|
| |
Nyfattigdomen socialdemokratins fel
DN debatt 990916
Stora sprickor i välfärden har uppstått under 90-talet.
Bland invandrare och ungdomar har en nyfattigdom fått fäste, och allt fler kan
inte ens ta sig in i trygghetssystemen. Ansvaret för detta vilar tungt på
socialdemokratin. Det skriver Berit Andnor och Susanne Eberstein, ordförande
respektive andre vice ordförande i riksdagens socialutskott. De menar att
partiet måste tänka om helt innan svenska folkets förtroende för
trygghetssystemen försvinner.
"Nyfattigdomen socialdemokratins fel"
Tunga socialdemokratiska riksdagsledamöter kräver en radikalt
förändrad välfärdspolitik.
Socialdemokratins kamp för ökad trygghet har dominerat
välfärdspolitikens uppdrag. Kampen har gällt bland annat att skapa trygghet
att skaffa barn, trygghet vid sjukdom, trygghet vid ålderdom och trygghet vid
arbetslöshet. I tryggheten vilar en oerhörd utvecklingskraft. Trygga
männi-skor vågar satsa på att förverkliga sina drömmar om ett gott liv och
anta framtidens utmaningar.
Är då denna folkhemsvision förverkligad? Tveklöst för många, men knappast
för alla människor. Trots goda tider för svensk ekonomi är fortfarande
300.000 människor arbetslösa, närmare 300.000 bor i stadsdelar som är
socialt och ekonomiskt utsatta. Många bor i delar av vårt land där
utflyttningen leder till försämrade livsvillkor.
Socialdemokraterna är den politiska kraft i Sverige som har bevisat att
en nation kan lyfta sig från armod och fattigdom till välfärd och rikedom.
Ska alla få njuta välfärdens frukter krävs emellertid att vi lyckas
fördjupa och vidareutveckla folkhemsvisionen i framtiden.
Det socialdemokratiska folkhemsbygget som tog fast form under 1930-talet
kännetecknades av ett selektivt välfärdssystem som endast erbjöd en
minimistandard. Detta välfärdssystem vann sin legitimitet i alliansen mellan
socialdemokraterna och bondeförbundet. Under efterkrigstiden kom denna allians
successivt att ersättas av en allians mellan arbetarklass och medelklass.
Därmed ändrades synen på välfärdssystemen. Medelklassen blev normerande och
de selektiva kraven på välfärdstjänsterna ersattes av generella krav.
Detta krävde med nödvändighet tunga offentliga utgifter. När
socialförsäkringsnivåerna höjdes till normala inkomstnivåer och som
motsvarade medelkassens förväntningar blev det nya välfärdssystemet ett
effektivt medel att bekämpa fattigdomen.
Alliansen har under 90-talet utsatts för stora påfrestningar. Ändå har
välfärdssystemen visat sig vara robusta. Trots den ekonomiska krisen och
saneringspolitiken har kvaliteten på välfärdstjänsterna i stort sett kunnat
upprätthållas. Likaledes har arbetslöshets- och socialförsäkringssystemet
kunnat bibehålla acceptabla ersättningsnivåer.
Samtidigt måste vi erkänna att maskor har repats upp i välfärden
under dessa år. Fler människor än tidigare faller igenom trygghetssystemen
och ännu fler kommer inte ens in i dem. Och vi har bevittnat hur en ny
fattigdom har växt fram och fått fotfäste i storstädernas utsatta
stadsdelar.
Många människor, i synnerhet ungdomar och nyanlända invandrare, har hamnat i
fattigdomsfällan på grund av arbetslöshet och har inte heller förmått att
kvala in i socialförsäkringssystemet. Socialbidrag är deras räddning - men
en högst tvivelaktig räddning. Dessa människor utgör välfärdens
"outsiders" och de bekräftar på ett smärtsamt sätt att den
generella välfärden inte omfattar alla utan endast dem som har lyckats
kvalificera sig in i systemen. Ansvaret för detta vilar tungt på
socialdemokratin.
