Regeringen kan för sin del inte se några
principiella hinder mot att rättshjälpen generellt görs subsidiär
till rättsskyddsförsäkringar. Tvärtom är det enligt regeringens
mening en högst rimlig ordning att den som genom försäkring redan har
ett skydd som täcker den aktuella angelägenheten inte dessutom skall
beviljas rättshjälp. Det viktiga är enligt regeringen i stället att
ett sådant system ges en utformning som ser till att de som behöver rättsligt
stöd också får det. Regeringen konstaterar i sammanhanget att en övervägande
del av Sveriges befolkning numera har rättsskyddsförsäkring och att
det redan gjorts undantag från principen om att rättshjälpen är primär
i förhållande till försäkringar.
Intressant är också bl.a. hur Freivalds försöker få den nya
urholkningen i rättshjälpslagen att inte kollidera med Europarådets resolution (78) 8, som bl.a.
föreskriver att alla skall ha ekonomisk möjlighet att hävda sin rätt,
och att det är statens ansvar att tillse att så kan ske.
Europarådets resolution (78) 8 är
enligt regeringen allmänt hållen. Den innebär i stora drag att alla
skall ha rätt till nödvändigt rättsligt bistånd vid förfaranden i
domstol. Den del av kostnaden för det rättsliga förfarandet som en rättssökande
själv skall stå för får inte överstiga vad denne kan betala utan
otillbörliga svårigheter. Staten skall enligt resolutionen ha ansvaret
för finansieringen av rättshjälpen.
Regeringen menar att resolutionen
naturligtvis bör beaktas vid utformningen av reglerna om rättshjälp.
En regel som innebär att rättsskyddet skall utnyttjas i första hand
medför enligt regeringens mening inte att finansieringen av rättshjälpen
överlåts, utan att statens ansvar kommer in först när en försäkringslösning
inte står den rättssökande till buds. Om de övriga krav som ställs
upp i rekommendationen uppfylls beror enligt regeringen på hur bestämmelserna
utformas.
Inte heller Europarådets
resolution (76) 5 om rättshjälp för utlänningar kommer enligt
regeringen i strid med förslaget om att göra rättshjälpen subsidiär
till rättsskyddet.
Och
så följer varför regeringen anser sig måste inskränka rättshjälpen:
Regeringen konstaterar vidare att det inom rättsväsendet
under innevarande mandatperiod skall sparas sammanlagt en miljard kronor
varav 600 miljoner kronor skall läggas ut under budgetåren 1997 och
1998. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet kan enligt
regeringen stora besparingar göras. Regeringen uppskattar besparingarna
på rättshjälpsanslaget till knappt 200 miljoner kronor. Härtill
kommer andra besparingar som inte är direkt mätbara eller kan anges i
siffror. Eftersom de nya reglerna inte kommer att gälla i ärenden där
rättshjälp beviljats enligt den nuvarande lagen kommer besparingarna
att slå igenom fullt ut först efter att den nya lagen trätt i kraft.
Regeringen beräknar att besparingen det första året torde uppgå till
ca 75 miljoner kronor och först året därefter till närmare 200
miljoner kronor.
Här nedan följer hela avsnittet:
Utgångspunkter för
regeringens förslag
Förhållandet mellan rättsskyddsförsäkringarna och rättshjälpen
var föremål för överväganden redan i samband med rättshjälpslagens
tillkomst (se prop. 1974:2 s. 240) och den har under åren därefter
kommit att aktualiseras i olika sammanhang.
År 1983 infördes det s.k. fastighetsundantaget i 8 § första
stycket 9 rättshjälpslagen (prop. 1982/83:61 s. 32 f, JuU 1982/83:19,
rskr. 172). Bestämmelsen har därefter ändrats vid två tillfällen
(prop.1987/88:73, JuU 1987/88:21, rskr. 193 och prop. 1988/89:117, JuU19,
rskr. 259). I sin nuvarande lydelse innebär den att ägaren eller
tidigare ägare av en fastighet eller en byggnad som huvudregel inte får
beviljas rättshjälp i angelägenhet som avser fastigheten eller
byggnaden om han har eller borde ha haft rättsskyddsförsäkring.
Vidare föreslog Rättshjälpskommittén år 1984 i betänkandet
(SOU 1984:66) Den allmänna rättshjälpen att rättshjälpen skulle göras
subsidiär till rättsskyddet i angelägenheter som rörde motordrivna
fordon, husvagnar och båtar. Förslaget ledde emellertid inte till
lagstiftning.
År 1988 infördes i 8 § första stycket 10 rättshjälpslagen
en bestämmelse som innebär att rättshjälp i princip inte får beviljas
i angelägenhet enligt trafikskadelagen eller rörande skadestånd som kan
betalas från en föreliggande ansvarsförsäkring (prop. 1987/88:73,
JuU21, rskr. 193).
