Sociala konsekvenser för bilister med diagnosen whiplash associated disorders (WAD)

Akut- och Katastrofmedicinskt Centrum
Olycksanalysgruppen
Norrlands Universitetssjukhus
Umeå, Sverige

Föreliggande kvalitativa studie har utförts vid Akut- och Katastrofmedicinskt Centrum, Olycksanalysgruppen, Norrlands Universitetssjukhus i Umeå. Bidrag har erhållits av Länsförsäkringar Västerbotten och Sparbanken Sverige AB genom lokal sparbank i Umeå - fond för ekonomisk och social forskning. Ett tack riktas också till Hans Stenlund vid Institutionen för Epidemiologi och folkhälsovetenskap för bistånd med statistikberäkning.

Innehåll

INLEDNING

En betydande del av bilister som skadats i tätort, ofta vid påkörning bakifrån har fått skador i halsryggen. Vissa har utvecklat långtidssymptom s.k. Whiplash-Associated Disorders (WAD) (Cassidy ed; Quebec Task Force 1995). I fortsättningen används benämningen WAD på de följdtillstånd som här diskuteras. Tio procent av dem som skadats vid påkörning bakifrån har fått sådana besvär att de måste söka sjukhusvård (Englund et al 1998). En studie har visat att fyra hundra personer i Sverige årligen fått besvär av sådan dignitet att de fått en invaliditetsprocent som uppgått till minst 10 procent. Tidigare forskning i bl.a. Japan och Kanada har visat att skadefrekvensen ökat under 1990-talet (Ono och Kanno 1993). Den genomsnittliga skadeincidensen för personer som sökt sjukhusvård för WAD-besvär i Umeå tätort under åren 1990-1997 är 13 per 10 000 invånare.

Tabell 1. Skador med diagnosen WAD efter bilolyckor i Umeå tätort, åren 1990-1997 (n).

En irländsk studie visade, att 26 procent av skadade med WAD ett år efter skadetillfället hade smärtbesvär (Deans et al 1987). Hildingsson och Toolanen (1990) påvisade långtidskonsekvenser för var tionde person medan brittiska forskare fann att tolv procent med WAD hade besvär efter tio år (Gargan et al 1990). Fyra studier har visat att skadade upplever psykiskt lidande (Andersson et al 1994, Borchgrevink 1997, Radanov et al 1995, Mayou et al 1997).

En studie vid Olycksanalysgruppen, Norrlands Universitetssjukhus (NUS) i Umeå visade att 55 procent av alla bilister i sjukpenningberättigad ålder som 1990-1991 hade skadats i trafiken i Umeå hade ”mjukdelsskador” i halsryggen (Bylund och Björnstig 1998). Samma studie som också speglade situationen den 1/1 1996, visade att nio var sjukpensionerade och sex fortfarande var sjukskrivna p.g.a. WAD av de totalt 18 personer som ej kunnat återgå i arbete efter skadehändelsen.

SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING

I föreliggande studie studeras individen i ett holistiskt perspektiv (Swedner och Swedner 1996; Andersson et al 1998). Intresset fokuseras mot att analysera de långsiktiga sociala konsekvenserna för skadade med WAD som ingått i den tidigare studien.

MATERIAL OCH METOD

Förkortningen WAD används som definition på Whiplash-Associated Disorders som följdtillstånd sex till åtta år efter skadehändelsen. Två andra viktiga begrepp som har betydelse i denna studie är begreppen funktionshinder och handikapp. Med begreppet funktionshinder menas den skadades minskade möjligheter att vara delaktig i samhället, också i sitt normala sociala liv genom att hon inte kan använda sina funktioner på ett obehindrat sätt. Smärta kan orsaka att en person är funktionshindrad (Nordhoff 1996). Begreppet handikapp ska däremot betraktas som ett miljörelaterat begrepp d.v.s. det är den sociala miljön som omgärdar individen som begränsar förmågan. Ett fjärde begrepp som används är begreppet självupplevda besvär d.v.s. sociala följdtillstånd som uppstått efter att individen sökt kontakt med hälso- och sjukvården (föreställningar om den egna situationen, nätverket och fritiden). Det sista begreppet som definieras i föreliggande studie är social process som ska förstås som de förändringar som ägt rum i den s.k. systemvärlden (arbetsliv mm) där arbetsförmåga, fritidsliv och socialt nätverk ingår.

Materialet omfattar 140 personer med enbart skadediagnosen ”distorsio colli” (stukning i halsrygg) vilka skadats i bilkrascher i Umeå stad under åren 1990 och 1991. Populationen har indelats i fyra grupper ur vilka intervjupopulationen valts och utkristalliserats enligt följande:

1. Femton långtidssjukskrivna som 1 januari 1996 fortfarande var sjukskrivna eller som var sjukpensionerade på grund av skadan (grupp WAD A).

