa billig vård i olika delar av landet. Stadsdelar har på hemliga möten under våren fastställt upphandlingsunderlag utan lagstadgad samverkan med vare sig landstinget eller de handikappades organisationer.

Stadsdelsnämnderna kräver inte att handikappade kommunmedlemmar ska få sin vård i Stockholm. Nu granskas anbud från landets alla hörn under sekretess på Norrmalms stadsdelskontor, gemensamt för hela staden. Stadsdelsnämnderna ska på deras underlag välja leverantörer den närmaste månaden.

Om en vårdgivare i Jämtland eller Skåne har lägre pris än ett vårdhem med samma kvalitet i Stockholm måste nämnden välja det avlägset belägna hemmet. I annat fall kan leverantören klaga hos länsrätten som förmodligen ändrar kommunens köp.

Upphandlingslagens regler är stränga. Om kommunen inte krävt vård i Stockholm i upphandlingsunderlaget kan inte kommunen som köpare säga: vi vill ha omsorgen i Stockholm.

Handikappade kommunmedlemmar och pensionärer kommer att hamna hos "billiga" kommandoror (se Astrid Lindgrens "Emil i Lönneberga") i olika delar i landet. De som deporteras förlorar kontakten med föräldrar, släktingar och vänner. Deras sociala nätverk försvinner.

Det är dyrt att regelbundet hälsa på en släkting i Jämtland eller Skåne. Men vad bryr sig Stockholms politiska majoritet om att föräldrar förlorar kontakten med sina utvecklingsstörda barn?

Stockholms majoritet lovade i 1999 års budget att prioritera handikappomsorg. Det gör man inte genom att förstöra handikappade kommunmedlemmars sociala miljö. Avsikten var uppenbarligen att tillfredsställa höginkomsttagarna och sänka skatten ännu mer.

Eller räknar man helt kallt med att kommunmedlemmen ska bli skriven i "deportationskommunen" så att Stockholms stad och län fortsättningsvis slipper kostnader för de deporterades sjukvård och socialtjänst? Skatteklyftan blir ännu större mellan rika Stockholmskommuner och Norrlandsorter med låg skattekraft.

Handikapporganisationer i Stockholm har reagerat mycket kraftigt och negativt på stadsdelarnas hemlighetsmakeri. Handikapprörelsens samorganisation i Stockholm har skrivit till kommunledningen och vädjat om att upphandlingen ska avbrytas (den lagliga möjligheten finns fortfarande för kommunen.) I sitt svar skojar social- och finansborgarråden bort problemet.

Handikappade och pensionärer har rätt att bo i sin hembygd. I stället för att låta stadsbyggnadsborgarrådet leka med miljarderna och förstöra det arkitektoniskt unika Sergels torg kanske hans pengar kan användas till kommunens obligatoriska uppgift att inrätta handikappbostäder.

Det går att anlägga handikappbostäder över järnvägsspåren i city, utan att fördärva Sergels torg, och skapa liv i Stockholms stadskärna, nära kommunikationer. Där kan handikappade kommunmedlemmar stötta varandra i social gemenskap och få lätt att nå sina anhöriga. Det vore en socialtjänst i linje med lagens anda.

Jag trodde att begreppet tvångsförflyttning inte fanns i Sverige. Ända in på 60-talet hände det i Sverige att fattigvårdsstyrelser med hjälp av länsman flyttade zigenarläger till andra sidan kommungränsen natten mellan den 1 och 2 november för att slippa sina sociala kostnader för denna minoritetsgrupp under det följande kalenderåret.

Jag trodde allt detta var historia. Men en borgerlig majoritet i Stockholm kan helt fräckt genomföra tvångsförflyttningar.

Riksförbundet för social och mental hälsa i Stockholms län, RSMH, har bett länsstyrelsen som tillsynsmyndighet att undersöka om kommunen verkligen lever upp till de rättigheter som handikappade kommunmedlemmar har enligt riksdagens beslut i socialtjänstlagen.

Länsstyrelsen ska enligt socialtjänstlagen följa hur kommunerna tillämpar lagen - bland annat för att säkra handikappade kommunmedlemmars rättigheter. Länsstyrelsen har nu funnit att ärendet ska handläggas av Nämnden för offentlig upphandling.

Den nämndens uppgift är att bevaka leverantörers rätt - inte köparnas val av tjänster. Köparen ska beskriva vad han vill köpa. Om den kommunala köparen vill ha pris på grönrutigt bomullstyg får han efter anbudstidens slut inte ändra sig och säga: jag menade ju att det skulle vara rödrutigt. I så fall måste den första upphandlingen avbrytas och en ny eventuellt påbörjas.

Länsstyrelsens plikt är att följa socialnämndernas tillämpning av socialtjänstlagen. Om Stockholms socialnämnder inte samverkat med landstinget och handikapporganisationerna, om de krävt att den upphandlade vården ska ges i Stockholm - då måste länsstyrelsen självklart påpeka för Stockholms stad att upphandlingen är olovlig.

Det vågar nu inte länsstyrelsen. Den vill vänta tills stadens köpeavtal är underskrivna. Då är det för sent. Då existerar bara säljarnas rätt som skyddas av upphandlingslagen.

Hur ska en handikappad kommuninvånare kunna få sin rätt tillgodosedd när de kommunala och statliga myndigheterna inte kan hantera den lag som de har betalt för att tillämpa? Hur kan politiker tyst beskåda eländet?

Finns det ingen politiker i Stockholm som kan ryta till och kräva att den politiska majoriteten tillämpar socialtjänstlagen som kollegerna i riksdagen i politisk enighet har fastställt?

Nu får vi se om handikappombudsmannen eller justitieombudsmannen i sista minuten kan hjälpa oss att få den här olagliga handikappupphandlingen avbruten.

Ja, sen får vi snart gräva upp stridsyxan igen. Till hösten ska stadsdelarna börja upphandla "sysselsättning", "boendestöd" och "fritid" för handikappade kommuninvånare. Denna hänsynslösa hantering av handikappade är en återgång till 1800-talets Fattig-Sverige, när de funktionshindrade sattes på socknen för att sortera potatis eller vakta svin i ollonskog åt den bonde som krävde lägst betalning av kommunen.

Handikappade kommuninvånare och den tåliga och yrkesskickliga sociala personalen stressas sönder av den politiska majoritetens upphandlingskarusell. Låt dem få lugn och arbetsro för att genomföra ädelreformen, psykreformen, handikappreformen och stadsfullmäktiges policydokument. Blås liv i MBL och socialtjänstlagens samverkansregler så ska vi nog få till stånd en fungerande handikappomsorg till rimliga kostnader i kooperativ och andra samverkansformer.

PER-OLA LARSSON

DN DEBATT 16/8.1999

Hosted by Skyddas av