Hälso och sjukvårdsrapport 2001

Sammanfattning och slutsatser

Hälso– och sjukvårdsrapport 2001

Sammanfattning och slutsatser

Ekonomisk utveckling

Övergripande internationella bedömningar av hälso– och sjukvården

Kvalitet och resultat i vården

Patientens ställning

Framtidsperspektiv

Internationella jämförelser visar att det finns ett tydligt samband mellan hälso– och sjukvårdens ekonomiska förutsättningar och den samhällsekonomiska utvecklingen – detta oberoende av hur vården finansieras och organiseras. Ju högre ekonomisk tillväxt, desto större utrymme för utbyggnad av vårdsektorn. De senaste åren har såväl BNP som sjukvårdskostnader ökat mer i OECD och EU än i Sverige. Från en tidigare tätposition har Sverige hamnat på 16:e plats i "välstånd" (BNP per invånare) inom OECD och på 10:e plats inom EU (1999). Vad gäller sjukvårdskostnader per invånare ligger Sverige på 16:e plats inom OECD och på 9:e plats inom EU.

Hälso– och sjukvårdens totala kostnader (i fasta priser) låg relativt konstant under 1990–talet. Kostnaderna för vårdpersonal, utom läkare och sjuksköterskor, minskade, samtidigt som läkemedelskostnaderna ökade. Från och med 1998 har kostnaderna för hälso– och sjukvården ökat. Trots detta och trots en ökad vårdproduktion, t.ex. ökat antal gråstarrsoperationer och kranskärlsingrepp, har sjukvårdsdebatten i hög grad handlat om "vårdkrisen". Den främsta förklaringen till detta torde vara, att den medicinsk–teknologiska utvecklingen tillfört ständigt ökade möjligheter att bota och lindra olika sjukdomstillstånd, bland annat hos de alltfler äldre, samtidigt som resurstillväxten avstannat. Därtill har kraven från allmänheten ökat, liksom politikernas och de verksamhetsansvarigas ambitioner. Sammantaget har detta lett till ett växande gap mellan vad som är medicinskt och omvårdnadsmässigt möjligt och vad som är ekonomiskt realiserbart.

Samtidigt finns det tecken på att hälso– och sjukvårdens resurser inte alltid utnyttjas på bästa sätt, utan att det fortfarande finns utrymme för effektivisering. Inom vissa delar av vården tillämpas behandlingsmetoder som i realiteten är overksamma, föråldrade eller icke evidensbaserade. Detta har illustrerats bland annat med omhändertagandet av patienter med ont i ryggen och vid behandling av missbrukare. Utmönstring av icke evidensbaserade metoder för behandling är givetvis angeläget utifrån såväl ekonomiskt och medicinskt som etiskt perspektiv, eftersom de utöver de resurser de kräver, kan medföra att patienter utsätts för onödiga medicinska risker. Ett annat område där effektivare vård anses kunna uppnås är sjukvårdens organisation, bland annat genom bättre samordning mellan olika huvudmän och vårdnivåer. Inom den patientnära verksamheten har evidensbaserad medicin blivit ett centralt begrepp, som innebär att man bör använda systematiskt sammanställd vetenskaplig kunskap vid beslut om behandling som rör enskilda patienter. På liknande sätt bör besluten om strukturella och organisatoriska lösningar i vården, i högre grad än vad som varit fallet under 1990–talet byggas på vetenskaplig kunskap om konsekvenserna av alternativa handlingssätt, dvs. evidensbaserad hälso– och sjukvård. I praktiken innebär detta att organisatoriska reformer inte bör genomföras i stor skala, innan kostnaderna och effekterna analyserats genom en granskning av motsvarande förändringar på annat håll, eller genom egen försöksverksamhet.

Ett stort problem i sammanhanget är dock att det saknas övergripande information om sjukvårdens prestationer, kostnader och kvalitet, eftersom det inte finns någon heltäckande verksamhetsuppföljning. Detta bidrar sannolikt i sig till effektivitetsbrister i vården.