2. De övriga 32 sjukskrivna med begränsad sjukskrivningstid som skadats under åren 1990-91 och som varit sjukskrivna mellan sju dagar upp till 2 1/2 år (grupp WAD B).

3. Sjutton personer som varit sjukskrivna mellan en och sex dagar (grupp WAD C).

4. De 76 icke-sjukskrivna analyseras efter slumpmässigt urval av vartannat fall så att 38 personer slumpades till intervjupopulationen (grupp WAD D).

Ett informationsbrev om studien utsändes till samtliga i februari 1998 varefter telefonkontakt togs för tidsbokning av intervju. I WAD A avböjde en person att medverka. I WAD B ville totalt sex personer ej medverka medan en person ej kunde nås. I WAD C hade en person avlidit, tre personer ville ej medverka av olika skäl och en person kunde ej nås. I WAD D avböjde tre personer att delta medan sex ej kunde nås. En bortfallsanalys har utförts utifrån variablerna kön, ålder och sjukskrivningstid. Den bortfallsanalys som skett ger inga evidens för att bortfallsgruppen skiljer sig från respondentgruppen i dessa variabler. Avseende studiens kvalitativa karaktär utgör de 80 personer som intervjuats en god bas för att besvara de frågeställningar som rests. Följande sju klassificeringar har gjorts över tänkbara besvär relaterade till sociala processer som berör individen.

2. Måttliga självupplevda besvär
B. Inga problem i sociala processer
C. Måttliga problem i sociala processer
D. Omfattande problem i sociala processer

3. Omfattande självupplevda besvär
E. Inga problem i sociala processer
F. Måttliga problem i sociala processer
G. Omfattande problem i sociala processer

Med utgångspunkt av ovanstående kategorisering definieras de självupplevda besvären enligt följande:

A. Inga/ringa självupplevda besvär samt inga/ringa problem i sociala processer. Respondenten är symptomfri och saknar helt besvär. De sociala processerna är opåverkade.

B. Måttliga självupplevda besvär samt inga/ringa problem i sociala processer. Respondenten upplever att symptomen stagnerat med tiden. De sociala processerna är opåverkade och individens miljö kännetecknas av trygghet. Familjerelationerna är oförändrade. Personen befinner sig i arbetslivet eller studerar. Förväntningar finns att skadan återställs i framtiden.

C. Måttliga självupplevda besvär samt måttliga problem i sociala processer. Respondenten upplever att symptomen stagnerat med tiden. Personen befinner sig i arbetslivet eller studerar. Förändringar i familjelivet (svårt med förståelse inom familjen och/eller större fördelning av sysslorna i hushållet). Individens miljö kännetecknas av oroligheter. Förväntningar finns att skadan återställs i framtiden.

D. Måttliga självupplevda besvär samt omfattande problem i sociala processer. Respondenten upplever att symptomen stagnerat med tiden. Problem i sociala processer har även ökat och utmärks av en ogynnsam miljö. Personen saknar arbetslivet och det sociala liv som följer av ett yrkesliv. Förhoppningar finns ej att man blir återställd i framtiden.

E. Omfattande självupplevda besvär samt inga/ringa problem i sociala processer. Respondenten upplever symptomen som förvärrade. Trots omfattande besvär befinner sig personen i arbetslivet antingen i förvärvsarbete eller studier. Familjelivet har ej förändrats nämnvärt. Det sociala nätverket är konstant. Individens miljö kännetecknas av trygghet. Förhoppningar finns ej att man blir återställd i framtiden.

F. Omfattande självupplevda besvär samt måttliga problem i sociala processer. Respondenten upplever skadan som plågsam och upplever att symptomen förvärrats med tiden. Personen klarar av att arbeta. Familjelivet har påverkats måttligt, bl.a. har familjemedlemmarna fått dela mer på sysslorna etc. Det sociala livet med vänner har förändrats något. Individens miljö utmärks av oroligheter. Förhoppningar finns ej att man blir återställd i framtiden.

G. Omfattande självupplevda besvär samt omfattande problem i sociala processer. Respondenten upplever svårare symptom som förvärrats. Meningsuttryck för en plågsam process och lidande är utmärkande. Personen klarar inte av att arbeta. Påfrestningar kännbara för familjelivet. Det sociala livet med vänner och fritidsaktiviteter har blivit inskränkt till följd av skadan. En ogynnsam miljö omgärdar individen. Förhoppningar finns ej att man blir återställd i framtiden.

