Socialstyrelsens föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg m.m.;

Med stöd av 4 a § i Socialstyrelsens instruktion, jämförd med 3 § 2 stycket lagen (1980:11) /Fotnot: SOSFS 1980:7./ om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. (tillsynslagen), meddelar styrelsen följande föreskrifter för hälso- och sjukvårdspersonalen om avfattande av intyg. Vad som sägs om intyg avser även andra liknande handlingar oavsett hur de betecknas, t.ex. utlåtande och attest.

I denna författning regleras inte i vilka fall hälso- och sjukvårdspersonalen är skyldig att utfärda intyg.

Hälso- och sjukvårdspersonalen bör beakta, att ett intyg kan få avgörande betydelse i såväl offentliga som enskilda rättsförhållanden. Därför skall man noga se till att man endast uttalar sig om förhållanden, som man har tillräcklig kännedom om. För detta krävs som regel en personlig undersökning av eller kontakt med berörd person.
Intygsutfärdaren skall först ta reda på ändamålet med intyget. Om intyget är avsett att åberopas vid en domstol eller hos en annan myndighet skall detta anges i intyget.
Intyget skall innehålla noggranna uppgifter om det material, som ligger till grund för intyget, t. ex. om personlig undersökning vid ett eller flera tillfällen, datum för undersökningen, uppgift om mångårig vård eller bekantskap samt hänvisning till journaler, remissvar eller annat skriftligt material.

Om ett intyg grundas enbart på annat än personlig undersökning, t. ex. skriftligt material eller upplysningar från andra personer, skall detta anges i intyget.
Intygsutfärdaren skall vara objektiv då han samlar in det material som han skall grunda intyget på. Han bör sträva efter att endast avge sådana intyg, som innebär en opartisk bedömning. Av detta följer t. ex. att intyget kan behöva grundas på upplysningar även från andra personer än sådana som anvisats av den som begär intyget. Detta är ofta fallet då parter med skilda intressen står mot varandra, t. ex. vid tvist i fråga om vårdnaden om barn. Om intygsutfärdaren inte får frihet att skaffa det material han behöver för en opartisk bedömning, bör han i princip avböja att utfärda intyget. Om han ändå anser att han av särskilda skäl inte kan avböja detta eller om han i författning eller på annat sätt är ålagd att utfärda intyget, är det särskilt viktigt att materialet redovisas enligt vad som sägs i 3.
Om den som begär ett intyg inte är känd skall identiteten styrkas genom legitimationshandling med foto, t. ex. identitetskort, pass eller körkort. Personuppgifter såsom namn, personnummer och adress skall anges i intyget, liksom uppgift om hur identiteten styrkts. Intyget skall dateras och undertecknas. Intygsutfärdarens namn, tjänsteställning eller befattning och kompetens skall anges med tydliga tryckbokstäver, maskinskrift eller stämpel. Tjänsteställe eller rnottagningslokal med adress och telefonnummer skall anges på samma sätt. Om någon innehar flera befattningar eller är verksam vid olika mottagningar, skall det anges i vilken egenskap respektive vid vilken mottagning som han utfärdat intyget. Den som inte är legitimerad yrkesutövare men som genom förordnande jämställs med sådan, skall även när han är verksam utanför den offentliga hälso- och sjukvården ange grunden för sin behörighet.

För att feltolkningar skall undvikas är det angeläget att intyg skrivs på maskin. Om ett intyg undantagsvis skrivs för hand skall stilen göras så tydlig att den kan läsas utan svårighet.
Uttalandena i ett intyg skall vara så fullständiga och otvetydiga som möjligt och bör göra det möjligt för mottagaren att själv bilda sig en uppfattning om förhållandena. I intyg, som riktar sig till personer som inte kan förväntas vara insatta i medicinskt fackspråk, skall svenska uttryckssätt så långt möjligt användas.

Det är viktigt att det tydligt framgår vad som är utfärdarens egna uttalanden och vilka uppgifter som härrör från andra personer.
Det är angeläget att ett intyg inte ges ett innehåll som kan uppfattas som nedsättande eller kränkande för den person det gäller eller någon honom närstående. Detta är emellertid ibland ofrånkomligt. Med handlingens ändamål i åtanke bör intygsutfärdaren försöka att begränsa sådana uppgifter och endast ta med dem som är nödvändiga för den bedömning som skall göras. Det är också viktigt att vara försiktig med ordvalet. Framförallt gäller detta omdömen om den berörda personen. Uttalanden som kan uppfattas som uttryck för nedsättande moraliska eller sociala värderingar skall undvikas.
Om den som utfärdat ett intyg finner att han på grund av nya uppgifter har anledning att ändra ett uttalande i intyget, skall han snarast underrätta den som begärt intyget om detta. Om det behövs för att förebygga felaktiga bedömningar, skall han också underrätta andra hos vilka intyget kan antagas ha åberopats.

Ändring av en uppgift i ett intyg skall göras på sådant sätt att det – utan att den ursprungliga texten förstörs eller förvanskas – tydligt framgår att det är fråga om en rättelse, när rättelsen har skett och vem som har gjort den. Om ändringen är omfattande kan det vara lämpligt att skriva ett nytt intyg. Det skall i så fall framgå att det tidigare intyget upphävs.
Intyg, som utfärdas på blankett som fastställts av socialstyrelsen eller av annan myndighet i samråd med socialstyrelsen, skall innehålla de uppgifter som förutsätts i blanketten.

___________________

Härigenom upphävs medicinalstyrelsens cirkulär (MF 1964: 34) angående utfärdande av läkarintyg. Författningen ersätter även socialstyrelsens cirkulär (MF 1973: 90) om avfattande av läkarintyg, läkarutlåtande, journaler m. m. till den delen cirkuläret avser intyg och utlåtande.

Denna författning träder i kraft en vecka efter den dag, då författningen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Socialstyrelsens författningssamling.

Hedengren, Alsén, Linde, Näslund, Roos, Östman, Nicolausson, Lundgren, Forsberg /Fotnot: föredragande./
(Byrå SN 1)

Hosted by Skyddas av