Vräkning pga obestånd orsakad av sjukdom.

De allra flesta av oss förknippar rätten till bostad såsom en av de mest elementära och grundläggande mänskliga rättigheterna. Alla behöver någonstans att bo. Jag är helt övertygand om att ingen på fullaste allvar frivilligt väljer att stå utan bostad.

Idag vräks dock många med myndigheterna goda minne och fullt medvetet pga att de hamnat på obestånd. Det spelar ingen roll hur ett obeståndet kan ha uppkommit, även om det är pga sjukdom, skada, handikapp, egenföretagare som gått i konkurs mm. Myndigheterna och våra politiker har hittills inte visat något intresse av att skaffa sig

·        kunskap om vilka som hamnar på obestånd

·        varför de hamnar på obestånd

·        vilka konsekvenserna av obeståndet fått

a)      familjemässigt

b)      för barn i familjen

c)      för äktenskapet/samboförhållandet

d)      socialt

Någon uppföljning av vad som hänt de familjer som drabbats av obestånd under exempelvis 1990-talet har heller inte gjorts. Enligt de myndigheter jag tillfrågat om detta, bland andra Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket och Skatteverket så har ingen frågat efter dessa uppgifter. Något behov av statistik har därför inte ansetts behövas.

Under 1990-talet har samhället avskaffat kravet på kommunala bostadsförmedlingar. Hyresvärdar annonserar öppet att de ej önskar hyresgäster med betalningsanmärkningar. Resultatet har sammantaget blivit att allt fler som vräks från sin bostad blir helt bostadslösa, oavsett om det finns barn med i bilden eller inte.

I vår grundlag – Regeringsformen av den 6 juni 1974 (med senare ändringar) framgår bl.a. följande:

2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda människans frihet
och värdighet. 

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd
skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.
Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till
hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social
omsorg och trygghet.

Man kan idag på goda grunder anta att vår riksdag struntar högaktningsfullt i detta. Barnfamiljer, sjuka, skadade och handikappade vräks i tusentals genom Kronofogdens försorg. Det finns exempel på familjer med funktionshindrade makar som hamnat på obestånd pga sina skador och där bostaden handikappanpassats för hundratusentals kronor, men tvingats lämna den anpassade bostaden pga exekutiv auktion.

En del av vräkningsoffren slåss totalt förgäves för sin bostad i domstolar [1]. Andra vare orkar eller förmår agera över huvudtaget – de befinner sig i ett kristillstånd, ett trauma som kan liknas vid att förlora en nära anhörig. De är – eller blir – handlingsförlamade.

Man vet hos bl.a. Skatteverket och Kronofogdemyndigheten att många hamnar på obestånd pga olika sjukdomstillstånd, men som sagts ovan – någon samlande statistik finns inte.

Jag har hittat en forskningsrapport från 1991, utgiven av nu avsomnade Statens institut för byggnadsforskning, SB:43, Mia Björk[2], med titeln Att förlora sitt hem – småhusägares erfarenheter av exekutiv auktion[3].

Referat ur rapporten Att förlora sitt hem – småhusägares erfarenheter av exekutiv auktion:

Hur upplevs tvångsförsäljningen av ett småhus? Vilka problem ligger bakom småhusägares betalningssvårigheter och vilka möjligheter har en skuldsatt familj att rädda sin fastighet från en exekutiv försäljning?

Det är exempel på frågor som diskuteras i denna rapport. Uppgifterna bygger på intervjuer med ett trettiotal hushåll från Gävle-borgs län, som sålt sina småhus på exekutiv auktion 1984-86.

Betalningssvårigheter kan börja med ett problemfyllt byggnadsprojekt. När de faktiska boendekostnaderna överstiger de förväntade, kan extrakostnader, sjukdom eller arbetslöshet bidra till att hushållet förlorar kontrollen över ekonomin.

Betalningssvårigheter kan även orsakas av en skilsmässa eller andra oförutsägbara händelser, som framtvingar en försäljning vid en ur marknadssynpunkt olämplig tidpunkt.

Förlusten av ett småhus kan liknas vid förlusten av en anhörig. De par som förmår prata om problemen och som får hjälp av någon anhörig har goda förutsättningar att klara upp situationen. Råd från kronofogdemyndigheten och andra parter kan också ha stor betydelse.

Den enskildes skulder kan efter försäljningen uppgå till flera hundra tusen kronor, en summa som är svår att betala av med en vanlig inkomst.

Avslutningsvis diskuteras förslag till åtgärder i relation till den tänkbara utvecklingen.

Kunskap om exekutiva försäljningar av småhus började vid slutet av 1980-talet att efterfrågas bland berörda myndigheter, eftersom antalet exekutiva försäljningarna ökade i landet. Nu – i början av 2000-talet efterfrågar ingen myndighet längre denna kunskap.