Personliga djupintervjuer har skett med 37 respondenter och telefonintervjuer genomförts med 43 personer. I studien ingår totalt 80 respondenter vilket motsvarar en svarsfrekvens på 78 procent. Intervjuerna har genomförts under tiden februari-september månad 1998. Av de som intervjuades utgjordes 54 personer (68 procent) av kvinnor och 26 personer (32 procent) av män. WAD A-gruppen utgjordes av 9 kvinnor och 5 män. Gruppen WAD B bestod av 21 kvinnor och 4 män. WAD C-gruppen bestod av 7 män och 5 kvinnor. Grupp WAD D bestod av 20 kvinnor och 9 män. Medelåldern för skadade i WAD A-gruppen var 46 år, i WAD B-gruppen 42 år, i WAD C-gruppen 40 år samt för WAD D-gruppen; 41 år.

RESULTAT

De variabler som undersökts har indelats efter dess betydelse på de sociala processer som påverkat individen men även utifrån vilka subjektivt självupplevda besvär som respondenterna givit uttryck för under intervjuerna.

WAD som social process

De skadade som var långtidssjukskrivna eller sjukpensionerade sex år efter skadehändelsen (WAD A) kännetecknas som grupp av omfattande självupplevda besvär av skadan och en majoritet uppvisar måttliga eller omfattande problem i de sociala processerna. Detta sammantaget visar att denna grupp fått de svåraste sociala komplikationerna på lång sikt. Se Figur 1.

Figur 1. Långtidssjukskrivna/sjukpensionerades självupplevda besvär (WAD A) (absoluta tal).

Figur 2. Självupplevda besvär hos nackskadade med en sjukskrivningstid mellan sju dagar upp till 2 ½ år. (WAD B) (absoluta tal).

Figur 3. Självupplevda besvär hos nackskadade med en sjukskrivningstid mellan en och sex dagar (WAD C) (absoluta tal).

Figur 4. Självupplevda besvär hos nackskadade som ej varit sjukskrivna (WAD D) (absoluta tal).

Fler än hälften i WAD A uppger sig ha fått förvärrade fysiska besvär med åren samtidigt som de lever i en orolig och ogynnsam social miljö. Med oroliga respektive ogynnsamma förhållanden i den skadades sociala miljö karaktäriseras av att individen t.ex. fått sitt fritidsliv och det sociala umgängeslivet med vänner inskränkt. En majoritet av de skadade i grupp WAD B har jämfört med grupp WAD A inte upplevt några större problem i de sociala processerna. En övervägande majoritet (85 procent) av de skadade i WAD A betraktade sig själva som funktionshindrade medan 60 procent i WAD B betraktade sig som funktionshindrade i ett eller annat avseende. Skadade som varit sjukskrivna mellan en och sex dagar (WAD C) kan karaktäriseras som en grupp med måttliga självupplevda besvär med inga eller ringa problem i de sociala processerna. Tre personer upplevde sig vara funktionshindrade i denna grupp. I WAD D där flertalet inte hade några långtidsbesvär, upplevde 16 procent av de skadade att de var funktionshindrade. En man i 30-års åldern som haft bil- och motorintresse på fritiden före skadetillfället, berättade under intervjun att han inte längre kan reparera bilar på grund av smärta och värk. Detta funktionshinder var enligt mannen den största förlusten i fritidslivet. Bland samtliga intervjupersoner i de fyra grupperna uppgav 19 procent att de hade en känsla av att vara funktionshindrad på grund av skadan. Exempel på detta är en kvinna som efter skadehändelsen har svårt att åka buss på grund av nacksmärtor. Detta har inneburit en stor begränsning i kvinnans möjligheter att förflytta sig i samhället. Andra intervjupersoner har redogjort för besvär med att sitta stilla långa stunder bl.a. svårigheter vid bio- och teaterbesök. En manlig respondent berättade att han vid biobesök alltid fick sätta sig längst bak i salongen eftersom han regelbundet måste ställa sig upp för att lindra sin värk. En kvinna i 20-års åldern redogjorde för sina besvär när hon gick på undervisning. På grund av koncentrationssvårigheter och svårigheter att skriva var kvinnan tvungen att placera en mindre bandspelaren längst fram i klassrummet.

Självupplevda besvär

Vilka självupplevda besvär hade de skadade en kort tid efter skadehändelsen? Hur har de självupplevda besvären förändrats över tid? Tabell 4 åskådliggör olika rapporterade besvär kort tid efter skadehändelsen (från några dagar till ett par veckor) jämfört med situationen sju till åtta år efter skadetillfället.

Tabell 3. Psykologiska och fysiologiska besvär i undersökningspopulationen .

