|
Funktionshindrade har sämre välfärd än
befolkningen i övrigt. Trots de relativt offensiva satsningarna på
handikappolitiken under 1990-talet har funktionshindrade personer halkat
efter i välfärdshänseende. Det visar ett betänkande från Kommittén välfärdsbokslut
som i dag överlämnas till regeringen.
Under 1990-talet påverkades välfärden för stora grupper av människor,
först av arbetslöshet och åtstramningar inom välfärdstjänsterna
och försörjningssystemen, därefter av högkonjunktur med minskande
arbetslöshet och högre löner. Samtidigt genomfördes några av de få
ambitionshöjande reformerna under 1990-talet på handikappolitikens område.
Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) och lagen
om assistentersättning (LASS) inrättades med syfte att öka rättigheterna
för och stödet till personer med funktionshinder. De offentliga
utgifterna för stöd och service till personer med funktionshinder ökade
också under decenniet. Under perioden sjösattes även omfattande
omstruktureringar av ansvarsfördelningen mellan sjukvård (landstingen)
och omsorg (kommunerna) inom ramen för handikapp- och
psykiatrireformerna och Ädelreformen. Välfärdsutvecklingen under
1990-talet bland funktionshindrade personer är därför särskilt
intressant att följa.
I dag överlämnar Kommittén välfärdsbokslut till socialministern ett
betänkande om välfärden bland olika grupper av funktionshindrade
(Funktionshinder och välfärd, SOU 2001:56). Studien följer den
tradition av skandinavisk välfärdsforskning där utgångspunkten tas i
människans resurser med vars hjälp hon kan kontrollera och medvetet
styra sina levnadsvillkor. De olika typer av resurser vi belyser är
arbete och sysselsättning, ekonomi, ohälsa och vårdutnyttjande samt
hjälp och omsorg. Analyserna baseras på intervjuer genomförda inom
ramen för SCB:s Undersökningar av LevnadsFörhållanden (ULF) från åren
1988-89 samt 1996-99.
I studien urskiljs fem grupper av funktionshindrade: personer med
nedsatt hörsel, nedsatt syn, rörelsehinder, nedsatt rörlighet i
armar/händer samt långvariga psykiska besvär. Sammantaget omfattar
dessa grupper mer än en och en halv miljon personer i åldrarna 16-84
år.
I huvudsak finner vi att funktionshindrade har sämre välfärd än
befolkningen i övrigt. Det gäller alla de fem grupper av
funktionshindrade som vi urskiljer. Välfärdsförsämringarna under
1990-talet har i allmänhet drabbat personer med funktionshinder i samma
omfattning och med samma styrka som befolkningen i stort, även om det
finns punkter där utvecklingen varit såväl bättre som sämre för
specifika grupper av funktionshindrade.
Våra analyser visar att funktionshindrade personer befinner sig utanför
arbetsmarknaden i högre grad än befolkningen i övrigt. Detta kan dock
inte förklaras enbart av att personer med funktionshinder oftare än
andra har nedsatt arbetsförmåga. Den ekonomiska krisen slog inte hårdare
mot denna grupp: sysselsättningen minskade under 1990-talet i ungefär
samma takt bland funktionshindrade och övriga.
Den ekonomiska krisen har lämnat spår i många människors ekonomiska
situation. Andelen som har olika former av ekonomiska svårigheter är
betydligt högre vid slutet av 1990-talet jämfört med tio år
tidigare. Detta gäller funktionshindrade liksom befolkningen i stort.
Inkomsterna bland personer med funktionshinder avviker inte nämnvärt
från dem i befolkningen i övrigt och inte heller är andelen med låga
inkomster högre bland funktionshindrade. Däremot har funktionshindrade
personer i olika inkomstskikt betydligt större ekonomiska svårigheter
i vardagen än personer utan funktionshinder med samma inkomster. Detta
innebär att risken att ha ekonomiska svårigheter är minst lika stor för
funktionshindrade personer med genomsnittliga inkomster, som den är för
de 20 procent som har lägst inkomster i befolkningen i övrigt.
Familjer med funktionshindrade barn som uppbär vårdbidrag följer
samma mönster som funktionshindrade vuxna: man har inte sämre
inkomster än andra, men man har mer ekonomiska svårigheter.
Avvikelsen mellan funktionshindrades inkomstnivåer och förekomsten av
ekonomiska svårigheter kan förstås som en följd av att personer med
funktionshinder har utgifter förknippade med funktionsnedsättningen.
Studier visar att funktionshindrade generellt sett har högre kostnader
än andra för exempelvis läkarvård, läkemedel, hemsjukvård, hjälpmedel,
praktisk hjälp i hemmet samt transporter. Personer med funktionshinder
kan härutöver ha ”dolda merkostnader” exempelvis för en
handikappanpassad bostad eller för att funktionshindret medför högre
kostnader för mat, semester eller kläder.
