| Fler människor än tidigare överlever idag trafikolyckor
men blir i många fall skadade för livet. Ca 70 000 människor per år
råkar ut för någon form av trafikskada. Av dessa beräknas ca 16 000
få bestående besvär framför allt med nacken varvid s.k. pisksnärtskada/whiplashskada
anses föreligga. Många blir friska inom ett år medan andra får bestående
skador.
De flesta av dessa nackskador är osynliga vilket försätter den
skadade i en svår situation gentemot sjukvården och försäkringsbolagen.
Bevisbördan ligger idag hos den trafikskadade att göra sin röst hörd
för att kunna få ersättning från försäkringsbolagen. De
trafikskadade hamnar idag i underläge eftersom de oftast bara har en läkare
som företräder dem medan försäkringsbolagen kan ha flera
specialister som samstämmigt intygar till bolagens fördel. Försäkringsbolagen
beviljar numera allt mera sällan juridisk hjälp för den skadelidande.
Rätten till ombud finns inte längre utan det är försäkringsbolagens
egen välvilja som avgör om ersättning ska lämnas för ett ombud.
Detta bidrar till att många trafikskadade har svårt att få gehör för
sin skada och framställa krav på ersättning. Detta bör ges
regeringen till känna.
Läkare som arbetar som sakkunnigläkare för försäkringsbolag får
en mycket betydande roll vid bedömningar av bl.a. sambandsfrågor vid
reglering av exempelvis whiplashskador. Allt oftare leder detta till
fall för tingsrättens avgörande, men eftersom rättsskyddet i hemförsäkringen
i regel enbart täcker processen i tingsrätten så stannar de flesta ärenden
där. Få har möjlighet att driva processen vidare. Ofta framkommer
skillnader mellan den behandlande läkaren och försäkringsbolagens läkares
bedömningar. Utfallet blir oftast till försäkringsläkarens - och försäkringsbolagets
- fördel. Det finns idag en beroendeställning mellan försäkringsläkaren
som uppdragstagare och försäkringsbolaget som uppdragsgivare. Detta är
otillfredsställande och bör ses över. Detta bör ges regeringen till
känna.
Det som är det mest anmärkningsvärda är att försäkringsläkarna
inte står under Socialstyrelsens tillsyn. Läkarna kan därför inte ställas
tills vars för sina medicinska bedömningar. De betraktas som tjänstemän
och anses därför inte utöva vård och behandling enligt lagen om
yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvårdslagen. Dessa läkare träffar
heller aldrig den skadelidande. De agerar helt utan granskning från någon
utomstående. Endast Finansinspektionen kan komma att ha synpunkter då
försäkringsläkarna arbetar som tjänstemän och icke som läkare.
Finansinspektionen har hitintills dock bara intresserat sig för de
ibland alltför långa handläggningstiderna. Försäkringsläkarnas
medicinska ansvar bör ses över. Detta bör ges regeringen till känna.
De behandlande läkarna ska också stå till svars för alla sina bedömningar.
De arbetar hela tiden med vetskap om att all deras behandling,
medicinering och intygsskrivande kan komma att granskas. Trots alla
dessa krav uppstår det ofta att den behandlande läkarens bedömning
ifrågasätts. Bl.a. i tvistemål framställs behandlande läkare som
okunnig då behandlande läkare oftast saknar specialistkompetens, medan
försäkringsläkarna har flera specialister att tillgå. Den
behandlande läkaren som träffar den skadade och kan följa och läsa
av patientens tillstånd står däremot under Socialstyrelsens och
ansvarsnämndens tillsyn. Den behandlande läkaren måste följa de
juridiska reglerna och den etik som gäller för alla läkare. Detta gäller
inte för försäkringsläkarna. Vid bedömning av skador bör
skillnaderna i medicinskt ansvar mellan de båda läkarkategorierna
utredas. Detta bör ges regeringen till känna.
Förutsättningarna för dessa två läkargrupper är mycket vitt
skilda. Den beroendeställning som försäkringsläkaren har till sin
arbetsgivare/uppdrags- givare måste uppmärksammas. Risken att försäkringsläkarna
företräder sin uppdragsgivare är uppenbar. De är konsulter och i
vissa fall anställda av försäkringsbolagen. Även om de inte har
beslutanderätt i skadeärenden, så väger försäkringsläkarnas ord
mycket tungt när försäkringsbolagen fattar sina beslut.
När bolagens sakkunniga läkare skriver sina utlåtanden i
skaderegleringsprocesser följer inte dessa Socialstyrelsens
rekommendationer om hur ett läkarintyg skall utformas. Detta innebär
inte bara att de inte uppfyller sina uppdrag som läkare, de friskriver
sig även från att ta ansvar för sina utlåtanden, vilket behandlande
läkare inte kan göra. Kvaliteten i skaderegleringsprocessen kan höjas
genom att läkarintygen omfattas av likartade krav på utformning. Detta
bör ges regeringen till känna.
Stockholm den 3 oktober 2001
Viviann Gerdin (c)
|
Skyddas av