Psykologiska och fysiologiska indikatorer över självupplevda WAD-besvär	Några veckor efter skade- tillfället	Mät- tillfället år 1998	Några veckor efter skade- tillfället	Mät- tillfället år 1998	Några veckor efter skade- tillfället	Mät- tillfället år 1998	Några veckor efter skade- tillfället	Mättillfället år 1998
Besvär	WAD A (n=14)	WAD A (n=14)	WAD B (n=25)	WAD B (n=25)	WAD C (n=12)	WAD C (n=12)	WAD D (n=29)	WAD D (n=29)
Nacksmärtor	8	10	16	13	6	3	14	11
Huvudvärk	7	4	9	9	0	3	6	3
Domningar (armar, fingrar)	7	7	8	4	2	0	3	4
Koncentrations- svårigheter	3	3	0	0	0	0	0	0
Axelsmärtor	5	3	5	5	0	0	4	1
Stelhet	2	1	4	2	3	3	5	3
Yrsel	5	5	2	1	1	0	0	0
Synproblem (t.ex. dimsyn)	2	2	3	3	0	1	0	0
Sömnsvårigheter	2	0	1	2	1	1	1	1
Minnessvårigheter	2	4	0	0	0	0	1	0
Öronsus/problem med ljud	4	3	1	1	0	0	0	0
Illamående	2	1	1	1	1	0	4	2
Deprimerad	0	0	0	0	1	0	1	0

Bland de skadade som tillhör grupp WAD A har åtta personer uppgivit att de har fler än fem psykologiska och/eller fysiologiska symptom sju till åtta år efter skadehändelsen. I grupp WAD B har endast två personer fler än fem symtom vid mättillfället år 1998. Studien visar att de mest förekommande självupplevda besvären är nacksmärtor och huvudvärk både bland långtidssjukskrivna, sjukpensionerade och de som varit sjukskrivna under en kortare tid.

Konsekvenser för arbetsliv

Fyra av 15 som var långtidssjukskrivna eller sjukpensionerade efter sex år hade återgått i arbete vid intervjutillfället sju till åtta år efter skadehändelsen. Ingen av dem arbetade dock heltid. Ett anmärkningsvärt resultat inom WAD A var att två personer uppgav att de skulle kunna klara av att arbeta heltid trots det faktum att de vid intervjun fortfarande var långtidssjukskrivna eller sjukpensionerade. De båda fallen gäller en man i 30-års åldern och en kvinna i 20-års åldern. Två andra respondenter var arbetslösa vid intervjutillfället och ansåg sig arbetsförmögna.

Bland de skadade som varit sjukskrivna mellan sju dagar och 2 1/2 år (WAD B) uppgav 21 av 25 att de arbetade idag. Av de fyra personer som ej arbetade uppgav tre respondenter att de inte skulle kunna klara av att arbeta. Dessa utgjordes av en kvinna i 30-års-åldern som var sjukskriven samt en kvinna i 60-års-åldern och en kvinna i 40-års-åldern som båda var sjukpensionerade. I WAD C svarade tio personer att de arbetar idag. I denna grupp återfinns emellertid skadade som erhållit en fastställd invaliditetsgrad. En man i 50-års-åldern arbetar heltid samtidigt som han har flera besvär efter skadehändelsen och har en fastställd invaliditet om 20 procent.

Kvinnorna i studien upplever sig i större utsträckning mer arbetsförmögna än männen. 85 procent av samtliga kvinnor i undersökningen har uppgivit att de tror att de skulle kunna klara av ett arbete. 67 procent av de undersökta männen svarade att de skulle kunna klara av ett arbete. Av de kvinnor som intervjuats i WAD A har endast tre av nio kvinnor svarat att de tror att de klarar av ett arbete. I WAD B har inga könsskillnader påträffats. Under intervjuerna tillfrågades även de skadade huruvida de i framtiden tror att de kommer att bli helt återställda från sina WAD-besvär. Resultatet från samtliga grupper framgår i följande diagram.

Femton personer har blivit helt återställda efter skadehändelsen samtidigt som elva personer tror att symptomen kommer att försvinna i framtiden. 42 av de intervjuade uppgav att de ej skulle tillfriskna i framtiden.