Alliansen utsätts också för påfrestningar från välfärdens
"insiders" - välavlönade industriarbetare och tjänstemän - som
inte kan räkna med full ersättning för inkomstbortfallet, på grund av att de
har inkomster som överstiger taket för ersättningsnivån i försäkringarna.
Den känsla av otrygghet som detta skapar är en god jordmån för privata
tilläggsförsäkringar.
När allt fler människor upplever att inkomstbortfallsprincipen i
trygghetssystemen urholkas och i stället hänvisas till selektiva lösningar
såsom bo-stads- och socialbidrag för sin försörjning har förtroendet för
systemen skamfilats. Förtroendekrisen blir inte heller mindre av att
nedskärningarna har drabbat dem som redan har det svårt i livet. Fördjupas
denna förtroendekris kan den bli ett allvarligt hot mot den generella
välfärden.
Arbetar- och medelklassens allians för den generella välfärden står
inför en rad utmaningar i framtiden.
En ny arbetsmarknad börjar ta form. Vad vi börjar se är frukterna av
folkhemsvisionens idé om ekonomiskt och socialt oberoende människor. Hos
oberoende människor väcks andra värderingar. Rena plånboksfrågor får stå
tillbaka för frågor kring livsstill och livskvalitet. Detta skapar samtidigt
problem för socialdemokratin, vars politik kännetecknas av dess kollektivism.
Ute i Europa diskuteras dessa frågor livligt bland socialdemokrater. De tyska
socialdemokraterna har tagit intryck av förändringarna. Deras slutsats är att
livssynen hos majoriteten inte längre rymmer de etiska grundprinciper om
kollektivism och solidaritet som socialdemokratin hävdat. I stället måste
individuell prestationsförmåga och ekonomisk konkurrenskraft tillåtas få
större vikt.
Vi har under de senaste två decennierna sett en spännande utveckling av
medborgarrollen. I dag finner många av oss det både främmande och
motsägelsefullt att bli företrädda genom kollektiva beslutprocesser, utan
direkta möjligheter att påverka. I stället vill vi vara med fullt ut och
styra vår egen vardag.
Vi kan tydligt se dessa värderingar hos den yngre generationen. De yngre är
ganska ointresserade av traditionella kanaler för medborgerlig påverkan.
Vanligt är också att de tycker det är viktigare att få saker gjorda än att
bli någonting. Därför upplever många av dessa ungdomar gränsen mellan
fritid och arbete som flytande.
Vi står inför ett samhällsekonomiskt epokskifte. Efterkrigstidens
industrialism minskar i betydelse. I stället går den nya högteknologiska
industrin starkt framåt. Likaså har också den finansiella marknaden
fullständigt omgestaltats sedan början av 1980-talet.
Den tekniska och finansiella utvecklingen innebär en kraftig förskjutning av
makt och förmögenhet i samhället. Utvecklingen kommer därför ofrånkomligt
i konflikt med kravet på jämlikhet, vilket är en nödvändighet för en
levande och stark demokrati. Det beror på att utveckling i sig själv är
elitiserande. Kompetens, kunskap och kapital är utvecklingens nödvändiga
komponenter. Utan fördelningspolitik riskerar utvecklingen bli ett hot mot
jämlikheten. Samtidigt som risken för det motsatta förhållandet är
uppenbar, det vill säga att de fördelningspolitiska ambitionerna blir
utvecklingsfientliga.
Sverige är inne i en sådan process. Det märks inte minst på maktelitens
inkomstökning under efterkrigstiden. LO visar i en rapport att snittinkomsten
hos makteliten minskade från 26 industrilöner 1950 till 9.1980, och år 1995
var den åter 26 industrilöner.
Kvaliteten i välfärdstjänsterna har alltså i stort sett kunnat bibehållas
trots krisen. Men inom vissa verksamheter har den dessvärre försämrats. Det
gäller bland annat inom sjukvården och skolan. Även försäkringskassan,
arbetsförmedlingen och socialtjänsten uppvisar allvarliga brister vad gäller
likställighet och rättssäkerhet.