Ekonomiska svårigheter är särskilt vanligt bland funktionshindrade
personer som är beroende av hjälp i vardagen. Det är heller inte
ovanligt att personer som behöver hjälp uppger att de har avstått från
kommunal hjälp på grund av avgiftens storlek. Detta gäller särskilt
äldre kvinnor med låga inkomster. Funktionshindrade avstår också i högre
utsträckning än andra från att gå till doktorn trots att de anser
sig behöva vård, men inte heller här har andelen ökat under
decenniet - varken bland dem med funktionshinder eller bland övriga.
Bland yngre funktionshindrade har andelen med kommunal hjälp minskat i
alla grupper utom bland dem med störst hjälpbehov, där andelen som får
hjälp genom hemtjänst eller personlig assistent i stället har ökat.
Bland äldre funktionshindrade har i princip alla grupper berörts av
minskningen av den kommunala hjälpen, både de med mindre och de med större
hjälpbehov.
Bland de äldre har det under perioden skett en ökning av anhörigas
omsorgsinsatser, liksom av andelen som köper privat hjälp med
exempelvis städning. Utifrån ett välfärdsperspektiv förefaller det
rimligt att dessa förskjutningar i hjälpmönstren bland äldre
funktionshindrade bör bedömas olika beroende på om de är uttryck för
individernas egna val eller ej. Om de anhörigas ökade omsorgsansvar
inte är önskad av båda parter är minskningen av den kommunala hjälpen
och ökningen av anhörigas omsorgsinsatser en välfärdsförlust både
för de som behöver hjälp och berörda anhöriga.
De anhöriga som har fått ökat omsorgsansvar är i praktiken ofta
kvinnor. Den kommunala hjälpen fördelas inte heller jämnt bland
kvinnor och män. Män som lever ensamma får kommunal hjälp i högre
utsträckning än kvinnor i samma situation, medan ett gift äldre par
oftare får kommunal hjälp om det är kvinnan som behöver hjälp.
Detta lämnar gifta äldre kvinnor mer ensamma om vårdansvaret än män
i motsvarande situation.
Målsättningen med flera av de handikappolitiska reformer som genomförts
under 1990-talet har varit att personer med funktionshinder skall ha
lika rättigheter och faktiska möjligheter att delta i alla samhälleliga
sfärer. Att kunna hävda sin rätt gentemot myndigheter av olika slag
är en viktig form av medborgarinflytande, och en viktig del av vardagen
för många funktionshindrade. Vi finner dock att funktionshindrade
oftare än andra saknar förmåga att på egen hand eller med hjälp överklaga
ett myndighetsbeslut. Särskilt gäller detta bland dem med långvariga
psykiska besvär. Medan andelen under 1990-talet har minskat eller är
oförändrad i de flesta grupper finns det en tendens till ökning i
denna grupp.
Reformernas betoning av individernas rättigheter tycks här ha lett
till ett dilemma. För många funktionshindrade har reformerna inneburit
ett ökat inflytande över vardagen, samtidigt som människor med lägre
förmåga att tillvarata sina rättigheter löper stor risk att komma
till korta. Att personer med psykiska besvär har haft större svårigheter
än andra att få del av kommunala hjälpinsatser, och samtidigt i högre
grad har svårigheter att hävda sin rätt, visar att detta dilemma inte
lösts på ett tillfredsställande sätt under 1990-talet.
En rimlig värdering av 1990-talets välfärdsutveckling bland
funktionshindrade bör ta fasta på de uteblivna förbättringarna.
Trots att en viktig drivkraft bakom 1990-talets offensiva
handikappolitik var ambitionen att minska välfärdsgapet mellan
funktionshindrade och den övriga befolkningen, finner vi få exempel på
att funktionshindrade personers levnadsförhållanden har närmat sig
befolkningen i övrigt. Men man kan också notera att utvecklingen på
det hela taget inte heller varit mer negativ än för andra grupper. Med
tanke på den djupa ekonomiska krisen under decenniets första hälft
och de efterföljande åtstramningarna inom de offentliga systemen
ligger det annars nära till hands att föreställa sig att personer med
funktionshinder skulle ha drabbats hårdare.
Utan de relativt offensiva satsningarna på handikappolitiken under
1990-talet hade funktionshindrade personer sannolikt halkat efter i välfärdshänseende.
Samtidigt har personer med funktionshinder fortfarande vid slutet av
1990-talet betydligt sämre välfärd än resten av befolkningen. I
relation till den officiella handikappolitikens målsättning om att
funktions-hindrade skall ha likvärdiga levnadsförhållanden finns här
uppenbarligen en viktig välfärdspolitisk utmaning.
Johan Fritzell, Olle Lundberg, Marta Szebehely ledamöter
Kommittén välfärdsbokslut |
Skyddas av