Den skadade och familjelivet

För ett flertal skadade har familjen haft stor betydelse tiden efter skadetillfället. Femtiotvå av personerna var gifta eller sammanboende. Tjugoåtta personer levde ensamma. Det sociala stöd och den hjälp som den egna familjen gett till den skadade har värderats mycket högt av den skadade personen själv. En viktig konklusion är, att ju allvarligare WAD upplevs av en person, desto större blir påverkan på de sociala processer som kringgärdar individen. I WAD A har störst påfrestningar konstaterats. I denna grupp har den skadade i större utsträckning än i de andra grupperna upplevt svårigheter inom den egna familjen. En kvinna i 20-års-åldern har efter att ha fått en WAD-diagnos inte klarat av att bära sitt barn. En annan kvinna i 30-års-åldern har under lång tid upplevt skuldkänslor för att hon inte ägnat tillräckligt mycket tid och uppmärksamhet åt de egna barnen. En tredje kvinna i 20-års-åldern berättade under intervjun att hennes sambo inte visade någon förståelse för hennes skada och smärta, vilket enligt kvinnan kom att resultera i att paret separerade något år efter skadetillfället. Det är emellertid viktigt att även förstå förekomsten av de sociala följderna för dem som varit sjukskrivna under kortare tid. I WAD C-gruppen återfinns en kvinna i 40-års-åldern som berättade att hon inte på grund av smärtan klarade av att bära sina egna barn när de var små.

Förnyat fritidsliv

För ett flertal av de skadade har det skett betydande förändringar i fritidslivet. Oavsett om den skadade har kunnat återvända till arbetsmarknaden eller ej, så har fritidslivet genomgått förändringar. I WAD A har så gott som samtliga skadade (13 av 14) fått uppleva stora inskränkningar i fritidslivet. Inga påvisbara könsskillnader kunde konstateras. Bland de skadade som varit sjukskrivna mellan sju dagar och 2 1/2 år (WAD B) uppgav hälften att fritidslivet förändrats på grund av WAD. Bland de icke-sjukskrivna (WAD D) uppgav 12 av 29 att fritidslivet var förändrat. Bland de långtidssjukskrivna har inskränkningen i fritidslivet varit betydande. Majoriteten av de skadade i denna grupp utövade aktiva fritidsaktiviteter före skadehändelsen som idrott t.ex. skidåkning och löpning. Även fritidsaktiviteter som dans och litteratur hade inskränkts hos ett par skadade.

Kontakten med vänner på fritiden kan sägas ingå i individens sociala nätverk. En majoritet av intervjupersonerna uppgav att vänner i omgivningen haft en stor betydelse tiden efter skadetillfället och de hade upplevt ett starkt stöd från sina vänner. Emellertid visade undersökningen att hälften av respondenterna i studien upplevt förändringar i det egna sociala nätverket. 52 procent svarade att nätverken varit oförändrade tiden efter skadehändelsen. Var femte skadad (22 procent) uppgav att nätverket reducerats och att de förlorat vänner efter skadehändelsen. Hit hör även den skadades upplevelse av socialt stöd från omgivningen. Likaså i vilken utsträckning som den skadade känt förståelse från omgivningen. Eftersom WAD inte är direkt synlig för omgivningen har flera av intervjupersonerna haft svårigheter att förklara symptomen de fått. I kontakterna med omgivningen är den skadades möjligheter att kunna tala om sina besvär betydelsefull. Intervjupersonerna tillfrågades i vilken utsträckning de har kunnat tala med vänner om sin smärta och tankar om skadan. Knappt hälften av samtliga intervjuade uppgav att de hade haft en sådan möjlighet. 42 procent av samtliga respondenter i grupperna WAD A-D svarade nekande på denna fråga. Studien ger inga evidens för att det skulle föreligga några skillnader mellan WAD A, WAD B, WAD C respektive WAD D avseende den skadades upplevelse om möjligheter att tala om skadan, smärta och tankar.

Under intervjuerna framkom också att knappt hälften av de skadade har upplevt att de fått förståelse från medmänniskor när de berättat om sina besvär. Sexton procent av de skadade i grupperna WAD A, WAD B och WAD C svarade att de inte själva upplevt att omgivningen visat någon förståelse efter att de talat om sina besvär.

DISKUSSION

Denna studie har visat på flera långtidskonsekvenser och inskränkningar för personer med WAD avseende arbetsliv, familjeliv och fritidsliv. Undersökningen är baserad på ett totalmaterial som omfattar personer med WAD-diagnos som drabbat bilister i Umeå tätort åren 1990 respektive 1991. Materialet består av djupintervjuer vilket gör att vi har god kunskap om hur varje skadad upplevt sin situation. Svarsfrekvensen blev 78 procent, vilket måste ses som godtagbart jämfört med tidigare studier inom området (Borchgrevink et al 1996). Andra studier har visat att kvinnor haft de längsta sjukskrivningstiderna i samband med en WAD-diagnos. Forskning har även påvisat könsskillnader i ett skadematerial om WAD (Balla 1980; Björnstig et al 1990; Bovim et al 1994; Drottning et al 1995). Även andra socialvetenskapliga studier har visat att kvinnor får svårare följdtillstånd än män efter skadehändelser (Haukeland 1996; Lundälv 1998). En norsk studie visade, att skadade med WAD-diagnos som återgått till sitt arbete och normala liv omedelbart efter skadehändelsen hade bättre återhämtning än de som varit sjukskrivna och passiva (Borchgrevink et al 1998).