Övergripande internationella bedömningar av hälso– och sjukvården

Sverige har tillsammans med några andra rika länder, en ledande ställning när det gäller befolkningens hälsa i form av spädbarnsdödlighet och förväntad livslängd. I samtliga länder i EU stiger medellivslängden bland både kvinnor och män. Ökningstakten i EU som helhet är dock något högre än i Sverige, vilket betyder att länder som tidigare haft kortare medellivslängd än Sverige, sakta håller på att ta igen skillnaden. Sveriges tidigare försprång i fråga om kvinnors medellivslängd håller på att försvinna, i och med att kvinnor i flera av Medelhavsländerna lever längre än kvinnor i Sverige. Det är dock självklart att medellivslängd och spädbarnsdödlighet snarare avspeglar de allmänna levnadsvillkoren i samhället, och enbart i begränsad omfattning är ett mått på sjukvårdens effektivitet. För att kunna analysera och följa upp hur väl just hälso– och sjukvården fungerar, behöver man mer specifika mått.

Befolkningens och patienternas tillfredsställelse med hälso– och sjukvården har blivit en uppmärksammad indikator på hur väl vården fungerar. Intressant nog motsvarades Sveriges position i den ekonomiska jämförelsen mellan EU–länderna 1998, den position som befolkningens tillfredsställelse med hälso– och sjukvården intog – en tiondeplats. I detta avseende tycks Sverige således ha hamnat "rätt" i förhållande till sina ekonomiska förutsättningar. Tolkningen av internationella jämförelser av tillfredsställelse med vården kompliceras emellertid av att bland annat kulturella och språkliga skillnader kan påverka patienternas värderingar av vården.

WHO:s Världshälsorapport 2000 har placerat Sverige på 23:e plats i en rangordning av världens hälsosystem. Mätningen byggde på en sammanvägning av olika mått på hälsa, "kundkänslighet" (eng. "responsiveness") och sjukvårdskostnader. Rapportens metodik och oväntade resultat väckte stor uppmärksamhet, och WHO blev utsatt för omfattande kritik världen över. Kritiken tog sig bland annat det uttrycket att man ifrågasatte om alla 191 medlemsländer hade samma mål för sina sjukvårdssystem, om de data som samlats in var tillförlitliga, och om valet av och sättet att väga ihop olika indikatorer till ett slutgiltigt index var riktigt. Det är uppenbart att de data som presenterats i rapporten, inte utgör ett fullgott underlag för att bedöma och rangordna hälsosystem, ännu mindre hälso– och sjukvårdens prestationer i olika länder. För dessa ändamål behövs avsevärt mer detaljerade och tillförlitliga uppgifter om framförallt vårdens kvalitet och resultat.

Kvalitet och resultat i vården

Grundförutsättningarna för en uppföljning av kvalitet och resultat i den svenska vården har förbättrats avsevärt på senare år, inte minst genom etableringen av nationella kvalitetsregister. Registren täcker idag ett femtiotal verksamheter och ett ständigt växande antal kliniker. Sammanställningar av registerdata har utgjort ett viktigt underlag för många av redovisningarna i den nu aktuella rapporten.

Översikten över 18 olika verksamheter i denna rapport ger generellt sett en mycket tillfredsställande bild av den medicinska kvaliteten i svensk hälso– och sjukvård. En genomgående trend är att allt fler patienter får tillgång till nya, effektiva behandlingsmetoder. Denna utveckling bidrar till att människor som drabbats av olika sjukdomar idag kan leva med en högre livskvalitet än vad som var vanligt tidigare. Äldre, som tidigare inte skulle ha ansetts kunna dra nytta av vissa avancerade behandlingar, kan idag behandlas rutinmässigt för exempelvis gråstarr, kranskärlssjukdom m.m. Både bland män och kvinnor sjunker dödligheten i sjukdomar som betraktas som "åtgärdbara dödsorsaker", däribland kranskärlssjukdom och diabetes. Denna utveckling kan bero på både bättre förebyggande verksamhet och mer effektiva behandlingsmetoder.

Ett exempel på den positiva utvecklingen finns inom hjärtsjukvården. De senaste fem åren har användningen av kolesterolsänkande läkemedel fyrdubblats, ballongvidgning och stentbehandling av förträngda kranskärl (PTCA) har trefaldigats och antalet ekokardiografier, kranskärlsutredningar och användningen av blodproppshämmande läkemedel fördubblats, samtidigt som antalet kranskärlsoperationer (CABG) varit oförändrat. De patienter om har kärlkramp, hjärtinfarkt och hjärtsvikt blir allt äldre, samtidigt som dödligheten och återinsjuknandena minskar.