Dessa brister riskerar att undergräva förtroendet för den generella
välfärden. Hittills har emellertid de flesta studier visat att medborgarnas
stöd för välfärden är mycket stort. Varför sviktar då stödet för
socialdemokratin?
Vi tror att det har att göra med socialdemokratins oförmåga att hantera
den framväxande nyfattigdomen och den nya tidens individualism, som är
väldigt uttalad bland medelklassen i storstäderna.
Det socialdemokratiska partiet måste därför röja terräng för en ny
väg där folkhemsvisionens klassiska uppdrag kan förenas med den nya
individualismen och samtidigt kombinera detta med en utvidgad solidaritet med de
mest utsatta i vårt samhälle.
Vi är övertygade att denna diskussion bör ta sin utgångspunkt inom följande
välfärdsområden:
Nya tider behöver en ny välfärdsorganisation. Den nya individualismen,
utvecklingen av medborgarrollen och arbetsmarknaden samt den nya teknikens
möjligheter kommer med nödvändighet att kräva en ny organisation av
välfärdstjänsterna.
Vi tror det behövs en första linjens och en andra linjens
välfärdsorganisation. Den första linjen kan genom den nya teknikens
möjligheter ge välfärdstjänster åt de medborgare som vill och kan klara av
sina angelägenheter och behov själva. Samtidigt skapas ett nytt utrymme för
välfärdstjänsten att ägna tid och kraft åt de medborgare som av olika skäl
behöver stöd för att lösa sina problem av egen kraft.
Därför är det särskilt viktigt att denna organisation gör sig fri från den
traditionella institutionella mentaliteten som reducerar människor till objekt
och klienter. Murar ska rivas. Individens behov och möjligheter ska sättas i
centrum och tjänsterna ska präglas av ett helhetstänkande.
Stärk förtroendet för socialförsäk-ringssystemet. Sjukförsäkringens
ersättningsnivåer och beräkningsregler har förändrats mer än 10 gånger
under 90-talet. Och sedan 1997 har mer än 50 regeländringar inom
socialförsäkringssystemet genomförts. Motivet till dessa förändringar har i
nästan samtliga fall varit ekonomiska.
Vi måste därför reformera socialförsäkringssystemet så att dess
konjunkturkänslighet minskar, men i lika hög grad också för att stärka dess
principiella grunder. Det innebär bland annat att inkomstbortfallsprincipen
måste förstärkas och att inkomsttaket i socialförsäkringarna höjas eller
indexeras.
Socialförsäkringssystemets utformning påverkar också fördelningen av
tillväxten i samhället. I dag tillförsäkras egendomligt nog de individer som
endast har kortare sjukdomsperioder en del av tillväxten, medan långtidssjuka
får en påtaglig standardförsämring. Dessa borde ha större skäl att på
förhand känna till vilken konsumtionsnivå de kan räkna med långsiktigt.
Vi tror dessutom att det behövs en ny form av socialförsäkring för de
människor som har svårt att kvalificera sig på dagens arbetsmarknad. Deras
problem är att de inte är tillräckligt sjuka för försäkringskassan, inte
tillräckligt anställningsbara för arbetsförmedlingen och inte heller har
tillräckligt med sociala problem för socialtjänsten. Den nya
socialförsäkringen måste följaktligen tillförsäkra dem möjligheter att
känna sig behövda.
Stärk solidariteten med de mest utsatta. Den socialdemokratiska
välfärdspolitiken måste stärka solidariteten med de människor som har de
sämsta levnads- och uppväxtvillkoren. Välfärden ska vara bäst där behoven
är som störst. Den generella välfärdspolitiken måste därför ytterligare
förstärkas med riktade satsningar som kan stödja såväl offentliga som
privata aktörer samt enskilda människors arbete att motverka segregation.
Berit Andnor
Susanne Eberstein
DN DEBATT 16/9 1999
| | |
Skyddas av