I andra undersökningar har diskuterats i vilken utsträckning som personer med sociala problem varit överrepresenterade bland trafikskadade. Mayou och Bryant (1996) konstaterade att det var fem gånger vanligare för personer som haft psykologiska problem före skadehändelsen att de i samband med WAD skulle få svårare sociala följder. En svensk studie kunde dock inte finna några evidens för några påvisbara fall där skadade med sociala problem skulle vara överrepresenterade (Andersson et al 1997). De skadades sociala situation kan generellt sätt sägas vara god. Emellertid finns påvisbara skillnader mellan de skadade i grupp WAD A och WAD B. Skadade i den första gruppen (WAD A) har uppgivit fler symptom än respondenterna i den andra gruppen. Ett annat intressant resultat är att 15 personer i WAD D har uppgivit självupplevda besvär som kan karaktäriseras som måttliga besvär trots att denna grupp ej varit sjukskriven.

Vår studie visar att de mest förekommande självupplevda besvären är nacksmärtor och huvudvärk både bland långtidssjukskrivna, sjukpensionerade och de som varit sjukskrivna under en kortare tid. Detta fenomen har även tidigare forskning konstaterat (Pettersson 1996; Mayou och Bryant 1996). De personer som har långtidskonsekvenser mellan sex och åtta år i vårt material kan karaktäriseras utifrån en utvidgad begreppsdefinition; Chronical Whiplash-Associated Disorders (CWAD). Den kliniska definition av begreppet Whiplash-Associated Disorders (Cassidy ed; Quebec Task Force 1995) innebär att skadan kan betecknas som kronisk efter sex månader. Vår studie visar att man kan säga att skadan blivit kronisk sex till åtta år efter skadehändelsen och att det är viktigt att följa upp långtidseffekterna.

Särskilt markant är långtidskonsekvenserna för de långtidssjukskrivna och sjukpensionerade (WAD A) där en stor andel av de skadade betraktade sig själva som funktionshindrade och begränsade i sin vardag (85 procent). Jämfört med den andra studiegruppen (WAD B) var det färre i den senare gruppen som ser sig själva som funktionshindrade i samhället (60 procent). Emellertid är det betydligt färre i båda studiegrupperna som betraktar sig som handikappade i samhället, 27 procent, jämfört med känslan av att vara funktionshindrad. Detta kan förklaras av att begreppet handikapp är ett miljörelaterat begrepp medan funktionshinder handlar om individens möjligheter att använda sina funktioner.

Att klara av ett arbete är viktigt för den skadelidande. Arbetet betyder för den skadade att han eller hon har samma kapacitet som tidigare att utföra sina arbetsuppgifter. En snabb arbetsåtergång innebär även att den skadade kommer tillbaka till sina arbetskamrater och därmed blir även det sociala nätverket mer komplett än vad som kanske skulle vara fallet om personen inte arbetar. I vår studie framkommer dock att en arbetsåtergång hos alla inte nödvändigtvis behöver innebära en förstärkning av det sociala nätverket. Fallet med en skadad kvinna i 50-års åldern är ett exempel på detta. Kvinnan lever ensam och har ingen att tala med om sina besvär. Det sociala nätverket är begränsat. Hon kan inte heller berätta om sin smärta och värk på arbetet eftersom hon är rädd för att förlora sitt arbete om det kommer fram att hon är skadad. En konsekvens av detta har blivit att hon upplevt att hon ej fått något stöd av arbetskamraterna. Ett annat resultat visar på att det finns könsskillnader ifråga om hur den skadade uppfattar sin egen arbetsförmåga och hur man ser på framtida yrkesmöjligheter. En tidigare studie visade att 11 procent av de skadade erhållit sjukpension eller var fortfarande sjukskrivna 4-6 år efter skadetillfället (Bylund och Björnstig 1998). 4 av de totalt 14 långtidssjukskrivna och sjukpensionerade som intervjuades i vår studie uppgav att de arbetade sju till åtta år efter skadehändelsen. Ingen av de tillfrågade arbetade heltid. I en tidigare svensk studie konstaterades att 16 procent inte kunde återvända till arbetsmarknaden (Andersson, Bunketorp och Allebeck 1997). I gruppen WAD B uppgav 21 av 25 att de arbetade idag. Det måste betecknas som anmärkningsvärt att så många som 4 av 14 långtidssjukskrivna har kommit tillbaka till arbetslivet efter att ha varit sjukskrivna under flera år. En slutsats av detta måste vara att det inte är hopplöst att kunna återvända till arbetslivet.