Ett annat exempel kan hämtas från vården av patienter med slaganfall (stroke). Sverige är världsledande i uppbyggnaden av stroke–enheter, en vårdform som visats minska dödligheten och förbättra funktionerna hos de överlevande. Idag har cirka 70 procent av de svenska strokepatienterna tillgång till denna vårdform. I ett internationellt perspektiv är överlevnaden efter stroke hög i Sverige. Överlevnaden på lång sikt förbättras också påtagligt, förmodligen till följd av mer energiska sekundärpreventiva insatser.

Inom den omfattande ortopediska verksamheten visar sammanställningar av data från Nationalregistret för höftplastiker (konstgjorda höfter) att operationsresultaten i Sverige har förbättrats drastiskt under den gångna tjugoårsperioden, vilket har medfört att vi idag har betydligt färre omoperationer. Detta gäller även knäplastiker, vilket visar att teknikerna har förbättrats påtagligt och kontinuerligt de senaste decennierna.

Trots den positiva bilden av medicinsk utveckling inom viktiga verksamheter, kvarstår dock vissa problem. Ett stort problem, som uppmärksammats allt mer, är den höga somatiska sjukligheten bland människor med långvarig psykisk sjukdom. Dessa människor har oftare än andra odiagnostiserade somatiska sjukdomar, som därmed förblir obehandlade. Detta gäller även problem med tandhälsan. De somatiska besvären kan förvärra de psykiatriska symptomen och vice versa. Människor med psykisk sjukdom löper också större risk att dö i förtid än andra. För att säkerställa kvaliteten på den somatiska vården behöver långtidssjuka patienter ha en fast kontakt med en primärvårdsläkare, vilket många av dem saknar i dag.

Betraktar man utvecklingen inom hälso– och sjukvården ur de äldres perspektiv, så framträder en kluven bild. Den allmänt förbättrade levnadsstandarden och den positiva utvecklingen inom hälso– och sjukvården har båda bidragit till en ökad livslängd hos hela befolkningen. Denna utveckling har skapat ett ökat tryck på vård– och omsorgssystemet. I och med att allt fler människor når en hög ålder, ökar också risken för att de drabbas av sjukdom och funktionsnedsättningar väsentligt. Nya generationer av äldre kommer att vara mer resursstarka och ställa mer absoluta anspråk på att få tillgång till vård och omsorg än tidigare.

På 1990–talet fick de äldre tillgång till allt mer avancerade vård– och behandlingsmöjligheter, samtidigt som sjukvårdshuvudmännen inte kunnat säkra deras tillgång till grundläggande vård och omsorg på motsvarande sätt. De allt kortare vårdtiderna inom akutsjukvården, snabba utskrivningar och bristande samarbete mellan huvudmännen, olika vårdnivåer och olika professioner, har samtidigt skapat en otrygghet hos många sköra och kroniskt sjuka människor, som är beroende av en lättillgänglig och säker vård och omsorg, i många fall dygnet runt. Man kan därför hävda att sjukvårdshuvudmännen inte levt upp till riksdagens beslut om prioriteringar inom hälso– och sjukvården. Enligt beslutet tillhör vården av människor med svåra kroniska sjukdomar, liksom palliativ vård, vård i livets slutskede och vård av människor med nedsatt autonomi, den högsta prioriteringsgruppen.

I ett internationellt perspektiv är det generella hälsoläget bland svenska barn och ungdomar gott eller mycket gott, vilket sannolikt bland annat kan förklaras av att Sverige har en lång tradition av medvetna satsningar på hälsovård och sjukvård som når alla barn och ungdomar. Satsningen på information till och utbildning av föräldrar, framförallt via hälsovården, kan också ha bidragit till denna positiva utveckling. Samstämmiga uppgifter talar för en fortgående generell förbättring av den fysiska hälsan hos barn, även om förekomsten av allergier och diabetes förefaller öka.

Samtidigt rapporteras från olika håll att psykiska och psykosomatiska problem ökar bland barn och ungdomar. Longitudinella studier visar att vantrivsel i skolan föregår oönskade beteenden. En hög andel av eleverna upplever att de är mobbade av andra elever, och så kallade livsstilsrelaterade problem, som övervikt, stress och missbruk, tenderar att öka. Dagens hälsorisker kan inte hanteras enbart inom hälso– och sjukvården. Ett utökat samarbete med andra aktörer som har ansvar för barns vardag, som förskola, skola och socialtjänst, är helt nödvändigt.