I ett utkast till lagrådsremiss som utarbetades inom
Justitiedepartementet år 1992 föreslogs att den allmänna rättshjälpen
borde göras generellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar på så
sätt att rättshjälp inte skulle få beviljas i angelägenheter som
omfattades av rättsskyddsförsäkringar eller liknande rättsskydd. Vid
överläggningar i Justitiedepartementet framkom emellertid att frågan
behövde övervägas ytterligare, och några förändringar föreslogs
inte i den proposition som senare förelades riksdagen (prop.
1992/93:109). Departementschefen anförde emellertid (s. 19 f) att den
allmänna rättshjälpen på sikt borde göras generellt subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.
Utskottet uttalade sig inte i frågan (1992/93:JuU12).
Rättshjälpsutredningen föreslog en reglering som innebär
att rättshjälpen blir subsidiär till rättsskyddsförsäkringar. Enligt
förslaget skall rättshjälp inte kunna beviljas den som har eller borde
ha haft en rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelägenheten
såvida det inte föreligger synnerliga skäl att bevilja rättshjälp med
hänsyn till den rättssökandes personliga förhållanden och angelägenheternas
art och betydelse.
Remissutfallet är blandat. En stor del av kritiken riktar
sig mot förslagets utformning. Flera hävdar att ett stort antal rättssökande
med utredningens förslag riskerar att ställas utan rättsligt stöd.
Andra remissinstanser framför mer principiella skäl mot förslaget såsom
att rättslig hjälp är ett statligt ansvar som inte kan överlåtas på
privata subjekt eller att en ordning där statlig rättshjälp är subsidiär
till rättsskyddsförsäkringar inte skulle vara förenliga med Europarådets
resolutioner om rättshjälp.
Regeringen kan för sin del inte se några principiella
hinder mot att rättshjälpen generellt görs subsidiär till rättsskyddsförsäkringar.
Tvärtom är det enligt regeringens mening en högst rimlig ordning att
den som genom försäkring redan har ett skydd som täcker den aktuella
angelägenheten inte dessutom skall beviljas rättshjälp. Det viktiga är
enligt regeringen i stället att ett sådant system ges en utformning som
ser till att de som behöver rättsligt stöd också får det. Regeringen
konstaterar i sammanhanget att en övervägande del av Sveriges befolkning
numera har rättsskyddsförsäkring och att det redan gjorts undantag från
principen om att rättshjälpen är primär i förhållande till försäkringar.
Europarådets resolution (78) 8 är enligt regeringen allmänt
hållen. Den innebär i stora drag att alla skall ha rätt till nödvändigt
rättsligt bistånd vid förfaranden i domstol. Den del av kostnaden för
det rättsliga förfarandet som en rättssökande själv skall stå för får
inte överstiga vad denne kan betala utan otillbörliga svårigheter.
Staten skall enligt resolutionen ha ansvaret för finansieringen av rättshjälpen.
Regeringen menar att resolutionen naturligtvis bör beaktas
vid utformningen av reglerna om rättshjälp. En regel som innebär att rättsskyddet
skall utnyttjas i första hand medför enligt regeringens mening inte att
finansieringen av rättshjälpen överlåts, utan att statens ansvar
kommer in först när en försäkringslösning inte står den rättssökande
till buds. Om de övriga krav som ställs upp i rekommendationen uppfylls
beror enligt regeringen på hur bestämmelserna utformas.
Inte heller Europarådets resolution (76) 5 om rättshjälp
för utlänningar kommer enligt regeringen i strid med förslaget om att göra
rättshjälpen subsidiär till rättsskyddet.
Regeringen konstaterar vidare att det inom rättsväsendet
under innevarande mandatperiod skall sparas sammanlagt en miljard kronor
varav 600 miljoner kronor skall läggas ut under budgetåren 1997 och
1998. Om rättshjälpen görs subsidiär till rättsskyddet kan enligt
regeringen stora besparingar göras. Regeringen uppskattar besparingarna på
rättshjälpsanslaget till knappt 200 miljoner kronor. Härtill kommer
andra besparingar som inte är direkt mätbara eller kan anges i siffror.
Eftersom de nya reglerna inte kommer att gälla i ärenden där rättshjälp
beviljats enligt den nuvarande lagen kommer besparingarna att slå igenom
fullt ut först efter att den nya lagen trätt i kraft. Regeringen beräknar
att besparingen det första året torde uppgå till ca 75 miljoner kronor
och först året därefter till närmare 200 miljoner kronor.
Utskottet återkommer till budgetfrågorna på rättshjälpsområdet
i betänkandet 1996/97:JuU1.
|
Skyddas av