När det gäller fritidslivet visade undersökningen att mer än hälften av intervjupersonerna upplevt så stora inskränkningar i sina fritidsaktiviteter, att de sju till åtta år efter skadetillfället ändrat sina aktiviteter. Detta är en större andel än vad som påträffats i en tidigare svensk studie av trafikskadade (Andersson et al 1997). Resultatet av föreliggande studie visar att 13 av 14 långtidssjukskrivna och sjukpensionerade, uppgivit inskränkningar i fritidslivet. Även bland skadade som varit sjukskrivna mellan en vecka och 2 1/2 år, har inskränkningar i fritidslivet blivit en tydlig långtidskonsekvens för WAD-diagnosen.

Möjligheten att kunna tala med andra människor om sina besvär och tankar är viktig efter att den skadade fått diagnosen WAD. Några av de intervjuade har upplevt svårigheter inom det egna nätverket. Ett exempel på det senare är då den skadade förlorat flera vänner samtidigt som personen inte informerat sina arbetskamrater om sina besvär på grund av rädsla att förlora sitt arbete. I dessa fall återstår endast familjen som den del av nätverket som kan ge den skadade socialt stöd och trygghet. Vänners betydelse för en skadad och handikappad person är något som ofta har förbisetts inom hälso- och sjukvården eftersom de inte tillhör kategorin ”familj” (Lyons et al 1995). Inte heller får vänner någon information om en skada eller de emotionella följdtillstånd som kan uppstå härvidlag. Tidigare studier har visat att trafikskadade i olika skadekategorier förlorat vänner efter skadehändelsen (Andersson et al 1997; Lundälv 1998). Vår studie visade att mer än var femte skadad i hela populationen upplevt att nätverket reducerats och att de förlorat vänner tiden efter skadehändelsen. I en tidigare svensk studie av trafikskadades psykosociala situation konstaterades att 15 procent uppgivit att de träffat vänner mindre efter att de blivit skadade (Andersson et al 1997). Vår studie visar att trots att de skadade upplevt ett starkt stöd från vänner så har 14 procent uppgivit att de inte upplever sig ha möjlighet att tala om sin skada, smärta och besvär med sina vänner. Studien av sociala långtidskonsekvenser reser flera frågor som bör följas upp i samband med fortsatt forskning. Fortsatta studier kan fokuseras på i vilken utsträckning som hela familjen påverkas då en familjemedlem får en nackskada. En ökad kunskap om hur WAD kan påverka omgivningen till den skadade kan förbättra möjligheterna att ställa nätverksdiagnos d.v.s. ta reda på hur hela familjen mår i samband med skadefall med inriktning mot WAD. Det torde finnas ett stort behov av kunskap om hur trafikskadades sociala nätverk påverkas och vilka reaktioner som uppstått i detta nätverk. För att motverka psykosociala problem och sociala följdtillstånd är det viktigt att stärka det sociala interventionsarbetet i samband med omhändertagandet tiden efter skadehändelsen. Det är här även viktigt att den skadades familj får en ökad kunskap om skadans innebörd och konsekvenser.

REFERENSER

Andersson A-L, Dahlbäck L-O, Allebeck P. Psychosocial consequences of traffic accidents: a two year follow-up. Scand J Soc Med 1994;22:299-302.

Andersson A-L, Allebeck P. Psykosociala konsekvenser av trafikskador: Riskfaktorer samt erfarenheter av interventionsprojekt. En litteraturöversikt. Socialmedicinska avdelningen, Göteborgs universitet. Publikation 1997:037. Borlänge:Vägverket.

Andersson A-L, Bunketorp O, Allebeck P. High rates of psychosocial complications after road traffic injuries. Injury: International Journal of the Care of the Injured 1997; 28; 8:539-543.

Björnstig U, Hildingsson C, Toolanen G. Soft-tissue injury of the neck in a hospital based material. Scand J Soc Med 1990;18:263-7.

Borchgrevink GE, Lereim I, Ronyeland L, Bjorndal A, Haraldseth O. National health insurance consumption and chronic symptoms following mild neck sprain injuries in car collisions. Scand J Soc Med 1996;24;4:264-271.

Borchgrevink GE. Diagnosis and treatment of whiplash/neck sprain injuries caused by car accidents. Thesis. Trondheim: Norwegian University of Science and Technology (TAPIR) 1997.