Ett generellt problem i vården är att det råder brist på vetenskaplig kunskap om nyttan av och riskerna med många vård– och behandlingsinsatser. I många fall är det vetenskapliga kunskapsunderlaget särskilt svagt när det gäller behandling av kvinnor, barn och äldre, vilket hänger samman med att dessa grupper inte tagits med i kliniska studier i samma utsträckning som män. Bristen på hållbart vetenskapligt underlag innebär ett allvarligt praktiskt hinder för öppna, rationella prioriteringar i vården. Bristen på kunskapsunderlag kan också bidra till de oförklarligt stora variationer i medicinsk praxis och vårdutnyttjande som finns i Sverige.

En annan orsak till skillnader i praxis är att den kunskap som ändå finns tillgänglig, inte används på alla håll inom sjukvården. Inom exempelvis hjärtsjukvården finns det stora variationer mellan olika sjukhus och sjukvårdsregioner, såväl när det gäller utnyttjandet av som väntetider till diagnostiska undersökningar, och behandling med medicinska eller kirurgiska insatser.

Vetenskaplig kunskap om kostnader, nytta och risker med olika vårdinsatser kommer till främst genom klinisk forskning och hälso– och sjukvårdsforskning. Ur hälso– och sjukvårdens synpunkt är det angeläget att denna typ av forskning får sitt berättigade utrymme, vid sidan av den molekylärt inriktade grundforskningen på universitetssjukhusen. För omsättning av forskningsresultat till praxis behövs också ett kontinuerligt och systematiskt arbete med att sammanställa – syntetisera – det kunskapsunderlag som växer fram i enskilda kliniska och hälsoekonomiska studier. På nationell nivå svarar SBU för att koordinera och genomföra detta arbete. För att stödja införandet av evidensbaserad vård och behandling, behöver man intensifiera arbetet med att ta fram riktlinjer för omhändertagande av patienter med olika sjukdomar och tillstånd. Detta blir ett viktigt arbetsområde för Socialstyrelsen framöver.

Patientens ställning

Den svenska hälso– och sjukvårdslagstiftningen förändrades den 1 januari 1999 för att stärka patientens ställning. Ändringarna innebar att vårdgivarnas informationsskyldighet preciserades, samtidigt som patienterna fick ett större inflytande över valet av behandling, när det finns flera medicinskt motiverade behandlingsalternativ. Vidare gäller att patienter som har livshotande sjukdomar, och som står inför svåra medicinska ställningstaganden, i vissa situationer kan få en förnyad medicinsk bedömning ("second opinion").

Socialstyrelsens kartläggningar, liksom kontakterna med huvudmän och patient– och handikapporganisationer, tyder på att 1999 års lagstiftning har lett till många informationsinsatser från vårdgivarnas sida. Det är dock oklart i vad mån patienterna nåtts av för dem relevant information och om patientinflytandet i vården ökat. Rätten till förnyad medicinsk bedömning är åtminstone delvis okänd för stora grupper av patienter, och även hos vårdpersonal. Som redovisas nedan kan man inte finna några tydliga positiva trender när det gäller människors tillfredsställelse med olika aspekter på vården, snarare är trenden den motsatta.

Det är möjligt att vikten av nödvändiga implementeringsinsatser inte uppmärksammades tillräckligt när man införde ny lagstiftning. Det är också möjligt att man inte skall förvänta sig mätbara effekter av en ny lagstiftning av denna karaktär, redan ett par år efter att den trätt i kraft. Å andra sidan kan man konstatera att Sverige numera är det enda land i Norden som inte har en särskild lag om patienträttigheter. Det betyder att de bestämmelser som har betydelse för patientens ställning i vården är utspridda på ett flertal lagar. Lagstiftningen kan vara otillgänglig och svåröverskådlig för patienter, vårdpersonal och allmänheten. Erfarenheterna tyder på att det finns ett pedagogiskt värde i att samla alla relevanta bestämmelser i en särskild patientlag, även om ambitionen inte är att tillförsäkra patienten några nya förmåner eller rättigheter.

Man kan vidare notera att såväl Danmark som Norge har infört lagstadgade möjligheter till fritt sjukhusval. I Sverige finns ingen lagstadgad rätt att välja sjukhus eller specialistmottagning. Från och med den 1 juli 2001 gäller dock en rekommendation från Landstingsförbundet, som bland annat innebär att patienter som har remiss till specialistsjukvård/sjukhusvård, i princip bör ha möjlighet att fritt välja specialistmottagning eller sjukhus var som helst i landet.

Det är också intressant att notera för svensk del att man i Norge har ambitionen att patienter som har rätt till fritt sjukhusval, skall kunna grunda sina val på information om såväl väntetider som kvalitet. När det gäller befolkningens tillfredsställelse med vården tyder uppgifter från de återkommande ULF–undersökningarna på att attityderna till hälso– och sjukvården blivit mer negativa det senaste decenniet. 1992/93 ansåg 9 procent av männen och 12 procent av kvinnorna att de haft anledning att känna ganska stort eller mycket stort missnöje med vården. 1999 hade detta missnöje ökat till 16 procent bland män och 20 procent bland kvinnor. Förändringen kanske delvis kan förklaras av att förväntningarna på vården är högre nu än för ett decennium sedan. I så fall kan den – paradoxalt nog – också vara ett uttryck för att patienternas ställning har stärkts. Detta synsätt stöds dock inte av den SIFO–undersökning som gjordes tidigare i år på uppdrag av Vårdförbundet. Där ansåg 56 procent av kvinnorna och 43 procent av männen att vården hade försämrats de senaste fem åren.

Olika undersökningar visar att missnöjet i hög grad hänger samman med bristande tillgänglighet i vården. Väntetiderna till en första vårdkontakt och till fortsatta vårdinsatser uppfattas av många som långa och besvärliga. I detta avseende får privata vårdgivare något bättre betyg än offentliga, vilket kan förklara varför patienterna är nöjdare med privatläkare än med offentliga vårdcentraler i undersökningar av tillfredsställelsen med vården.

Bristande tillgänglighet – dvs. att överhuvudtaget inte få den vård man behöver, eller att inte få den när man behöver den, kan få allvarliga medicinska och ekonomiska konsekvenser. Målet för ett effektivt hälso– och sjukvårdsystem måste vara att minimera dessa konsekvenser, genom att organisera vården så att olika vårdbehov tas omhand på rätt vårdnivå, och genom att de patienter som har störst behov tas omhand först. En bättre samordning mellan olika enheter och vårdnivåer är ett sätt att korta väntetiderna och öka tillgängligheten till undersökningar och behandlingar. Det är också viktigt att vårdgivarna håller fast vid vetenskapligt grundade indikationer för att sätta in olika vårdåtgärder, och undviker att utvidga behandlingsindikationerna till patienter som kan förväntas ha liten eller ingen nytta av behandlingen (men kan drabbas av komplikationer).

Frågan om patientens ställning i vården handlar inte bara om den enskilda individens rätt till information och delaktighet. En mycket central fråga är om åtgärderna för att stärka patientens ställning kommer alla medborgare tillgodo. Det skulle vara olyckligt om de möjligheter som är förknippade med den nya lagstiftningen, endast kan utnyttjas av dem som redan har goda möjligheter att påverka sin vård och behandling, på bekostnad av svagare grupper. En sådan utveckling skulle kunna leda till ökad segregering i vården.

Årets Folkhälsorapport har redovisat att lågutbildade har sämre hälsa och högre vårdutnyttjande än högutbildade. Studier av öppenvårdsutnyttjande visar att de sociala och geografiska skillnaderna är små, sedan man tagit hänsyn till indikatorer på vårdbehov. Denna del av vården verkar därför ges på relativt lika villkor.

Vissa år ställs en fråga i ULF om man haft behov av att söka läkarvård men inte gjort det. Den andel av befolkningen som ansåg att de hade vårdbehov som inte tillgodosetts, uppgick 1988–89 till cirka 11 procent. Det var större sannolikhet att arbetarna hade vårdbehov som inte var tillgodosedda (14 procent) än att tjänstemännen hade det (9 procent). En analys av samma fråga 1996–99 visar att denna ojämlikhet kvarstår. Icke facklärda arbetare hade vårdbehov som inte var tillgodosedda i mer än dubbelt så hög grad som högre tjänstemän.

Tandvården har länge varit ojämlik. Människor med sämre ekonomi och sämre tandhälsa går inte lika ofta till tandläkaren som de med god ekonomi och god tandhälsa, trots att de har större behov. Dessa förhållanden speglar tydligt att avgifter, när de nått en viss nivå, har en hämmande effekt på människors möjligheter att få vård. Mot denna bakgrund är det bekymmersamt att patientavgifterna har fortsatt att öka de senaste åren.