Borchgrevink GE, Kaasa A, McDonagh D, Stiles TC, Haraldseth O, Lereim I. Acute treatment of whiplash neck sprain injuries. Spine 1998;23:25-31.

Bovim G, Schrader H, Sand T. Neck Pain in the General Population. Spine 1994;19:1307-1309.

Bylund P-O, Björnstig U, Larsson TJ. Trafikskador under arbetstid med inriktning på invalidiserande skador. Rapport nr 51 1995. Umeå: Olycksanalysgruppen, Norrlands universitetssjukhus.

Bylund P-O, Björnstig U, Larsson TJ. Occupational road trauma and permanent medical impairment. Safety Science 1997;26:187-200.

Bylund P-O, Björnstig U. Sick leave and disability pension among passenger car occupants injured in urban traffic. Spine 1998;23:1023-1028.

Cassidy JD. (ed.) Scientific Monograph of the Quebec Task Force on Whiplash-Associated Disorders: Redefining ”Whiplash” and Its Management. Spine - International Journal for the Study of the Spine. Suppl. 1995;20:21S-23S.

Deans GT, Magalliard JN, Malcolm Kerr, Rutherford W.H. Neck sprain - a major cause of disability following car accidents. Injury: International Journal of the Care of the Injured 1987;18:10-12.

Drottning M, Staff PH, Levin Leif, Malt,Ulrik FR. Acute emotional response to common whiplash predicts subsequent pain complaints. A prospective study of 107 subjects sustaining whiplash injury. Nordic Journal of Psychiatry 1995;49:293-299.

Englund A, Gregersen NP, Hydén C, Lövsund P, Åberg L. Trafiksäkerhet. En kunskapsöversikt. Lund: Studentlitteratur och Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) 1998.

Gargan MF, Bannister GC. Long-term prognosis of soft-tissue injuries of the neck. The Journal of Bone and Joint Surgery (Br) 1990;72-B:901-903.

Gargan M, Bannister G, Main C, Hollis S. The behavioural response to whiplash injury. The Journal of Bone and Joint Surgery (Br) 1997;79-B:523-526.

Haukeland JV. Welfare consequences of injuries due to traffic accidents. Accid Anal and Prev, 1996;28:63-72.

Hildingsson C, Toolanen G. Outcome after soft-tissue injury of the cervical spine. A prospective study of 93 car accident victims. Acta Orthop Scand 1990;61:357-359.

Lundälv J. Förmåga till välfärd. Trafikskadades upplevelser och liv - ett drama om bemästring. Doktorsavhandling i socialpolitik. Socialpolitiska institutionen, Helsingfors universitet. Stockholm: Bokförlaget Fischer & co 1998.

Lyons RF, Sullivan MJL, Ritvo PG, Coyne JC. Relationships in chronic illness and disability. London: Sage Publications Inc 1995.

Mayou R, Radanov BP. Whiplash neck injury. Journal of Psychosomatic Research 1996;40:461-476.

Mayou R, Bryant B. Outcome of ´whiplash´neck injury. Injury: International Journal of the Care of the Injured 1996;27:617-623.

Mayou R, Tyndel S, Bryant B. Long-term outcome of motor vehicle accident injury. Psychosomatic Medicine 1997;59:578-584.

Murray PA, Pitcher M, Galasko CSB. The cost of long term disability from road traffic accidents. Four year study-final report. Transport Research Laboratory. University of Manchester. Manchester 1993.

Nordhoff LS, JR. Motor vehicle collision injuries. Mechanisms, diagnosis and management. Gaithersburg, Maryland: Aspen Publishers Inc 1996.

Ono K, Kanno M. Influences of the physical parameters on the risk to neck injuries in low impact speed rear-end collisions. Accid Anal and Prev 1996;28:493-499.

Pettersson K. Whiplash injury. A clinical, radiographic and psychological investigation. Umeå University Medical Dissertations, Department of Orthopaedics. Umeå No 484 1996.

Radanov BP, Schnidrig A, Ballinari P, Stefano G Di. Role of psychosocial stress in recovery from common whiplash. Lancet 1991;338:712-715.

Radanov BP, Sturzenegger M, Stefano G Di. Long-term outcome after whiplash injury. A 2-year follow-up considering features of injury mechanism and somatic, radiologic, and psychosocial findings. Medicine-Baltimore 1995;74:281-297.

Schrader H, Obelieniene D, Bovim G, Surkiene D, Mickeviciene D, Mickeviciene I, Sand T. Natural evolution of late whiplash syndrome outside the medicolegal context. Lancet 1996;347:1207-1211

Swedner H, Swedner G. Socialt välfärdsarbete. En tankeram. Stockholm: Liber förlag 1996.