Förutom skillnader mellan olika socioekonomiska grupper, finns det också systematiska skillnader mellan mäns och kvinnors hälsa och vårdutnyttjande. Kvinnor lever längre och utnyttjar vården mer än män, men anser sig ha sämre subjektiv hälsa och är mer missnöjda med vården. I olika databaser som avspeglar brister och problem i vården, gäller cirka 60 procent av ärendena kvinnliga patienter och 40 procent manliga. Analyser av läkemedelskonsumtionen visar att kvinnor använder mer läkemedel än män, oavsett läkemedelsgrupp, medan kostnaden per förskrivet läkemedel är högre när det gäller män än när det gäller kvinnor. Dessa omständigheter pekar på att det finns all anledning att fortsätta med, och även intensifiera, uppföljningen av jämlikhet och jämställdhet i vården.

Framtidsperspektiv

Mot bakgrund av att de ekonomiska tillväxtprognoserna nu revideras nedåt, samtidigt som behovet av och efterfrågan på vård och omsorg visar en uppåtgående trend, kan det bli nödvändigt att öka sjukvårdsutgifternas andel av BNP. I vilken mån detta blir en realitet beror på om vården lyckas utnyttja det utrymme för effektivisering som ligger i att fokusera på evidensbaserad prevention, vård och behandling. En annan avgörande faktor är i vilken utsträckning man kommer att tackla vårdens finansiella och organisatoriska problem, framförallt de omfattande brister som finns i samordningen mellan olika vårdnivåer, huvudmän och personalkategorier.

Det är idag för tidigt att bedöma vilka effekter regeringens Nationella handlingsplan kommer att få på utvecklingen av hälso– och sjukvården. Att följa upp vilka effekter planen får på primärvårdens utveckling och systemeffektiviteten i hälso– och sjukvården är en aktuell utmaning för sjukvårdshuvudmännen och Socialstyrelsen. En viktig fråga att belysa är i vilken utsträckning de ökade resurserna i primärvården förmår bidra till ökad trygghet och kvalitet i vården av äldre människor. Inom handlingsplanens ram kommer man också att genomföra ett omfattande utvecklingsarbete vad gäller verksamhetsuppföljning och informationsförsörjning i vården. Härigenom kan man utveckla system för öppna redovisningar och jämförande analyser av såväl kostnader och prestationer som kvalitet och resultat i sjukvården.

En strategisk fråga av stor betydelse för framtiden är personalförsörjningen när det gäller flera yrkeskategorier inom hälso– och sjukvården. De internationellt sett relativt låga lönerna i vårdyrkena, samt bristerna i arbetsmiljön, kan bidra till svårigheter att rekrytera och behålla personalen. Den medicinska kvaliteten i vården är beroende av att personalen får möjlighet att tillgodogöra sig den allt snabbare internationella kunskapsutvecklingen. För detta ändamål behövs ett omfattande och kontinuerligt arbete med systematiska kunskapssammanställningar av nytta, risker och kostnader vid alternativa vårdinsatser. Man måste också se till att resultaten tillämpas effektivt i vardagssjukvården, genom utbildning och information. Medan SBU, och i viss mån Läkemedelsverket, arbetar med synteser av det vetenskapliga underlaget för olika vårdinsatser, kommer Socialstyrelsen att förstärka sitt stöd till införandet av evidensbaserad praxis i vården. Detta görs främst genom nationella riktlinjer inom flera stora och betydelsefulla medicinska områden. Riktlinjerna är tänkta att vara ett underlag för lokalt anpassade vårdstrategier. De innehåller även underlag för beslut om öppna prioriteringar, samt rekommendationer beträffande indikatorer för uppföljning av vårdens kvalitet inom olika områden. Detta kommer att vara en viktig utgångspunkt för Socialstyrelsens uppföljningar av vårdens kvalitet och resultat, liksom för verksamhetstillsynen.

För patienterna innebär de nationella riktlinjerna en konkret möjlighet att ta del av objektiv information om god, vetenskapligt grundad vård och behandling. Redan idag kan patienterna via Internet hämta viss information om köer och väntetider i vården. Framtidens patienter kommer emellertid att kräva mer allsidig information om vårdens kvalitet och säkerhet för att kunna göra rationella val mellan olika vårdgivare. De närmaste åren kommer en av de stora utmaningarna för hälso– och sjukvården att vara, att ta fram lättillgänglig och jämförbar kvalitetsinformation för både vårdkonsumenter och professionella grupper.

Hela rapporten i pdf–format (2 438 kB)
Hela rapporten i pdf–format uppdelad per kapitel
Hela rapporten i html–format uppdelad per kapitel

Hosted by Skyddas av